betalat för dagarna den här veckan och packat väskan.
Jag har ätit middag med tre underbara kvinnor jag lärt känna,
pratat och skrattat... och det har tårats i ögonen...
Jag längtar hem,
hem till min man och mina barn.
Jag vill hem och kramas, hårt och länge och känna mig fri.
Känna mig befriad över att inte behöva åka tillbaka på måndag.
Jag är så lycklig, men fortfarande väldigt ledsen.
- stillsam känsla av att något känslomässigt betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka
- Ha det bra och njut av livet!! sa receptionisten när jag betalat.
Njuta av livet, det ska jag, men jag kommer att sakna alla underbara människor...
Jag kommer nog till och med att sakna personalen på strålningen
som har varit helt fantastiska.
Samtidigt så tickar en tanke i bakhuvudet att jag fortfarande inte vet hur behandlingen fungerat,
att jag kanske får två månader innan skiten brakar loss igen...
Hjärnspökena blir nog den värsta fienden att brottas med...
MEN!
Imorgon kl. 08:00 gör jag min sista strålbehandling,
klockan 09:05 hoppar jag på bussen och då får jag komma hem
och det känns absolut viktigast just nu.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Önskar att det fanns fler alternativ på "Reaktioner" på inläggen än ogillar/gillar - på din blogg borde "det här berörde mig" och "rörd till tårar" också finnas som alternativ... Du berör så mycket med dina ord!Vet inte riktigt hur jag ska förklara men det är inte med känslan av att tycka synd om dig jag läser utan du berör på ngt annat sätt. (Därmed inte sagt att det är fruktansvärt det du och din familj går igenom) Önskar dig verkligen en fin vår/försommar med familjen - krama dom hårt och länge. Hoppas, hoppas att din kamp mot C är över och att allt nu ska bli bättre och bättre, för varje dag, för varje andetag! /Ewa L
SvaraRadera