En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu får dagen vara slut

Jag har det bra här, jag ska inte påstå annat,
jag äter, vilar, tränar, strålas, promenerar, äter, vilar, skrattar , pysslar och vilar.

Här lever man i en liten bubbla,
där allt cirkulerar runt att komma ihåg vilken tid man ska vara på strålningen,
sen flyter det övriga bara på av farten.

Jag kan inte klaga, maten är okej,
de som jobbar här är trevliga,
rummet duger gott och väl
och alla tjejerna/kvinnorna/damerna jag träffat är fantastiska
men...

Jag var trött redan i morse när jag vaknade
och sen har det bara blivit segare och segare.
Och med tröttheten kommer tankarna,
funderingarna och med tanke på att man trots allt pratar
en hel del om Mr C vid mer eller mindre alla sammankomster här
så kan man inte koppla bort honom.

Känner mig förvirrad just nu.
Orkar hyfsat med att träna,
behöver visserligen sparka mig själv i baken en eller två gånger först,
men det funkar.

Jag känner mig på väg tillbaka, som om jag vore på väg att bli frisk.

Samtidigt så vet jag att jag fortfarande har Mr C, bokstavligen hängande runt halsen
och ingen vet i nuläget hur bra strålningen biter
och om jag behöver vidare behandlingar sen.

Så jag är trött, så trött, men ändå finns glöden och viljan att bli frisk,
samtidigt som jag vet att jag fortfarande är sjuk.

Som sagt, jag är förvirrad men även fundersam och ledsen.

När jag var i träningslokalen och Some Die Young med Lalhe
började spelas på radion, så tog tröttheten och tankarna över.
Och den här dagen är för mig officiellt slut.

Jag vet, "Some" är inte detsamma som "jag" men det faktum att "Some" gör det,
skrämmer mig...

Imorgon väntar en ny dag och av erfarenhet vet jag,
att alla dessa tankar kan vara borta imorgon,
om inte annat så hoppas jag det i alla fall.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Arg och så jävla ledsen

Jag som skulle studsa av glädje,
fira och vara lycklig.
Jag skulle vara så jävla glad när jag äntligen gjort sista behandlingen...

Nu sitter jag istället och gråter floder,
för den sista behandlingen har jag tydligen redan fått.
Dom vill inte ge mig något mer cellgift,
kroppen är helt enkelt för slut.

Det ska inte vara nån fara, alla behandlingar jag får är ju trots allt i förebyggande syfte
och eftersom jag reagerar så starkt på Taxoteren, så vill dom nu inte riskera:

- Du kan ju faktiskt dö pga de låga värdena du har nu om du drar på dig något...

Smidigare sköterska får man väl leta efter...

Så nu gråter jag, är förbannad och rädd.
Snuvad på den sista glädjen och livrädd för att ungarna ska komma hem med nån förkylning...

På måndag kommer jag att åka ner till Umeå,
planering inför strålning, en del provtagning och räta ut en del frågetecken.

Innan dess har förhoppningsvis tårarna tagit slut...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Aldrig ensam

Drömde i natt.
Drömde om en stor vit sal med en sjukhussäng mitt i rummet.
På sängen låg jag, kopplad till både den ena och den andra pipande och tjutande apparaten.
Låg bara där och stirrade och då och då kom en läkare in,
kände på min puls, strök mig på kinden och sa:
-Inga besökare idag heller...
Hela situationen var så laddad och obehaglig...

Vaknade med hjärtklappning och kallsvettig.
Men det var tack och lov inga problem att somna om igen.

Har tänkt mycket på drömmen nu på morgonen.
Känslan den lämnade efter sig.
Jag var verkligen helt ensam i drömmen...

Känner en lättnad över att jag faktiskt inte är ensam.
Känner glädje över mina tre härliga ungar,
kärlek till min underbara man och
tacksamhet till min familj och de vänner jag har omkring mig.

Börjar fundera, tänk om...
Tänk om saker spelat ut annars tidigare i livet.
Tänk om vi inte bestämt oss för att bilda familj när vi gjorde.
Tänk om vi inte gift oss och köpt huset vi idag bor i.

Tänk om jag hade varit ensam.

Hade man då, efter den här resan vågat satsa på hus och familj?
Känner en viss tveksamhet, för tänk om...

Fast allt detta jag nu går igenom, ger mig ju egentligen ännu större anledning
att göra allt det där som jag vill och drömmer om.
Våga ta riskerna och chansa.
Våga leva, dag för dag, för livet är trots allt väldigt skört.
Vi vet inte hur mycket tid vi får, så kanske är det dags att sluta skjuta upp saker till
en morgondag som vi inte ens vet om den finns?

Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv, oavsett hur långt det blir,
med ett leende på läpparna och minnas att jag vågade.
Att jag tog vara på tiden, gjorde det bästa av den och njöt av det liv jag fått.
Istället för att hålla tillbaka, för tänk om...

Idag ska jag måla, lyssna på alldeles för hög musik och bara njuta av det faktum att jag för
en stund får vara själv men att jag aldrig är ensam...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag hatar dig!

Jag tycker inte om dig,
det har jag inte gjort sen den dagen jag fick veta att du fanns.
Jag föraktar dig, avskyr dig,
vill inget annat än att slippa dig.

Jag vet inte vad du vill mig,
är det något du försöker säga?
Förmedla?

Vad är det jag gjort som förtjänat det här?

Jag hatar dig!
Jag tror aldrig jag sagt eller verkligen tyckt så om någon tidigare,
men jag hatar dig verkligen.

Vad vill du?

Du har fått mig att bli trasig,
både på insidan och utsidan.
Du har fått mig att se på mig själv med ledsna ögon,
du har fått mig att undvika min egen spegelbild.

Du är det värsta som någonsin har hänt mig
och jag vill inte ha något mer med dig att göra.

Jag är så trött, på grund av dig.
Min kropp värker, på grund av dig.
Energin till att orka, finns inte, på grund av dig.

Du är och kommer alltid att vara min fiende nummer ett.
Och jag önskar att jag kunde se dig i ögonen och få en förklaring:
Varför?

Jag vill leva med en vetskap om att jag för alltid kommer att slippa dig,
men dom säger att det aldrig finns garantier.
Jag vill leva utan oro att du ska knacka på min dörr igen när jag minst anar det.

Jag vill leva.

Ju mer jag tänker på dig, desto ondare gör det.
Jag har inte accepterat dig, jag måste acceptera dig för att gå vidare.
Men jag vet inte längre hur,
för jag kan inte acceptera någon som gjort mig så illa.

Du ska vara borta nu, det är så dom säger.
Operationen ska ha varit lyckad.
Cellgifterna ska bryta ner eventuella spår av dig.
Strålningen, ska slå ner sista spiken i din kista.

Men vart var det du kom ifrån och vad är det som säger att du inte kommer tillbaka?

Kommer jag någonsin att lita på att du är borta?
Kommer jag någonsin kunna känna mig fri från dig?

Jag hatar dig!

Jag vill aldrig ha något med dig att göra igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Frågorna jag inte ställer

Tänkt och grubblat ganska mycket på sista tiden och här kommer en lista på
saker jag funderar över, men inte frågar då jag vet inte om jag vill höra svaren...

• Hur ser prognoserna ut för trippelnegativ bröstcancer?
• Hur stor är risken för återfall?
• Blir risken för återfall mindre med åren?
• Hade det sett annars ut om jag hittat knölen tidigare?
• Hur länge kan jag ha burit på skiten?
• Kunde jag gjort något för att undvika?
• Kan jag göra något för att undvika återfall?
• Finns det någon ärftlighet?
• Behöver jag oroa mig för mina barn?
• Kommer jag att dö nu?

Jag vet att jag borde ställa frågorna, ta svaren för vad det är och gå vidare.
Sluta fundera helt enkelt, men jag är nog mest rädd att svaren jag får, ska ge mig ännu mer att fundera över...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Tung natt

Bland de värsta saker jag vet, är att inte kunna sova...

Har haft perioder i mitt liv då det vissa nätter varit näst intill omöjligt
under långa perioder.

Sen jag blev sjuk så har det aldrig varit problem flera nätter i rad,
men när det väl händer, så är det fortfarande lika jobbigt om än det bara handlar om en natt.

Har haft en sån natt, i natt...

Känner det i kroppen när det är på gång,
huvudet är trött, ögonen flackar och jag vill sova
men i kroppen finns en rastlöshet och oro som inte ens går att beskriva.

Låg länge och stirrade på TV:n, planen var att försöka slappna av,
koppla bort och vänta tills jag helt enkelt nästan sov.
Så kom det där ögonblicket då jag kom på mig själv att jag inte tittade på TV:n längre,
att jag helt enkelt mer eller mindre sov, stängde av, vred mig i sängen och sen började
tankarna gå på högvarv.

Fan, att det inte ens ska gå lura sig själv,

Lyssnade på mannen som andades, började fundera hur jag hamnat här.
Här i, i det här huset, med denne underbara man och dessa fantastiska barn.

Började tänka på hur livet sett ut, första lägenheten, skafferiet fyllt av biffnudlar,
disk fulla bänken och dammråttor som mer eller mindre konstant försökte ta över.
Jag kom ihåg lyckan över att två skulle bli tre, chocken som kom när vi fick veta att två faktiskt skulle bli fyra.
Kom ihåg pannan med palt som blev kvar på bänken när vi åkte in på förlossningen, ler åt mannens
historia om hur vidrig den var att diska när han städade innan hemkomsten.

Kände känslan av beskedet att vi skulle bli fem, glädjen över att huset vi så gärna ville ha, blev vårt...
Mindes hur jag spillde cola över halva köket innan vi åkte in på förlossningen...

Minns mitt rum, hemma hos mamma och pappa, rummet med de prickiga tapeterna som jag ritade på.
Minns jordgubbslandet med kanske dom godaste jordgubbarna.
Kommer ihåg ärtrör och sandlådor, kiosken som bjöd på glass på skolavslutningen.

Började tänka på hur mina äldre systrar tog hål i mina öron när jag var liten, minns hur jag själv senare i livet stod på toaletten och tryckte hål både här och där...

Stirrade på klockan, försökte koppla bort det som snurrade i huvudet, men i tankarna var jag fast besluten att vandra mig igenom livet.

Det tog mig ganska precis en och en halv timme att ta mig till det jag tror är mitt första starka minne, kan tänka mig att jag var tre-fyra år, vi firade jul hemma hos mormor och morfar, jag minns ett pussel jag fick av min moster.

En och en halv timme tog det mig att gå igenom ett liv som varit i 34 år...

Det var då ångesten kom över hur fort det har gått, hur allt sprungit förbi mig.
Sen, som en brev på posten dök frågan upp, hur blir det med resten?

Kommer livet att fortsätta springa förbi mig och vad kan jag göra för att bromsa eller
i alla fall hinna med?

Knöt sig i magen.

Funderade en stund på att väcka mannen, kröp nära i stället, sökte trygghet.
Somnade till slut, vet inte när men när ena flickan kom inskuttande i sovrummet kändes det som att jag nyss somnat.
Den olustiga känslan i kroppen hade tack och lov avtagit men funderingarna kvarstår;
Kommer jag att hinna leva färdigt?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu finns en plan... men...

Dr. Y ringde, naturligtvis när jag var på lasarettet med ena flickan,
så möjligheten att vräka ur sig alla frågor och ventilera fanns inte.

Men han konstaterade att vi måste träffas och vi måste hitta en lösning.

På tisdag blir det provtagning och på onsdag åker jag ner till Umeå,
oavsett resultat.
Han ville sitta ner och prata med mig...

Det skulle ju vara så "enkelt"
Sex behandlingar med tre veckor mellan,
skulle om allt fallit på plats gjort min fjärde behandling i veckan.
Hade varit  klar till nyår med cellgifterna.

Nu väntar jag fortfarande på den tredje behandlingen...

Insåg igår att det har börjat växa lite hår på sidorna av huvudet,
inte haft det sedan slutet september.
Tar det som ett tecken på att det tagit för lång tid...

Måste lita på att dom vet vad dom sysslar med,
måste lita på att om de ansåg att något var tvunget att göras akut,
så skulle de se till att det blev gjort.
Måste lita på att det kommer att gå bra och att planen till slut går i lås,
även om det tar betydligt längre tid än det var tänkt...

Men det känns inte bra det här,
magkänslan är inte positiv på något sätt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ångesladdat

Gruvsamt alltid lika gruvsamt.
Ångestladdat, fullt av funderingar, bekymrad.

Är det något som kräver energi för mig, så är det begravningar.
Är bland det jobbigaste jag vet.
Känslomässigt jobbigt.

Egentligen spelar det ingen roll vems,
jag menar, jag fällde en tår under begravningen i
"Hur många lingon finns det i världen?"

Fast det var jag nog inte ensam om.

Begravningar är starka, känslosamma, sorgliga,
men samtidigt så vackra.

Dom är slutet på något underbart,
men jag vill gärna tro att dom även är början på något nytt.

Har varit på min mans morbrors begravning i dag,
en känslomässigt kaotisk begravning,
ett avslut, ett farväl.

Haft tid för eftertanke och fundering,
försökt förstå.
Kommer nog aldrig att förstå,
men jag måste lära mig att acceptera...

"Ingen får finnas jämt, vi föds och vi dör. Så har det alltid varit"

Sov gott M!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Skräms av tanken

De dagar jag nu gått igenom, ska jag gå igenom igen... och igen...

Mår fortfarande inte bra, orken tar slut på nolltid och jag tillbringar dagarna till att "bryta ihop och komma igen"

Cancer är ett rent jävla helvete, skulle vilja vakna, inse att jag drömt alltihop.

Känner mig tom, låg, ledsen och riktigt jävla trasig.

Känner mig inte direkt som någon glädjespridande solstråle just nu, men det får ni ta, hemskt ledsen för det, men jag gör så gott jag kan och jag orkar inte bättre än såhär...

Kontrast - I annan bemärkelse

Dagen kantas av tråkigheter, en vän har förlorat sitt barn.
Vill inte ens försöka förstå hur ont det måste ta, värker i hjärtat bara av tanken.

Mitt i alla tankar och funderingar så ringer fantastiske Dr. J och meddelar att de har tittat på mina röntgenbilder och allt ser klockrent ut.

Vilken lättnad!

Så många känslor på en och samma gång, vill jubla över att allt ser så lovande ut för min egna framtid, men en klump i halsen hindrar mig.

Ingen förälder ska behöva överleva sitt barn, svårare än så är det bara inte.

Ni som stod honom nära, ni finns i mina tankar idag.

Allt kommer att gå bra

Jag har väntat på det länge nu, den där reaktionen från barnen om vad som egentligen hänt...

Visst så har vi gråtit, pratat, ventilerat, reflekterat och funderat men igår kväll, så brast det för en och sen brast det för alla.

Tänk så mycket tankar det finns, hur stor den minsta lilla grej kan växa sig om man inte släpper ut det direkt.

Tårarna sprutade, frågorna haglade och även om jag fortfarande själv inte har svaren på alla frågor, landade vi till slut i ett gemensamt beslut; Allt kommer att gå bra och om det nu är möjligt ska vi alla leva i minst 200 år till...