Kommer du ihåg knölen?

Du har hört historien om den skumma knölen på min fot,
den som kommer och går.
Den som en läkare tittat på och i alla fall konstaterat att det inte är Mr C...
...den "sprack" igår...

Ja, det var då inte själva huden som sprack utan den sprack UNDER huden.
Jag satte mig i skräddarsits på golvet så att knölen hamnade i kläm och
sen gjorde det ont som rackarns och istället för att vara en koncentrerad bula,
så är det nu en lång mjuk upphöjning och en liten hård knöl mitt uppe på foten...

Så nu är jag helt och fullt övertygad jag också att det inte är Mr C.

I övrigt har jag det bra,
känner lugnet med familjen och längtar inte tillbaka till Umeå i nuläget.
Blir förresten hemma ända tills på tisdag då "min" maskin ska servas på måndag.
Skönt med en extra ledig dag som man inte räknat med innan.

Med ätandet går det sisådär.
Flytande föda fungerar utan problem och mjuk mat som löser upp sig bra när man tuggar det
slinker ner mer eller mindre utan problem.
Men det är små tuggor som gäller.
Är det nån gång jag ska lära mig att tugg maten ordentligt och äta långsamt så är det nu.

Har fått en Xylocain-lösning som jag kan dricka innan maten, som bedövar lite i halsen
men det blir väldigt obehagligt att svälja när man tappar lite av känseln,
så jag tycker det fungerar bättre utan den.

Tydligen kan det vara såhär upp till ett par veckor efter avslutad strålning, men det kan som jag förstått det,
bli bättre redan innan jag är klar... och naturligtvis kan det bli mycket värre också.
Är som med allt annat, väldigt individuellt, bara att hänga med tåget och se vart jag hamnar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så söndag

Är verkligen söndag idag,
känner bara för att sitta här och stirra rakt fram.
Tröttare än trött och totalt omotiverad till att göra något över huvudtaget.

Tur är väl då att inget är inplanerat för dagen.

Visst hade det kanske varit roligare att ta sig för något,
men jag känner verkligen inte för det.

Turen till stan i fredags slutade som förväntat,
hittade ingenting.
Provade lite utan framgång.
Skrattade och gormade över situationen och åkte hem tomhänt.

Gårdagen bjöd även den på en tur in på stan
och efter lite peppning och provning, så fick jag med mig en klänning hem.

Ser verkligen fram emot den 16:de, inte för att jag är någon egentlig
"melodifestivalsmänniska" men tjejerna kommer garanterat att uppskatta kvällen väldigt mycket.
Men ska jag gå dit och känna mig obekväm, så kommer det att bli en tuff kväll.

Två veckor kvar och en dag i taget, innan dess ska jag hinna med min sista omgång cellgift,
hyffsat återhämta mig från den och skaffa mig en bunt självkänsla.

Tror jag lägger mig i soffan, drar något gammalt över mig och låtsas att det regnar...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Åsså något helt annat

Finns det något värre än att prova kläder?

Har inte ens fått mig in på stan ännu och har redan ångest för att gå in i provhytten.

Största problemet jag har, är att jag är större nertill än upptill, vilket gör att om jag som idag, ska försöka hitta mig en klänning.

Så är det antingen så tajt över rumpan att varje liten skavank syns eller som ett tält upptill.

Visserligen har de olika kroppshalvorna börja komma ikapp varandra, men det känns som att bakdelen har ett försprång.

Gillar inte att prova kläder, gillar inte heller de här envisa kilona jag lagt på mig.

Men jag tror jag stannat av i alla fall men vågar inte väga mig...

Har jag stannat är det ju bättre än att gå upp mer i alla fall men det faktum att Dr Y sa att det inte ovanligt med en viktuppgång på 10-15 bara av Taxoteren, så känner jag mig inte på den säkra sidan.

Nåja, prova kläder ska jag oavsett om jag vill det eller inte, för den 16 februari ska jag och ungarna på Melodifestival och mjukbyxor känns inte som ett alternativ...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det nu, eller kanske aldrig?

Så när jag ligger där sömnlös,
snurrandes i sängen,
ojjandes över att kroppen gör ont och att sömnen inte vill komma till mig.

Så börjar jag fundera.

När jag fick min diagnos i augusti,
bestämde jag mig, av någon anledning för en rätt märklig sak,
att släppa på kraven,
kraven på mig själv,
må bra, äta det jag ville och göra det som kändes rätt.

Att släppa på kraven och må bra kan väl aldrig vara fel,
men när man konstaterar fem månader senare,
att vågen visar +10 kilo, så händer det något i huvudet.

Jag har gått upp 10 kilo sedan i augusti,
går vi ett år till tillbaka i tiden, så har jag gått upp 20 kilo sen jag började
om att jobba.

20 kilo, av de nästan 50 kilo jag en gång gjorde mig av med,
har jag fått tillbaka.

Slappna av!!

Har försökt intala mig själv, att när cellgiftsperioden är förbi,
när strålningen drar igång och kanske en del av det normala återvänder,
då ska jag ta tag i skiten igen,
men varför ska jag vänta?

Orken finns inte, kraften finns inte,
inte till att löpträna, styrketräna eller någon annan form av hårdare träning,
men några varv runt huset, eller till och från postlådan,
vad som helst.

Behöver få mig igång, försöka hålla mig igång och i alla fall se till att jag inte gräver mig djupare.

Kanske är det dumt att belasta sig själv med ytterligare,
men egentligen behöver jag inte göra det så svårt för mig.

1. Sluta med godiset
2. Sluta äta på kvällen
3. Sluta småäta mellan målen
4. Ät mer grönsaker/frukt
5. Nån form av rörelse, promenad, varje dag

Det borde i det här skedet räcka för att hålla det i schack i alla fall.

För i ärlighetens namn, att se på sig själv i spegeln,

se en trött människa, med nått fjunigt ludd på huvudet och bara ett bröst,

räcker för att man ska börja fundera på vem man tittar på egentligen.

Sen när allt börjar puta, kläder börjar spänna, då blir det än jobbigare.

Sätter ner foten, skäller lite på mig själv,

bestämmer mig för att inte ställa en massa krav, 

men att i alla fall ta och skärpa mig.

Jag kan det här,

jag har gjort det förr

och jag mår så mycket bättre om jag är i ballans.

Men hur börjar man om man inte orkar?

Med höger fot före vänster kanske?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Drottningen av Småätarna

Efter många om och men, bestämde jag mig för att maila mottagningen...
Borde ju få svar nån gång var min tanke och visst fick jag svar, både på mail och via telefon.

Återigen var jag välkommen dit och jag fick tid redan idag.

Lättad cyklade jag dit och fick svar på mina funderingar.
Dr. J tyckte vi skulle dränera lite, visserligen var det inte mkt vätska, dryga decilitern, men det var skönt att bli av med det i alla fall.

Den stramande känslan jag har, beror mkt på läkningen och att jag återigen har för LITE underhudsfett(!?!?)
Det blir en irritation under huden.
Under tiden jag försökte övertala Dr. J om att jag faktiskt äter, så vrålade magen och vi kunde inte annat än att skratta...
Men jag lovar, jag äter, jag är Drottningen av Småätarna nu när jag bara är hemma hela dagarna.

Problemen jag har på insidan armen, beror även det på läkningen efter lymfoperationen.

Så allt var egentligen normalt och det känns extremt skönt att höra.

Som bonus plockade han bort ett självupplösande stygn från venporten, som inte löst upp sig.
Var risk för inflammation, så det var ju skönt att få plocka det i tid.

Så återigen, snabbt och trevligt mottagande och jag känner mig mkt lugnare, två tummar upp!

Problemet med telefonerna i morse hade tydligen berott på datastrul och drabbat hela Västerbotten, kort sagt, ingen anledning att älta mer över den biten. 

Så gick det idag

Mår lite bättre efter dräneringen, fast kanske är det inte så konstigt att man blir trött och grinig när det gör konstant ont.

För den som vill veta så hittade dom nästan 2,5 dl goggamoj där inne.

Allt såg för övrigt bra ut, så pass bra att jag fick tid redan på torsdag för att ta bort agrafferna, var egentligen inbokat till den 20/8.
Så det är ju om något ett steg i rätt riktning.

Dagens lite roliga var när Dr. J påpekade att jag har för lite underhudsfett (jasså, jag som känner mig underhudsfettsberikad)
Anledningen till det uttalandet var att venporten irriterat och det kan helt enkelt bero på att den inte har nått att gosa med, lite "hårt mot hårt" så att säga...

Men men, efter ännu en heldag själv med ungarna, lasarettsbesök och en tur in på lekterapin, så är batterierna slut och jag tror jag tillbringar resten av dagen i soffan, alternativt med en pensel i handen

Konstruktionsmiss

Spenderade lunchen springandes på stan för att leta ett par byxor.

Är i STORT behov av ett par byxor nämligen.

Jag gillar inte på nått sätt att handla kläder och ännu mindre gillar jag att prova kläder.
Efter en timme på stan konstaterar jag följande:

Antingen är modet just nu väldigt märkligt eller så är jag felkonstruerad.

Byxor som satt bra överlag; var för korta.
Byxor som satt som korvskinn nertill; var för stora upptill.
Byxor som satt bra nertill; var för små upptill.

Gick tillbaka på jobbet byxlös...

...förutom de jag redan hade på mig förstås...

Tai Chi - Prosit

Vi backar bandet ett par år, ungefär 6 år. Då hittar vi en 116 kg tung J.J som tröttnat på att inte orka.
Hur jag hamnade där vet jag inte riktigt...

Kommer i håg, när jag ställde mig på vågen, kan ha varit i 9:an och konstaterade att 80 kg, kanske inte var så farligt för min längd och på den vägen var det.

En tvillinggraviditet, en singelgraviditet, pizza, chips, godis, läsk och ölkorv hjälpte till med resten.

För 6 år sedan bestämde jag mig att det fick vara nog, inga fler barn, inge mer skit, mera ork.
Gick över all förväntan och inom två år var jag nere på 66 kg.

Vart ville jag komma med den här berättelsen då?

Jo, sista åren har jag haft ganska stora problem med värk i kroppen och i samband med att jag blev arbetslös tog jag ordentliga tag i att försöka få svar på vart värken kom ifrån.
Tyvärr ledde den ena undersökningen efter andra till att jag tappade mer och mer hoppet. Läkarna visste inte, kunde inte ge svar och plötsligt stod jag där och i fråga satte mig själv om jag verkligen hade ont.

Tappade suget och föll mer och  mer tillbaka till där jag började.

Vad som händer när jag nu slutar att röra på mig och börjar om med att trycka i mig en massa skit är INTE att jag börjar må bättre, i stället ger det ångest och naturligtvis börjar jag gå upp i vikt igen.
Men jag har varit rädd för att träna för mycket, för jag är rädd att få mer ont i kroppen och när jag inte tränar mår jag skit och då äter jag, för då tror jag att jag ska må mycket bättre.

Men för två veckor sedan tog jag mig faktiskt i kragen, motionscykeln går varm på kvällarna, kör personlig träning via Kinnect och det är helt fantastiskt, men stundtals plågsamt... och Tai Chi, älskar Tai Chi...

66 kg är min målvikt, min trivselvikt och dit ska jag igen, det har tjurskallen bestämt.
Och även om jag jag inte når fram till sommaren, så spelar det ingen roll.
Det är inte Beach 2012 jag siktar på, det är att få tillbaka mitt välbefinnande...

Det tog mig bara 30+ år

Men jag tror att jag kommit på nu vad som är roten till allt ont i (min) värld(en):

PMS

Uppdatering om hur jag kommit fram till detta får ni senare, jag måste bara testa min teori först.

Man måste väl få ha en last

Godis känns som en bra sådan...

Perspektiv

Önskar komma i de byxor som ligger längst upp i högen, har jag gjort det en gång ska jag väl klara det igen.

Men jag ska väl vara glad så länge jag slipper återgå till paret som ligger längst ner i högen....