Här är jag...

Ett år har passerat sedan jag hittade knölen i mitt vänstra bröst.
Ett år har gått sen jag lärde känna Mr C och den ångest han för med sig.

Ett helt år som fyllts av, ja egentligen bara motgångar.
I alla fall gällande sjukdomen.

För ett år sedan trodde jag inte att jag skulle sitta här idag,
för ett år sedan var dödsångesten så stor och ordet cancer, var samma sak som döden.
Men jag lever och det har jag tänkt fortsätta med att göra.

Sedan jag skrev sist, inser att det håller på att vara en vecka sedan,
så har ångesten  kommit på besök igen.

Efter en tur på akuten pga extrema ryggsmärtor, fick jag veta att, lungan fortsatt ser "okej" ut
men att det uppstått en del förändringar på ryggen.

Förändringar på ryggen...

Vet inte vad jag ska säga, men direkt började tankarna snurra och återigen kändes det som att liemannen
stod och flåsade mig i nacken.

Alla ska vi dö, så fruktansvärt trist och tråkigt är det
och ingen av oss vet vare sig när eller hur,
men att dras med en sjukdom som faktiskt mer eller mindre är ute efter att ta livet av en är fan i mig ingen lek.

Förändringarna på ryggen innebär nya mediciner, ett dropp en gång i månaden som
ska hjälpa till att stärka skelettet, plus att jag får äta kalcium varje dag.

Men jag lever!

Ett år efter att knölen dök upp i mitt liv, så sitter jag fortfarande här, utan planer på att ge vika.

Tack för att jag får finnas, tack för att jag på något sätt hittar kraften varje dag att kliva upp ur sängen och leva.

Jag är rädd att jag aldrig någonsin kommer att bli av med MrC, men jag har tänkt lära mig att hitta balansen,
lära mig att leva med hans närvaro och aldrig någonsin glömma bort att det är jag som bestämmer!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre