Ha det bra och njut av livet!!

Gjort klart på hotellet,
betalat för dagarna den här veckan och packat väskan.
Jag har ätit middag med tre underbara kvinnor jag lärt känna,
pratat och skrattat... och det har tårats i ögonen...

Jag längtar hem,
hem till min man och mina barn.
Jag vill hem och kramas, hårt och länge och känna mig fri.

Känna mig befriad över att inte behöva åka tillbaka på måndag.

Jag är så lycklig, men fortfarande väldigt ledsen.

vemod

1. stillsam känsla av att något känslomässigt betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka

- Ha det bra och njut av livet!! sa receptionisten när jag betalat.

Njuta av livet, det ska jag, men jag kommer att sakna alla underbara människor...

Jag kommer nog till och med att sakna personalen på strålningen

som har varit helt fantastiska.

Samtidigt så tickar en tanke i bakhuvudet att jag fortfarande inte vet hur behandlingen fungerat,

att jag kanske får två månader innan skiten brakar loss igen...

Hjärnspökena blir nog den värsta fienden att brottas med...

MEN!

Imorgon kl. 08:00 gör jag min sista strålbehandling,

klockan 09:05 hoppar jag på bussen och då får jag komma hem 

och det känns absolut viktigast just nu.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen livet (?)

För första gången på länge vet jag inte hur jag ska kunna sätta ihop orden rätt,
för att kunna förklara vad jag känner...

Jag är lycklig, vill skratta, skrika, hoppa, studsa och slå volter...
Samtidigt känner jag mig ledsen, osäker och lite rädd...

Igår hittade jag en knöl i min vänstra armhåla,
just utanför området som strålas.
Tror att hjärtat stannade i samma sekund och ångesten kom
som ett brev på posten.

Alla dom funderingar som funnits vid tidigare "fynd" dök upp
och om det inte vore för min otroliga klippa till man,
så hade jag nog inte tagit mig ner till Umeå idag.

Jag ville inte åka, jag ville inte gå på det inplanerade läkarbesöket,
jag ville inte ännu en gång se läkarens blick och höra ordet
CANCER, eka mellan väggarna.

Jag grät länge, kramade honom hysteriskt och landade till slut i någon form av trygghet.

Hela morgonen värkte magen, bar på en tung klump
och konstant gråt i halsen.

Vad skulle han säga?

Tiden för läkarbesöket kom, han kände på körtlarna på halsen,
tittade på mig och konstaterade att han knappt kände nånting där.
Vilket naturligtvis är väldigt positivt!!
Vi pratade lite om matproblemen och med ett djupt andetag tog jag mod till mig:

- Jag vill att du ska känna på en sak...

Han kände, klämde och tittade på mig, men han såg inte bekymrad ut:
- Visserligen har jag inte röntgensyn, men det här känns som en svullen svettkörtel.
Det här behöver du nog inte alls oroa dig för.

Lättnad, klumpen i magen försvann...
Visserligen så kan han ju inte med hjälp av enbart fingrarna känna om det är MrC eller inte.
Men det förtroende jag känner för DrY, gör att jag vågar lita på det han sagt.

Naturligtvis skulle jag höra av mig direkt om någon förändring skedde med knölen
men jag känner mig så mycket lugnare nu...

Planen för framtiden då?

Har nu två tillfällen kvar att stråla, sen får jag åka hem.
Börja på arbetet att reparera mig själv, hitta tillbaka till någon form av "normal"
försöka känna mig frisk och leva en dag i taget...

Under Juni, när effekten av strålningen har fått jobba färdigt,
väntar en PET-CT röntgen och ett läkarbesök
och förhoppningen då är ju, att alla mina "solar" ska ha försvunnit...

Så jag är glad,
glad för att knölen i armhålan mest troligt bara är en irriterad svettkörtel,
jag är glad, för att jag snart är fri från strålningen,
jag är glad för att det "parallella universum" jag levt i snart ett år
kanske upphör att existera...

Men samtidigt är jag ledsen,
det känns overkligt,
känner mig osäker om jag vågar återgå till det liv som en gång var,
vet inte om jag vågar tro att det här är början på slutet...
Jag är rädd att stå där ensam...

Om två månader vet jag hur mitt liv ska fortsätta,
om två månader, ganska precis ett år efter att jag hittade knölen,
får jag svaret på om MrC har lämnat mig...

Om två månader... fram till dess så ska jag bara vara, bara leva...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

20/25

Vaknade i morse i ett dimmigt och trist Umeå,
inte direkt upplyftande.
Jag som tänkte att den här dagen skulle bjuda på ett bättre väder
och ett bättre humör...

Och visst, humöret har i alla fall varit bättre,
varit fruktansvärt trött bara,
men det kan bero på att jag hade strålning redan 07:40 i morse.
Och även om jag nu alltid är vaken innan sju, så är jag inte van att
behöva stiga upp och passa en tid på morgonen.
Så starten av dagen blev helt fel.

Men dagen har rullat på och snart passerat,
jag har fått i mig både lunch och middag, trots att matlusten uteblir.
Fast jag ska väl inte påstå att jag är någon storätare
och kött, bröd och all annan mer "kompakt" mat väljer jag bort.

Så ris och sås till lunch och ris, broccoli och sås till middag.
Bättre än bara soppa i alla fall.

Har börjat irritera på strålningsområdet.
Kliar så jag håller på att bli tokig,
smörjer och smörjer för att försöka lindra
och visst lindrar det en stund, men sen börjar det om igen.
Ska försöka att komma ihåg att fråga imorgon om det finns något annat man kan göra,
men jag skulle tro att smörja, låta området "lufta" och INTE klia är de bästa tipsen.
Men fråga kan man ju alltid.

Idag har jag för övrigt avverkat tjugonde strålningen, så nu återstår endast fem stycken.
Känns fantastiskt att veta att om en vecka från idag, så är jag hemma för att stanna.
Och även om den här tiden har gett mig så mycket, inte minst nya vänner, så önskar jag
slippa göra om denna resa.

I skrivandets stund kommer solen fram och plötsligt blev jag faktiskt sugen på att träna en stund,
få se om motivationen håller hela vägen genom hotellkorridorerna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaja, jag vet att det inte hjälper

Visst är det väl ändå märkligt,
att ju färre dagar det blir kvar, desto längre blir dagarna?

Kändes så fantastiskt när jag insåg att det "bara" var 10 gånger kvar,
nu såhär i efterhand, en evighet senare och det fortfarande är hela sex gånger kvar,
så känns ingenting så "bara" längre.

Känner mig som en gnälltant idag,
men jag är verkligen less på att vara här nu.
Visst, sällskapet är bra, hotellet är helt okej, Oasen, där jag tillbringar mina dagar, är toppen.
Men jag vill hem, hem, HEM!

Sen gör det ju inte saken bättre att för varje dag som går är det någon stjärna,
som får åka hem...
Snart har alla jag lärt känna gjort sin tid och gett sig av på nya äventyr
och kvar står jag.
Och inte känns det lönt att lägga allt för mycket tid på att lära känna någon ny heller,
i alla fall inte nu, när jag mest bara känner mig sur och bitter.

Det hjälper inte att gnälla, jag vet, men idag måste jag bara få ur mig det...

För övrigt så har jag nu mer eller mindre helt tappat aptiten,
vet inte om det har att göra med strålningen eller det faktum att jag ätit så lite sista veckorna.
Allt smakar salt, extremt salt, mer eller mindre bara salt!
Men jag försöker i alla fall få i mig litegrann och kompletterar sen med näringsdryck.

Trött är jag också och sängen, som var så mjuk och skön tidigare,
är numera för mjuk och gör så att jag får ont i kroppen,
ja, jag skyller i alla fall på sängen.

Och min nya granne, snarkar...

Gömmer mig på mitt rum,
ute ligger en tjock dimma över parkeringen,
jag läser dikter av Karin Boye
och kurar i soffan...
Tycker synd om mig själv...

Jag vet, jag vet att det inte hjälper,
men kanske kan det hjälpa mig att börja må lite bättre innan imorgon...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hinner inte bort, innan jag längtar hem

Helgerna går allt för fort och innan jag vet ordet av,
så är jag tillbaka till Umeå igen.

Sköterskan på strålningen lät inte alls överraskad när jag sa
att jag egentligen inte alls ville åka ner hit idag.
Tydligen är jag inte ensam om att känna så...

Längtar redan hem, längtade hem innan jag for.
Vill vara med min man och mina barn, vill kramas och känna kärleken.

Blir fem långa dagar här nere den här veckan,
känns inte bra att jag redan dag ett tycker att det känns jobbigt.
Tur tiden går fort och gör den nu inte det
så får jag väl i värsta fall sätta mig på en buss och åka hem igen.

Fungerar bättre med maten nu, små, små tuggor är det som gäller
och "kladdig" mat, allt som är torrt eller kräver mycket tuggande går bort.
Men det är skönt att kunna få i sig lite mer än bara soppa i alla fall.
Hoppas det nu inte ska smälla till och bli värre, när jag lyckats hitta nått som funkar.

Fast nog känns det att man trots allt får i sig för lite, är som matt och orkeslös,
men det är övergående... även om sköterskan idag använde ordet "förhoppningsvis"
så väljer jag att tro att det är övergående.

Kommer att spendera första kvällen denna vecka i min ensamhet och tänker på dom där hemma,

känner att jag verkligen behöver det.

Strålning 18/25, röd och "stram" i huden men inte ont.
Den skumma knölen till höger i bild är min venport...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Tolka det positivt!!

Ibland är det skönt att tiden går fort.

Gjorde min femtonde strålning idag och det känns fantastiskt
att konstatera att det nu bara är tio kvar.
Nu är det nedräkning på riktigt.

Och trots att jag i nuläget inte vet om dessa tio tillfällen är slutet
på min cancer-resa, så är känslan obeskrivlig.

Jag vågar inte hoppas, men det kan faktiskt vara klart sen...

Fick träffa en läkare idag och efter att han klämt och känt på min hals en stund,
så frågade han hur mycket man kände körtlarna innan strålningen.
Den som var störst, var ungefär som en stor paranöt och syntes tydligt om jag lutade huvudet lite.
Nu är den ungefär som en böna och som han uttryckte det:
-Vi kan ju inte annat än att tolka det positivt!

Lycka!!!

Men jag är minst sagt försiktigt optimistisk och den 22/4 ska jag få träffa Dr Y
för utskrivning från strålningen och det är väl egentligen först då,
jag kan få en hint om vad som händer sen.

Men just nu är känslan bra i kombination med en extrem trötthet.

Tröttheten måste bara bero på att jag helt enkelt får i mig för lite.
Försöker stoppa i mig tillräckligt, men jag känner mig trots det konstant hungrig.

Längtar efter riktig mat, som man kan tugga!

Ska försöka gå till sköterskan imorgon och se om jag kan få lite fler näringsdrycker,
annars får jag väl köpa mig ett gäng på Apoteket.
Funderar också på att tvinga stackarna i köket att göra äggröra åt mig,
för ägg slinker ner utan problem... ägg och gurka... men troligtvis kan man inte långsiktigt
leva på det.

Men svälter ihjäl gör jag inte och hopp om en ljusare framtid känner jag,
så allt är väl egentligen riktigt bra just nu, förutom att jag längtar hem väldigt mycket.
Men det löser sig det också, bara det får bli fredag.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kommer du ihåg knölen?

Du har hört historien om den skumma knölen på min fot,
den som kommer och går.
Den som en läkare tittat på och i alla fall konstaterat att det inte är Mr C...
...den "sprack" igår...

Ja, det var då inte själva huden som sprack utan den sprack UNDER huden.
Jag satte mig i skräddarsits på golvet så att knölen hamnade i kläm och
sen gjorde det ont som rackarns och istället för att vara en koncentrerad bula,
så är det nu en lång mjuk upphöjning och en liten hård knöl mitt uppe på foten...

Så nu är jag helt och fullt övertygad jag också att det inte är Mr C.

I övrigt har jag det bra,
känner lugnet med familjen och längtar inte tillbaka till Umeå i nuläget.
Blir förresten hemma ända tills på tisdag då "min" maskin ska servas på måndag.
Skönt med en extra ledig dag som man inte räknat med innan.

Med ätandet går det sisådär.
Flytande föda fungerar utan problem och mjuk mat som löser upp sig bra när man tuggar det
slinker ner mer eller mindre utan problem.
Men det är små tuggor som gäller.
Är det nån gång jag ska lära mig att tugg maten ordentligt och äta långsamt så är det nu.

Har fått en Xylocain-lösning som jag kan dricka innan maten, som bedövar lite i halsen
men det blir väldigt obehagligt att svälja när man tappar lite av känseln,
så jag tycker det fungerar bättre utan den.

Tydligen kan det vara såhär upp till ett par veckor efter avslutad strålning, men det kan som jag förstått det,
bli bättre redan innan jag är klar... och naturligtvis kan det bli mycket värre också.
Är som med allt annat, väldigt individuellt, bara att hänga med tåget och se vart jag hamnar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Förkylningen är ett faktum

Tillbaka i Umeå igen.
Dagen började med att jag otåligt stod och väntade på att far min skulle skjutsa in mig till bussen.
Hann börja planera att ta den senare bussen och kontakta Umeå för att meddela att jag
skulle bli sen.
Sen dök han upp, stressad var han stackarn och efter att ha kastat in väskor och mig själv i bilen,
så åkte vi mot stan.

Bussen stod kvar och än hade inte alla fått kliva på,
så vi kunde andas ut.
Visade sig sen att jag inte ens rymdes på bussen,
fem för många var vi, så vi fick lösa biljett och vänta.

Extrabuss eller taxi skulle komma till undsättning.

Efter lite väntan i snålblåsten dök en taxi upp och
jag kan väl inte annat än att konstatera att det var tur i oturen att pappa var lite sen hem till mig.
För nog föredrar jag att åka taxi framför buss.

Så nu är jag framme i Umeå,
jag har hunnit både äta lunch, det hittills äckligaste som serverats här tror jag,
jag har strålats och nu sitter jag och kurar på mitt rum och tycker synd om mig själv.
För förkylningen är numera ett faktum.

Däremot känns det nog lite bättre idag än igår,
men det jobbigaste för mig med förkylningar är att jag får så jobbigt med astman
och att inte kunna andas ordentligt är verkligen knäckande.

Kan tyckas fånigt att gnälla över en förkylning med tanke på vad jag gått igenom,
men jag gör det ändå, bara för att jag kan.
Hade ju faktiskt varit trevligare att få vara frisk...

Blir för övrigt en bra vecka, ensam idag och imorgon, sen kommer mannen och
barnen ner till mig på torsdag för att sova över.
Skönt att få sällskap, särskilt nu när jag känner att jag inte borde beblanda mig i
onödan med de andra gästerna.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Då var vi igång igen

Incheckad, strålad och åter till hotellverkligheten.
Längtar redan hem, även om det känns bättre än början på förra veckan.

Strålning nummer sex gick bara bra,
sköterskan undrade om jag börjat känna av någon strävhet på halsen,
inte det inte,
men jag nämnde att jag känt mig torr och "dammig" i halsen under helgen.
Tydligen kan det också bero på strålningen, får se hur det utvecklas.

Fått höra en del skräckhistorier om de som strålats mot halsen,
vet att man inte ska lyssna så mycket,
då det som med allt annat är väldigt individuellt.
Men jag tänker lite så här,
att med den tur jag haft, så drabbas jag väl av alltihopa...

Eller så är det min tur att ha lite flyt nu.

Incheckad, strålad, åter till hotellverkligheten
och nu har jag visst hunnit med att träna också.

Klappar mig själv på axeln och "skryter"
med att jag sprungit hela tio minuter på löpbandet,
förra veckans rekord blev fem minuter...

Kroppen kommer igen, sakta, sakta
och målsättningen är inte beach 2013,
målsättningen är att var "fit for fight" om det blir en till smäll av gifter i sommar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag är på väg

Magen gör frivolter,
fattar inte vad det är jag är så nervös för.
Har ju gjort bort en vecka redan,
jag kan ju det här nu...

Magen gör uppror.

Helgen har varit bra
men den har passerat allt för fort.
Skratt och kramar,
tankat kärlek för den kommande veckan.

Nerverna utanpå kroppen.

Kanske känner jag denna oro för att jag nu vet
hur stor saknaden varit,
hur stor saknaden kan komma att bli.

Men det kommer att gå bra,
snart är jag hemma igen
och då får jag dessutom lite påskledigt.

Strax rullar bussen och jag följer med den...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fattar inte poängen

Hemma och jag är lycklig.
Inser efter den här veckan, att man behöver känna saknad ibland
för att komma ihåg hur mycket man älskar.

Samtidigt snurrar livet på där ute,
som en usel komedi där skämten är dåliga
och ingen fattar poängen.

Glömmer livet där ute för en stund
och väljer istället att leva i glädjen och värmen här inne istället.

Försöker att förstå det som händer
och varför det händer.
Men så fort jag tror att jag förstår och ler åt livet igen,
så kastar livet stenar tillbaka och gör ryggsäcken ännu tyngre.

Sätter livet där ute på paus ett par dagar
och lever i stället, i den lyckliga tryggheten och kärleken.

Mr C kan vänta, allt annat som nu tycks ta oväntade vändningar, kan vänta.

Jag är hemma och jag är lycklig,
all annan skit finns kvar, till en annan dag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så passerar ännu en dag

Dagarna rullar på och tiden går egentligen ganska fort här.
Har dessutom haft sällskap vid frukost, lunch och middag idag och det lättar ju upp må jag säga.

Mått lite illa sedan igår eller inte illa, mer gurgligt och oroligt.
Vet inte om det är maten eller kanske sömnen som rör till det
men jag tror inte att det har något med strålningen att göra i alla fall.

Har även börjat klia och irritera lite på halsen under kvällen,
ingen aning om det kommer från strålningen,
kan ju mycket väl bero på något annat också.
Men det som kryper i skinnet och så kliar det,
försöker att inte vara där och pilla hur som helst, men jag måste erkänna
att det är inte det lättaste.

Och trött är jag, sjukt trött.
Sovit bra inatt, utan störande snarkningar, men ändå så fruktansvärt trött.
Utöver en kort promenad, en massa mat och strålningen så har jag mest bara vilat,
men det tycks inte hjälpa.
Funderat sedan middagen om jag skulle tränat lite men kroppen vill bara vila.


Kommer att få träffa en läkare imorgon för att få foten kollad,
känns bra, även om jag inte känner mig orolig.
Kanske kan jag få svar på vad det är för knöl och om det är något jag kan göra åt den.
Visserligen är det varken ont eller störande, så bara det är ofarligt så är jag nöjd.

Pratat med dom där hemma femtielva gånger idag känns det som,

kan inte få nog av att höra deras röster.

Saknar dom alla och längtar hem så väldigt mycket

men det känns samtidigt som jag gör rätt i att stanna här.

Blir väldigt kluven, vill finnas där för dom

men samtidigt vill jag stanna här för min egen skull.

Med tanke på hur trött jag är nu så vill jag inte veta 

hur trött jag skulle vara om jag suttit och pendlat fram och tillbaka...

Kunde ju i och för sig varit mindre trött också, det vet man ju inte...

Funderar en stund till om det blir någon träning idag eller inte,

sen känns det som att jag får göra en väldigt tidig kväll.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu är det nära

Tog en plågsam promenad igår kväll för att rensa skallen.
Inte plågsam för att det kändes jobbigt och tråkigt
men fasiken vad ont jag har i kroppen igen.

Känner mig stel och mör i hela kroppen,
hoppas det är övergående och hoppas verkligen
att det inte beror på någon kommande förkylning...

Hur som helst, det lättade i skallen i alla fall,
fick sortera lite tankar.
Och hur jag än vrider och vänder på de kommande veckorna
konstaterar jag att:

• jag kommer att sakna barnen och mannen oändligt
• men det är ett steg i att jag ska bli frisk
• och jag kommer att må bra av egentiden

Väskan är packad, allt är dubbelkollat, hotellet bokat och läget känns under kontroll.

Idag åker jag...

Nu börjar nästa, förhoppningsvis sista fighten mot Mr C,

må bästa kvinna vinna!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Passa på att njuta

Ja men då hade vi en plan då.

Nästa tisdag åker jag ner till Umeå för provtagning och läkarbesök,
stannar sen i Umeå över natten för att träffa de på strålningen på onsdag morgon.

Då blir det mätning och märkning inför strålningen och sen kommer jag även
att få göra en PET-CT röntgen.

Den 18 mars drar strålningen igång på allvar och det som känns värst inför det
är nog att vara borta från familjen.
Samtidigt kan det nog vara bra att jag få möjlighet att landa i mig själv.

Känns bra att ha en plan för den kommande framtiden.
Nu är det bara att passa på att njuta av de kommande dagarna till allt rullar igång igen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Igår så hände det

Har känt mig så lugn hela veckan,
har hållit huvudet högt och ovanför ytan,
har stått ut...

Men jag tog mig inte hela vägen.

Igår under eftermiddagen smög sig ångesten på,
en tryckande känsla över bröstet,
kändes näst intill omöjligt att andas.

En känsla av maktlöshet blandat med panik.

Grät i famnen på mannen igår kväll,
hysteriskt,
så som jag inte kan minnas att jag gjort sen jag var liten.
Kippade efter andan,
kände mig liten och rädd.

Låg där länge, lyssnade på hans lugnande ord
om hur allt ska bli bra igen och grät.

Allt kommer att bli bra igen, oavsett vad jag får för besked idag
så säger hjärtat åt mig att det kommer att bli bra.

Jag vet inte när jag får beskedet idag,
jag vet egentligen inte heller OM jag får beskedet idag,
provsvaren kan ju trots allt bli försenade.

Det känns som att det absolut värsta som kan hända idag,
är att jag inte får veta.
Det känns som om jag bara får veta vad jag har att göra med så
kan jag ta tag i det och hantera det.

Jag bryter ihop och kommer igen,
ännu en gång starkare än jag var innan.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Underbara ungar

Den här dagen, för elva år sedan, föddes två underbara tjejer.

Klockan 14:29 och 14:35 såg de dagens ljus för första gången
och känslan över det första mötet går fortfarande inte att beskriva.

Den enorma kärleken jag kände är så mycket större än någonting
jag tidigare känt.

Tiden går alldeles för fort och visst önskar jag ibland att man kunde få
stanna tiden, bara för en stund och njuta över det rådande ögonblicket.

Elva år av kärlek och förundran, glädje, skratt och tårar.
Ingen dag är utan nya överraskningar och jag upphör aldrig att förvånas.

Älskade, älskade ungar, vad vore livet utan er?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Behöver en energireserv

Lever i en orosbubbla just nu, som tidigare nämnt så har jag drabbats av hjärnspöken.
Har några lymfkörtlar på vänster sida, mot nyckelben och upp mot halsen som är svullna.

Förmodligen är det på grund av att jag är så slut i kroppen och att immunförsvaret är i botten,
men gissa vad hjärnan skriker?

Dr Y ska kolla på dom på måndag och jag vet inte om man kan kräva en biopsi,
även om han tror att det är ofarligt, bara för att lugna sinnet...

Så det är mycket tankar som snurrar just nu,
samtidigt som jag har fullt sjå att hålla koll på armar och ben och att bara orka.

Måste ändå säga, att i alla fall förmiddagen idag har gått bra,
bakat inför stortjejernas födelsedag imorgon.
Varit ute några korta svängar och faktiskt känt mig både gladare och trevligare än vanligt.

Däremot tar orken alldeles för fort slut och när den väl gör det så känner jag mig helt däckad.
Hoppas hålla mig vaken framför teven ikväll men lämnar absolut inga garantier på att jag lyckas...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kom igen blodvärdet!!

Onkologen ändrade sig.
Ny provtagning på tisdag, istället för måndag.
Behandling inbokat till onsdag.

Vågar inte hoppas att det går vägen
men det vore fantastiskt om det gjorde det...

Får jag nu göra behandlingen onsdag så kommer jag, om jag minns rätt, fortfarande må rätt bra på lördagen.
Annars får ni spana efter en halvt döende Jenny i TV-rutan under Melodifestivalen.

För dit ska jag.

I övrigt så mår jag rätt bra nu.
Förutom att tröttheten inte tycks ge med sig och benen värker.
Men humöret känns stabilt och det finns ork till mer än att "ligga i sängen och klättra på väggarna" som en kvinna så klokt uttryckte det.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det var inte tänkt

Gått runt på förmiddagen och tjurat över att jag inte fick åka till Umeå idag.
Känns naturligtvis bittert och inget hade varit bättre än att få göra bort det...

Men...

Strax efter klockan tolv ringde mannen och berättade att han skulle hämta hem lilla M
från skolan, då hon slagit ett jack i huvudet på skolgården.

Plötsligt kändes det bra att jag inte var i Umeå.

Klockan två fick vi komma på vårdcentralen och efter lite bedövning och tre stygn
åkte vi hemåt med en isglass mer och lite mindre hår på huvudet.

Det var nog inte tänkt att jag skulle åka idag, för även om allt nu gick väldigt bra hade jag
förmodligen fått mer panik än jag fick nu om jag inte fått vara hemma och stötta henne.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så söndag

Är verkligen söndag idag,
känner bara för att sitta här och stirra rakt fram.
Tröttare än trött och totalt omotiverad till att göra något över huvudtaget.

Tur är väl då att inget är inplanerat för dagen.

Visst hade det kanske varit roligare att ta sig för något,
men jag känner verkligen inte för det.

Turen till stan i fredags slutade som förväntat,
hittade ingenting.
Provade lite utan framgång.
Skrattade och gormade över situationen och åkte hem tomhänt.

Gårdagen bjöd även den på en tur in på stan
och efter lite peppning och provning, så fick jag med mig en klänning hem.

Ser verkligen fram emot den 16:de, inte för att jag är någon egentlig
"melodifestivalsmänniska" men tjejerna kommer garanterat att uppskatta kvällen väldigt mycket.
Men ska jag gå dit och känna mig obekväm, så kommer det att bli en tuff kväll.

Två veckor kvar och en dag i taget, innan dess ska jag hinna med min sista omgång cellgift,
hyffsat återhämta mig från den och skaffa mig en bunt självkänsla.

Tror jag lägger mig i soffan, drar något gammalt över mig och låtsas att det regnar...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre