En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu får dagen vara slut

Jag har det bra här, jag ska inte påstå annat,
jag äter, vilar, tränar, strålas, promenerar, äter, vilar, skrattar , pysslar och vilar.

Här lever man i en liten bubbla,
där allt cirkulerar runt att komma ihåg vilken tid man ska vara på strålningen,
sen flyter det övriga bara på av farten.

Jag kan inte klaga, maten är okej,
de som jobbar här är trevliga,
rummet duger gott och väl
och alla tjejerna/kvinnorna/damerna jag träffat är fantastiska
men...

Jag var trött redan i morse när jag vaknade
och sen har det bara blivit segare och segare.
Och med tröttheten kommer tankarna,
funderingarna och med tanke på att man trots allt pratar
en hel del om Mr C vid mer eller mindre alla sammankomster här
så kan man inte koppla bort honom.

Känner mig förvirrad just nu.
Orkar hyfsat med att träna,
behöver visserligen sparka mig själv i baken en eller två gånger först,
men det funkar.

Jag känner mig på väg tillbaka, som om jag vore på väg att bli frisk.

Samtidigt så vet jag att jag fortfarande har Mr C, bokstavligen hängande runt halsen
och ingen vet i nuläget hur bra strålningen biter
och om jag behöver vidare behandlingar sen.

Så jag är trött, så trött, men ändå finns glöden och viljan att bli frisk,
samtidigt som jag vet att jag fortfarande är sjuk.

Som sagt, jag är förvirrad men även fundersam och ledsen.

När jag var i träningslokalen och Some Die Young med Lalhe
började spelas på radion, så tog tröttheten och tankarna över.
Och den här dagen är för mig officiellt slut.

Jag vet, "Some" är inte detsamma som "jag" men det faktum att "Some" gör det,
skrämmer mig...

Imorgon väntar en ny dag och av erfarenhet vet jag,
att alla dessa tankar kan vara borta imorgon,
om inte annat så hoppas jag det i alla fall.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Försöker att inte vänta

Mår under omständigheterna bra,
känner mig trygg i situationen,
känner att det kommer att ordna sig.

Är så tacksam för allt stöd jag får,
från familjen, vännerna och både kända och okända människor på nätet.
Det värmer så otroligt mycket!

Har fått tillbaka en del av oroskänslan i magen under dagen.
Den enda logiska förklaringen jag har till det är att jag inte
kan låta bli att gå och vänta.
Hade varit så fruktansvärt skönt om Dr Y hade ringt.
Oavsett besked, oavsett plan.
Bara för att få gå vidare helt enkelt.

Försöker att låta bli att vänta, försöker lämna telefonen i ett rum
där jag inte är men vill hemskt gärna ha den nära, för tänk om...

Imorgon ska jag försöka att helt låta bli att vänta,
för i ärlighetens namn, så kan jag väl ändå inte kräva
att han ska ha tid att höra av sig när det är helg?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon kommer känslorna

Fjärilar, elefanter och en ångvält i magen.
Nervös till tusen inför morgondagen.

Men vad kan jag göra?

Jag har ingen makt överhuvudtaget ,
det är bara att följa med på tåget och ta det som det kommer.

Trycker undan en massa känslor,
sparar dom tills imorgon.

Det är förmodligen både på gott och på ont,
men jag vill inte gå omkring och vara ledsen nu
om det visar sig imorgon att jag inte har något att vara ledsen över...

Så imorgon kan det nog bara gå på två sätt,
antingen spricker jag av glädje
eller så rasar jag av sorg.

Fast det är ju trots allt omöjligt att veta hur jag kommer att reagera...

Fördriver tiden idag med promenader, hög musik, kramar och ishackning.
Kanske ska jag försöka måla något också, men just den biten känns svår
när jag finner det lättast att måla när känslan är konkret.
Känslan just nu är diffus och ogreppbar...

Imorgon på morgonen väntar röntgen med härlig kontrastvätska
och sen någon gång under dagen förväntas jag får svar.

Orkar jag, så skriver jag om hur det har gått.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag kunde ha gått i mål...

Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...

Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...

Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.

Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.

"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"

Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:

Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.

Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.

Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.

- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.

Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.

Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon gäller det...

Nervös och orolig,
fundersam och samtidigt känns det så skönt att det äntligen är dags.

08:45 blir det provtagning i Umeå,
09:15 får jag träffa Dr Y.

Förhoppningsvis får jag klarhet i hur han tänkte angående sista cyton.
Förhoppningsvis får jag en plan gällande kommande strålning.
Och förhoppningsvis kommer han fram till att knölarna på halsen är helt ofarliga...

Blir att försöka göra en tidig kväll så att jag känner mig hyfsat pigg imorgon
och så att jag inte försover mig...

Håll en tumme att jag får sova i natt och att morgondagen blir positiv...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Behöver en energireserv

Lever i en orosbubbla just nu, som tidigare nämnt så har jag drabbats av hjärnspöken.
Har några lymfkörtlar på vänster sida, mot nyckelben och upp mot halsen som är svullna.

Förmodligen är det på grund av att jag är så slut i kroppen och att immunförsvaret är i botten,
men gissa vad hjärnan skriker?

Dr Y ska kolla på dom på måndag och jag vet inte om man kan kräva en biopsi,
även om han tror att det är ofarligt, bara för att lugna sinnet...

Så det är mycket tankar som snurrar just nu,
samtidigt som jag har fullt sjå att hålla koll på armar och ben och att bara orka.

Måste ändå säga, att i alla fall förmiddagen idag har gått bra,
bakat inför stortjejernas födelsedag imorgon.
Varit ute några korta svängar och faktiskt känt mig både gladare och trevligare än vanligt.

Däremot tar orken alldeles för fort slut och när den väl gör det så känner jag mig helt däckad.
Hoppas hålla mig vaken framför teven ikväll men lämnar absolut inga garantier på att jag lyckas...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Arg och så jävla ledsen

Jag som skulle studsa av glädje,
fira och vara lycklig.
Jag skulle vara så jävla glad när jag äntligen gjort sista behandlingen...

Nu sitter jag istället och gråter floder,
för den sista behandlingen har jag tydligen redan fått.
Dom vill inte ge mig något mer cellgift,
kroppen är helt enkelt för slut.

Det ska inte vara nån fara, alla behandlingar jag får är ju trots allt i förebyggande syfte
och eftersom jag reagerar så starkt på Taxoteren, så vill dom nu inte riskera:

- Du kan ju faktiskt dö pga de låga värdena du har nu om du drar på dig något...

Smidigare sköterska får man väl leta efter...

Så nu gråter jag, är förbannad och rädd.
Snuvad på den sista glädjen och livrädd för att ungarna ska komma hem med nån förkylning...

På måndag kommer jag att åka ner till Umeå,
planering inför strålning, en del provtagning och räta ut en del frågetecken.

Innan dess har förhoppningsvis tårarna tagit slut...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sista väntan?

Inte hittat tiden till att skriva i helgen, haft annat för mig.
Mycket trevligare saker.

Lördagen blev en succé,
god mat i trevligt sällskap,
otroliga platser i arenan.
Konfettiregn och härlig stämning.

Ungarna var otroligt nöjda och yngsta sa vid ett tillfälle:
- Mamma, jag tror nog det här är en dröm...

Sent kom vi hem, ännu senare kom sig barnen i säng.
Sovmorgon fick vi hela familjen igår.

Två dagar efter, dyker det fortfarande upp konfetti på de konstigaste ställen...

Igår tillbringade vi dagen hos svärföräldrarna där
det bjöds på köttsoppa.
Perfekt avrundning på en härlig helg.

Men nu är vi tillbaka på ruta ett igen, måndag.
För ovanlighetens skull så var det provtagning idag.
Vågar varken hoppas på snabbt svar eller positivt besked,
men jag lär väl ändå gå och vänta...

Vill faktiskt ingenting hellre än att åka ner imorgon och
få sista behandlingen, men jag är skeptisk.
Hur mycket kan det egentligen hänt med värdet på en vecka?

I övrigt har de sista dagarna kantats av en del hjärnspöken.
Hatar dessa hjärnspöken, men jag blir inte av med dom och
har en del saker jag måste ta upp med Dr Y när jag träffar honom.

Vill inte gå in på vad det gäller i detalj just nu, mest för att jag tror att det bara är
just hjärnspöken.
Utvecklar det hela mer senare när jag fått någon klarhet i skiten.

Börjar för övrigt vara fläckvis "långhårig", märks att det snart är fem veckor sedan behandling.
Synd bara att det är en vända kvar med plötsligt håravfall,
men sen efter det, då ska det få växa och gro fritt, om än det ska vara fläckvis till en början.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag hatar dig!

Jag tycker inte om dig,
det har jag inte gjort sen den dagen jag fick veta att du fanns.
Jag föraktar dig, avskyr dig,
vill inget annat än att slippa dig.

Jag vet inte vad du vill mig,
är det något du försöker säga?
Förmedla?

Vad är det jag gjort som förtjänat det här?

Jag hatar dig!
Jag tror aldrig jag sagt eller verkligen tyckt så om någon tidigare,
men jag hatar dig verkligen.

Vad vill du?

Du har fått mig att bli trasig,
både på insidan och utsidan.
Du har fått mig att se på mig själv med ledsna ögon,
du har fått mig att undvika min egen spegelbild.

Du är det värsta som någonsin har hänt mig
och jag vill inte ha något mer med dig att göra.

Jag är så trött, på grund av dig.
Min kropp värker, på grund av dig.
Energin till att orka, finns inte, på grund av dig.

Du är och kommer alltid att vara min fiende nummer ett.
Och jag önskar att jag kunde se dig i ögonen och få en förklaring:
Varför?

Jag vill leva med en vetskap om att jag för alltid kommer att slippa dig,
men dom säger att det aldrig finns garantier.
Jag vill leva utan oro att du ska knacka på min dörr igen när jag minst anar det.

Jag vill leva.

Ju mer jag tänker på dig, desto ondare gör det.
Jag har inte accepterat dig, jag måste acceptera dig för att gå vidare.
Men jag vet inte längre hur,
för jag kan inte acceptera någon som gjort mig så illa.

Du ska vara borta nu, det är så dom säger.
Operationen ska ha varit lyckad.
Cellgifterna ska bryta ner eventuella spår av dig.
Strålningen, ska slå ner sista spiken i din kista.

Men vart var det du kom ifrån och vad är det som säger att du inte kommer tillbaka?

Kommer jag någonsin att lita på att du är borta?
Kommer jag någonsin kunna känna mig fri från dig?

Jag hatar dig!

Jag vill aldrig ha något med dig att göra igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sjönk som en sten

Man kan ju kanske tycka att efter att ha spenderat eftermiddag/kvällen igår med att hålla mig vid ytan,
kämpat mot värken och utmattningen från helvetet...
Så borde jag väl i alla fall fått somna in ordentligt när jag väl la mig i sängen eller i alla fall fått sova ut.

Men inte det.

Svårt att somna, vaknat flertalet gånger i natt.
Drömmer mardrömmar igen.
Vaknade halv åtta, går inte somna om.

Värken har dock lyst med sin frånvaro än så länge och jag önskar innerligt att den håller sig borta eller i alla fall inte skenar iväg som igår.

Vill inte älta gårdagen men för andra gången under hela resan kände jag tvivel på att jag kommer att ta mig igenom det här...
Att bli så slut som människa, både fysiskt och psykiskt som i ett trollslag är fruktansvärt.

Maktlös, man känner sig helt och hållet maktlös.
Och när värktabletterna inte hjälper och sömnen lyser med sin frånvaro, så är det precis vad man är, helt och hållet maktlös.

Försöker intala mig själv återigen att de kommande dagarna bara kan bli bättre men rädslan för att åter ta en hastig tur ner i botten känns skrämmande.

Det enda positiva i det här är att jag nu vet till nästa gång, jag är förberedd på vad effekterna av Taxoteren kan göra.

Samlar kraft och mod att ta mig ann den här dagen, ska försöka släppa gårdagen, koppla bort hur liten och rädd jag kände mig.

Känns som att mottot sista dagarna varit "nu kan det bara bli bättre"
Får hoppas att det stämmer på den här dagen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det snurrar

Ringde vårdcentralen idag.
Nya bud: Låt allt sitta kvar på tummen så länge det bara går.

Vore det inte mycket enklare för oss patienter om vi fick samma info oberoende av vem vi pratar med?

Men hennes resonemang om att det hinner läka under osv. kändes rimligt,
så jag låter plast och bandage sitta.

En annan sak som i nuläget däremot oroar mig lite mer,
är att jag fått en öm fläck mitt fram på brösten, som i ena änden av operationsärret.
Vet inte om det kommer från ärret eller om det är nått jag gjort.
Men kan naturligtvis inte låta bli att känna om det känns knöligt.

Och knöligt är det, hela ärret är knöligt, fast det har det ju varit hela tiden...

Behöver förmodligen inte oroa mig, har kanske sträckt mig på nått sätt
eller så är det helt enkelt bara ärret som stramar.

Men kan inte stoppa tankarna från att snurra.
När jag från första början hittade min knöl i bröstet så var den ju öm.
Fast det här känns i och för sig lite annars...

Vet inte vad jag ska tro men försöker intala mig själv att jag kan avvakta.
Jag ska ju hur som helst ner till Umeå till veckan,
är det då fortfarande ingen skillnad så kan jag ta upp det då.

Känner att det går inte så bra för mig att koppla bort cancerskiten när det hela tiden
dyker upp nya gropar i vägen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Provdag nummer två

Packar väskan och förbereder mig mentalt för att tillbringa natten på patienthotellet.
Fortfarande skeptisk över att det ska ha skett nått mirakel sedan igår,
men vad vet man.
Har ingen aning om hur snabbt det kan svänga, bara att vänta.

Funderar om jag kanske måste fråga när de ringer om det är nån fara att behandla
när jag har en så tjusig brännskada.
Var en sköterska nämligen som verkade lite skeptisk...
Tycker ju att så länge man håller det rent och skyddat och att blåsan inte spricker.

Men fråga måste jag, så jag inte nu (mot all förmodan) åker ner och får vända igen.

Alltid är det nått känns det som,
men om jag gör bort alla livets prövningar på en och samma gång
så kanske jag kan leva lycklig i resten av mitt liv sen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Frågorna jag inte ställer

Tänkt och grubblat ganska mycket på sista tiden och här kommer en lista på
saker jag funderar över, men inte frågar då jag vet inte om jag vill höra svaren...

• Hur ser prognoserna ut för trippelnegativ bröstcancer?
• Hur stor är risken för återfall?
• Blir risken för återfall mindre med åren?
• Hade det sett annars ut om jag hittat knölen tidigare?
• Hur länge kan jag ha burit på skiten?
• Kunde jag gjort något för att undvika?
• Kan jag göra något för att undvika återfall?
• Finns det någon ärftlighet?
• Behöver jag oroa mig för mina barn?
• Kommer jag att dö nu?

Jag vet att jag borde ställa frågorna, ta svaren för vad det är och gå vidare.
Sluta fundera helt enkelt, men jag är nog mest rädd att svaren jag får, ska ge mig ännu mer att fundera över...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så enkel med peruk... eller?

Aldrig någonsin har jag pillat så mycket med håret som jag gör numera.
Borstar, fixar, grejar donar, tar av och tar på.
Oftast slutar det med att jag drar på mig mössan.

Peruk i all ära men helt enkelt är det inte.

Vad som är problemet?

Problemet är att det känns viktigt att det inte skriker PERUK om peruken.
Och eftersom jag själv vet att det är en peruk, hur länge jag än håller på,
så känns det som att alla kommer att tänka på att jag har en peruk.

De som känner mig, vet att jag har cancer, de vet att jag saknar hår,
de vet att om jag plötsligt dyker upp med hår, så är det en peruk.
Så för den delen spelar det väl egentligen ingen roll...?

Det är alla dom andra, dom som inte känner mig, de som inte vet att jag har cancer.
Det är dom som jag tror tänker på att det är en peruk.
Fast varför skulle dom göra det?

Känner mig tryggare i mössan än i peruken,
behöver inte fundera om håret sitter som det ska
eller om en plötsligt vindpust ska göra så att min "hemlighet" avslöjas.

Urfånigt, jag vet, men jag kan inte släppa tanken på hur jag skulle
reagera om jag offentligt helt plötsligt skulle bli hårlös.

Granskar fram, bak och sidor 100 ggr innan jag känner mig klar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ser lovande ut

Kände ett starkt behov av att ringa Onkologen idag,
så fruktansvärt nyfiken på hur provtagningen gick igår.

- Allt ser bra ut.
- Va! (märkbart förvånad) Även dom vita?
- Ja, 3,7 låg dom på.

Ja men YES!!

Det här innebär ju då att om det värdet sjunkit till nästa vecka,
så har det inget med behandlingen att göra, utan då är det mina egna jävla skitvärden...

Hoppas hur som helst att det fortsätter att se bra ut,
skulle vara skönt att få göra kommande behandlingar i den takt det är planerat.
Ser visserligen inte fram emot Taxoteren.
Även om alla jag pratat med som fått den upplevt den bättre än Fec:en,
så är jag lite orolig hur jag kommer att reagera på den.

Alltid spännande och lite nervöst inför nya steg i behandlingen,
men det kommer att gå bra, det finns inga andra alternativ...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen advent

Mår lite halvskumt idag...
Vet inte om det har att göra med att väckarklockan ringde alldeles för tidigt i morse.

Har firat första advent med körsång i kyrkan och det ska jag säga, att den här familjen stiger
ogärna upp innan klockan 09:00 en söndag.
Men, ska flickorna vara i kyrkan för repetition 09:10, så är det bara att krypa ur sängen.

Så det kan vara det som ställer till det för mig,
känner mig i olag.
Skakig i kroppen, lite öm i halsen, tung i huvudet, orolig i magen.
Men samtidigt känner jag mig inte sjuk, mer ur balans.

Vill bara sova känns det som, är kanske också det som behövs.

Får bli en snabb tur på kulturverkstaden på Nordanå,
sen blir det soffläge för hela slanten.
Skyltsöndag skippar vi nog helt och hållet,
vet inte när vi var där senast, för mkt folk för min smak och
ungarna har aldrig visat något större intresse.

Trött, tung i kroppen, lite gnällig känner jag mig...
Tagit Neulasta-sprutan i dag dessutom,
min fiende nummer ett, men kanske också bäste vän,
vill inte veta hur blodvärdena sett ut utan den...

Imorgon kommer värken, smygandes som ett brev på posten...
Grattis till mig, trevlig fortsatt advent till er alla...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får lust att ge upp

Åker till Umeå imorgon, men som det ser ut blir det ingen behandling imorgon heller.
De vita blodkropparna har lyckats öka från 2,5 till 2,6 på en vecka.
Visst det är ju i alla fall en positiv trend, men vad är jag hjälpt av det?
Jourläkaren som ringde och meddelade provsvaren var även hon fundersam
till varför det tar så lång tid...

Blir arg, less, ledsen och frustrerad.
Och rädd...

Nånting i mig säger att det är lika bra att lägga ner skiten,
ge upp.
Nånting annat skriker åt mig att ställa mig upp och kämpa vidare,
ge upp är inget alternativ.

Lägger mig i soffan och gråter en stund,
samlar kraft och energi att ställa alla frågor jag bara kan imorgon.

Jag ska på ett eller annat sätt gå vinnande ur den här striden,
just nu verkar det dock inte vara med hjälp av cellgifterna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Tung natt

Bland de värsta saker jag vet, är att inte kunna sova...

Har haft perioder i mitt liv då det vissa nätter varit näst intill omöjligt
under långa perioder.

Sen jag blev sjuk så har det aldrig varit problem flera nätter i rad,
men när det väl händer, så är det fortfarande lika jobbigt om än det bara handlar om en natt.

Har haft en sån natt, i natt...

Känner det i kroppen när det är på gång,
huvudet är trött, ögonen flackar och jag vill sova
men i kroppen finns en rastlöshet och oro som inte ens går att beskriva.

Låg länge och stirrade på TV:n, planen var att försöka slappna av,
koppla bort och vänta tills jag helt enkelt nästan sov.
Så kom det där ögonblicket då jag kom på mig själv att jag inte tittade på TV:n längre,
att jag helt enkelt mer eller mindre sov, stängde av, vred mig i sängen och sen började
tankarna gå på högvarv.

Fan, att det inte ens ska gå lura sig själv,

Lyssnade på mannen som andades, började fundera hur jag hamnat här.
Här i, i det här huset, med denne underbara man och dessa fantastiska barn.

Började tänka på hur livet sett ut, första lägenheten, skafferiet fyllt av biffnudlar,
disk fulla bänken och dammråttor som mer eller mindre konstant försökte ta över.
Jag kom ihåg lyckan över att två skulle bli tre, chocken som kom när vi fick veta att två faktiskt skulle bli fyra.
Kom ihåg pannan med palt som blev kvar på bänken när vi åkte in på förlossningen, ler åt mannens
historia om hur vidrig den var att diska när han städade innan hemkomsten.

Kände känslan av beskedet att vi skulle bli fem, glädjen över att huset vi så gärna ville ha, blev vårt...
Mindes hur jag spillde cola över halva köket innan vi åkte in på förlossningen...

Minns mitt rum, hemma hos mamma och pappa, rummet med de prickiga tapeterna som jag ritade på.
Minns jordgubbslandet med kanske dom godaste jordgubbarna.
Kommer ihåg ärtrör och sandlådor, kiosken som bjöd på glass på skolavslutningen.

Började tänka på hur mina äldre systrar tog hål i mina öron när jag var liten, minns hur jag själv senare i livet stod på toaletten och tryckte hål både här och där...

Stirrade på klockan, försökte koppla bort det som snurrade i huvudet, men i tankarna var jag fast besluten att vandra mig igenom livet.

Det tog mig ganska precis en och en halv timme att ta mig till det jag tror är mitt första starka minne, kan tänka mig att jag var tre-fyra år, vi firade jul hemma hos mormor och morfar, jag minns ett pussel jag fick av min moster.

En och en halv timme tog det mig att gå igenom ett liv som varit i 34 år...

Det var då ångesten kom över hur fort det har gått, hur allt sprungit förbi mig.
Sen, som en brev på posten dök frågan upp, hur blir det med resten?

Kommer livet att fortsätta springa förbi mig och vad kan jag göra för att bromsa eller
i alla fall hinna med?

Knöt sig i magen.

Funderade en stund på att väcka mannen, kröp nära i stället, sökte trygghet.
Somnade till slut, vet inte när men när ena flickan kom inskuttande i sovrummet kändes det som att jag nyss somnat.
Den olustiga känslan i kroppen hade tack och lov avtagit men funderingarna kvarstår;
Kommer jag att hinna leva färdigt?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

På onsdag...

Så inser jag, att det är måndag igen...

Provtagning imorgon.
Kommer på att jag helt förträngt det de sista dagarna,
så pass att jag inte ens kontaktat vårdcentralen om en tid.

Vågar inte ringa dit idag, med tanke på det bemötande jag fått när jag ringt veckan innan,
vill inte ens veta hur det skulle låta om jag ringer EN dag innan...

"Framförhållning!!!" 

Cyklar upp på labb på lasarettet i stället, visst, jag får vänta lite längre där beroende på hur mkt folk det är,
men det är det värt.

Känner mig lite nervös inför onsdag, fast samtidigt lugn.
På nått sätt inbillar jag mig att nu har det gått så pass lång tid att är inte värdena bra,
så måste de trolla med knäna på nått sätt och behandla ändå....

Kan jag kräva att det ska behandla även om jag nu fortfarande ligger under 3.0?
Visst är det en risk, men så mkt under jag kan ju inte ligga nu så att det ska göra nån enorm skillnad?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre