Ha det bra och njut av livet!!

Gjort klart på hotellet,
betalat för dagarna den här veckan och packat väskan.
Jag har ätit middag med tre underbara kvinnor jag lärt känna,
pratat och skrattat... och det har tårats i ögonen...

Jag längtar hem,
hem till min man och mina barn.
Jag vill hem och kramas, hårt och länge och känna mig fri.

Känna mig befriad över att inte behöva åka tillbaka på måndag.

Jag är så lycklig, men fortfarande väldigt ledsen.

vemod

1. stillsam känsla av att något känslomässigt betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka

- Ha det bra och njut av livet!! sa receptionisten när jag betalat.

Njuta av livet, det ska jag, men jag kommer att sakna alla underbara människor...

Jag kommer nog till och med att sakna personalen på strålningen

som har varit helt fantastiska.

Samtidigt så tickar en tanke i bakhuvudet att jag fortfarande inte vet hur behandlingen fungerat,

att jag kanske får två månader innan skiten brakar loss igen...

Hjärnspökena blir nog den värsta fienden att brottas med...

MEN!

Imorgon kl. 08:00 gör jag min sista strålbehandling,

klockan 09:05 hoppar jag på bussen och då får jag komma hem 

och det känns absolut viktigast just nu.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Blir bara så förbannad

Tänkte ta en promenad i solen, tänkte njuta av dagen, även om det fortfarande är lite kallt.
Fastnade istället med kaffekoppen vid datorn, stirrandes på skärmen, läsandes om Hanna

Hanna träffade Mr C när hon var 17 år och dog tre år senare pga honom.

"Hanna skrev aldrig en ”bucket list”. Vi var ju bara 20 år. 

Och man dör ju inte när man är 20.

Men Hanna dog ändå. "

Jag kan inte bära hela världens smärta på mina axlar,
men jag kan inte låta bli att bli både arg och ledsen när jag läser det hennes vän har skrivit.

Man ska inte dö när man är 20 år, man ska inte dö när man har hela livet framför sig.

Mr C är orättvis och skoningslös och att det fortfarande inte finns några behandlingar 
som med garanti motar bort honom för alltid är rent ut sagt för jävligt.

Ingen ska behöva dö ung, alla har rätt att leva, men ingen går säker.

Jag tänkte ta en promenad idag men fastnade vid datorn.
Återigen fylls jag med insikten att livet är allt för skört, 
livet får vi aldrig ta för givet.

Släpper datorn, ställer undan kaffekoppen och går på min promenad.
Njuter av solen och att jag fortfarande lever.

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Känna igen smärta

Efter en väldigt snabb kopp kaffe hemma på stan, så hoppade jag på bussen till Umeå.
Skulle vilja benämna resan, som den värsta i mitt liv.
När man är van att bussen mer eller mindre går raka spåret så stannade den jag valt idag överallt.

Vi färdades i kringelkrokar på vägar som fick hela bussen att skaka och när vi äntligen fick oss ut på E4:an, så skulle allt som rörde på sig köras om.
Jag brukar inte vara åksjuk, men idag var jag det...

Nåja, jag kom fram i tid och i ett stycke.

Började med att checka in på hotellet och sen ner i snålblåsten till mottagningen.
Skulle först ta prover men då jag hade lite tid över gick jag in på dagvården och bad dom att spola igenom min venport , den ska spolas var fjärde vecka. När dom ändå höll på att sticka mig så passade dom på att ta proverna direkt.

Dötid uppstod, närmare bestämt en och en halv timme.

Satt en stund och tittade på alla människor och drack en kopp kaffe, tog inte så lång stund innan jag blev less på det och gick upp på mottagningen igen.

Fulla väntrummet med människor, gamla och yngre, med eller utan hår.
Mer eller mindre synbart sjuka.

Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.
Ögonen var blanka.
Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.
Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.
Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags
för mig att gå in till doktorn.

För mig gick det bara bra, mina vita blodkroppar ligger nu på 3.1, lite i underkant, men dom har ju aldrig riktigt betett sig "normalt"
Trodde jag skulle få träffa Dr Z idag, istället blev det en trevlig Dr Å.
Hon förklarade väldigt bra för mig hur morgondagen kommer att se ut, vad som ska hända och varför,
så nu känner jag mig inte alls lika nervös längre.

Fick även info om "terapibad" här på lasarettet som jag kan gå på under strålningsveckorna.
Tror nog att jag kommer att göra det.

Nu sitter jag på mitt rum, låter lite mat sjunka ner i magen och sen blir det nog en liten sväng ner och testa löpbandet innan det är dags att sova.

...kan inte släppa kvinnan i väntrummet...
Hoppas hon hade ett positivt möte med sin doktor...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag har övat halva mitt liv

 1996

Jag och klasskompisen kommer på att vi ska raka av oss håret.

Varför vara som alla andra?

Jag kände mig stark och rebellisk!

2011

Blir less på mitt långa hår, rakar halva sidan "som alla andra"....

Men varför vara som alla andra?

Jag kände mig stark och trygg i mig själv!

2012

Rakar av mig håret inför stundande cellgifter.

Varför inte ligga steget före?

Kände mig stark och redo för utmaningen!

2013

Håret kommer tillbaka efter en tids frånvaro.

Grått, tunt och med ett eget liv.

Ser mig i spegel och känner mig trött, gammal och sjuk

iklädd ett hår som känns som att det skriker CANCER!!.

Behåller hemskt gärna mössan på även hemma

Frågar mig själv varför?

Jag har ju övat på det här, halva mitt liv!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här är jag

Har sista veckan lyckats att ta mig ut på längre och längre promenader.
Går lättare och lättare för varje gång,
Och trots att det till och från spränger
i kroppen, så njuter jag av varje sekund.

För mig är rörelse viktigt,
för att må psykiskt bra, så måste jag även må bra fysiskt.

Sista månaderna kan jag nog säga att jag brustit på båda punkterna.

Kroppen har inte orkat och när man nått en viss punkt,
när man mår dåligt psykiskt,
så är det inte bara kroppen utan huvudet som också sätter stopp.

När jag är ute och går pratar jag med mig själv,
mest inne i huvudet, men ibland händer det nog att jag pratar högt.
Jag resonerar kring hur jag mår och hur jag kan må bättre.
Låter kanske knäppt men jag är övertygad om att fler borde göra det.

Ibland händer det att jag kommer till insikt om saker jag borde förändra,
saker jag borde göra annars,
hur jag skulle kunna må bättre.
Men tyvärr är jag oftast inte så god lyssnare och glömmer bort allt när det känns jobbigt igen.

I morse längtade jag efter mig själv...

Ikväll insåg jag, att jag är ju redan här.

Visserligen är både förpackningen och innehållet förändrat,
men de sista månaderna har jag formats till den jag är idag.

Förpackningen kan jag göra något åt, i alla fall de extra kilona som
brist på ork och kraftig medicinering har orsakat.

Ärren jag bär på insidan kan däremot bli svårare, men jag vill nog påstå att Mr C inte på
något sätt gjort mig till en sämre människa.
Snarare tvärtom, låt mig bara läka först, ge mig tid.

Tänkte häromdagen, hur många starka människor det finns där ute,
som dagligen slåss mot Mr C.
Som gått igenom jobbiga operationer, tunga behandlingar, tuffa motgångar,
ångest och smärta och ändå rest sig upp, gång på gång.

Insåg idag, att jag är en av dom...

Så här har ni mig, ärrad och kantstött, men fortfarande jag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon kommer känslorna

Fjärilar, elefanter och en ångvält i magen.
Nervös till tusen inför morgondagen.

Men vad kan jag göra?

Jag har ingen makt överhuvudtaget ,
det är bara att följa med på tåget och ta det som det kommer.

Trycker undan en massa känslor,
sparar dom tills imorgon.

Det är förmodligen både på gott och på ont,
men jag vill inte gå omkring och vara ledsen nu
om det visar sig imorgon att jag inte har något att vara ledsen över...

Så imorgon kan det nog bara gå på två sätt,
antingen spricker jag av glädje
eller så rasar jag av sorg.

Fast det är ju trots allt omöjligt att veta hur jag kommer att reagera...

Fördriver tiden idag med promenader, hög musik, kramar och ishackning.
Kanske ska jag försöka måla något också, men just den biten känns svår
när jag finner det lättast att måla när känslan är konkret.
Känslan just nu är diffus och ogreppbar...

Imorgon på morgonen väntar röntgen med härlig kontrastvätska
och sen någon gång under dagen förväntas jag får svar.

Orkar jag, så skriver jag om hur det har gått.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lycklig men samtidigt så ledsen

Jag har inte tänkt ljuga,
jag har inte tänkt påstå att jag hoppar och studsar av lycka,
att jag jublar av glädje...

Jag är klar med cellgifterna och min plan är också att aldrig mer behöva ta dom,
ändå känner jag mig inte klar ännu.

Jag skulle gå i mål efter sex behandlingar,
jag skulle göra glädjeskutt och segerdans,
jag skulle ju skrika av lycka och känna mig fri.
Står fortfarande på fel sida målsnöret efter bara fem behandlingar
och tar mig inte riktigt förbi.

Kan hända jag fattar när jag börjar känna mig piggare,
när kroppen vill annat än att sova,
när värken gett med sig litegrann,
när alla biverkningar jag fortfarande känner av lugnat ner sig.

Kan hända att jag fattar när jag träffat läkaren på måndag...

Eller jag har nog egentligen fattat och det känns skitbra,
nu är det bara framåt och uppåt,
mot stålningen och vidare mot det nya livet.

Jag är glad och lycklig, men samtidigt konstant nära till tårar...

Jag tror inte jag egentligen vet vad jag känner,
jag är förvirrad, riktigt jävla förvirrad...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Skitkärring!!

Nä, vet du vad.
Det här går inte!

Känns så ledsamt att inte fått göra sista behandlingen
men nu när jag igår fick veta att det blir tidigast tisdag till veckan,
så bestämde jag mig för att koppla bort.

Tror du det går?

Fastnat i en "tycka-synd-om-mig-själv-loop" och jag tar mig inte ur den.

Lyssnar på deppig musik, sitter och stirrar på datorn och hoppas att allt ska falla på plats.
Samtidigt vet jag att så länge jag sitter här så kommer det bara att bli värre.

Byt musik och dansa, ta tag i något!!

Ja, ja men...

Alla dessa ursäkter och undanflykter, bara för att det just nu
känns så mycket enklare att ge efter för sorgen jag känner...

Så medveten men helt oförmögen att ta tag i skiten.
Vill ju må bra och nu när jag fysiskt mår helt okej så har jag ju min chans.
Istället tar hjärnspökena grepp om mig och håller mig kvar på en låg nivå.

Ställ dig upp, skratta, gör något trevligt!!

Diskuterar med mig själv, försöker tala mig själv till rätta.

Varför är det så enkelt och gräva ner sig själv, men så fruktansvärt svårt
att gräva fram sig själv igen?

Kräkless på mig själv men hur jag än bär mig åt så får jag lov att dras med mig själv.

Behöver en spade, en attitydförändring och en spark i arslet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Aldrig ensam

Drömde i natt.
Drömde om en stor vit sal med en sjukhussäng mitt i rummet.
På sängen låg jag, kopplad till både den ena och den andra pipande och tjutande apparaten.
Låg bara där och stirrade och då och då kom en läkare in,
kände på min puls, strök mig på kinden och sa:
-Inga besökare idag heller...
Hela situationen var så laddad och obehaglig...

Vaknade med hjärtklappning och kallsvettig.
Men det var tack och lov inga problem att somna om igen.

Har tänkt mycket på drömmen nu på morgonen.
Känslan den lämnade efter sig.
Jag var verkligen helt ensam i drömmen...

Känner en lättnad över att jag faktiskt inte är ensam.
Känner glädje över mina tre härliga ungar,
kärlek till min underbara man och
tacksamhet till min familj och de vänner jag har omkring mig.

Börjar fundera, tänk om...
Tänk om saker spelat ut annars tidigare i livet.
Tänk om vi inte bestämt oss för att bilda familj när vi gjorde.
Tänk om vi inte gift oss och köpt huset vi idag bor i.

Tänk om jag hade varit ensam.

Hade man då, efter den här resan vågat satsa på hus och familj?
Känner en viss tveksamhet, för tänk om...

Fast allt detta jag nu går igenom, ger mig ju egentligen ännu större anledning
att göra allt det där som jag vill och drömmer om.
Våga ta riskerna och chansa.
Våga leva, dag för dag, för livet är trots allt väldigt skört.
Vi vet inte hur mycket tid vi får, så kanske är det dags att sluta skjuta upp saker till
en morgondag som vi inte ens vet om den finns?

Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv, oavsett hur långt det blir,
med ett leende på läpparna och minnas att jag vågade.
Att jag tog vara på tiden, gjorde det bästa av den och njöt av det liv jag fått.
Istället för att hålla tillbaka, för tänk om...

Idag ska jag måla, lyssna på alldeles för hög musik och bara njuta av det faktum att jag för
en stund får vara själv men att jag aldrig är ensam...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hur gjorde man nu igen?

Så igår när jag låg och hade svårt att somna, så bestämde jag mig för att
idag, så ska jag städa...
Lite märkligt kanske, men bättre och ligga och fundera på det än den normala
skit som brukar cirkulera i skallen på mig.

Så istället för att följa barnen till skolan nu på morgonen, så tänkte jag dra igång direkt.

Det som hände sen är svårt att förklara, det blev tilt och tvärstopp och anledningen är,
att jag har ingen som helst aning om vart jag ska börja.

Inte för att det är extremt kaos på något vis, men jag fattar inte HUR jag ska göra.
Vart börjar man?

Att kroppen och hjärnan blir mos av allt det jag går igenom, det fattar jag,
men det här är ju löjligt.

Försöker få ihop vad det är jag behöver göra och i vilken ordning det känns mest logiskt.
Men ingenting känns logiskt, även om jag vet hur jag brukar gå till väga...

Blir förvirrad av mig själv och då är det fasen illa.

Det värsta med att ha fått cancer, är väl i och för sig det faktum att jag fått cancer.
Men direkt efter det kommer nog denna förvirring som uppstår på grund av cancern.

Säkerligen är det en kombination av cellgifterna och att man har så mycket man grubblar på
men frustrerande till tusen är det.

Kan fastna i kön på Ica för att jag sätter i betalkortet, sen står jag bara där tills någon påminner mig att knappa kod och godkänna.
Jag kan läsa i ett recept, lägga bort det och sen måsta läsa igen, för att jag glömt eller inte fattat vad det stod.
Och nu kan jag uppenbarligen inte städa heller...

Hoppas för allt i världen att det här är bieffekter som avtar, för jag har alltid varit en smula förvirrad,
men såhär kan jag inte ha det.

Sätter mig ner, gör en lista på det jag behöver göra och plockar sak för sak, tills de tar slut.
Då får det bli som det blir helt enkelt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Försöker förbereda mig

Fördriver dagarna och tiden med att försöka hålla kroppen i gång och hjärnan sysselsatt.
Fortfarande trött och slut, men inte alls på samma sätt längre.
Värsta är nog värken i kroppen och det faktum att jag hela tiden får tänka till en och två gånger extra för att fatta vad det är jag egentligen ska göra eller håller på med för den delen.

Cellgiftshjärna...

Nu är det inte fullt två veckor tills det förhoppningsvis är dags för sista cellgiftet.
Är det nån gång jag inte vill att det ska strula med mina vita blodkroppar,
så är det nu.
Att behöva skjuta på den allra sista behandlingen, skulle inte få mig att
hoppa av glädje, om jag säger så...

Nåja, har ju visat sig att jag inte kan påverka det så mycket så det är bara att ta det som det kommer.

När resan började bestämde jag mig väldigt snabbt, att ta ett behandlingssteg i taget.
Men visst har jag funderat vad som ska komma efter cellgifterna, fast inte så att
jag har grubblat och oroat mig, inte gällande själva behandlingarna i alla fall.

Och jag måste säga att jag fortfarande känner mig väldigt lugn kring den biten.

Däremot känner jag att jag nu, inför läkarbesöket den 6 feb, måste förbereda mig med alla
dom där frågorna, som jag nu känner att jag måste få reda ut.

• Strålningen - Hur påverkas man? Fysiskt/psykiskt? Kan jag träna? Risken förskador?
• Venporten - Hur länge behöver jag ha kvar den?
• Rekonstruktion - När kan jag få mitt bröst tillbaka? 
• Återbesök - Hur stor koll kommer ni ha på mig framöver? 
• Blodkroppar - Är det sant att risken för återfall ökar vid lågt antal vita blodkroppar? Finns det något man kan göra i så fall för att mina vita blodkroppar inte ska åka upp och ner som en jo-jo? ( Läste det om blodkropparna i ett forum och det har satt lite griller i huvudet på mig)
• Livet - Hur går man vidare efter allt det här

Dyker säkert upp fler funderingar innan jag är där...

Längtar, men samtidigt känns det vemodigt.

Sista gången, är ju alltid sista gången.

Det blir ett avslut på den delen av vägen mot ett cancerfritt liv.

Känns underbart men overkligt och lite sorgligt, av någon outgrundlig anledning.

Skulle tro att det är mycket rädsla som ligger bakom, för visst är jag rädd,

visst känns det osäkert.

De behandlingar jag fått ska vara nog men tänk om...

Att gå igenom cellgiftsbehandlingarna har varit värre än värst, men när det nu närma sig slutet ställer sig den allmänt vrickade hjärnan frågan:

-Ska vi inte ta några vändor till? Bara för säkerhets skull?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lever på en berg-och-dal-bana

Varit riktigt tungt nu ett par dagar.
Ifrågasätter mig själv och sjukdomen.
Försöker hitta nån form av förståelse för vad det är som händer.

Trött och slut, värk i kroppen och less.
Återigen så fruktansvärt less.

Samtidigt så känns det idag lite bättre än vad det gjorde igår
och sju resor bättre än det gjorde dagen innan.
Så återigen känns det som att livet är på väg tillbaka.

Är så förvirrad, blir förvirrad av alla känslor, alla funderingar.

Måste i alla fall stoltsera med att jag lyckats vara ute och röra på mig en del i veckan.
Som i ett försök att sortera och ventilera alla funderingar har det fått bli
korta promenader.
Smärtsamma promenader, förmodligen zombieliknande promenader.
Dessutom torterade jag mig igenom 20 minuter Tai Chi igår.

Älskar Tai Chi och har gjort det mycket förut.
Sen diagnosen har jag inte gjort ett enda pass men som sagt,
igår var det dags.
Samtidigt som det sprängde i varje ben i kroppen, så kände jag en otrolig befrielse
när jag tagit mig igenom det.

Och det som nog kändes allra bäst,
var att jag insåg att kroppen, trots allt, inte är helt slut.
Balansen fanns där, kraften och styrkan är inte helt borta.
Trots viktuppgång, så har kroppen inte helt förfallit.

Lycka!

Efter det, blev jag visserligen så trött att jag låg och kurade i soffan hela dagen.
Men jag kände mig nöjd med mig själv.

Jag ska vara nöjd med mig själv!

Livet med cancer är en berg-och-dal-bana,
jag vet aldrig vad dagen ska bjuda på när jag slår upp ögonen.
Jag vet aldrig hur mycket energi som finns och när den tar slut.

Men jag ska vara nöjd med mig själv och det jag klarar av,
för jag gör det bästa jag kan av varje dag.

Och det bästa är gott nog...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag hatar dig!

Jag tycker inte om dig,
det har jag inte gjort sen den dagen jag fick veta att du fanns.
Jag föraktar dig, avskyr dig,
vill inget annat än att slippa dig.

Jag vet inte vad du vill mig,
är det något du försöker säga?
Förmedla?

Vad är det jag gjort som förtjänat det här?

Jag hatar dig!
Jag tror aldrig jag sagt eller verkligen tyckt så om någon tidigare,
men jag hatar dig verkligen.

Vad vill du?

Du har fått mig att bli trasig,
både på insidan och utsidan.
Du har fått mig att se på mig själv med ledsna ögon,
du har fått mig att undvika min egen spegelbild.

Du är det värsta som någonsin har hänt mig
och jag vill inte ha något mer med dig att göra.

Jag är så trött, på grund av dig.
Min kropp värker, på grund av dig.
Energin till att orka, finns inte, på grund av dig.

Du är och kommer alltid att vara min fiende nummer ett.
Och jag önskar att jag kunde se dig i ögonen och få en förklaring:
Varför?

Jag vill leva med en vetskap om att jag för alltid kommer att slippa dig,
men dom säger att det aldrig finns garantier.
Jag vill leva utan oro att du ska knacka på min dörr igen när jag minst anar det.

Jag vill leva.

Ju mer jag tänker på dig, desto ondare gör det.
Jag har inte accepterat dig, jag måste acceptera dig för att gå vidare.
Men jag vet inte längre hur,
för jag kan inte acceptera någon som gjort mig så illa.

Du ska vara borta nu, det är så dom säger.
Operationen ska ha varit lyckad.
Cellgifterna ska bryta ner eventuella spår av dig.
Strålningen, ska slå ner sista spiken i din kista.

Men vart var det du kom ifrån och vad är det som säger att du inte kommer tillbaka?

Kommer jag någonsin att lita på att du är borta?
Kommer jag någonsin kunna känna mig fri från dig?

Jag hatar dig!

Jag vill aldrig ha något med dig att göra igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Odlar svamp och funderar

Ingenting tycks vara sig likt...

Förra Taxen dök svamp och blåsor upp i munnen som ett brev på posten.
Denna gång har de lyst med sin frånvaro, fram tills igår.
Har små blåsor på sidorna av tungan samtidigt som gommen och tungan är sträv och vit.

Skabbvarning!

Tur det finns läkemedel mot allt men det tar alltid ett par dagar innan det ger med sig och roligare saker kan man faktiskt råka ut för.

Ingenting tycks bli som förra vändan.
Då höll jag mig flytande i sex dagar innan allt bara rasade, den här gången orkade jag bara tre.

Kan inte se någon annan orsak än den minskade dosen kortison.
Inget annat har ju förändrars.

Visserligen kan det ju också bero på att jag inte riktigt hann repa mig efter Tax nr1.

Som pricken över i:et har mina fingernaglar börjat göra ont.
Tånaglarna känner jag av litegrann men inte alls på samma sätt.
Lite orolig nu att dom ska trilla lös för mig trots att jag haft kylvantarna på mig under behandlingen.

Att håret på huvudet trillat av köper jag, fransar och bryn känns lite jobbigt men naglarna känns värst.
Kan inte göra annat än att hoppas...

Samma behandling i grunden med lite andra förutsättningar och plötsligt stämmer ingenting.

Att jag rasade tidigare denna gång kan väl nu egentligen bara betyda två saker; Antingen blir plågan mer långvarig eller så kommer jag tillbaka snabbare.

Hoppas på alternativ två.

Imorgon tar jag sista kortisonet.
Vad som händer då törs jag i nuläget inte ens spekulera i.


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Acceptera och ta det sen

Att vara så medveten, men ändå inte förberedd.
Att ha garden uppe, men ändå bli knockad utan förvarning.

Hur mycket jag än försöker förstå,
så kan jag inte greppa situationen.

Plötsligt sitter jag där,
dränerad på all energi innan klockan ens passerat lunch.

Orkar inte, vill så mycket, men hur mycket jag än försöker
slår jag hela tiden näsan i väggen.

"Du måste acceptera"
"Du måste lägga energin på det du vill och inte det du anser vara ett måste"

Jag vill orka vara stark, men jag gör inte det.
Jag måste acceptera att jag inte orkar vara stark, men jag gör inte det heller.

Kör fast och gräver ner mig, som vanligt.
Kämpar för att hålla huvudet högt över ytan, men det går bara inte.
Att vara så grundslut, att plötsligt bara rasa, utan förvarning, det är fruktansvärt...

Jag måste acceptera att det kommer ett sen.
Det kommer att komma en ljusare tillvaro, snart, längre fram, så småningom.
Men inte nu...

Saker måste få vänta, ta den tid det tar,
jag måste tillåta mig själv att släppa efter, be om hjälpa.
Jag är ingen superhjälte och det är ingen mer än jag som begär att jag ska vara det heller.

Jag vill men jag orkar inte,
jag måste acceptera och ta det sen.

Först måste jag bara förstå hur...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Då var jag här igen

Hoppade på bussen klockan 10:15 i förmiddags.
Inte fullt två timmar senare kom jag fram till Umeå.

Hade en och en halv timme innan jag skulle träffa doktor Y,
så jag passade på att ta en kopp kaffe, strosa lite och titta på alla människor.

Läkarbesöket gick bra,
alla prover såg bra ut och Dr Y ville INTE höja dosen,
då han ansåg att det inte finns behov för det och att det är onödigt att
ta risken att mina värden ska bli för låga igen.

I övrigt klämde och kände han lite på mig,
hittade inga konstigheter.

Märkligt det där, för några månader sedan tyckte jag det var
skitjobbigt att behöva gå på vårdcentralen och bli klämd på tissarna,
nu rycker man på axlarna och tar av sig på överkroppen.
Ja, inte för vem som helst då men doktorer i alla fall...

Tog naturligtvis upp det där med de olika kortisonkurerna
och ja vad ska man säga, jag har tagit på tok för mycket.
Ganska precis 58 tabletter.
Så kanske går det bättre denna gång.

Sen en till lite lustig sak, har ju aldrig riktigt fattat varför jag skulle behöva stanna i Umeå över natten.
Det förstod inte doktor Y heller, så han tittade igenom vad doktor Z
skrivit vid senaste  besöket.
Visade sig bero på att min tumme skulle "utvärderas"
Dr Y utvärderade tummen genom att titta på den och säga:
- Ja men, det där var väl inget.

Så nu sitter jag på hotellet, väntar på att mannen ska komma hem från jobbet
så ska jag ringa honom och prata lite.
Sen ska jag nog gå och spana in vad dom har för träningsutrustning här på hotellet.
Springa eller kanske i alla fall jogga lite om det känns som att det går.

Längtar efter att springa men konditionen är mer eller mindre obefintlig numera.

Imorgon klockan 09:00 blir det behandling
och förhoppningsvis ska jag känna mig så pass i form att jag kan ta bussen hem.
Annars får jag använda en livlina och ringa en vän.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det här är ju löjligt

För en dryg vecka sedan, bestämde jag mig, efter att ha blivit inspirerad av en BC-vän
att göra en nyttig morgondrink, varje dag.

Köpte mig en "blender", diverse ingredienser, hackade, packade och frös in.
Varje morgon är det bara att plocka en påse ur frysen, blanda i lite mjölk, vatten eller juice och
vips så har man en betydligt bättre frukost än en kopp med kaffe.

Igår gjorde jag en ny blandning redo för frysen,
gurka, mango, ananas, bladspenat och chiafrön.
Och i morse fick mixern gå varm och en grymt god morgondrink serverades...

MEN...

...aldrig har jag någonsin varit så kissnödig...

På de sju påsar som jag la in i frysen igår, fördelades tre gurkor, så inte fullt en halv gurka i varje påse.
Nog vet jag att gurka är vätskedrivande, men kan det verkligen vara på grund av den?

Cyklade iväg på lasarettet på morgonen och paniken som uppstod på vägen går inte att beskriva,
som tur var så var det inte nån lång kö för att anmäla sig, sen blev det snabba steg till närmaste toalett.

Kön till provtagningen var däremot hemsk och det kändes faktiskt lite pinsamt, när jag inom loppet av 30 minuter fick uppsöka toaletten två gånger.

Snabba tramp på cykeln hem, rusa in på dass igen...

Och så har det hållit på.

Kan jag ha dragit på mig en urinvägsinfektion kanske?
Eller kan det verkligen bero på gurkan?

Högst irriterande är det och det blir ju måttligt roligt att eventuellt sitta två timmar på en buss imorgon om det ska vara såhär.

Provtagningen gick i alla fall bra, som vanligt, nu är det bara hoppas att proverna visar bra resultat också.
Hmm.... borde dom inte se på proverna om det nu är så att jag har nått skit i kroppen?
Dom kollar ju snabbsänka för att se om jag har några infektioner, fast syns urinvägsinfektion en sån gång?

Så nu väntar jag igen, förmodligen får jag inget svar förens middagstid, men fram till dess ska jag passa på att måla, tvätta... och kissa...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Normalläge?

Går omkring och är lite förvirrad.
Vaknade, inte alls särskilt trött i morse
och dessutom på ett riktigt bra humör.

Är det över nu?

Visst, ska väl inte säga att jag känner mig "som vanligt"
för då tar jag i.
Men känner för att göra saker idag,
det går inte fort,
inte på något sätt effektiv, men jag vill göra något...

Känns som att jag vaknat efter två veckors dvala,
förvirrad, vet inte riktigt hur jag ska hantera den energi som faktiskt verkar finnas i kroppen.

Passar på att städa undan lite, onödigt att slösa energin på det kanske,
men det är säkrast att passa på.

Gick igenom en hög med papper och hittade då något väldigt intressant.

När jag var nere i Umeå och tog sista Fecen fick jag en lapp av Dr Y
med hur mycket kortison jag skulle ta dag 1 - 8 under Taxoteren.
Den lappen lyckades försvinna i högen med papper och när jag var nere
och fick Taxoteren, fick jag en ny lapp av Dr Z med doserna...

Dr Ys Kortisonlista

1. 16 st
2. 16 + 16 st
3. 16 + 16 st
4. 8 st
5. 6 st
6. 6 st
7. 4 st
8. 2 st

Dr Zs Kortisonlista

1. 16 st
2. 16 + 16 st
3. 16 + 16 st
4. 12 + 12 st
5. 10 + 10 st
6. 8 + 8 st
7. 6 + 6 st
8. 4 + 4 st
9. 2 + 2 st

Har under den här behandlingen gått efter Dr Zs lista och det skiljer 58 tabletter mellan de olika rekommendationerna...

Kan vara så att Dr Y på dag 4 - 8 sagt att det var x2, kommer inte ihåg, men det skiljer ändå 32 tabletter.

Kan inte låta bli att tro att den högre mängden kortison är en stor bov till varför det tagit så lång tid för mig att landa efter behandlingen.

Möjligtvis att jag får mer värk om jag nu nästa gång väljer att gå efter Dr Ys lista, men värken tar jag gärna bara jag får sova.

Kommer helt  klart att ifrågasätta detta när/om jag nu åker ner till Umeå till veckan.

För övrigt, mitt hår som vuxit hejdlöst sista två veckorna, började trilla av igen igår, så det var bara fram med trimmern igen, hade nästan hoppats att få behålla det den här gången...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Har jag berättat hur trött jag är?

Trotts att det igår kväll kändes som att jag skulle somna bara jag stängde ögonen,
så låg jag vaken och snurrade.

Frustrerande är bara förnamnet.
Går omkring i nån sorts vakuum,
känner mig dimmig och allmänt förvirrad.

Måste däremot påpeka att värken idag,
mer eller mindre har gett med sig.
Lite öm i skinnet, men den sprängande känslan inuti kroppen
gör sig bara påmind vid enstaka tillfällen.

Är ju alltid nått, eller hur?

Men ärligt talat, så känner jag numera ett ganska desperat behov
av att sova ordentligt.

Trots detta ångar jag på idag av ren jäkla tjurskallighet.

Har formligen kastat ner alla julsaker i sina lådor,
rivit ner granen i all hast och när barnen undrat:
-Vart ska den här?
Så har svaret fått bli:
-Är väl inte så noga...

(Kommer att få ångra det bittert vid advent)

Trött, inte bara fysiskt och psykiskt,
trött på julen och alla saker som stått ihoptryckta runt huset.
Trött på mörkret, trött på gardinerna som stänger ute de få solminuterna...

Trött punkt

Dessutom mitt i allt detta, så gick dammsugarslangen sönder, helvete!

Bestämmer mig för att det jag nu åstadkommit idag får räcka.
Det kommer en dag imorgon och trots all denna trötthet,
så känner jag återigen en gnutta hopp...
För nu kan solen lysa på mig genom köksfönstret...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre