Boob-in-box

Så var det tisdag igen,
tisdagar för mig innebär numera provtagning.

Kändes däremot tveksamt om jag skulle lyckas
ta mig upp på lasarettet i morse då jag har en höft som tar död på mig.

Låter som en gammal tant, men vinterhalvåret är ett rent helvete värkmässigt
och när det växlar mkt i temperatur, blir det då ännu värre.
Som sagt, tantvarning.

Men jag tog mig dit och som vanligt är det klart på ett ögonblick,
blir spännande att höra vad som hänt med värdena sen förra veckan.

Efter provtagningen gick jag upp på kirurgmottagningen.
De ringde igår, för att  mitt nya bröst har kommit.
Kunde hämta det i receptionen.

Bisarrt... Inte varje dag man bär hem sitt bröst i en påse.

Hade väl aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle bli så här.
Att jag skulle behöva en bröstprotes.

Skitcancer!

Men jag är glad att alternativet finns tills det nån gång i framtiden är dags för rekonstruktion...

Boob-in-box

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bröstutprovning

Då hade jag äntligen tagit tjuren vid hornen och kontaktat kirurgmottagningen.

Skulle väl egentligen gjort det för en dryg månad sedan men har dragit ut på det, varit lite rädd att möta på Dr X.
Det är jag inte längre.

Så nu väntar jag på att bli kontaktad för tidsbokning av bröstutprovning...
Kan man säga så, bröstutprovning?

Den provisoriska bomullstissen jag hatade från början, ska nu få läggas på hyllan.
Fast nu har jag ju vant mig vid den, så vi får väl se vad jag tycker om den nya.

Har för övrigt landat lite sedan besvikelsen igår.
Kan ju tyvärr inte göra så mkt åt det.
Men jag kan inte låta bli att fundera hur mkt det påverkar slutresultatet av behandlingen.

Inte alls, säger Dr Y, men om det blir vecka efter vecka utan behandling så känns det som att det ändå måste göra det på nått sätt.

Men men, kan inte annat än att lita på att dom vet vad dom gör och att dom gör sitt bästa.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En studie i hår

Hur känns det nu då?

Lite kluvet måste jag erkänna, trivs så himla bra i riktigt kort, men när jag såg den enbröstade banditen utan hår i spegeln efter att ha duschat, så kändes det för en stund ganska jobbigt...

Nu börjar resan på riktigt.

Platt på heltid?

Tveksam till att min kropp accepterat att jag har fått ett bröst bortopererat.
Envisas med att "växa tillbaka" hela tiden,  visserligen inte i samma takt som tidigare, men sakta men säkert
så smyger det sig på plats igen.

Vid det här laget har jag mer eller mindre gett upp inlägget, tar på det om jag ska ut på stan eller så, men hemma, ute på gården, affären, ungarnas skola, så orkar jag inte.
Det enda som händer är att det börjar klämma och vara irriterande då det redan finns en form av "bröst" där.

Önskar att man hade vetat innan hur tiden efter operationen skulle vara, men då det skiljer sig så mycket från person till person, så förstår jag att det inte går att säga så mkt.
Men då det inte sas något alls egentligen, så var väl ärligt talat min inställning att det skulle bli rätt problemfritt.
Att de kanske inte sagt något för att ingen visste hur det skulle bli just för mig, tänkte jag inte ens på.

Men det ska vara övergående, det har de sagt i alla fall, att allt kommer att bli bättre med tiden.
Fast det är klart, då det också är individuellt hur lång tid det kan ta, så kan de inte säga så mkt.

Idag blir det på med inlägget en stund och in på stan, ska hämta en BH som jag beställt, anpassad för just inlägg och förhoppningsvis kommer jag få möjlighet att använda den någon gång.

Hur är det med förkylningen då?

Jo tack, det känns bättre än igår, men jag har ju visserligen knappt vaknat ännu.

Drottningen av Småätarna

Efter många om och men, bestämde jag mig för att maila mottagningen...
Borde ju få svar nån gång var min tanke och visst fick jag svar, både på mail och via telefon.

Återigen var jag välkommen dit och jag fick tid redan idag.

Lättad cyklade jag dit och fick svar på mina funderingar.
Dr. J tyckte vi skulle dränera lite, visserligen var det inte mkt vätska, dryga decilitern, men det var skönt att bli av med det i alla fall.

Den stramande känslan jag har, beror mkt på läkningen och att jag återigen har för LITE underhudsfett(!?!?)
Det blir en irritation under huden.
Under tiden jag försökte övertala Dr. J om att jag faktiskt äter, så vrålade magen och vi kunde inte annat än att skratta...
Men jag lovar, jag äter, jag är Drottningen av Småätarna nu när jag bara är hemma hela dagarna.

Problemen jag har på insidan armen, beror även det på läkningen efter lymfoperationen.

Så allt var egentligen normalt och det känns extremt skönt att höra.

Som bonus plockade han bort ett självupplösande stygn från venporten, som inte löst upp sig.
Var risk för inflammation, så det var ju skönt att få plocka det i tid.

Så återigen, snabbt och trevligt mottagande och jag känner mig mkt lugnare, två tummar upp!

Problemet med telefonerna i morse hade tydligen berott på datastrul och drabbat hela Västerbotten, kort sagt, ingen anledning att älta mer över den biten. 

Ursäkta om jag är till besvär...

Det var väl ungefär de orden jag hade tänkt börja samtalet med, om det nu hade blivit nått samtal.
I stället upplyser telefonen mig om att "talsvarssystemet inte är tillgängligt för tillfället" och kan väl inte annat än påstå att jag blev lite irriterad.

Nu har jag suttit här och stirrat på telefonen och funderat på vad jag ska säga och så kommer jag mig inte ens fram...

Ursäkta om jag är till besvär, det känns så. Varje gång jag ringer upp på mottagningen så känner jag mig nojjig och överdrivet orolig.

Men vet du vad, jag har aldrig gått igenom det här förut, jag vet inte om det ska vara såhär, jag har inte den blekaste aning om hur det ska kännas efter att man opererat bort ett bröst.

Det spänner och stramar så pass mycket idag att det går rysningar genom kroppen, det känns inte okej och jag får inte tag i någon som kan bemöta min oro.

Känner mig lite övergiven...

Ont i skinnet

Man kan bli galen för mindre...

Skinnet på insidan av vänster arm och längst efter hela operationsärret brinner upp, ja i alla fall känns det så.
Sticker och sliter, drar och spänner.
Har haft den känslan till och från sedan operationen, men idag har det varit värre än någonsin.

Lite vätska har det dessutom fyllts på under dagen, så jag fick inte som jag ville den här gången heller.

Men trots att humöret fortsätter att flacka hit och dit, så känner jag mig hyffsat uppåt idag, hoppas det håller i sig så att barnen som kommer på kalas imorgon slipper uppleva Häxan Surtant live...

Nu får det vara nog

Sket sig det där med att vänta med dränering till på måndag, kändes som att jag höll på att spricka så akuten fick det bli.
3-4 dl elände idag också, men nu har jag bestämt att det får räcka, så jag hoppas att kroppen håller med.

I övrigt har jag faktiskt inte gjort just nånting idag och det gick bra det också.

Igår upp, idag ner

Misstänkte nästan att det inte skulle vara för evigt...

Gårdagen flöt på hur bra som helst, pallade med städning, kalasfrämmande och livet i allmänhet.
Hade inte ens problem med att hålla mig vaken framför teven igår kväll, helt klart någon form av rekord.

Men sen då?
Jo, sen vart det en ny dag och jag tror att jag förbrukade hela veckans ranson av energi igår, för idag står ögonen i kors, jag har redan hunnit brinna av en gång idag och tårarna har sprutat på morgonen.

Lagom är bäst, och kanske är det så att mannens order att ta det lugnt faktiskt är något jag bör försöka lyssna på.
Ska försöka det idag, men utifall att jag börjar känna mig piggare, så lovar jag inget...

I övrigt då?

Börjar känna mig nervös, småpirrar i magen inför den 4/9.
Då faller domen, det är då jag får veta vad det är för typ av cancer som valt att bosätta sig i mig och om det fanns spår av spridning till körtlarna.
Gör faktiskt lite ont i magen när jag tänker på det, men jag hoppas att det faktum att jag reagerade snabbt när jag väl hittade knölen, har hindrat eventuell spridning...

Sen har mitt "bröst" växt tillbaka igen, får ju aldrig vänja mig vid min "nya kropp" om det ska hålla på så här. Tyvärr hade de inte tid att hjälpa mig förens på måndag, så jag får stå ut över helgen och hoppas att det inte fyller på så mkt mer...

Tanke; Kan det vara så att det fyller på sig mer när jag stressar runt en massa?

Får jag vila nu?

Vilken jävla dag det blev....

Tandläkaren var nästan 20 minuter sen och från att ha upplevt honom som en kul och trevlig filur så var han idag mest bara seg och jobbig.
Aldrig blev han då färdig och när jag såg i ögonvrån att klockan närmade sig inbokad tid för läkarbesök tickade hjärtat snabbare än på en rädd hare.

Fy fasen va stressad jag blev.

Jag som ställt in mig på att allt skulle gå så smärtfritt och visserligen hade det gjort det om tandläkaren inte sölat.

Tio minuter i tre kom jag inspringande på kirurgmottagningen, anmälde mig i luckan och jag kan tänka mig att det syntes på mig hur stressad och frustrerad jag var.

Tack och lov så hade doktorn fortfarande tid med mig och efter att ha tittat på mitt nya "bröst" så fällde han kommentaren, som helt klart är dagens höjdpunkt:
- Har du haft sådär snyggt bröst någon gång?!

FYRA dl vätska senare, så var det snygga bröstet borta. Men vad gör väl det när det onda försvinner samtidigt...
Visserligen blir jag alltid lite mör efteråt, men i jämförelse är det en piece of kaka...

Sen stress hem, iväg och handla, iväg och äta och sen hem och stress med att få ordning på ungarna inför skolstarten imorgon.

Får jag vila nu?

Upp och ner och ingen ordning

Gårdagen var en skitdag, trött grinig, hängig i allmänhet.
Mitt bortopererade bröst envisas att komma tillbaka och den konstant dragande, spännande, värkande känslan, kan göra vem som helst vansinnig...

Trött på att vänta på besked, trött på att vänta på att komma igång med behandlingen, trött på att stå och stampa på samma ställe och aldrig ta mig framåt.

Jag längtar inte, men det är ett evigt väntande...

Idag har det gått bättre, spränger och värker fortfarande, men imorgon ska jag förhoppningsvis få skiten dränerat.
Vi har hunnit med en del ute på gården och jag har hunnit måla och nu känner jag visserligen av värken mera, men skönt att fått vara igång litegrann...

Humöret känns bättre och sinnet lugnare, men, fan, önskar att tiden kunde gå lite snabbare...

Roliga bekymmer

Man får försöka hitta ljusglimtar i tillvaron och en av dom är mitt nya "bomullsbröst"

Familjen påpekar flera gånger per dag att det ligger och dräller.

Ibland i köket, ofta på vardagsrumsbordet och ibland på toaletten.

Jag tar helt enkelt av mig det när det är till besvär (läs: jämt) och lägger det där jag är helt enkelt.

Kanske vänjer jag mig att ha det på mig eller så vänjer sig familjen med att det kan dyka upp ett "bröst" där man minst anar det, hur som helst så ler jag lika mycket varje gång när ungarna ropar:

-Mamma, ska ditt bröst ligga här?

"wherever i lay my breast that's my home"

Känner mig befriad

Spenderat en hel del tid framför spegeln nu på morgonen, tagit en sista titt på de 34 agrafferna som prytt min kropp den sista veckan.
Idag har jag fått dom bort plockade och jag kan lova att jag kommer inte att sakna dom.

Vilken känsla det var att sätta sig upp på britsen utan att det gjorde ont precis överallt, det har slitit, dragit nypts och varit irriterande. Och framför allt har jag varit rädd att jag skulle fastna i dom.
Nu är dom borta och visst finns en del av det onda kvar och vänsterarmen är begränsad i sin rörlighet, men skillnaden är enorm.

Känner mig som en ny människa.

Sen var Dr. J naturligtvis tvungen att dränera igen, inte det jag uppskattar mest i hela världen, men det ska göras.  Ytterligare 2,5 dl äckelpäckel blev jag av med och jag hoppas verkligen att det ska ge med sig nu.

Så gick det idag

Mår lite bättre efter dräneringen, fast kanske är det inte så konstigt att man blir trött och grinig när det gör konstant ont.

För den som vill veta så hittade dom nästan 2,5 dl goggamoj där inne.

Allt såg för övrigt bra ut, så pass bra att jag fick tid redan på torsdag för att ta bort agrafferna, var egentligen inbokat till den 20/8.
Så det är ju om något ett steg i rätt riktning.

Dagens lite roliga var när Dr. J påpekade att jag har för lite underhudsfett (jasså, jag som känner mig underhudsfettsberikad)
Anledningen till det uttalandet var att venporten irriterat och det kan helt enkelt bero på att den inte har nått att gosa med, lite "hårt mot hårt" så att säga...

Men men, efter ännu en heldag själv med ungarna, lasarettsbesök och en tur in på lekterapin, så är batterierna slut och jag tror jag tillbringar resten av dagen i soffan, alternativt med en pensel i handen

Vilket mankemang....

Hade någon för en månad sedan frågat mig om jag brydde mig om hur mina bröst såg ut, så hade jag förmodligen skrattat...

Idag står jag framför spegeln och puffar, tar bort bomull, lägger till bomull och jämför...

Konstaterar att nu ser dom hyffsat lika ut, om utifall att någon eventuellt av någon anledning skulle stirra på den regionen.

En snabb tripp in på stan innebär inte längre bara att ta på sig jackan...

Vart kom det bröstet ifrån?

Suttit på akuten på förmiddagen, men ingen panik nu, allt är under kontroll.
Det som hade hänt var att det fyllts på med en massa läbbig vätska (3-4 dl) som gjorde att bröstet, mirakulöst växt tillbaka.

Det hade ju varit praktiskt om det nu vore så enkelt, att det växte tillbaka av sig själv, men efter lite dränering är det nu borta igen och det känns inte längre som att huden ska slitas bort från kroppen...

Läget under kontroll och allt normalt enligt farbror doktorn, som till min stora glädje var samma läkare som jag träffat tidigare och dessutom utförde operationen.

Försöker anpassa mig

Jag vet inte vad som är värst, att försöka vänja mig att vara utan ett bröst eller att stoppa in en bomullsboll i behån.

Den tillfälliga protesen är onaturlig, knölig, obekväm och besvärlig, nästan så att jag föredrar att vara utan, men jag antar att jag drar mindre blickar mot mig om jag försöker att ha den på mig.

Är väl en vanesak, som så mycket annat antar jag...

Utöver det, så mår jag bra, det stramar och drar i såret och området runt venporten de satt in under huden kliar, men annars så är det skönt att vara hemma och livet, ja det går vidare.

Mitt nya "bröst"