Hallå?

Skriver inte alls lika mycket som jag skulle vilja och känner att jag behöver.
Får inte riktigt ihop tiden helt enkelt.

Mannen har just börjat om efter semestern och vi har haft några intensiva veckor sedan jag skrev sist.  Försökt göra allt det som vi ville göra men inte kunnat då jag mått för dåligt.
Barnen är lediga två veckor till så mitt fokus till hundra procent kommer att vara på dom.

Sen... förhoppningsvis kan jag få in skrivarrutinen igen...

Men hur mår jag då?

Jo tack, visst hade det kunnat vara bättre, men jag lär mig mer och mer, dag för dag hur jag på ett bra sätt hanterar både ångest och smärta.
Lär mig att se förbi det onda och orka leva, orka ta mig ur sängen.

Mår helt okej kort sagt, trots behandlingar.
Dagarna efter cellgifterna är värst men inte i närheten av hur det var av Fec eller Taxotere.
Blir mest bara trött, hes och får en hejdundrande värk... och svamp i munnen... den är nog värst,  men den skyller jag helt och hållet på kortisonet jag käkar.

Så livet rullar på, jag mår under omständigheterna helt okej men är grymt less på MrC, tycker det är jobbigt att prata om honom och längtar till en framtid där MrC tillhör det förflutna.

Den första augusti var det ett år sedan jag fick diagnosen,  livet har varit en berg och dalbana sedan dess och trots att rädslorna och tankarna finns där...

"...är det här min sista sommar..."
"...får jag träffa storasyster en sista gång till jul..."
"...kommer vi hinna åka på vår drömresa..."

...så känner jag mig på något vis starkare än tidigare,  mer redo och grymt optimistisk.

Den här tiden förra året var jag nästan övertygad om att jag inte skulle vara här idag
men det är jag och det ska mycket till för att besegra en tjurskalle...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bättre och bättre nu?

Efter att tagit förnuftet till fånga och begett mig på akuten förra lördagen,
konstaterades orsaken till mitt dåliga allmäntillstån.

Vätska - i höger lungsöck

Först vänster två gånger och nu höger,  känns som ett dåligt skämt.
Men så var det och ett dränage sattes och 2 liter senare mådde jag mkt bättre.

Reagera snabbare säger alla, vänta inte, men är det så konstigt att
man drar ut på det, vem vill ha en slang rätt in i kroppen?

Tänker jag på det har jag nog burit denna vätska ett tag.
Inte konstigt man blir slut.

Men, men, nu mår jag i alla fall under omständigheterna bra.
Lite ont, eller riktigt ont ibland fast nu orkar jag hantera det.

Fattade själv beslutet häromdagen att sluta ta min grunddos av morfin.
Experiment då jag upplevde att det bara gjorde mig seg och trött.
Kan inte påstå att jag fått mer ont, så dom gjorde nog ingen nytra.

Misstänker däremot att jag fått en nervskada efter det andra dränaget,
har en pinvärk som strålar från stickstället och ut över revbenen.
Den smärtan har morfinet aldrig lyckats få bort.

Nåja, på måndag väntar Umeå med behandling nummer två.
Då ska jag ta upp mina funderingar.
Och förhoppningsvis få en lösning.

I övrigt har vi äntligen fått känna av lugnet och sommaren.
Jag har fått må bra och orkat göra saker med familjen.

Har varit en tuff vår och en hård start på sommaren,
tur att den inte är slut riktigt ännu.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Mår bedrövligt

Länge sen sist...

Vet inte vart jag ska börja,
fattar mig kort.
Xelodan fungerade inte på mig.
Mådde uselt och MrC gav inte efter en millimeter.

Så nu ligger jag här efter en kur av ytterligare nya gifter,
Taxol och Avastin och lider med mig själv.

Spränger i kroppen, jag är fruktansvärt trött och jag
har en vänsterarm som inte fungerar då MrC i lymfarna på halsen
klämmer mot muskeln som går ner över nyckelbenet.

Konstant ont, konstant smärtlindring, konstant less denna förbannade sjukdom.

Jag vill leva nu, jag vill orka...
Jag vill rulla i gräset med barnen och skratta tills tårarna sprutar.

När ska det ta slut, när ska jag vakna?

Skriver inte så mycket nu då det känts som att det varit mest elände.
Vill inte belasta, även om det kanske är det jag borde göra,
belasta för att avlasta.

Dagarna som kommer är det Trästocksfestival här hemma.
Förra året hade vi helt fantastiska kvällar där och det var inget snack
om att vi skulle dit i år igen.

Vill och måste försöka hitta ett sätt, men hur ska jag orka?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här är jag...

Ett år har passerat sedan jag hittade knölen i mitt vänstra bröst.
Ett år har gått sen jag lärde känna Mr C och den ångest han för med sig.

Ett helt år som fyllts av, ja egentligen bara motgångar.
I alla fall gällande sjukdomen.

För ett år sedan trodde jag inte att jag skulle sitta här idag,
för ett år sedan var dödsångesten så stor och ordet cancer, var samma sak som döden.
Men jag lever och det har jag tänkt fortsätta med att göra.

Sedan jag skrev sist, inser att det håller på att vara en vecka sedan,
så har ångesten  kommit på besök igen.

Efter en tur på akuten pga extrema ryggsmärtor, fick jag veta att, lungan fortsatt ser "okej" ut
men att det uppstått en del förändringar på ryggen.

Förändringar på ryggen...

Vet inte vad jag ska säga, men direkt började tankarna snurra och återigen kändes det som att liemannen
stod och flåsade mig i nacken.

Alla ska vi dö, så fruktansvärt trist och tråkigt är det
och ingen av oss vet vare sig när eller hur,
men att dras med en sjukdom som faktiskt mer eller mindre är ute efter att ta livet av en är fan i mig ingen lek.

Förändringarna på ryggen innebär nya mediciner, ett dropp en gång i månaden som
ska hjälpa till att stärka skelettet, plus att jag får äta kalcium varje dag.

Men jag lever!

Ett år efter att knölen dök upp i mitt liv, så sitter jag fortfarande här, utan planer på att ge vika.

Tack för att jag får finnas, tack för att jag på något sätt hittar kraften varje dag att kliva upp ur sängen och leva.

Jag är rädd att jag aldrig någonsin kommer att bli av med MrC, men jag har tänkt lära mig att hitta balansen,
lära mig att leva med hans närvaro och aldrig någonsin glömma bort att det är jag som bestämmer!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Trevlig Midsommar

Önskar jag orkade skriva oftare eller rättare sagt,
önskar jag slapp alla piller som gör att jag inte får ihop orden.

Tänkte i alla fall berätta att röntgen av lungorna gick bra.
Läget är oförändrat, vilket innebär att lite vätska finns kvar
men att det i alla fall inte blir mer.
Att det inte ökar i volym är et tecken på att Xelodan fungerar
och det gillar vi.

Har i allmänhet fortfarande mycket värk,  hoppas att det snart ska
ge med sig men fram tills den gör det är det bara att försöka uthärda.
Men jag längtar otroligt efter någon form av smärtfritt normalläge.

Sen hände något igår,  som var så enormt häftigt men jag får nog återkomma
angående det för jag vet inte alls hur jag med ord ska beskriva det.

Men TACK till alla er som var inblandade!

Trevlig midsommar på er alla, hoppas dagen bjuder på sol,
sällskap,  god mat och en massa kärlek.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite upp och ner

Tiden springer förbi och inte nog med att MrC rubbat vår existens,
huset renoveras för fullt och allt är en enda röra.

Mår rätt okej,
dock med hjälp av värktabletter men det känns som att det går åt rätt håll.

Lungröntgen imorgon.
Hoppas att allt ser bra ut och att jag slipper dränage för gott nu.

Håll gärna en tumme.

Trött, sliten,  mör i kropp och själ
men samtidigt förbaskat lycklig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kom igen Jenny

Bryt ihop och kom igen!
Bryt ihop och kom igen!
Bryt ihop och kom igen!

Försöker få mig själv ur sängen, få mig själv att fatta
att visst, det fanns spår av MrC i vätskan.
Men inget tyder på att han fått fäste i lungan.

Och faktum är att jag gör ju det jag kan för att bli av med
dessa MrC-spår.

Önskar jag kunde göra mer bara...

Önskar att jag kunde göra något mer konkret.
Plocka ut cell för cell;  stampa på dom, förbanna dom.
Nä, istället knaprar jag piller för piller och hoppas att dom hittar rätt.

Trött, ont i kroppen, ensam.
Tycker synd om mig själv och känner mig riktigt ynklig.

Är det såhär det ska vara nu?

Har brutit ihop, nu måste jag komma igen,
här kan jag ju inte bli sittande.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fattar mig kort

Varit i umeå idag, fick veta att:

* Vätskan i lungsäcken innehöll MrC
(Förbannade jävla piss så less jag blir)
* Inga tumören syntes till, så det är ju i alla fall bra.

* Kommer få 3×2 veckor Xeloda sen utvärdering
* Blir ingen PETct då cyton påverkar bilderna.

* Sjukskriven två månader till men vem vågar hoppas
på jobb i september?

Arg, less, ledsen, undrar varför?
Varför kan inte MrC bara låta mig vara?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Färdigdränerat?

Hemma sedan igår.
Mår bättre än efter förra dräneringen.
Kan bero på många saker,
men en av dom är nog det faktum att jag fått piller som hjälper.

Visserligen gör det svinont så fort dom klingar av,
visserligen så blir jag trött och lite "borta" av dom,
visserligen har de helt bromsat upp magen.

Men dom hjälper, bara det att jag kan sova rätt normalt är så mycket värt.

Har börjat om med Xelodan igen,
synd att min pillerfria vecka skulle förstöras
på det här viset,  men som vanligt får jag inte bestämma.

Fick föresten med mig ett rör hem som jag ska blåsa i för att träna lungan.
Den har visst "klibbat" ihop sig lite efter allt detta och
då ska det visst hjälpa att andas i ett rör
Känns superfånigt men hjälper det så.

På måndag väntar en tur ner till Umeå och DrY,
se om han har något nytt att säga.
Höra om han har någon plan.
Hoppas kan man ju.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vaknar till liv

Skit är inte det nya normal,
skit är vätska i lungsäcken...

Känn efter, lyssna på kroppen!

Det var ju det jag skulle göra hade jag bestämt.
Istället har jag skyllt all världens problem på Xelodan.

Men igår blev det för mycket.
Vid minsta ansträngning så räckte luften inte till.
Efter samtal med 1177 blev jag hänvisad till akuten.

Och på den vägen är det,
så nu sitter jag här, tittar ut och längtat hem.
Slangar och kanyler kopplade i ett virrvarr och en påse äckelpäckel
hängande på armstödet.

Men livet känns lättare och kroppen piggnar sakta till.
Vilken tur att det finns hjälp att få när man väl fattar att man behöver den.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Formsvacka

Orkar inte, vill inte, kan inte.
Energin är obefintlig.
Vet inte om det är så här jag ska må under Xeloda-uppehållen
eller om skit är det nya normal.

Lyckats avboka en del tider nu i veckan.
Skulle egentligen ta prover imorgon och upp på kirurgen på fredag.
Men då jag ska till Umeå på måndag om samma sak,
så behövdes inte veckans tider, skönt!

Var till kurator G igår, hon frågar, jag pratar och gråter.
Det är som att allt blir så ledsamt och sorgligt när jag sätter mig i stolen.
Men det är alltid skönt att få gråta en skvätt.

Orkar inte skriva mer,
känner mig tom och omotiverad.
Saknar energi...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Två veckor har gått

Två veckor med Xeloda,
två veckor som pendlat snabbt mellan högt och lågt.

Haft två veckor på mig att lära mig hur min kropp
fungerar med Xeloda och jag har lärt mig hur jag hanterar
de djupaste dalarna.

Nu väntar en vecka utan cellgift och DrX har "lovat" att jag
ska repa mig ganska fort.

Idag har jag varit och tagit prover inför kommande PET-röntgen
den 17 juni (vet fortfarande inte om jag vågar se hur det ser ut där inne)

Sen nästa vecka väntar ytterligare provtagning inför nästa
Xeloda-kur.

Och så får jag inte glömma fina kuratorn...

Fick för övrigt kallelse till Umeå och Dr Y idag.
10 juni är det dags och blir lite spännande att höra hans syn på allt som hänt.

Så det är mycket nu.
Drömmen om att få känna dig frisk mellan strålningen och PET-röntgen
gick i kras och plötsligt känns det som att varje dag påminner om MrC.

Men nu väntar dom som sagt en hyffsat normal vecka,
fysiskt i alla fall,  förhoppningsvis...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Riktig jäkla skitdag

Dom härliga bieffekterna av Xelodan har gett sig till känna.

Spenderat förmiddagen sovande och kräkande.

Eftermiddagen har gått bättre,
jag har fått i mig mat men jösses vad bra jag blivit på att sova.

Kort sagt har jag inte fått ut nått av den här dagen,
den har bara sugit energi.

Hoppas på en bättre morgondag.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bättre sent än aldrig...

- Vad var det jag sa!

Precis dom orden använde min syster när jag berättade om känslan
efter jag träffat kutator G för första gången idag.

Känslan av tomhet,  ledsamhet och befrielse.

Jag har hela tiden envisats med att klara mig själv.
Att vara självgående och duktig
men idag förstod jag att jag skulle ha gått dit tidigare.

Jag fick berätta om resan,  från det jag hittade första knölen i juni,
till den andra knölen i mars, till den tredje knölen i maj och allt däremellan.

Tårarna rann, är det mig vi pratar om.
Återigen kommer frågan:
- Vad var det som hände?!?

Vi nosade lite på döden också.
Det där hemska,  mörka som finns dät,
det där laddade, tunga ordet som jag så gärna undviker
men vet att ingen kommer undan.
Kommer nog att få prata mer om det.

I övrigt händer inte så mycket.
Mår under omständigheterna bra och så länge jag
kommer ihåg alla piller så funkar tillvaron helt okej.

Däremot har jag svårt med en del saker som tidigare varit väldigt enkelt.
Som nu till exempel; Den här texten har tagit mig  drygt 30 minuter
att skriva ihop.
Orden faller inte på plats, fingrarna lyder inte och jag har varit påväg
att somna flera gånger.

Dags att vila lite kanske...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En dag i taget

Trött, disträ, frånkopplad,
känns som att det fattas ett får eller två i hagen.
Klumpig, illamående och ont i huvudet.

Bästa sättet att sammanfatta hur läget är.

Fått nya värktabletter utskrivna i veckan
och sover nu mera som ett litet barn.
När jag minst anar det dessutom.

Igår tog jag en powernap sittandes på golvet
och i ärlighetens namn skulle jag nog kunna somna nu också
om jag bara stängde ögonen.

Jobbigast är nog ändå illamåendet,
har medicin mot det men kommer inte ihåg att ta den förens jag redan mår illa
och då tar det för lång stund innan det släpper.0

Ska jag däremit jämföra Xelodan med Fec och Taxoteren
så föredrar jag såhär långt Xelodan.
Jag orkar mer och vågar mig ut på kortare äventyr
och det känns skönt att inte var helt uppbunden pga MrC.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

ont det gör ont

Spenderat halva natten ojjandes i sängen,
vridit och vänt på mig.
Hur jag än burit mig åt så har jag haft en sprängandes värk
över revbenen på vänster sida och i vänster axel.

Kan inte med ord beskriva smärtan
men den fick mig till slut att ge upp,
ta täcket till vardagsrummet och bänka mig i soffan.

Konstaterade snabbt att smärtan försvann när jag satt upp
och sen somnade jag.

Vaknar av skrikande väckarklockor i sovrummet och
en hemsk värk i ryggen.

Pest eller kolera, men jag fick då sova till slut.

Värken i ryggen kan jag hantera,  det är en bekant känsla
men det jag gick igenom inatt vill jag nog helst undvika.

Att värken över revbenen har med förra veckans händelser känns lite logiskt
och axeln kan ju mycket väl fått stryk då jag har en tendens
att spänna resten av kroppen då jag har ont någonstans.

Funderar om jag ska ringa direkt, ifrågasätta
eller om jag ska vänta en dag för att se om det fortsätter.

Minns jag inte fel så skulle de ringa idag för att stämma av
hur det går med Xelodan, kan ju nämna det då.

Väntar lite, ser hur det går, hör ingen av sig så ringer jag i eftermiddag.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre 

Hur mås det?

Lite körig mage, otrevliga sporadiska hugg i mellangärdet,
rethosta och lite obehagliga andningsstörningar.
Känns som att jag hickar med lungan.

Åsså är jag trött.

Andningen hoppas jag rättar till sig annars blir det
ett samtal på lasarettet.
Det övriga beror eventuellt på Xelodan eller den stökiga veckan.

Men utöver defekterna, så mår jag bra...
Iallafall så länge jag håller snigelfart,
minsta lilla tempoökning så kraschar jag.

Lyssna på kroppen!!
Lyssna väldigt noga på kroppen!

Mitt nya, kanske livsviktiga mantra.

För övrigt så svider Fragmin-sprutan nått så fruktansvärt
och efterlämnar ömma små fläckar på magen.
Innan alla 90 är tagna lär hela magen vara öm...

Har jag nämnt förresten att jag ska få börja gå och prata av mig lite?
DrX skulle ordna med det och jag tror det kan hjälpa mig på många sätt.

Hoppas jag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Xeloda och Fragmin

Så fruktansvärt skönt att få vara hemma!

Det har varit en totalt kaotisk och omvälvande vecka,
men nu är det väl ändå nog med eländet?

Har idag fått tappa ut några deciliter vätska till från lungsäcken,
sen bestämde Dr från IVA att det fick var nog och att dränaget kunde plockas bort.

- Hur ont kommer det att ta?
- Ja, när man frågar barn, vad som är värst med lasarettet, så
får man ofta svaret; Att ta bort plåster...

Det kändes INTE som att ta bort ett plåster, det kändes mer som att han slet ut en
alien ut kroppen på mig.
Men sen försvann nästan alla smärta som funnits där sedan i tisdag.
Betoning på NÄSTAN, för fy tusan vad mör jag är,
inte bara kring revben och lunga utan hela vänster sida överkropp.

Sen bar det av på lungröntgen, en sväng till apoteket och sen upp till Kirurgen 8
för genomgång av den nya cytostatikan.

Läkemedlet jag kommer att få ta heter Xeloda.
Kommer att ta fem tabletter, morgon och kväll.
Har inte tänkt läsa bipacksedeln av rent själsliga skäl.
Men vanligaste biverkningarna är hand/fotproblem (torrhet, sprickor, besvärliga sår) och diarré.
Sen kan man blir lite trött (som om jag inte var det redan) och må lite illa)

Så smörja händer och fötter är väldigt viktigt och undvika att gå barfota så man inte får sår...
Just den biten kommer jag troligtvis att ignorera till viss del, då det bästa med sommaren
är att kunna gå barfota.
Så grus, sand och andra hårda underlag undviker jag, men att sticka ner tårna i gräset,
kan ingen hindra mig från.

Efter genomgången av Xelodan fick jag träffa DrX en vända,
han berättade att lungröntgen nu såg bra ut men att jag skulle få ta Fragmin (blodförtunnande)
under tre månader just för blodproppsmisstanken.

Så pillertrillare och sprutmissbrukare, men hjälper det så står jag ut med det mesta.

Nu ikväll har jag tagit mina första fem tabletter och inte vet jag,
så här långt känner jag mig mest bara lite groggy i skallen,
men om det är för att jag landat och varvat ner
eller om det beror på tabletterna, det vet jag inte...

Hur som helst, rond femtielva mot MrC har startat och jag är redo!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vart börjar jag?

Skulle nog i ärlighetens namn vilja börja detta inlägg
med den längsta svordomsramsa som någonsin skådats,
men jag väljer att inte göra det.

I stället ska jag försöka fylla i vad som har hänt sedan i tisdags.

Natten mellan tisdag och onsdag spenderade jag på kirurgen 2,
med hjälp av lite morfin kunde jag somna trots smärtorna från dränaget,
Just innan fyra hade effekten klingat av och jag vaknade av det onda och
låg vaken resten av natten.

Efter en hel del dränering och en halv dag väntande så fick jag göra en ny lungröntgen
och jag hann inte mer än tillbaka på rummet
så kom de med en härlig bägare med kontrastvätska.
Sen bar det iväg på skiktröntgen.

Åsså väntan, hade blivit lovad på morgonen att få åka hem,
så den timme som gick mellan skiktröntgen och samtalet med Dr X kändes som en evighet.

Så var det dags, DrX visade bilderna av mina lungor,
fortfarande syntes det ganska mycket vätska och dränaget skulle behöva sitta kvar.
Lite motvilligt gick han med på att jag skulle kunna få åka hem,
men med tanke på vad som hände sen så fanns inga andra alternativ.

Efter en liten stunds samtalande om mina lungor, så kom käftsmällen.
Biopsin visade trots allt, att det fanns spår av MrC i mitt högra bröst.

Jag visste det, men samtidigt inte.
Kändes först inte greppbart, hur är det möjligt?
Nio veckor sedan jag gjorde en PET-Ct och inte ett spår av MrC syntes i bröstregionen.
Tårar, ångest, hopplöshet, ett steg framåt fem tillbaka...

Att få åka hem var det bästa som kunde hända men att behöva ge beskedet att MrC återigen
är tillbaka, var fruktansvärt jobbigt...

Som toppen på isberget, så ringde telefonen när vi just skulle till och äta.
Det var en läkare från mottagningen som ville att jag skulle komma tillbaka.
De hade sett en liten skugga på lungan, som mycket väl kunde vara en blodpropp,
de var inte säkra, men i förebyggande syfte så ville de att jag skulle ta en spruta med blodförtunnande.
Upp, spruta, hem...

Efter en hel del pratande, gråt och förtvivlan, så landade jag återigen i tryggheten.
För varje besked känns smällen hårdare, men på något sätt går det fortare att hitta tillbaka till lugnet.
Så efter en morfintablett, somnade jag lugnt, utan snurrande tankar, i min egen säng
och vaknade återigen av smärtorna just innan fyra på morgonen.

Vid lunch åkte jag upp på lasarettet igen.
Dränaget sattes igång och DrX hälsade på en stund.
Han berättade att skiktröntgen såg bra ut, det som syntes var körtlarna på halsen,
men dom visste jag ju om och dom är ju strålade och förhoppningsvis döda.
Inget syntes i bröstet, så en mammografi kommer att göras, för att se vad dom hittar där inne.

Han informerade också om att jag får påbörja en ny kur cellgifter imorgon.
Blir i tablettform och jag sköter det själv hemma, två+två veckor med en vecka uppehåll där emellan.
Sen utvärdering och ny röntgen efter det.

Kommer också att få fortsätta med de blodförtunnande sprutorna ett tag, oklart ännu hur länge.

Efter DrX dök en läkare från IVA upp, han tittade på dränaget och sög ut 1,5 liter vätska,
så totalt 3,5 liter ungefär.
Han la också en bedövning rund dränaget så att det ska göra lite mindre ont för mig.
Dränaget ska sitta till imorgon, under förutsättning att de nu får ut all vätska.
Är ju bara att hoppas...

Sen efter en stunds väntan, fick jag åka hem igen...

Så det har varit några tuffa dagar, men jag mår under omständigheterna bra.
Trött och naturligtvis ledsen, men ändå fortfarande övertygad om att jag klarar det här
och jag kommer aldrig, aldrig att ge upp.

Imorgon ska jag infinna mig på mottagningen, få dränaget kollat och förhoppningsvis borttaget
och sen blir det genomgång av de nya cellgifterna.

Livet suger lite just nu, men det går vidare, en dag i taget...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Detta har hänt

Mannen hämtade mig klockan elva i förmiddags.
En snabb tur för biopsi och klaga lite över andnöden, trodde jag.

DrX tog snabbt emot.
Jag berättade gråtandes om hur eländigt synd det är om mig
och självklart skulle det kollas upp.

Ultraljud på bröst och biopsi både här och där.
Ultraljudet såg bra ut, lite tät vävnad och en aningens förstorade körtlar
men inte nån vätska.
DrX skulle begära snabbt svar, så nu är det vänta och hålla tummar som gäller.

Sen blev det en tur ner på röntgen,
lungor och skiktröntgen skulle det bli.

Efter en del akrobatiska övningar var lungröntgen klar
och jag fick vänta en stund.
-Du kan gå upp på mottagningen igen,
ingen mer röntgen just nu...

Fan! Fan! Vad nu då?!?!

Ungefär så tänkte jag...

Upp på mottagningen, DrX på lunch.
Väntan, väntan, väntan...

Så till slut var det dags och domen föll:
-Du har vätska i vänstra lungsäcken,
det måste dräneras.

Remiss i handen, sen ner på IVA.
Efter lite väntan kollades lungan med ultraljud,
sen las bedövning, ett snitt las och en slang stacks in
genom hud och in i lungsäcken.

Sen väntan, väntan och väntan på att bli inlagd och flyttad till rätt avdelning.

Så nu sitter jag här på sal4 med en slang och påse hängandes från sidan,
funderande över allt som hänt idag
och glädjer mig åt att det bara var vätska i lungan och inte MrC.

Inte konstigt jag haft en elefant på bröstet sista dagarna...
Sex deciliter har dom tappat såhär långt och jag kan numera nästan djupandas.

När det nu kommer till bröstet så känner jag inte alls samma oro längre,
tänk va lite luft kan göra för kämpaglöden.

Och ja, om ni nu undrar, jag har sjukt ont där slangen sitter,
men det är förhoppningsvis övergående.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Trampar och stampar

Får inte kroppen att fungera.

Kroppen värker, magen spränger, har svårt att andas.
Känns som en ångvält kört över mig.

Nervös,  stressad, orolig.

Försöker måla lite men kroppen vil inte vara med.

Sitter istället på golvet och försöker djupandas,
gör ont i revbenen.

Något är fel, allt känns fel...

Vet att vad som än händer idag så kommer jag inte få svar,
möjligtvis en fingevisning, kanske en gissning.

Försöker hitta lugnet,  slappna av, samla kraft och mod
men insidan är uppgiven, kaotisk och trasig.

Jag vill inte vara med längre,
jag vill vakna upp ur mardrömmen och fortsätta att leva.

Jag kan fortsätta leva,  jag ska fortsätta leva
men alla frågetecken hindrar mig att gå vidare.

Någonting är fel,  jag känner det i hela kroppen...

Två timmar till provtagning och ny väntan,
försöker i huvudet formulera orden för vad jag ska säga,
hur jag ska kunna förklara känslan jag bär på.

Kämpar för att ställa mig upp och borsta av mig;
kämpar för att orka trampa vidare.

Bryta ihop och komma igen,  en annan dag..

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ångest och längtan att få må bra

Kan hända att jag missbrukar ordet ångest,
kan hända att det för mig blivit ett ord som jag använder,
när jag inte mår bra.

Men jag mår inte bra och sista dagarna tycks det bara bli värre.

Kommer aldrig att kunna vara förkyld igen utan att befara det värsta,
det är så det känns iallafall.

Men ett grundläggande problem just nu är nog faktiskt ångest.

Tecken på ångest:

• hjärtklappning - check
• får svårt att andas - check
• blir svettig i handflatorna, på fotsulorna och under armarna
• känner som en klump i halsen eller magen - check
• blir torr i munnen - check
• får yrsel - check
• får diarré - check
• behöver kissa oftare än vanligt
• känner sig svag i musklerna, darrar eller skakar - check

Allt som händer, med nya knölar, svulnader och värk vore så mycket lättare

om man inte på det behövde dras med ovanstående.

För ALLT blir cancer, även om mkt av det jag känner just nu

mest bara beror på annat...

Kanske dags att acceptera att jag behöver gå och prata med någon. 

För såhär kan jag inte gå runt och må.

Jag längtar efter att få må bra så att jag orkar hantera groparna i vägen.

Jag måste hitta balansen igen, för spiralen tycks gå neråt och jag följer med.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Snart tisdag...

Vandrar runt som en osalig ande.
Grubblar och funderar,
tänk om!?

Mannen följer mig på tisdag,
DrX ska få sticka på alla ställen som känns skumma.
Och jag tror baske mig jag ska kräva mammografi.

Nått är fel eller i alla fall inte som det brukar
och jag måste få ett svar.
Ett antagande räcker inte.

Men just nu är det tufft
och förmodligen lär det vara det tills jag vet.

Ångest, rädlsa, oro men samtidigt ett lugn,
för jag vet att det kommer att ordna sig.

Jag vet bara inte hur...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Behöver kanske be om ursäkt

Hade en av de sämsta dagarna på länge igår.
Trött, slut, värk i kroppen.
Orolig, grinig, arg, inte särskilt trevlig på nått sätt.

Grubblar över kommande tisdag,
undrar vad biopsin ska visa.
Rädd att det blir en svängom till med MrC.

Försöker koppla bort,
försöker att inte ta ut något i förskott
men det är verkligen lättare sagt än gjort.

Skulle behöva be om ursäkt,
skulle behöva säga förlåt för mitt humör igår.

Kände själv hur det slog blixtar runt mig,
hörde hur jag snäste och allt kändes negativt.

Lätt att skylla på en dålig dag, lite sömn, oro och värk.
Lätt att skylla ett ruttet beteende på att man inte mår bra.

Jag gav efter för ångesten igår,
jag tillät MrC att ta plats och magplasket var smärtsamt.

Känns bättre idag,  söker fokus på annat,
hoppas och tror att det håller i sig hela dagen.
Ingenting blir på något sätt bättre för mig eller
för de som står mig närmast om jag låter MrC helt ta över mina tankar.

På tisdag väntar biopsi men det är inte ens säkert jag får svar förens veckan efter.
Och vad svaret blir och vad som händer sen,
kan ingen veta, så varför vänta?

Laddar om, borstar av mig, ställer mig stadigt igen,
samlar kraft och positiv energi för att orka.

Idag ska bli en bättre dag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bye bye kortison

Avslutar kortisonkuren i precis rätt tid.
Fyra dagar med hela familjen ledig innebär inga larm,
inget jagande, möjlighet att ta lite sovmorgon.

Känns skönt att den biten är över men jag undrar
vad kuren egentligen var bra för?

Visserligen har det ömma slutat vara ömt och
jag känner knappt av min "normala värk"
men de knutor jag känt hela tiden, är kvar,
jag har inte sovit ordentligt på en vecka,
jag har lagt på mig 4 kg (vätska?)
och humöret är fruktansvärt dåligt...

"Kortison har många positiva egenskaper"
...skeptisk...

Så vad händer nu när kortisonet inte trollade bort knutorna?

Igår efter gråt och tandagnissel, argt humör och
tre telefonsamtal, så fick jag i alla fall svaret att det inte är en infektion.
Alla prover är  bra utom mina eländiga vita blodkroppar som,
precis som alltid, är lite låga...

"Så vad händer nu? Jag måste få veta vad som är fel!?!

Samtal ett:
"Jag ber DrX ringa dig under nästa vecka..."
(Ångestattack, en vecka av "inte veta" känns ej ok)

Samtal två:
"Jouren ringer dig under dagen så vi får lösa det här"
(Lättad och väntar snällt)

Samtal tre:
DrX ringer mig... efter info från samtal två?
"Naturligtvis ska vi kolla vidare"

Tisdag till veckan väntar ny biopsi.
Hals och höger armhåla/bröst...
Nu vet jag vad som händer och att det händer, så jag väntar.

Känner trots allt fortfarande någon form av lugn och ingen direkt oro att det är MrC
men kanske bäst att vara förberedd...

Hur jag reagerar om det nu är så att det spridit sig till höger bröst,
vet jag i ärlighetens namn inte.

Men så länge jag har benen i behåll kommer jag att resa mig och gå vidare...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaga, tjata eller vänta?

Hej, ursäkta, får jag störa...
Jag vet ni är upptagna, att ni har annat för er
Har ni tid med mig?

Funderar om jag ska ringa på mottagningen och höra vad proverna visade.
Samtidigt känns det som att de skulle ringt om det var något.

Varför ska det behöva kännas som att man stör?
Som att man är nojjig och fånig?
Som att man tar upp tid och plats som någon annan behöver?

Med sömnlösheten har oron kommit och jag måste veta
varför jag känner saker som inte brukar kännas...

Men jag vill inte vara till besvär...

Bestämmer mig för att ringa,
det är min kropp, min oro, min ångest och min rätt att få vara till besvär.
Dom ska finnas där för mig och hjälpa mig hitta svar på mina frågor.

Telefontiden slut...

Lägger in högsta växeln, försöker tänka på annat,
hoppas dom ringer mig under dagen, annars ringer jag väl imorgon.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Åtta timmar sömn tack!!

Motar trötthetsångest med att ge järnet
och springa rätt in i väggen.

Sover 3-4 timmar per natt och håller gasen
i botten hela dagarna för att slippa känna...

Pest eller kolera?
Eller varför inte både och?

Tre dagar till med kortison sen ska jag både sova
och skynda långsamt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Att inte kunna somna

Haft den bästa dagen på mycket länge,
orkat, hunnit, skrattat, gråtit av glädje och känt livet.

Misstänker att jag har kortisonet att tacka för välmåendet.

Just nu däremot är jag minst sagt inte kompis med effekten.

Kan inte sova!
Går inte!
Vill sova!

Hjärnan på högvarv och myror i benen,
skrot också.

Stirrat i taket, snurrat och vridit.
Kollat klockan en, två, sju gånger...

Ger upp. Stirrar på mobilen.
Inser att de flesta sover eller dansar i dimman,
till och med Internet är öde...

Måste försöka igen,  lyckas kanske nu efter lite hjärnstädning...
kanske...

Har för övrigt inte fått något svar på proverna idag.
Kanske har DrX inte heller fått svar.
Kanske såg allt bra ut och ingen panik till samtal fanns.
Kanske glömde han bara bort...

Kanske ringer jag på måndag om jag inte hört något.

Borde kanske sova nu?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Date med DrX

Varit till DrX idag,
vi satt först och bara pratade en lång stund.
Jag förklarade symtomen, påpekade knölarna
och vi pratade om lite annat också.

Sen undesökte han det jag påpekat
och drog slutsatsen att det mest troligt är en infektion
i lymfsystemet.
Det hade ett tjusigt namn, men det kommer jag inte ihåg.

Så lite prover togs och imorgon får jag svar om jag ska
käka en kur antibiotika.

Fortsätter att ta kortison som planerat då de ömma områdena
gett med sig sedan igår,  alltså tecken på inflammation...

Så inflammation och en eventuell infektion, nåja,
mest troligt inte MrC i alla fall.

Har för övrigt sovit skitdåligt inatt,
precis som jag räknat med.
Men känslan av utmattning och överkördhet
försvann när jag fått hutta i mig morgonens dos...

Duracellkanineffekten!

Bara välja, pest eller kolera?
Ha kvar skiten i kroppen och sova eller
bli av med all ev. skit och sova hemskt dålig.

Bort med skiten, tack!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hur ska detta sluta?

Påbörjade idag en kortisonkur i samråd med DrX.
Har nått skit i kroppen,
ömma, svullna knölar under örat och i armhålan.
I kombination med det har jag känt mig sjuk.
Haft feberfri feberfrossa.

Så i morse började jag med Betapred
för att mota bort en trolig inflammation.

Betapred för mig ger dåliga minnen och
det kändes inte helt okej att dricka skiten...

Betapred för mig är sömnlösa nätter, ångest och oro.
Betapred kändes för mig som den stora boven under
cellgiftsbehandlingarna.
Det var i alla fall där jag la skulden...

Idag har jag däremot känt mig mycket fräschare än igår.
Jag har orkat och jag har kunnat koppla bort en hel del oro.
Så plötsligt känns kortisonet som en räddare i nöden.
Undrar nu istället, hur hade jag mått UTAN kortisonet?

Nu återstår ju bara frågan:
- Kommer jag sova inatt?

Imorgon blir det en sväng på lasarettet,
träffa DrX och se om han hittar några nya fel på mig
eller om allt är under omständigheterna normalt.

Men som sagt,  känner inte någon oro idag och
inför tidigare bakslag har magkänslan skrikit åt mig
att något varit fel.

Väljer att lita på magkänslan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vem är du?

Känslorna utanpå kroppen,
förvirrad och förtvivlad.
Lycklig till olycklig på två sekunder.

Hela kroppen känns fel.
Ont i musklerna,
trött och orkeslös,
hopplös.

Tänker för mycket,
känner efter desto mer.
Orolig för allt och ingenting
men stark, i alla fall när jag orkar.

Känner mig gnällig, nojjig och otillräcklig.
Känner mig arg och frustrerad.
Känner inte igen mig själv.

"De första två veckorna kan bli jobbiga"

Förstod inte, jag ska ju känna mig fri nu...

Istället kantas dagarna med oro,
finns tid för tankar så tänker jag och många gånger
är det inte upplyftande...

MrC går mig på nerverna eller egentligen,
JAG går mig själv på nerverna för jag släpper inte...
Istället så söker jag, letar fel, avvikelser, brister.

Alla frågor och funderingar som dyker upp är skrämmande
men känns för dumma för att fråga.

Tycker inte om det jag känner,
det jag blivit.

Jag skulle ju känna mig frisk nu,
istället hittar jag hela tiden anledningar till att känna mig sjuk...

Ringer onkologmottagningen,
vill bara höra att det jag känner är "normalt"

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hej verkligheten!

Varit hemma sedan i onsdags.
Naturligtvis känns det helt fantastisk,
samtigt har den märkligaste känslan infunnit sig:

Vad är det som hänt egentligen?!?

Plötsligt står jag nu här på egna ben och fattar ingenting...

Läste igenom en del inlägg på bloggen igår,
försöker greppa och reflektera, bearbeta.
Det känns som om jag läser om någon helt annan,
mycket kommer jag inte ens ihåg att jag skrivit.

Känner mig förvirrad,
jag ser ärren på kroppen,
jag ser den brända huden,
känner hur kläderna gör ont mot såren som blivit.
Det svider, kliar och irriterar...

Jag är trött, så fruktansvärt trött.

Samtidigt känns de sista månaderna som en luddig dröm.
Ett dåligt skämt, ett helt annat liv.

Medveten om vad som komma skall i framtiden, men inte rädd.
Fullt fokuserad på nuet och att försöka stänga ute tankarna.
Rädd för att bearbeta det förflutna men orolig
för vad som händer om jag inte gör det...

Vad fan var det som hände egentligen?

Verkligheten hinner ikapp när MrC satts i pausläge.

Försöker förtränga verkligheten genom att hålla mig sysselsatt,
skapa projekt och planera för en framtid ingen vet något om.

Försöker vända blad och gå vidare
men jag kan inte släppa gårdagen när jag inte förstått....

Hände det där verkligen mig?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ha det bra och njut av livet!!

Gjort klart på hotellet,
betalat för dagarna den här veckan och packat väskan.
Jag har ätit middag med tre underbara kvinnor jag lärt känna,
pratat och skrattat... och det har tårats i ögonen...

Jag längtar hem,
hem till min man och mina barn.
Jag vill hem och kramas, hårt och länge och känna mig fri.

Känna mig befriad över att inte behöva åka tillbaka på måndag.

Jag är så lycklig, men fortfarande väldigt ledsen.

vemod

1. stillsam känsla av att något känslomässigt betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka

- Ha det bra och njut av livet!! sa receptionisten när jag betalat.

Njuta av livet, det ska jag, men jag kommer att sakna alla underbara människor...

Jag kommer nog till och med att sakna personalen på strålningen

som har varit helt fantastiska.

Samtidigt så tickar en tanke i bakhuvudet att jag fortfarande inte vet hur behandlingen fungerat,

att jag kanske får två månader innan skiten brakar loss igen...

Hjärnspökena blir nog den värsta fienden att brottas med...

MEN!

Imorgon kl. 08:00 gör jag min sista strålbehandling,

klockan 09:05 hoppar jag på bussen och då får jag komma hem 

och det känns absolut viktigast just nu.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen livet (?)

För första gången på länge vet jag inte hur jag ska kunna sätta ihop orden rätt,
för att kunna förklara vad jag känner...

Jag är lycklig, vill skratta, skrika, hoppa, studsa och slå volter...
Samtidigt känner jag mig ledsen, osäker och lite rädd...

Igår hittade jag en knöl i min vänstra armhåla,
just utanför området som strålas.
Tror att hjärtat stannade i samma sekund och ångesten kom
som ett brev på posten.

Alla dom funderingar som funnits vid tidigare "fynd" dök upp
och om det inte vore för min otroliga klippa till man,
så hade jag nog inte tagit mig ner till Umeå idag.

Jag ville inte åka, jag ville inte gå på det inplanerade läkarbesöket,
jag ville inte ännu en gång se läkarens blick och höra ordet
CANCER, eka mellan väggarna.

Jag grät länge, kramade honom hysteriskt och landade till slut i någon form av trygghet.

Hela morgonen värkte magen, bar på en tung klump
och konstant gråt i halsen.

Vad skulle han säga?

Tiden för läkarbesöket kom, han kände på körtlarna på halsen,
tittade på mig och konstaterade att han knappt kände nånting där.
Vilket naturligtvis är väldigt positivt!!
Vi pratade lite om matproblemen och med ett djupt andetag tog jag mod till mig:

- Jag vill att du ska känna på en sak...

Han kände, klämde och tittade på mig, men han såg inte bekymrad ut:
- Visserligen har jag inte röntgensyn, men det här känns som en svullen svettkörtel.
Det här behöver du nog inte alls oroa dig för.

Lättnad, klumpen i magen försvann...
Visserligen så kan han ju inte med hjälp av enbart fingrarna känna om det är MrC eller inte.
Men det förtroende jag känner för DrY, gör att jag vågar lita på det han sagt.

Naturligtvis skulle jag höra av mig direkt om någon förändring skedde med knölen
men jag känner mig så mycket lugnare nu...

Planen för framtiden då?

Har nu två tillfällen kvar att stråla, sen får jag åka hem.
Börja på arbetet att reparera mig själv, hitta tillbaka till någon form av "normal"
försöka känna mig frisk och leva en dag i taget...

Under Juni, när effekten av strålningen har fått jobba färdigt,
väntar en PET-CT röntgen och ett läkarbesök
och förhoppningen då är ju, att alla mina "solar" ska ha försvunnit...

Så jag är glad,
glad för att knölen i armhålan mest troligt bara är en irriterad svettkörtel,
jag är glad, för att jag snart är fri från strålningen,
jag är glad för att det "parallella universum" jag levt i snart ett år
kanske upphör att existera...

Men samtidigt är jag ledsen,
det känns overkligt,
känner mig osäker om jag vågar återgå till det liv som en gång var,
vet inte om jag vågar tro att det här är början på slutet...
Jag är rädd att stå där ensam...

Om två månader vet jag hur mitt liv ska fortsätta,
om två månader, ganska precis ett år efter att jag hittade knölen,
får jag svaret på om MrC har lämnat mig...

Om två månader... fram till dess så ska jag bara vara, bara leva...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

...är det en vanlig dag?

För många år sedan hände det något,
fråga mig inte vad.
För i ärlighetens namn så vet jag inte.

Men plötsligt försvann den magiska känslan
som brukade finnas där på min födelsedag.

När kompisarna kände sig överlyckliga över att
de äntligen var myndiga eller fick gå på systemet,
så kände jag mest bara ångest.

Många gånger har jag önskat att jag kunde få bli bortglömd,
att dagen kunde få passera obemärkt...

Inget fokus på mig tack!
Låt mig vara ifred!

Men idag är det min födelsedag,
35 år blir jag och idag känner jag stolthet.

Ångesten är borta och sista veckorna har jag längtat.
Inte efter uppmärksamhet och presenter
men efter att få chansen att fira att jag finns.

Jag är så glad över att få vara här!
Jag är så tacksam över att få chansen till ännu en dag,
ännu en vår, ännu ett år.

MrC har sparkat på mig när jag legat ner,
han har tryckt ner mig i skoskaftet
men jag har rest mig upp och för varje gång har jag
blivit ännu mer motiverad att kämpa, att vinna och att leva...
att få fylla år...

Grattis till mig idag och tack till mina föräldrar att jag fått möjligheten
att få leva, för utan er vore jag ju faktiskt absolut ingenting.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Grattis till Sveriges bästa Skellefteå AIK

Bor man i Skellefteå idag, så vet man att det är en stor dag.
35 år sedan sist och nu var det väl ändå på tiden.
Jag pratar om hockey, Sveriges bästa lag heter Skellefteå AIK
och det är med stor spänning jag följt hela säsongen.

Bitit mig i naglarna, hoppat i soffan och klappat händerna.

Grattis Skellefteå AIK till Guldet och vilken otrolig insats ni gjort den här säsongen.

Måste säga att trots att jag aldrig tidigare varit intresserad av hockey,
så har det räddat mig många gånger under de senaste månaderna.
Vad ett hockeymål kan göra en människa glad, är det inte lite märkligt?
Att den jobbigaste dagen kan vända till något positivt bara på grund av
en bit vulkaniserat gummi är helt ofattbart!

Förutom en stark seger från "våra grabbar" har dagen bjudit på
hudvård och makeup-kurs "Look good...feel better..."
Väldigt trevligt måste jag säga, även om jag inte tillhör de som överdriver
användandet av smink eller andra typ av hudvårdsprodukter, men det är
väl aldrig för sent att börja bry sig om sig själv?

En stor necessär fick jag med mig därifrån och kan hända jag får användning för
något av det.

 I övrigt har jag nu fyra strålningar kvar men de tre sista gör jag nästa vecka och
gissa om det känns skönt att få åka hem för helg imorgon?

Har fått en salva och en kortisonlösning att smörja på strålningsområdet för att
lindra klådan, hoppas innerligt att det hjälper så kanske det blir lite lättare att sova ikväll.
Var lite kämpigt igår, hur jag än låg så kom jag åt området och det kliade bara mer...
men vad är lite klåda i jämförelse med ett SM-guld?

Grattis igen till grabbarna i Sveriges bästa lag, nu kan jag sova gott!

Stilstudie i hockey-tittande

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

20/25

Vaknade i morse i ett dimmigt och trist Umeå,
inte direkt upplyftande.
Jag som tänkte att den här dagen skulle bjuda på ett bättre väder
och ett bättre humör...

Och visst, humöret har i alla fall varit bättre,
varit fruktansvärt trött bara,
men det kan bero på att jag hade strålning redan 07:40 i morse.
Och även om jag nu alltid är vaken innan sju, så är jag inte van att
behöva stiga upp och passa en tid på morgonen.
Så starten av dagen blev helt fel.

Men dagen har rullat på och snart passerat,
jag har fått i mig både lunch och middag, trots att matlusten uteblir.
Fast jag ska väl inte påstå att jag är någon storätare
och kött, bröd och all annan mer "kompakt" mat väljer jag bort.

Så ris och sås till lunch och ris, broccoli och sås till middag.
Bättre än bara soppa i alla fall.

Har börjat irritera på strålningsområdet.
Kliar så jag håller på att bli tokig,
smörjer och smörjer för att försöka lindra
och visst lindrar det en stund, men sen börjar det om igen.
Ska försöka att komma ihåg att fråga imorgon om det finns något annat man kan göra,
men jag skulle tro att smörja, låta området "lufta" och INTE klia är de bästa tipsen.
Men fråga kan man ju alltid.

Idag har jag för övrigt avverkat tjugonde strålningen, så nu återstår endast fem stycken.
Känns fantastiskt att veta att om en vecka från idag, så är jag hemma för att stanna.
Och även om den här tiden har gett mig så mycket, inte minst nya vänner, så önskar jag
slippa göra om denna resa.

I skrivandets stund kommer solen fram och plötsligt blev jag faktiskt sugen på att träna en stund,
få se om motivationen håller hela vägen genom hotellkorridorerna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaja, jag vet att det inte hjälper

Visst är det väl ändå märkligt,
att ju färre dagar det blir kvar, desto längre blir dagarna?

Kändes så fantastiskt när jag insåg att det "bara" var 10 gånger kvar,
nu såhär i efterhand, en evighet senare och det fortfarande är hela sex gånger kvar,
så känns ingenting så "bara" längre.

Känner mig som en gnälltant idag,
men jag är verkligen less på att vara här nu.
Visst, sällskapet är bra, hotellet är helt okej, Oasen, där jag tillbringar mina dagar, är toppen.
Men jag vill hem, hem, HEM!

Sen gör det ju inte saken bättre att för varje dag som går är det någon stjärna,
som får åka hem...
Snart har alla jag lärt känna gjort sin tid och gett sig av på nya äventyr
och kvar står jag.
Och inte känns det lönt att lägga allt för mycket tid på att lära känna någon ny heller,
i alla fall inte nu, när jag mest bara känner mig sur och bitter.

Det hjälper inte att gnälla, jag vet, men idag måste jag bara få ur mig det...

För övrigt så har jag nu mer eller mindre helt tappat aptiten,
vet inte om det har att göra med strålningen eller det faktum att jag ätit så lite sista veckorna.
Allt smakar salt, extremt salt, mer eller mindre bara salt!
Men jag försöker i alla fall få i mig litegrann och kompletterar sen med näringsdryck.

Trött är jag också och sängen, som var så mjuk och skön tidigare,
är numera för mjuk och gör så att jag får ont i kroppen,
ja, jag skyller i alla fall på sängen.

Och min nya granne, snarkar...

Gömmer mig på mitt rum,
ute ligger en tjock dimma över parkeringen,
jag läser dikter av Karin Boye
och kurar i soffan...
Tycker synd om mig själv...

Jag vet, jag vet att det inte hjälper,
men kanske kan det hjälpa mig att börja må lite bättre innan imorgon...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hinner inte bort, innan jag längtar hem

Helgerna går allt för fort och innan jag vet ordet av,
så är jag tillbaka till Umeå igen.

Sköterskan på strålningen lät inte alls överraskad när jag sa
att jag egentligen inte alls ville åka ner hit idag.
Tydligen är jag inte ensam om att känna så...

Längtar redan hem, längtade hem innan jag for.
Vill vara med min man och mina barn, vill kramas och känna kärleken.

Blir fem långa dagar här nere den här veckan,
känns inte bra att jag redan dag ett tycker att det känns jobbigt.
Tur tiden går fort och gör den nu inte det
så får jag väl i värsta fall sätta mig på en buss och åka hem igen.

Fungerar bättre med maten nu, små, små tuggor är det som gäller
och "kladdig" mat, allt som är torrt eller kräver mycket tuggande går bort.
Men det är skönt att kunna få i sig lite mer än bara soppa i alla fall.
Hoppas det nu inte ska smälla till och bli värre, när jag lyckats hitta nått som funkar.

Fast nog känns det att man trots allt får i sig för lite, är som matt och orkeslös,
men det är övergående... även om sköterskan idag använde ordet "förhoppningsvis"
så väljer jag att tro att det är övergående.

Kommer att spendera första kvällen denna vecka i min ensamhet och tänker på dom där hemma,

känner att jag verkligen behöver det.

Strålning 18/25, röd och "stram" i huden men inte ont.
Den skumma knölen till höger i bild är min venport...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Intressant dag

Förutom strålning och spolning av venporten,
har dagen fått guldkant på grund av härliga möten.

På förmiddagen fick jag besök av en kusin som jag inte sett på väldigt många år.
Vi har haft en del kontakt via Facebook sista tiden, men jag kunde inte i min vildaste fantasi
ana, att det skulle vara så härligt att få träffa henne i verkligheten.

Vilken underbar människa du är frk Å!

Att man kan vara så lika på så många plan och gått omkring ett halvt liv, utan att veta om det.
Att dessutom, när hemlängtan är stor, få kramas, var ovärderligt.
Om ett skratt förlänger livet, så förstärker en kram både hopp och mod.

Senare vid middagen, började jag prata med en kvinna som gav mig ännu mera hopp.

Hon opererades för bröstcancer för snart 24 år sedan.
Har levt ett friskt och normalt liv sedan dess och
enligt henne, så kan man koppla bort Mr C när man är färdigbehandlad.

Nu efter 24 år har hon tyvärr fått ett återfall, men hon lever,
hon är positiv och har hopp om ännu flera år.

Fantastisk kvinna, stark och modig,
som förmodligen, utan att hon vet om det, gav mig ännu mer kraft att fortsätta kämpa.

Men det mest oväntade mötet idag, skedde när jag var på dagvården
för att få porten spolad.
Kommer ni ihåg när jag skrev detta:

"Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.

Ögonen var blanka.

Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.

Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.

Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags för mig att gå in till doktorn."

Det var veckan innan jag påbörjade strålningen och flera gånger sedan den dagen har jag tänkt på den här kvinnan, undrat hur det gick för henne.

Idag när jag satt där och väntade, så dök hon upp, plötsligt satt hon där bredvid mig och vi började prata.
Eller hon började prata med mig, berättade att hon varit i Danmark och levt på kakdiet i en vecka.
Visade sig att hon är konstnär och håller på med bokkonst.
Hon fick sin bröstcancer för två år sedan och att de nyligen misstänkt att hon fått ett återfall,
men det var falskt alarm...

Det var ju det jag kände, jag visste det, jag såg det på henne när hon gick där att något var fel
och nu plötsligt fanns hon där, för att berätta, att allt gått bra...

Nu kan jag stänga det kapitlet, jag kan lägga den oron bakom mig, men nu när jag sitter här och skriver,
så måste jag säga att jag önskar att jag hade berättat.
Berättat för henne att jag såg henne den där dagen och att hon har funnit i mina tankar sedan dess...

Livet är märkligt och ibland förstår jag mig inte alls på det,
men allt har en mening och så småningom får vi svar på våra frågor och vi kan stilla våra funderingar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Tolka det positivt!!

Ibland är det skönt att tiden går fort.

Gjorde min femtonde strålning idag och det känns fantastiskt
att konstatera att det nu bara är tio kvar.
Nu är det nedräkning på riktigt.

Och trots att jag i nuläget inte vet om dessa tio tillfällen är slutet
på min cancer-resa, så är känslan obeskrivlig.

Jag vågar inte hoppas, men det kan faktiskt vara klart sen...

Fick träffa en läkare idag och efter att han klämt och känt på min hals en stund,
så frågade han hur mycket man kände körtlarna innan strålningen.
Den som var störst, var ungefär som en stor paranöt och syntes tydligt om jag lutade huvudet lite.
Nu är den ungefär som en böna och som han uttryckte det:
-Vi kan ju inte annat än att tolka det positivt!

Lycka!!!

Men jag är minst sagt försiktigt optimistisk och den 22/4 ska jag få träffa Dr Y
för utskrivning från strålningen och det är väl egentligen först då,
jag kan få en hint om vad som händer sen.

Men just nu är känslan bra i kombination med en extrem trötthet.

Tröttheten måste bara bero på att jag helt enkelt får i mig för lite.
Försöker stoppa i mig tillräckligt, men jag känner mig trots det konstant hungrig.

Längtar efter riktig mat, som man kan tugga!

Ska försöka gå till sköterskan imorgon och se om jag kan få lite fler näringsdrycker,
annars får jag väl köpa mig ett gäng på Apoteket.
Funderar också på att tvinga stackarna i köket att göra äggröra åt mig,
för ägg slinker ner utan problem... ägg och gurka... men troligtvis kan man inte långsiktigt
leva på det.

Men svälter ihjäl gör jag inte och hopp om en ljusare framtid känner jag,
så allt är väl egentligen riktigt bra just nu, förutom att jag längtar hem väldigt mycket.
Men det löser sig det också, bara det får bli fredag.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Den viktiga vikten

Första frågan jag fick på strålningen idag var:
-Hur går det med maten?

Jag förklarade läget,  att det går men inte mer än så.
Försöker med soppor, krämer,  fil, lite grönsaker men
jag känner mig konstant hungrig.

Sa lite skämtsamt sen att jag ändå skulle behöva
tappa några kilon...

Gå ner i vikt under strålningen är ajabaja då stråldosen
är anpassad efter vikt, plus att man är nog trött ändå.
Så det var troligtvis det värsta skämt jag kunde dra och var
inte alls uppskattat.

Men nu funderar jag hur tusan jag ska kunna bibehålla vikten
när jag lever på flytande?

Fick ställa mig på vågen och den visade
fem kilo mindre än för tre veckor sedan.
Hur mycket jag tappat sista veckan vet jag inte då jag inte vägt
mig på ett tag.
Men nu gäller det att försöka att inte tappa mer.

Ska få träffa en dietist på fredag få se vad hon säger.
Sen händer det ju att dietister har lite märkliga idéer
men jag lovar att försöka lyssna...

Imorgon ska jag i alla fall prova mosa mig ett ägg till frukost,
kan funka, ägg ska va bra...har jag hört.

Smarta tips och trix gällande lättsvald näringsrik mat mottages tacksamt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kommer du ihåg knölen?

Du har hört historien om den skumma knölen på min fot,
den som kommer och går.
Den som en läkare tittat på och i alla fall konstaterat att det inte är Mr C...
...den "sprack" igår...

Ja, det var då inte själva huden som sprack utan den sprack UNDER huden.
Jag satte mig i skräddarsits på golvet så att knölen hamnade i kläm och
sen gjorde det ont som rackarns och istället för att vara en koncentrerad bula,
så är det nu en lång mjuk upphöjning och en liten hård knöl mitt uppe på foten...

Så nu är jag helt och fullt övertygad jag också att det inte är Mr C.

I övrigt har jag det bra,
känner lugnet med familjen och längtar inte tillbaka till Umeå i nuläget.
Blir förresten hemma ända tills på tisdag då "min" maskin ska servas på måndag.
Skönt med en extra ledig dag som man inte räknat med innan.

Med ätandet går det sisådär.
Flytande föda fungerar utan problem och mjuk mat som löser upp sig bra när man tuggar det
slinker ner mer eller mindre utan problem.
Men det är små tuggor som gäller.
Är det nån gång jag ska lära mig att tugg maten ordentligt och äta långsamt så är det nu.

Har fått en Xylocain-lösning som jag kan dricka innan maten, som bedövar lite i halsen
men det blir väldigt obehagligt att svälja när man tappar lite av känseln,
så jag tycker det fungerar bättre utan den.

Tydligen kan det vara såhär upp till ett par veckor efter avslutad strålning, men det kan som jag förstått det,
bli bättre redan innan jag är klar... och naturligtvis kan det bli mycket värre också.
Är som med allt annat, väldigt individuellt, bara att hänga med tåget och se vart jag hamnar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Svårt att bestämma mig

Igår var jag helt övertygad om att jag var förkyld,
iallafall fram till dess att jag försökte äta middag och
inte kunde svälja.
Blev lite osäker på vad som egentligen händer.

Senare på kvällen när jag skulle ta mina värktabletter
så fick jag inte ner dom heller.

Samma visa imorse, känns tjockt i halsen och
jag får mer eller mindre svälja med våld,
vilket leder till att det gör ont.

Till frukost lyckades jag pilla i mig lite kräm
men även den kändes knepig.

Så efter lite övertalning så masade jag mig iväg
och pratade med en sköterska:
- Låter som att strålningen börjat reta i halsen för dig...

Fick träffa en läkare senare på dagen som tittade mig i halsen
och förklarade att jag strålas ganska kraftigt över matstrupen
och då kan den här typen av besvär uppstå.

Han skrev ut värktabletter i brusform och nån kapsel jag kan ta
för att bedöva halsen lite innan jag äter.

Så nu blir det flytande föda tills halsen blivit bättre och
inte känns det särskilt roligt men vad ska jag göra?

Champange är bra sa en kvinna, men jag är tveksam att det går att leva på...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Förkylningen är ett faktum

Tillbaka i Umeå igen.
Dagen började med att jag otåligt stod och väntade på att far min skulle skjutsa in mig till bussen.
Hann börja planera att ta den senare bussen och kontakta Umeå för att meddela att jag
skulle bli sen.
Sen dök han upp, stressad var han stackarn och efter att ha kastat in väskor och mig själv i bilen,
så åkte vi mot stan.

Bussen stod kvar och än hade inte alla fått kliva på,
så vi kunde andas ut.
Visade sig sen att jag inte ens rymdes på bussen,
fem för många var vi, så vi fick lösa biljett och vänta.

Extrabuss eller taxi skulle komma till undsättning.

Efter lite väntan i snålblåsten dök en taxi upp och
jag kan väl inte annat än att konstatera att det var tur i oturen att pappa var lite sen hem till mig.
För nog föredrar jag att åka taxi framför buss.

Så nu är jag framme i Umeå,
jag har hunnit både äta lunch, det hittills äckligaste som serverats här tror jag,
jag har strålats och nu sitter jag och kurar på mitt rum och tycker synd om mig själv.
För förkylningen är numera ett faktum.

Däremot känns det nog lite bättre idag än igår,
men det jobbigaste för mig med förkylningar är att jag får så jobbigt med astman
och att inte kunna andas ordentligt är verkligen knäckande.

Kan tyckas fånigt att gnälla över en förkylning med tanke på vad jag gått igenom,
men jag gör det ändå, bara för att jag kan.
Hade ju faktiskt varit trevligare att få vara frisk...

Blir för övrigt en bra vecka, ensam idag och imorgon, sen kommer mannen och
barnen ner till mig på torsdag för att sova över.
Skönt att få sällskap, särskilt nu när jag känner att jag inte borde beblanda mig i
onödan med de andra gästerna.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Förkyld?

Känt mig torr i halsen sen en vecka tilllbaka ungefär.
För ett par dagar sedan började det kännas lite obehagligt när jag sväljer.
Och igår fick jag plötsligt svårt att andas.

Känner mig inte förkyld,  känns inte heller som att det är astman som strular,
tar Symbicort men det hjälper inte.
Känns trångt i halsen, det är som om luften jag andas är tjock.

Det måste vara en förkylning, kan inte tänka mig att
strålningen ska påverka på det här sättet.
Dom strålar ju mot halsen,  inte lungorna...

Det måste vara en förkylning som försämrar astman.
Men varför hjälper inte Symbicorten?
Och varför känner ja mig inte sjuk?

Jobbigt att inte kunna andas ordentligt,
inte kunna dra fulla andetag,
jobbigt att hela tiden ha en känsla av tryck över bröstet.

Avvaktar och hoppas att det ger med sig
annars får jag ta upp det när jag är tillbaka i Umeå.

Om jag ändå hade känt mig förkyld,
då hade jag i alla fall kunnat sätta fingret på vad som är fel.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Den stora tröttheten

Har inte orkat skriva.
Sedan i tisdags har jag knappt sovit.
Snurrat mig genom nätterna och när jag vaknat på mornarna
har det känts som att jag nyss somnat.

Kom hem från Umeå igår och
spenderade hela eftermiddagen/kvällen gäspande
Trodde naturligtvis att bara jag fick lägga mig i min egen säng,
på min egna kudde så skulle jag somna...

Men jag har snurrat i natt igen.
Rastlös, pirr i kroppen,  frustrerad.
Vaknade tidigt efter att ha sovit kanske fyra timmar.

Äter inga mediciner nu, förutom värktabletter,
så någon anledning till varför jag inte kan sova hittar jag inte.
Visserligen har jag tidigare i livet haft svårt att somna periodvis
men med tanke på hur trött jag är så får jag inte ihop det.

Ligger inte ens och grubblar.
Är helt tom.
Men ändå så kan inte kroppen komma till ro.
Känner mig obekväm.

Men det är skönt att vara hemma iallafall.
Fyra dagars påskledigt med familjen känns välbehövligt.

Glad påsk till dig från mig!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu får dagen vara slut

Jag har det bra här, jag ska inte påstå annat,
jag äter, vilar, tränar, strålas, promenerar, äter, vilar, skrattar , pysslar och vilar.

Här lever man i en liten bubbla,
där allt cirkulerar runt att komma ihåg vilken tid man ska vara på strålningen,
sen flyter det övriga bara på av farten.

Jag kan inte klaga, maten är okej,
de som jobbar här är trevliga,
rummet duger gott och väl
och alla tjejerna/kvinnorna/damerna jag träffat är fantastiska
men...

Jag var trött redan i morse när jag vaknade
och sen har det bara blivit segare och segare.
Och med tröttheten kommer tankarna,
funderingarna och med tanke på att man trots allt pratar
en hel del om Mr C vid mer eller mindre alla sammankomster här
så kan man inte koppla bort honom.

Känner mig förvirrad just nu.
Orkar hyfsat med att träna,
behöver visserligen sparka mig själv i baken en eller två gånger först,
men det funkar.

Jag känner mig på väg tillbaka, som om jag vore på väg att bli frisk.

Samtidigt så vet jag att jag fortfarande har Mr C, bokstavligen hängande runt halsen
och ingen vet i nuläget hur bra strålningen biter
och om jag behöver vidare behandlingar sen.

Så jag är trött, så trött, men ändå finns glöden och viljan att bli frisk,
samtidigt som jag vet att jag fortfarande är sjuk.

Som sagt, jag är förvirrad men även fundersam och ledsen.

När jag var i träningslokalen och Some Die Young med Lalhe
började spelas på radion, så tog tröttheten och tankarna över.
Och den här dagen är för mig officiellt slut.

Jag vet, "Some" är inte detsamma som "jag" men det faktum att "Some" gör det,
skrämmer mig...

Imorgon väntar en ny dag och av erfarenhet vet jag,
att alla dessa tankar kan vara borta imorgon,
om inte annat så hoppas jag det i alla fall.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Då var vi igång igen

Incheckad, strålad och åter till hotellverkligheten.
Längtar redan hem, även om det känns bättre än början på förra veckan.

Strålning nummer sex gick bara bra,
sköterskan undrade om jag börjat känna av någon strävhet på halsen,
inte det inte,
men jag nämnde att jag känt mig torr och "dammig" i halsen under helgen.
Tydligen kan det också bero på strålningen, får se hur det utvecklas.

Fått höra en del skräckhistorier om de som strålats mot halsen,
vet att man inte ska lyssna så mycket,
då det som med allt annat är väldigt individuellt.
Men jag tänker lite så här,
att med den tur jag haft, så drabbas jag väl av alltihopa...

Eller så är det min tur att ha lite flyt nu.

Incheckad, strålad, åter till hotellverkligheten
och nu har jag visst hunnit med att träna också.

Klappar mig själv på axeln och "skryter"
med att jag sprungit hela tio minuter på löpbandet,
förra veckans rekord blev fem minuter...

Kroppen kommer igen, sakta, sakta
och målsättningen är inte beach 2013,
målsättningen är att var "fit for fight" om det blir en till smäll av gifter i sommar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag är på väg

Magen gör frivolter,
fattar inte vad det är jag är så nervös för.
Har ju gjort bort en vecka redan,
jag kan ju det här nu...

Magen gör uppror.

Helgen har varit bra
men den har passerat allt för fort.
Skratt och kramar,
tankat kärlek för den kommande veckan.

Nerverna utanpå kroppen.

Kanske känner jag denna oro för att jag nu vet
hur stor saknaden varit,
hur stor saknaden kan komma att bli.

Men det kommer att gå bra,
snart är jag hemma igen
och då får jag dessutom lite påskledigt.

Strax rullar bussen och jag följer med den...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fattar inte poängen

Hemma och jag är lycklig.
Inser efter den här veckan, att man behöver känna saknad ibland
för att komma ihåg hur mycket man älskar.

Samtidigt snurrar livet på där ute,
som en usel komedi där skämten är dåliga
och ingen fattar poängen.

Glömmer livet där ute för en stund
och väljer istället att leva i glädjen och värmen här inne istället.

Försöker att förstå det som händer
och varför det händer.
Men så fort jag tror att jag förstår och ler åt livet igen,
så kastar livet stenar tillbaka och gör ryggsäcken ännu tyngre.

Sätter livet där ute på paus ett par dagar
och lever i stället, i den lyckliga tryggheten och kärleken.

Mr C kan vänta, allt annat som nu tycks ta oväntade vändningar, kan vänta.

Jag är hemma och jag är lycklig,
all annan skit finns kvar, till en annan dag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Alla lika, alla olika

Här i Umeå är läget under kontroll, inga synliga spår efter strålningen ännu,
är dock fortfarande väldigt trött och det ska tydligen vara så.

Fick träffa en doktor efter strålningen.
Hon tittade på min fot och konstaterade att jag inte behöver oroa mig.
Vad det är kunde hon däremot inte säga, men i och med att knölen är rätt mjuk,
rörlig och känns lite senig. Så var hon säker att det i alla fall var godartat och vi skulle
hålla lite koll bara.

Sen pratade vi om spridningen,
något jag funderat mycket på är om det är lika mycket på båda sidorna av halsen.
Eftersom jag bara känner en liten, liten knöl på höger sida, var min uppfattning att det inte var det.
Hon frågade om jag var intresserad av att se bilderna från PET-röntgen
och nyfiken som jag är kunde jag inte säga nej, även om det kändes lite obehagligt.

Vad som händer under PET-röntgen är att de tumörer som uppstått suger till sig lösningen de injicerat
och sen lyser de upp som små solar på bilderna.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men Mr C såg faktiskt ganska vacker ut.

Som ett halsband av solar, från ena sidan halsen, via nyckelbenen, till andra sidan.
Det tråkiga var, att det är lika mycket aktivitet på båda sidorna.
Men jag är faktiskt glad att jag fick göra denna röntgen, då vi annars inte upptäckt
hur stor spridningen var.

Jag och doktorn skulle försöka träffas varje vecka nu under strålningen,
då hon gärna ville hålla koll på hur det går med halsen för mig.
Kan tydligen uppstå en del bekymmer på vägen.
Så det känns tryggt att jag får den möjligheten.

Imorgon gör jag strålning nummer fem direkt på morgonen
och om jag är snabb och har tur, så hinner jag med bussen 10:05
Så skönt att få åka hem ett par dagar, sova i min säng, kramas med dom jag tycker om
och bara njuta
.
Men visst, jag har det bra här också och idag har jag bekantat mig med flera härliga tjejer.
Att inte behöva äta själv, att ha någon att prata och skratta med är ovärderligt.
Att vi dessutom sitter i samma båt och paddlar allt vi kan, är både intressant och sorgligt.

Varje individ med Mr C på besök, har en egen historia, en egen upplevelse,
vi är så lika, men ändå så väldigt olika.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så passerar ännu en dag

Dagarna rullar på och tiden går egentligen ganska fort här.
Har dessutom haft sällskap vid frukost, lunch och middag idag och det lättar ju upp må jag säga.

Mått lite illa sedan igår eller inte illa, mer gurgligt och oroligt.
Vet inte om det är maten eller kanske sömnen som rör till det
men jag tror inte att det har något med strålningen att göra i alla fall.

Har även börjat klia och irritera lite på halsen under kvällen,
ingen aning om det kommer från strålningen,
kan ju mycket väl bero på något annat också.
Men det som kryper i skinnet och så kliar det,
försöker att inte vara där och pilla hur som helst, men jag måste erkänna
att det är inte det lättaste.

Och trött är jag, sjukt trött.
Sovit bra inatt, utan störande snarkningar, men ändå så fruktansvärt trött.
Utöver en kort promenad, en massa mat och strålningen så har jag mest bara vilat,
men det tycks inte hjälpa.
Funderat sedan middagen om jag skulle tränat lite men kroppen vill bara vila.


Kommer att få träffa en läkare imorgon för att få foten kollad,
känns bra, även om jag inte känner mig orolig.
Kanske kan jag få svar på vad det är för knöl och om det är något jag kan göra åt den.
Visserligen är det varken ont eller störande, så bara det är ofarligt så är jag nöjd.

Pratat med dom där hemma femtielva gånger idag känns det som,

kan inte få nog av att höra deras röster.

Saknar dom alla och längtar hem så väldigt mycket

men det känns samtidigt som jag gör rätt i att stanna här.

Blir väldigt kluven, vill finnas där för dom

men samtidigt vill jag stanna här för min egen skull.

Med tanke på hur trött jag är nu så vill jag inte veta 

hur trött jag skulle vara om jag suttit och pendlat fram och tillbaka...

Kunde ju i och för sig varit mindre trött också, det vet man ju inte...

Funderar en stund till om det blir någon träning idag eller inte,

sen känns det som att jag får göra en väldigt tidig kväll.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre