Välkommen livet (?)

För första gången på länge vet jag inte hur jag ska kunna sätta ihop orden rätt,
för att kunna förklara vad jag känner...

Jag är lycklig, vill skratta, skrika, hoppa, studsa och slå volter...
Samtidigt känner jag mig ledsen, osäker och lite rädd...

Igår hittade jag en knöl i min vänstra armhåla,
just utanför området som strålas.
Tror att hjärtat stannade i samma sekund och ångesten kom
som ett brev på posten.

Alla dom funderingar som funnits vid tidigare "fynd" dök upp
och om det inte vore för min otroliga klippa till man,
så hade jag nog inte tagit mig ner till Umeå idag.

Jag ville inte åka, jag ville inte gå på det inplanerade läkarbesöket,
jag ville inte ännu en gång se läkarens blick och höra ordet
CANCER, eka mellan väggarna.

Jag grät länge, kramade honom hysteriskt och landade till slut i någon form av trygghet.

Hela morgonen värkte magen, bar på en tung klump
och konstant gråt i halsen.

Vad skulle han säga?

Tiden för läkarbesöket kom, han kände på körtlarna på halsen,
tittade på mig och konstaterade att han knappt kände nånting där.
Vilket naturligtvis är väldigt positivt!!
Vi pratade lite om matproblemen och med ett djupt andetag tog jag mod till mig:

- Jag vill att du ska känna på en sak...

Han kände, klämde och tittade på mig, men han såg inte bekymrad ut:
- Visserligen har jag inte röntgensyn, men det här känns som en svullen svettkörtel.
Det här behöver du nog inte alls oroa dig för.

Lättnad, klumpen i magen försvann...
Visserligen så kan han ju inte med hjälp av enbart fingrarna känna om det är MrC eller inte.
Men det förtroende jag känner för DrY, gör att jag vågar lita på det han sagt.

Naturligtvis skulle jag höra av mig direkt om någon förändring skedde med knölen
men jag känner mig så mycket lugnare nu...

Planen för framtiden då?

Har nu två tillfällen kvar att stråla, sen får jag åka hem.
Börja på arbetet att reparera mig själv, hitta tillbaka till någon form av "normal"
försöka känna mig frisk och leva en dag i taget...

Under Juni, när effekten av strålningen har fått jobba färdigt,
väntar en PET-CT röntgen och ett läkarbesök
och förhoppningen då är ju, att alla mina "solar" ska ha försvunnit...

Så jag är glad,
glad för att knölen i armhålan mest troligt bara är en irriterad svettkörtel,
jag är glad, för att jag snart är fri från strålningen,
jag är glad för att det "parallella universum" jag levt i snart ett år
kanske upphör att existera...

Men samtidigt är jag ledsen,
det känns overkligt,
känner mig osäker om jag vågar återgå till det liv som en gång var,
vet inte om jag vågar tro att det här är början på slutet...
Jag är rädd att stå där ensam...

Om två månader vet jag hur mitt liv ska fortsätta,
om två månader, ganska precis ett år efter att jag hittade knölen,
får jag svaret på om MrC har lämnat mig...

Om två månader... fram till dess så ska jag bara vara, bara leva...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Aldrig ensam

Drömde i natt.
Drömde om en stor vit sal med en sjukhussäng mitt i rummet.
På sängen låg jag, kopplad till både den ena och den andra pipande och tjutande apparaten.
Låg bara där och stirrade och då och då kom en läkare in,
kände på min puls, strök mig på kinden och sa:
-Inga besökare idag heller...
Hela situationen var så laddad och obehaglig...

Vaknade med hjärtklappning och kallsvettig.
Men det var tack och lov inga problem att somna om igen.

Har tänkt mycket på drömmen nu på morgonen.
Känslan den lämnade efter sig.
Jag var verkligen helt ensam i drömmen...

Känner en lättnad över att jag faktiskt inte är ensam.
Känner glädje över mina tre härliga ungar,
kärlek till min underbara man och
tacksamhet till min familj och de vänner jag har omkring mig.

Börjar fundera, tänk om...
Tänk om saker spelat ut annars tidigare i livet.
Tänk om vi inte bestämt oss för att bilda familj när vi gjorde.
Tänk om vi inte gift oss och köpt huset vi idag bor i.

Tänk om jag hade varit ensam.

Hade man då, efter den här resan vågat satsa på hus och familj?
Känner en viss tveksamhet, för tänk om...

Fast allt detta jag nu går igenom, ger mig ju egentligen ännu större anledning
att göra allt det där som jag vill och drömmer om.
Våga ta riskerna och chansa.
Våga leva, dag för dag, för livet är trots allt väldigt skört.
Vi vet inte hur mycket tid vi får, så kanske är det dags att sluta skjuta upp saker till
en morgondag som vi inte ens vet om den finns?

Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv, oavsett hur långt det blir,
med ett leende på läpparna och minnas att jag vågade.
Att jag tog vara på tiden, gjorde det bästa av den och njöt av det liv jag fått.
Istället för att hålla tillbaka, för tänk om...

Idag ska jag måla, lyssna på alldeles för hög musik och bara njuta av det faktum att jag för
en stund får vara själv men att jag aldrig är ensam...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hög på kortison

Speedad och livet går i 180 inne i huvudet.
Och märkligt nog känner jag mig ändå så fruktansvärt trött.

Konstig kombination, men drivkraften, motivationen är på topp.
Jag har bara en behandling kvar!!

Ler inombords, jag har snart tagit mig igenom den värsta biten.

Sen är det fem (korta) veckor i Umeå för strålning,
sen kan livet börja om igen!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Å så var jag hemma igen

Borta bra, men inget slår att få komma hem.

Tog mig igenom gårdagen med bravur,
lyckades genomföra ett träningspass på en dryg timme
och överlevde.
Men fasen så svettigt.
Lokalen var liten, men dom hade ett löpband, några cyklar, en crosstrainer
och en del andra konstiga redskap.

Löpbandet fick bli ett promenadband, då benen inte alls var med på noterna,
men jag är inte orolig, till sommaren så SKA jag springa igen!

Sen blev det middag på rummet, köpte med mig mat dit och med gott tålamod
lyckades jag få i mig rostbiff och potatissallad med en tesked.
Var en halv vetenskap, men ner i magen for det.

Sen gjorde jag inte så mycket mer,
satt för mycket vid datorn och såg en del på TV innan jag bestämde mig för att försöka sova.

Började om med Betapreden (kortisonet) igår så att somna var lite knepigt,
men tror jag sov innan två i alla fall.

Vaknade oförskämt utvilad, frukost
och sen behandling.

Har jag berättat om sockorna och vantarna jag får ha på mig under Taxoter-behandlingen?
Gjorde säkert det sist men hur som helst.
Det är ett par stora blå, tjocka handskar och sockor som kommer direkt ur frysen.
Kalla och goa, eller så är det så kallt så det gör ont...
Värsta biten med dessa är väl egentligen när dom vid halvtid kommer och byter.
Då är man så där lagom nerkyld och har ingen egen kroppstemp som kan värma upp dem.
Då gör det ont!

I övrigt så gick det bara fint, blir alltid lite dimmig och trött under behandlingarna,
men än så länge är det det ända jag känner av.

Hoppas nu bara att de kommande två veckorna, ska gå bättre än förra vändan.
Med tanke på den nya kortisondoseringen.
*peppar peppar*

Nu blir det att umgås med familjen resten av dagen, för dom har verkligen fattats mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Normalläge?

Går omkring och är lite förvirrad.
Vaknade, inte alls särskilt trött i morse
och dessutom på ett riktigt bra humör.

Är det över nu?

Visst, ska väl inte säga att jag känner mig "som vanligt"
för då tar jag i.
Men känner för att göra saker idag,
det går inte fort,
inte på något sätt effektiv, men jag vill göra något...

Känns som att jag vaknat efter två veckors dvala,
förvirrad, vet inte riktigt hur jag ska hantera den energi som faktiskt verkar finnas i kroppen.

Passar på att städa undan lite, onödigt att slösa energin på det kanske,
men det är säkrast att passa på.

Gick igenom en hög med papper och hittade då något väldigt intressant.

När jag var nere i Umeå och tog sista Fecen fick jag en lapp av Dr Y
med hur mycket kortison jag skulle ta dag 1 - 8 under Taxoteren.
Den lappen lyckades försvinna i högen med papper och när jag var nere
och fick Taxoteren, fick jag en ny lapp av Dr Z med doserna...

Dr Ys Kortisonlista

1. 16 st
2. 16 + 16 st
3. 16 + 16 st
4. 8 st
5. 6 st
6. 6 st
7. 4 st
8. 2 st

Dr Zs Kortisonlista

1. 16 st
2. 16 + 16 st
3. 16 + 16 st
4. 12 + 12 st
5. 10 + 10 st
6. 8 + 8 st
7. 6 + 6 st
8. 4 + 4 st
9. 2 + 2 st

Har under den här behandlingen gått efter Dr Zs lista och det skiljer 58 tabletter mellan de olika rekommendationerna...

Kan vara så att Dr Y på dag 4 - 8 sagt att det var x2, kommer inte ihåg, men det skiljer ändå 32 tabletter.

Kan inte låta bli att tro att den högre mängden kortison är en stor bov till varför det tagit så lång tid för mig att landa efter behandlingen.

Möjligtvis att jag får mer värk om jag nu nästa gång väljer att gå efter Dr Ys lista, men värken tar jag gärna bara jag får sova.

Kommer helt  klart att ifrågasätta detta när/om jag nu åker ner till Umeå till veckan.

För övrigt, mitt hår som vuxit hejdlöst sista två veckorna, började trilla av igen igår, så det var bara fram med trimmern igen, hade nästan hoppats att få behålla det den här gången...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dag ett efter Taxotere

När man inte vet vad man ska förvänta sig så är varje fenomen en överraskning.
Visst, jag har fått tips, jag har lyssnat på mina BC-vänner hur de upplevt taxen.
Jag har försökt förstå, men man kan aldrig jämföra.

Så här långt måste jag säga, att jag mår mycket bättre än jag gjorde av Fecen.

Känner mig närvarande, men bortkopplad.
Trött, men kan inte sova, gissar att det är kortisonets fel.
Munnen är konstant torr.
Magen orolig, men inte illamående.
Och jag har en värk i kroppen, som känns som att den ligger på ytan,
det liksom drar i skinnet på fingrar, armar och ben.
Som om huden vore för liten.

Men jag har orkat hålla mig på benen stora delar av dagen
och det känns som en enorm skillnad.

Har haft familjen hemma hela dagen,
mysigt, men samtidigt så tillåter jag mig inte riktigt att vila.

Ni vet, det där berömda samvetet.
Vet att jag måste överlåta en del till andra,
men det är inte riktigt min grej.
Så mycket har dom minsann fått hjälpa till med
men annat har jag, med god hjälp av en hel del pausande
klarat av själv.

Såhär långt, så gillar jag Taxoteren betydligt mer än Fecen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Cellgiftshjärna och lycka

Hemma igen,
finns inget bättre än att komma hem,
landa, för att börja återvända.

Behandlingen gick bra,
la familia var med mig hela tiden,
myste framför film och ritade fula gubbar.
Så skönt att ha dom nära då jag var
extra nervös den här gången, i och med nytt läkemedel.

Värsta var nog de iskalla vantarna och sockorna jag fick bära
under behandlingen.
Vet inte vad jag ska jämföra det med, men ungefär som att ha händer
och fötter i is.
Efter en halvtimme eller så började de kännas rätt behagliga,
då är syster B vänlig nog att byta ut dom.

SMÄRTA!

Men det var uthärdligt och tack och lov kom värmen rätt
snabbt tillbaka när jag väl fått ta av mig dom.

Läger just nu, är mosigt.
Hjärnan börjar sakta men säkert varva ner och bytas ut mot bomull, igen.
Mest "spännande" är väl egentligen att se hur jag mår imorgon.
Har lyssnat på mina BC-vänner som vandrat samma väg,
konstaterat, att Taxen är bättre än Fecen, men långt ifrån en
dans på rosor.

Däremot kan jag nog konstatera att alla upplevt biverkningarna väldigt olika.

Så jag väntar och hoppas slippa biverkningarna,
fast så jävla tur lär jag väl inte ha.

I övrigt känner jag mig lite trött, men också väldigt avslappnad och lycklig.
Och mer begär jag faktiskt inte.

Tillägg: Om du undrar vad vantarna och sockorna är till för, så är det för att undvika nagelbortfall.
Så kort sagt, hellre kalla fötter och händer en stund, än inga naglar...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men yes så jävla bra!

Återigen får man vara sådär sjukt lycklig,
över något man egentligen inte vill...

När jag kom in till doktor Z idag,
såg jag direkt att turen var på min sida.
Min rosa VIP-biljett till dagvården låg och väntade på mig.

Lycka är att få ta sig vidare med behandlingen...

Tack för alla hållna tummar,
både här och på Facebook.
Det hjälpte den här gången!

Så ikväll blir det hotellmys
och imorgon väntar kur ett av Taxotere.

Fick för övrigt  penicillin utskrivet för att ta för att undvika
infektion i dumtummen,
Blir nog bra det,
det säkra före det osäkra.

Bävar nu för kvällens dos av Betapred (kortison)
16 härliga tabletter ska jag ner med,
tycker att 8 smakar illa nog.
Men det är för en god sak och
klarar jag det här, klarar jag allt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag överlevde julen...

Visserligen var jag extremt trött innan vi väl satt i bilen på vägen hem,
men lugnet fanns där hela tiden och när barnen sjöng julsånger i baksätet
kunde jag inte låta bli att skråla med.

Barnen nöjda, alla nöjda och inte minst så var jag nöjd med dagen.

Har myst i min nya flanellpyjamas sedan vi kom hem igår och
då dagens planer sprack räknar jag med att fortsätta att göra det.

På torsdag väntar en roadtrip till Umeå,
men trots att torsdagen snart är här, så känns den just nu så långt borta.

Kokar kaffe, lyssnar på barnen som spelar spel och en väldigt sen frukost ska
snart serveras.

Är det såhär julen ska kännas?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dan före dopparedan

Försöker komma ihåg när det började,
när det var jag tappade bort känslan för julen.
Kan inte minnas,
kan inte sätta fingret på om det var något särskilt som inträffade.

År efter år försöker jag,
julklapparna stresshandlas, sju sorters kakor ska bakas, julgodiset kokas,
huset ska pyntas och hållas rent och stämningsfullt.
Jag spelar julmusiken och gör mitt bästa för att förstå.

Stressar, jagar upp mig, oroar mig in i det sista om klapparna
jag köpt uppfyller förväntningarna.

På julaftonen händer det något.
Jag kokar av känslor och allt det här jag nu stressat inför
måste nu bli så bra som möjligt, för alla andra.

Men den där känslan, julkänslan,
den infinner sig inte och det har den inte gjort sen långt
innan barnen föddes.

Bästa stunden för mig på julen, är när allt är över.
När lugnet har lagt sig, när maten är bortplockad,
paketen öppnade och jag landat i soffan och kan andas igen.
Då har jag kunnat skymta en känsla för julen...

Och jag är nog inte ensam, det kan jag inte tänka mig...

Men i år har det hänt något, ett lugn har infunnit sig.
Jag har gjort det som känts viktigast.
Jag har gjort det i den takt som jag har orkat.
Jag har lyssnat på mig själv.
Jag har, som en klok herre sa, skapat mina egna traditioner.

De kakorna jag aldrig bakade, har ingen än så länge saknat.
Ingen klagade över att få baka pepparkakor från köpt deg.
Och att skinkan inte grilljerades förens igår kväll, har ingen tagit skada av.
Julklapparna har handlats på magkänsla.
Och plötsligt har nog allt fallit på plats.

Ingen oro inför de kommande dagarna, för jag ska få vara nära de jag älskar.
Ingen oro inför att julklapparna ska bli fel, för jag vet att oavsett, blir alla nöjda.
Ingen oro.

Vi säger hela tiden, att julen handlar om att få vara varandra nära.
Julen handlar om kärlek och att få dela sin glädje med andra.
Varför kan vi inte bara leva utefter det?

Låta julen bli det den blir, släppa kraven vi har på oss själva,
för då blir julen också bra för dom vi har närmast.

I år, i år har jag lyssnat på julmusiken och tagit den till mig.
Den har till och med fått mig att gråta.

I år tillåter jag mig själv för första gången på väldigt länge, att känna julen...

En riktigt god och kärleksfull jul önskar jag till er alla!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Allt blir cancer

Jag och mannen ska gå ut och äta i kväll och gå på bio.
Supermysigt och välbehövligt.

Tanken slår mig att det var väldigt länge sen sist.
Konstaterar att det var ganska precis sex månader sedan.

Vi var på stadsfesten...

Det var dagen innan jag hittade knölen.

Hur kan det komma sig att hur jag än vrider och vänder på saker,
hur jag än försöker hitta positiva saker att ta tag i,
så blir det till slut cancer?

Tänker för mycket, söker jag kanske bristerna?
Jag vet inte, men just nu känner jag en stor sorg inför alla dessa datum som
det sista halvåret kopplas ihop med skitcancern.

2013 däremot, 2013 kommer att kunna fyllas med flertalet positiva datum.
Dagen jag får sista cellgiftsbehandlingen, dagen jag gör sista strålningen, dagen jag får en "OK"-stämpel i pannan och kan lägga cancern bakom mig,

FÖR ALLTID!

Ikväll ska jag försöka slappna av och koppla bort.
Njuta av egentid med mannen och glömma för en stund att på onsdag är det dags att bli
nedslagen i skorna igen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Konst som terapi

Känner mig tom på bekymmer idag,
mer till freds än på väldigt länge,
glad och även lycklig.

Jag vet att det kan svänga fort så jag håller tag i stunden.

Känner mig inte orolig, visst fundersam,
men just nu mest spänd över kommande vecka.
Kommer jag att dra vinsten nu?
Är det min tur?
Eller blir det en nitlott igen?

Känner mig optimistisk...

Känslan smög sig på redan igår och jag vet vart den kommer ifrån...

När jag fick min diagnos blev jag direkt erbjuden att få träffa någon att prata med.
Tackade aldrig ja.
Sen har jag fått frågan flertalet gånger och även blivit rekommenderad av andra att ta erbjudandet.
Jag har funderat, men aldrig nappat.

Vi är alla olika, vi har olika behov, vi har olika sätt att ventilera och få hur oss det vi känner.
Jag, ja, jag tänker (för) mycket, resonerar med mig själv, skriver av mig tankarna här
och så målar jag...

Det som räddat mig den här gången, är som vanligt konsten.

Jag rensar själen genom de tavlor jag målar, får ur mig det jag känner på ett bildlig sätt
och sen, sen känns det så fruktansvärt bra i hjärtat igen.

Konst som terapi är verkligen underskattat.

- Men då måste man ju kunna måla också...

Jag anser inte att jag är någon stor konstnär, jag strävar inte efter att bli det heller.
Jag kan måla på samma tavla i evigheter, lämna den och gå tillbaka igen senare och mer eller mindre börja om, för att sedan måla över helt, jag blir inte nöjd förens jag känner mig tom.
Jag målar inte för någon annans skull, än för min egen, sen om någon tycker om det jag gör så känns ju det naturligtvis jätteroligt.

Jag målar för att få ut känslan och det kan alla göra, resultatet är helt ovidkommande.

De vetenskapliga bevisen för att konst fungerar som terapi har jag inte, men det faktum att jag inte målat på snart en månad, stampat och grävt mig ner djupare, för att sedan komma upp till ytan efter att äntligen fattat penseln igen, det är för mig bevis nog.

Kanske fungerar det inte för alla, men bär du på något tungt som du inte vet hur du ska kunna släppa, köp en tub färg, eller en hink om du så vill och måla, kladda eller kasta färgen på en duk.

Det låter kanske fånigt, men säkert finns det någon fler där ute som kommer att få känna känslan av befrielse.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Borta bra, hemma bäst

Känner mig som en vinnare när jag landar i soffan hemma.
Behandling nummer två av FEC avklarad, bara en kvar av den.

Nu väntar ett par dagar nerbankad i skorna, vilse i dimman och pannkakan,
för den delen också.
Men det ska gå bra.

Fick göra ett brejk i behandlingen då jag fick ont i huvudet,
känns inte kul att huvudvärken kommer redan.
Men efter en kort paus och en alvedon, så lugnade det ner sig.
Hoppas så innerligt att jag slipper ha den där dundrande värken denna gång.

Annars gick allt bra...

Känner att jag redan börjar vara lite dåsig i huvudet, blir en tidig kväll och
förhoppningsvis lyckas jag sova mkt imorgon.

Nu kom barnen hem också och jag ska kramas, massor.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaha, då var det nära

Har inte hunnit måla idag, men det gör inget.
För jag har hunnit med att bara vara.
Hjälpt mannen lite, hängt med ungarna,
ätit lunch med härliga L på Lilla Marie,
njutit av dagen helt enkelt.

Angående lunchen måste jag säga att det helt
fantastiskt att ha någon att bolla tankar med som inte behöver
försöka förstå hur man känner, utan faktiskt varit med om samma sak
och förstår.

Känns också skönt att höra att det man känner,
faktiskt är normalt.
Trots att en del saker känns långt ifrån normala.

Men imorgon, är det dags igen.
Åter ska man dunkas ner i skoskaften, trots att jag känner
att jag inte hunnit komma tillbaka helt från förra vändan.

Visst mår jag bra,
jag mår ärligt talat fantastiskt,
men orken finns inte och hjärnan tycks konstant upptagen med
att få det mest basala att fungera.
Är inte läge kort sagt för några avancerade uppgifter och
absolut inte flera saker samtidigt.

Men det ska gå den här gången också,
jag överlevde den första behandlingen, även om jag många gånger kände mig
mer död än levande.

Har bunkrat upp med nudlar, cola, soppa och skorpor.
Och jag kan inte annat än att hoppas att det som gick ner förra vändan
håller sig kvar i magen även denna gång.

Imorgon kommer barnen att följa mig ner till Umeå,
känns fantastiskt att få ha dom nära och
viktigt för mig att de får se vad det är jag faktiskt gör när jag
är där nere.

Imorgon är en annan dag och
om en vecka från och med imorgon,
så vet jag att livet återvänder igen.

Fram till dess ska jag vila, sova och ta hand om mig själv
och må bra i närheten av dom som jag älskar.

Försöker som senast att uppdatera bloggen,
men en dag i taget, så jag lovar inget.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Senaste tavlan

Det kan hända att jag är klar med denna nu, den som lever får se. Men den känns ganska bra nu faktiskt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite delade känslor

Varit en far och fläng dag idag.

Besökt jobbet och alla fantastiska människor där, kramats, pratat och känt värmen.
Känns både roligt och viktigt att hålla sig uppdaterad om läget på jobbet,
även om det dröjer ett tag till innan jag ska jobba igen.

Sen hem, invänta man och barn och sen iväg för att fira med mat på O´Learys att vi tagit oss igenom den
första behandlingen.
Känns viktigt att markera varje steg som vi kommer närmare slutet på eländet.

Mitt under middagen inser jag att senast vi var där och åt, var dagen innan jag fick diagnosen.
Fan!
Kändes lite vemodigt, sorgset, samtidigt som maten som alltid var god och sällskapet det bästa.

Finns nog en risk att den känslan kommer att dyka upp om vi äter där fler gånger i framtiden, men det är som det är, jag kan inte backa bandet... Tyvärr...

Sen åkte vi till älskade mor och far på en kopp kaffe och lite kramande, alltid skönt att komma "hem" en stund. Landa lite.

Men nu är jag trött, blir att snegla lite på hockeyn, reflektera över dagen och längta till morgondagen då jag välkomnar helgen och kvalitetstid med familjen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får jag be om er hjälp?

Sitter och vrider på canvasen och funderar, vilket håll jag ska vända den?

Känslan jag vill ha är att jag kommer ut från djupet... men ju mer jag stirrar, desto svårare blir det. 

Misstänker att känslan är individuell och beroende på var man fokuserar blicken, men jag vill så gärna bestämma mig innan jag fortsätter.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Skiner idag

Från att "Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv" till
"Fy fan vad jag älskar att leva!"

Idag ska jag gå runt med ett fånigt leende och bara må fantastiskt.
Jag ska sjunga högt och vissla.
Jag ska dansa.
Och det känns som att inget kan stoppa mig.

Idag mår jag toppen och jag kan inte med ord beskriva hur underbart det känns.

Har tagit mig upp från den djupaste avgrunden och överlevt, även om det vissa dagar
sista veckan har känts helt och hållet hopplöst.

Känner mig stark, modig och lyckligt lottad över att få finnas.

Snälla vänner, ta vara på varje dag av livet och njut av ögonblicken,
lev nu för fan!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Känslomässigt förvirrad

Önskar att man kunde få styra själv över hur fan man mår, känner mig hoppfull och positiv samtidigt som jag idag är fruktansvärt låg.

Inre kaos och jag begriper inte varför...

Skulle vilja kunna ta tag i känslorna och skaka vett i dom, men i stället är det bara att följa med och gilla läget, för jag har just nu inget att säg till om.

Idag är jag full av energi och far runt i huset som ett yrväder..
Samtidigt gråter jag ohämmat för att i nästa stund bli förbannad och hade jag inte haft någon form av spärr hade jag kastat ugnsformen i golvet.

Skrattar åt mig själv i min ensamhet över hur sjukt rubbad jag kan vara och så gråter jag igen.

Huvudet är upp och fötterna är ner, men där emellan är jag känslomässigt förvirrad.

Kastar bort spaden

Det är alldeles för lätt att fastna, att stanna av och inte ta sig vidare.
Stampa på samma ställe så att man till slut står med skit upp till öronen...

Jag ska inte hamna där!

Funderade igår på vad jag mår bra av, jag mår bra av min familj, vännerna omkring mig, jag mår bra av att röra på mig, springa, jag mår bra när själen trivs.
Jag mår bra av konst och musik, att skapa och att njuta av andras skapelser.

Däremot mår jag inte så bra, när jag blir ensam och stilla, när jag blir sittandes, stirrandes i tomma luften utan att ens tänka.
Jag mår inte bra av de dagar jag känner att jag vill, men inte "orkar" ta mig för att göra något.
Jag mår inte bra av att se dagarna passera utan att ha fyllt dem med något innehåll.

Livet är nu, idag, just i detta ögonblick.
Morgondagen finns inte idag, det finns det inga garantier för.
Så tragiskt är det.

Så ta vara på din dag, lev för det som är viktigt och njut av allt det där som får dig att må bra.

Idag beger jag mig ut på en promenad, det var länge sen sist, men nu är det fan dags att kasta bort spaden...