Förkylningen är ett faktum

Tillbaka i Umeå igen.
Dagen började med att jag otåligt stod och väntade på att far min skulle skjutsa in mig till bussen.
Hann börja planera att ta den senare bussen och kontakta Umeå för att meddela att jag
skulle bli sen.
Sen dök han upp, stressad var han stackarn och efter att ha kastat in väskor och mig själv i bilen,
så åkte vi mot stan.

Bussen stod kvar och än hade inte alla fått kliva på,
så vi kunde andas ut.
Visade sig sen att jag inte ens rymdes på bussen,
fem för många var vi, så vi fick lösa biljett och vänta.

Extrabuss eller taxi skulle komma till undsättning.

Efter lite väntan i snålblåsten dök en taxi upp och
jag kan väl inte annat än att konstatera att det var tur i oturen att pappa var lite sen hem till mig.
För nog föredrar jag att åka taxi framför buss.

Så nu är jag framme i Umeå,
jag har hunnit både äta lunch, det hittills äckligaste som serverats här tror jag,
jag har strålats och nu sitter jag och kurar på mitt rum och tycker synd om mig själv.
För förkylningen är numera ett faktum.

Däremot känns det nog lite bättre idag än igår,
men det jobbigaste för mig med förkylningar är att jag får så jobbigt med astman
och att inte kunna andas ordentligt är verkligen knäckande.

Kan tyckas fånigt att gnälla över en förkylning med tanke på vad jag gått igenom,
men jag gör det ändå, bara för att jag kan.
Hade ju faktiskt varit trevligare att få vara frisk...

Blir för övrigt en bra vecka, ensam idag och imorgon, sen kommer mannen och
barnen ner till mig på torsdag för att sova över.
Skönt att få sällskap, särskilt nu när jag känner att jag inte borde beblanda mig i
onödan med de andra gästerna.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite hängig

Vad hade jag egentligen förväntat mig?

Konfettiregn? Applåder? Stående ovationer?
Kanske en parad genom stan med trumpeter och cymbaler?

Ärligt talat hade jag nog i alla fall förväntat mig att känna mig gladare.

Känner mig istället sjuk...
Torr under ögonen, munsår, ont i halsen, tandvärk, värk i kroppen, trött och absolut noll ork.
Förmodligen har jag väl nå skit i kroppen som inte vill bryta ut, vilket i och för sig är bra,
men med mitt för tillfället bristande immunförsvar, så lär jag ju inte bli av med skiten heller.

Umeå på måndag, blir bra det.
Provtagning, planering, fundering.
Kanske hittar dom nått fel på mig och
ordinerar medicinering.

Skulle behöva semester från mig själv en stund...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får jag vara trött på mig själv?

Trött på mitt eget gnäll?
Less på att höra mig själv säga samma sak om och om igen?

Får jag vara förbannad på hur orättvis jag tycker att den här skiten är?
Får jag vara arg för att jag inte orkar?

Får jag snälla bara vara?

Försöker ladda batterierna, hitta motivation och energi igen,
vart tog den vägen?

Jag vet att den finns där inne, någonstans gömmer den sig,
men tårarna är närmare....

Helvete!

Orkar inte klaga längre men hur mycket jag än biter mig i läppen
så slinker skiten ut.
För skiten måste ut.

En gång kvar!!

Det är verkligen bara en cellgiftsbehandling kvar,
men först måste jag ta mig igenom sviterna efter den senaste
och idag, idag känns det fruktansvärt tungt.

Tungt och ensamt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Börjar ju bra det här

Skulle vilja göra en lista med gnäll som skulle kunna räcka
i all oändlighet.

• Småsår i munnen
• Känns som jag bränt mig på tungan
• Biter mig i kinderna hela tiden pga av såren och svullnaderna
• Blåsor
• Törstig, men svårt att dricka
• Måste överkrydda maten för att känna nån smak
• Överkryddar maten och blir ännu mera törstig
• Ont i skinnet
• Värk i leder
• Ont i armarna
• Neulastasprängande värk i höfter/bäcken/lårben
• Kliar i hårbotten
• Trött, sjuuuukt trött
• Överskottsenergi
• Gör av med överskottsenergi, blir ännu tröttare
• Ont i huvudet
• Magen orolig
• Gnällig
• Sa jag att jag är trött
• osv osv osv

Gott nytt år föresten!

Tar den här dagen för vad den är, hoppas på att få må bättre imorgon eller kanske dagen efter det.

En dag i taget, små, små steg mot ett hälsosamt och underbart 2013...

Lägger mig i soffan, försöker umgås med familjen efter bästa förmåga, njuter i alla fall av att få ha dom nära,

även om jag kan förstå om min negativa utstrålning idag inte är så tilltalande.

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen advent

Mår lite halvskumt idag...
Vet inte om det har att göra med att väckarklockan ringde alldeles för tidigt i morse.

Har firat första advent med körsång i kyrkan och det ska jag säga, att den här familjen stiger
ogärna upp innan klockan 09:00 en söndag.
Men, ska flickorna vara i kyrkan för repetition 09:10, så är det bara att krypa ur sängen.

Så det kan vara det som ställer till det för mig,
känner mig i olag.
Skakig i kroppen, lite öm i halsen, tung i huvudet, orolig i magen.
Men samtidigt känner jag mig inte sjuk, mer ur balans.

Vill bara sova känns det som, är kanske också det som behövs.

Får bli en snabb tur på kulturverkstaden på Nordanå,
sen blir det soffläge för hela slanten.
Skyltsöndag skippar vi nog helt och hållet,
vet inte när vi var där senast, för mkt folk för min smak och
ungarna har aldrig visat något större intresse.

Trött, tung i kroppen, lite gnällig känner jag mig...
Tagit Neulasta-sprutan i dag dessutom,
min fiende nummer ett, men kanske också bäste vän,
vill inte veta hur blodvärdena sett ut utan den...

Imorgon kommer värken, smygandes som ett brev på posten...
Grattis till mig, trevlig fortsatt advent till er alla...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dag ett, sista FEC

Får en känsla av att det är värre den här gången än förra.
Resonerar med mig själv och det kan ju ha att göra med
att det är så länge sen sist.
Kanske har jag förträngt litegrann hur det kändes.

Kroppen har fått återställa sig fysiskt och blir nu plötsligt sänkt igen.

Kan vara så.

Tillbringat dagen med att sova, snegla på tv, lyssnat på film och sovit.
Känner mig nästan lite levande död.
Zombievarning på mig.

Men jag vet att de går över, ge mig några dagar så försvinner topparna av eländet
och jag orkar med och mer.

Det är så skönt att veta att det är sista gången jag ska må på just det här sättet.
Hur jag kommer att må av Taxoteren är det inte ens lönt att spekulera i,
men utgår jag i från vad jag hört och läst, så ska jag nog i alla fall må lite bättre.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får lust att ge upp

Åker till Umeå imorgon, men som det ser ut blir det ingen behandling imorgon heller.
De vita blodkropparna har lyckats öka från 2,5 till 2,6 på en vecka.
Visst det är ju i alla fall en positiv trend, men vad är jag hjälpt av det?
Jourläkaren som ringde och meddelade provsvaren var även hon fundersam
till varför det tar så lång tid...

Blir arg, less, ledsen och frustrerad.
Och rädd...

Nånting i mig säger att det är lika bra att lägga ner skiten,
ge upp.
Nånting annat skriker åt mig att ställa mig upp och kämpa vidare,
ge upp är inget alternativ.

Lägger mig i soffan och gråter en stund,
samlar kraft och energi att ställa alla frågor jag bara kan imorgon.

Jag ska på ett eller annat sätt gå vinnande ur den här striden,
just nu verkar det dock inte vara med hjälp av cellgifterna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hängig

Magkänslan är inte okej.
Har en stark känsla av att det skiter sig imorgon igen.
Känns nästan som att jag inte ens kommer att ta mig till provtagningen.

Känner mig sjuk.

Lita på magkänslan, brukar jag säga.
Vill inte göra det den här gången.

Pappa hävdar 3,2 i blodvärde.
Och jag hoppas att hans magkänsla stämmer bättre än min.

Men det känns inte bra.
Inför tidigare provtagningar har jag ändå mått rätt så bra, nu gör jag inte ens det.

Förutsättningarna känns usla och jag kan inte göra annat än att hoppas.

Imorgon behöver jag alla tummar jag kan få på min sida...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen värk(lighet)en

Kroppen säger ifrån, strejkar.

Fötterna ömmar, det spränger i benen, höfter och ryggslut kommer när som helst att avlägsna sig från kroppen och armarna, axlarna och nacken, dom bara hänger livlösa.
Har till och med ont i tänderna, men huvudet känns okej.

Kan vara så att den sista tidens: "Jag gör vad jag kan för att hålla tankarna borta" nu har satt sig i kroppen, kanske inte helt oväntat, så jag får ju skylla mig själv.
Frågan är bara, hur gör jag nu då?

Vill inte vara stilla, vill inte bli sittandes/liggandes och inte kunna göra ett skrot, men värken säger åt mig att ta det lugnt.
Blir så less, är det inte det ena, så är det det andra, men som sagt, knappast oväntat, hade jag bara tänkt ett steg längre hade jag kunnat räkna ut att värken skulle dyka upp precis när som helst.

Sitter i köket, med datorn, telefonen och kaffekoppen, allt jag kan tänkas behöva, väntar på att vårdcentralen ska ringa.
Väntar på att för tredje veckan i rad få tjafsa till mig en tid tidigt på morgonen, tror jag bokar in en tid till veckan efter det också, i fall att det skiter sig igen. Bättre att ligga ett steg före, lättare att kunna avboka...

Trött, hängig, värk i hela kroppen och kanske till och med snudd på att vara lite förkyld, förutsättningarna för  den här dagen känns inge vidare.
Sitter nog här och tycker synd om mig själv ett tag, trots att eländet till stor del är självförvållat, funderar över vad jag skulle kunna ta mig till, för att göra ingenting, känns helt enkelt inte som ett alternativ.

Skitkropp, skitvärk, skitcancer...

Och så ringer telefonen, vårdcentralen, blir erbjuden tid för provtagning 15:10.
Som vanligt får jag förklara att Onkologen vill att jag tar proverna senast 08:00, så dom ska hinna ge mig svar om jag ska åka ner eller inte.
"Du måste ha framförhållning, ringa direkt när du får kallelsen"
Förklarar att jag fick kallelsen igår och att när jag då ringde så hade de inga mer uppringningstider för dagen.

Klockan nio säger hon då, "då borde vi hinna få ner det till Umeå."
Ber att få boka in en tid för veckan efter också, men då jag inte vet om det blir samma dagar det handlar om, så vill hon inte boka in mig...

På måndag cyklar jag upp och sätter mig på labb på lasarettet, så tidigt som möjligt, hoppas på att dom tar emot mig, tror att det är det enklaste.

Man ska fasen va frisk, för att orka vara sjuk...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det här med att vila sig i form

Blir lite irriterad på mig själv när jag direkt jag vaknar
börjar plocka undan kaoset som råder.

Hur var det doktorn sa till mig igår,
jag skulle vila, visst var det så?
Låta kroppen återhämta sig, så att jag klarar
nästa behandling.

Men... men... men...

Men hur ska jag kunna vila, när jag är rastlös i kroppen
och inte alls känner att det är något som är fel?

Ja, eller inte alls ska jag väl inte påstå,
men förutom trött, förvirrad och frusen,
så känner jag mig peppad att göra något vettigt av dagen.

Och eftersom jag bestämmer själv,
så bestämmer jag att jag ska göra bort lite tråkiga saker
på förmiddagen och så kan jag vila sen...

I alla fall försöka vila sen...

Att villa, är fasen svårare än man tror,
när det är andra som säger att man behöver det.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Skräms av tanken

De dagar jag nu gått igenom, ska jag gå igenom igen... och igen...

Mår fortfarande inte bra, orken tar slut på nolltid och jag tillbringar dagarna till att "bryta ihop och komma igen"

Cancer är ett rent jävla helvete, skulle vilja vakna, inse att jag drömt alltihop.

Känner mig tom, låg, ledsen och riktigt jävla trasig.

Känner mig inte direkt som någon glädjespridande solstråle just nu, men det får ni ta, hemskt ledsen för det, men jag gör så gott jag kan och jag orkar inte bättre än såhär...

Dag 3 efter FEC

Sjösjuk, bakfull, hungrig och kanske lite "morning sickness"

Känslig för lukter, konsistenser, smaker, är det lätt eller svårt att tugga?
Är det lätt eller svårt att få ner i magen?

Sluppit kräkas, tack och lov, men igår var det nära när de två stortjejerna gjorde sjögång i sängen när jag låg och vilade, men det gick bra...

Konstigt att man ska behöva känna sig så sjuk, när man väl börjat få mediciner för att bli frisk.
Känns bakvänt.

Torr i munnen, ont i huvudet och trött.

Vandrar omkring med tunga steg, energilös, stirrar tomt ut i luften och så gråter jag.
Utan anledning, från ingenstans så kommer tårarna...

Jag är en vandrande vålnad, en spillra av mitt forna jag men det kommer att vända.

Tar en dag i taget och försöker hålla huvudet högt, försöker att vara stark,
fast jag känner mig väldigt lite och svag...

Passar på medan jag orkar

Tänkte jag skulle försöka berätta hur det gick igår och hur jag får idag...

Efter att ha sovit rätt så dåligt i två dagar på hotellet, nya ljud, nya miljöer, ingen familj nära, så var jag fruktansvärt trött när jag kom till behandling.

Tack och lov kom mannen ner för att hålla mig sällskap och jag tror aldrig jag har varit så lycklig över att få se någon förut.

Behandlingen började med att jag en timme innan fick ta en tablett mot illamående sen fick jag en kanyl insatt i venporten, smärtan och obehaget går inte att beskriva men som tur var gick det snabbt över och sen kände jag inte av den mer.

Sen kopplades dropp med en koksaltslösning för att spola slangen som är kopplade till venen och för att se så att den fungerade korrekt.

Efter det fick jag två sprutor som ska förhindra illamående.

Sen fick jag hallonsaft, ja, det såg åtminstone ut som hallonsaft det som for genom slangen, en timme tog det ungefär för den påsen att tömmas.

Så jag och mannen passade på att se lite film, var ett bra sätt att koppla bort allt runt i kring.

Sen spolade slangen igenom med koksaltslösningen igen och så fick jag en spruta som injicerades under tre minuter. Åsså ännu mer koksaltslösning.

Sista påsen var en genomskinlig vätska som första gången skulle droppa under en timme, sen kan de allt eftersom minska på tiden under kommande behandling.
Orsaken till det är att man kan få väldigt ont i huvudet, men det gick bra.
I alla fall under behandlingen.

Sen koksalt och ytterligare sprutor som skulle motverka illamående.

Behandling ett avklarad! Yes!!

Mådde bra när vi lämnade lasarettet, visserligen trött och lite ont i huvudet, men det hade jag redan när jag kom dit på morgonen.

Däremot på väg hem i bilen, så började magen bli lite orolig och huvudet kändes tyngre. Men det gick bra, stannade bara en gång för att ta lite friskluft.

Men sakta men säkert känner jag en obekant känsla smyga sig på.
Kroppen känns okontrollerbar, huvudet spränger, magen skriker efter mat men vill inte ha någon.
Försöker dricka men vattnet fastnar(?) i strupen, mjölk känns tjockt och oboy för sliskigt.

Går inte på ett bra sätt förklara hur jag känner mig, jag har ofta i mitt liv känt mig trött och slut, men aldrig i närheten av hur jag känner mig nu.

På morgonen idag har jag fått dricka i mig 8 kortisontabletter, två tabletter mot illamående, en tablett för att skona magen, en alvedon och en bufren. Kortisonet + en tablett för illamåendet och den för magen ska jag ta i fyra dagar till och på söndag ser ena dottern fram emot att få ta en spruta i magen på mig för att stärka immunförsvaret.

Bör tillägga att jag gillar inte att ta tabletter, så det här är lite tufft för mig, men jag vill inte vet hur jag skulle må om jag skippade dom...

Men vet du vad, nu har jag bara fem behandlingar kvar och jag ska lyda en god väns råd, så fort jag mår bättre efter denna omgång, så ska det firas.

Nu blir det soffläge igen och vila ögonen...

En studie i hår

Hur känns det nu då?

Lite kluvet måste jag erkänna, trivs så himla bra i riktigt kort, men när jag såg den enbröstade banditen utan hår i spegeln efter att ha duschat, så kändes det för en stund ganska jobbigt...

Nu börjar resan på riktigt.

Det där förbannade samvetet

Mycket i huvudet nu, igen...

I och med att kallelsen till Umeå kom igår, så blev allt på riktigt igen, nu är det verkligen något på gång och den kanske tyngsta biten av resan ska till att börja.

Igår dök även våra nya element upp, dom där elementen som vi planerat att byta ut väldigt länge och bestämt att det skulle göras i år.

Konflikt!

Jag vet inte hur jag ska komma att börja må, men jag räknar med det värsta och då har jag ärligt talat ingen aning om jag kommer att kunna hjälpa till med allt som är på gång.

Och då kommer det dåliga samvetet.

Mannen förklarar gång på gång för mig att stora delar av jobbet som blir hemma kommer jag inte att behöva hjälpa till med, mkt kommer vi få hjälp med från annat håll, men jag har svårt att acceptera.

Jag vill vara med, jag vill känna mig delaktig, vi tog oss ann detta hus, som ett gemensamt projekt, då ska det förbli så...

Sedan diagnosen och operationen har mannen fått göra det mesta med byggandet, visserligen har han jobbat på i betydligt lugnare lunk än tidigare, prioriterat annat.
Men det känns så surt att han ska behöva dra hela lasset.

Jag vill orka, jag vill kunna, jag vill vara med, det är extremt viktigt för mig, men själen och hjärtat säger en sak, medan kroppen skriker en annan...

FAN!

Jag har inte tid och lust till det här, så enkelt det hade varit om jag fått vara frisk...

Tänk jag drömde i natt

Aldrig har jag varit så ledsen och glad samtidigt...

Drömde att det var dagen D, dagen då besked om vad som hittats i brösten skulle meddelas.
Dr J tittade på mig som så många gånger för, harklade sig lite och sa:
- Ja nu var det ju som så, att det var inte cancer...
Allt var ett beklagligt "misstag"...

Mannen flög upp ur stolen och så arg har jag nog aldrig sett honom.
Jag grät, både av lycka och av sorg över allt det jag nu gått igenom helt i onödan...

Hela drömmen var ett kaos av känslor och det är svårt att sätta fingret nu på vad som egentligen hände mer, var bara ett virrvarr...

Så nu snurrar det i skallen på mig, tänk om...
Hur skulle man reagera?
Hur skulle man hantera en sån situation?

Känslorna är delade, visst vore det skönt att få ett sånt besked, fast inte nu, efter allt det jag redan gått igenom...

Fuck Förkylning!

Hade inte tänkt skriva idag, orkar inte gnälla men jag känner att jag bara måste få klaga, för jag har blivit:

Förkyld!

Snorar, kroppen värker, hostar, astman jävlas och jag är så fruktansvärt trött.

Grattis till mig!

Känner att jag inte alls har lust att vara sjuk nu och ska jag nu nödvändigtvis vara det så måste det gå över innan den 4 September.

Är det inte det ena så måste det vara det andra...

Mådde så förbannat bra igår, tyckte att jag förtjänade att göra det och hoppades att jag skulle få fortsätta att må bra ett tag nu, men icke det...

Fuck Cancer och Fuck Förkylning!

Behövde dessa ord idag...

Att vara stark 

Att vara stark är inte att aldrig falla, 
att alltid veta att alltid kunna 

Att vara stark är inte att alltid orka skratta,
att hoppa högst eller att vilja mest 

Att vara stark är inte att lyfta tyngst, 
att komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är att se livet som det är
att acceptera dess kraft att ta del av den 
Att falla till botten, slå sig hårt och alltid komma igen 

Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast 
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit

Marie Fredriksson Anthony

Tack kusin!

Den enbröstade banditen

Så var jag hemma igen.

Inskrivningen skedde på måndagen, oändliga samtal med läkare, sköterskor och narkospersonal.
Tack och lov fick jag åka hem över natten, så att jag skulle få sova ordentligt.

Tisdag morgon befann jag mig åter på Kirurgiska avdelningen 2, blev installerad i mitt rum och började väntan på att få komma in på operation.

Tiden går inte fort när man väntar, men ungefär kvart i tio, fick jag byta om till en snygg skjorta för att rullas ner till operation.

Och sen väntan, väntan för att komma in i förberedelserummet, väntan för att komma in i operationssalen.
Väntan på ryggbedövningen och väntan på att få somna.

Sen somnade jag och vaknade lika fort, kändes det som:

- Nu var det klart, är du sugen på lite vatten kanske?
- Kan jag få kaffe?

Kaffe fick jag inte, men vatten...

Så nu var man ett bröst fattigare och ett antal lymfkörtlar fattigare och mör, fruktansvärt mör och så otroligt trött.

Nu väntar två veckor vila och läkning innan agrafferna ska tas bort och sen ytterligare en dryg vecka innan jag får besked om vilken typ av cancer jag har och hur vi bränner bort eventuella rester från kroppen.

Livet går vidare, med eller utan bröst och fokus nu måste vara att göra allt för att bli frisk, men visst måste jag erkänna att det fattas något när jag ser mig i spegeln...

Elefanter i magen

Inskrivning på kirurgen idag, provtagningar och genomgång av operationen.
Känns som att det flyger omkring elefanter i magen på mig, kanske mest för att jag inte vet riktigt vad som komma skall.

Har aldrig någonsin varit sövd, aldrig blivit opererad, mer än en gång i munnen.
Jag har ingen aning om vad det egentligen handlar om.

Ovissheten är värst, att inte ha nog kunskap för att känna att jag har kontroll över situationen.
Förhoppningsvis rätas alla frågetecken ut under dagen och jag kan sova lugnt inför operationen imorgon.

Känner mig rädd över hur jag ska se på mig själv efter operationen, rädd över hur andra ska se på mig, orolig hur mitt inre ska påverkas av att skalet förändras.

Bestämmer mig för att försöka ut i det yttersta att hålla ryggen rak, huvudet högt och inte gömma mig.
Inte låta sjukdomen ta över.

FAN!

Önskar att jag orkar hålla mig lika stark som alla säger att jag är...