Magen är in och ut

Sovit bra i natt.
Känner mig därför mycket piggare än igår...

Men magen... magen gör mig tokig!

Visserligen passerar det rätt håll nu, men behöver knappt känna lukten av mat
så är det bara att springa på dass.

Skitkul läsning, jag vet, men det är sanningen...

"Neulasta-värken" har dessutom gett sig till känna ordentligt och jag vågar
inte proppa i mig värktabletter då magen förmodligen inte blir mindre upprörd av det.
Så magen spökar och kroppen spränger.

Men förutom det, så måste jag säga att det känns som att det kan bli en bra dag ändå.

Hur nu det går ihop...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen advent

Mår lite halvskumt idag...
Vet inte om det har att göra med att väckarklockan ringde alldeles för tidigt i morse.

Har firat första advent med körsång i kyrkan och det ska jag säga, att den här familjen stiger
ogärna upp innan klockan 09:00 en söndag.
Men, ska flickorna vara i kyrkan för repetition 09:10, så är det bara att krypa ur sängen.

Så det kan vara det som ställer till det för mig,
känner mig i olag.
Skakig i kroppen, lite öm i halsen, tung i huvudet, orolig i magen.
Men samtidigt känner jag mig inte sjuk, mer ur balans.

Vill bara sova känns det som, är kanske också det som behövs.

Får bli en snabb tur på kulturverkstaden på Nordanå,
sen blir det soffläge för hela slanten.
Skyltsöndag skippar vi nog helt och hållet,
vet inte när vi var där senast, för mkt folk för min smak och
ungarna har aldrig visat något större intresse.

Trött, tung i kroppen, lite gnällig känner jag mig...
Tagit Neulasta-sprutan i dag dessutom,
min fiende nummer ett, men kanske också bäste vän,
vill inte veta hur blodvärdena sett ut utan den...

Imorgon kommer värken, smygandes som ett brev på posten...
Grattis till mig, trevlig fortsatt advent till er alla...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sista Fec - dag två

Mår halvruttet idag.
Trots att jag trillat i mig alla piller, så känns det som att magen centrifugerar på max.

Känner mig dock inte trött, så har inte haft ro att sova som igår.

Sitter i stället och stirrar på barnens önskelistor, försöker hitta bra alternativ.
Internet är ju toppen på så sätt att det mesta går ju faktiskt att beställa,
för upplagd att springa runt på stan, det är jag då absolut inte.

Vill bara att den här julen ska bli en så vanlig jul som det bara är möjligt,
men med en behandling, förhoppningsvis den 19/12, får vi väl se hur normalt det nu kan bli.

Försöker att inte fundera så mkt på det.
Jag vet ju inte hur jag kommer att reagera på  kommande behandlingar
och blir det nu som det blivit hittills, så är det minst en vecka extra innan det blir nån
behandling över huvudtaget.

Försöker ta en dag i taget, börjar med den här...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dag ett, sista FEC

Får en känsla av att det är värre den här gången än förra.
Resonerar med mig själv och det kan ju ha att göra med
att det är så länge sen sist.
Kanske har jag förträngt litegrann hur det kändes.

Kroppen har fått återställa sig fysiskt och blir nu plötsligt sänkt igen.

Kan vara så.

Tillbringat dagen med att sova, snegla på tv, lyssnat på film och sovit.
Känner mig nästan lite levande död.
Zombievarning på mig.

Men jag vet att de går över, ge mig några dagar så försvinner topparna av eländet
och jag orkar med och mer.

Det är så skönt att veta att det är sista gången jag ska må på just det här sättet.
Hur jag kommer att må av Taxoteren är det inte ens lönt att spekulera i,
men utgår jag i från vad jag hört och läst, så ska jag nog i alla fall må lite bättre.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fuck Off FEC

Umeå idag, resan startade ganska precis 07:00.
Hade sällskap av min underbara pappa och det kändes toppen.

Kändes igår kväll på ett sätt onödigt att åka,
samtidigt nyttigt och bra att få fram sina funderingar.

Träffade Dr Y, först pratade vi om hur jag mått och hur jag mår.
Vi pratade om gårdagens provresultat, vi pratade om svaret jag fått
att det inte skulle bli någon behandling.

Dr Y såg för en liten stund rätt så lurig ut.
Sen berättade han att han pratat med hematologen,
det de konstaterade då, var att det totala antalet via blodkroppar var lågt
MEN
den delen vita som bekämpar infektioner, var normal.

Så jag skulle få min behandling...

ÄNTLIGEN!!!

Sjukt härlig känsla infann sig och lugnet med den.

I  övrigt konstaterades att vi inte skulle sänka FEC:en ytterligare,
jag kommer att ta Neulastan som vanligt på dag fyra.
Jag kommer däremot att få kolla mina blodvärden en gång i veckan
så att de får hundra koll på vad det egentligen är som försegår.

Så idag mina vänner har jag fått min sista kur med FEC.
Och jag törs lova att jag har inga som helst planer på att pumpa i mig denna hallonsaft igen.

Det känns otroligt skönt att kunna lägga FEC:en bakom mig.
Jag är nu halvvägs genom cellgifterna och äntligen händer det något.

Ligger just nu i soffan, mår väl lite sisådär, men samtidigt så känns det så skönt att få göra det här idag.
Känner hur hjärnan varvar ner och det blir svårare och svårare att forma orden till meningar.

Mår piss, men ändå så himla bra...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får lust att ge upp

Åker till Umeå imorgon, men som det ser ut blir det ingen behandling imorgon heller.
De vita blodkropparna har lyckats öka från 2,5 till 2,6 på en vecka.
Visst det är ju i alla fall en positiv trend, men vad är jag hjälpt av det?
Jourläkaren som ringde och meddelade provsvaren var även hon fundersam
till varför det tar så lång tid...

Blir arg, less, ledsen och frustrerad.
Och rädd...

Nånting i mig säger att det är lika bra att lägga ner skiten,
ge upp.
Nånting annat skriker åt mig att ställa mig upp och kämpa vidare,
ge upp är inget alternativ.

Lägger mig i soffan och gråter en stund,
samlar kraft och energi att ställa alla frågor jag bara kan imorgon.

Jag ska på ett eller annat sätt gå vinnande ur den här striden,
just nu verkar det dock inte vara med hjälp av cellgifterna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

På onsdag...

Så inser jag, att det är måndag igen...

Provtagning imorgon.
Kommer på att jag helt förträngt det de sista dagarna,
så pass att jag inte ens kontaktat vårdcentralen om en tid.

Vågar inte ringa dit idag, med tanke på det bemötande jag fått när jag ringt veckan innan,
vill inte ens veta hur det skulle låta om jag ringer EN dag innan...

"Framförhållning!!!" 

Cyklar upp på labb på lasarettet i stället, visst, jag får vänta lite längre där beroende på hur mkt folk det är,
men det är det värt.

Känner mig lite nervös inför onsdag, fast samtidigt lugn.
På nått sätt inbillar jag mig att nu har det gått så pass lång tid att är inte värdena bra,
så måste de trolla med knäna på nått sätt och behandla ändå....

Kan jag kräva att det ska behandla även om jag nu fortfarande ligger under 3.0?
Visst är det en risk, men så mkt under jag kan ju inte ligga nu så att det ska göra nån enorm skillnad?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

FuckFec-tavla

Smyggtitt på pågående projekt, bättre bild kommer i "galleriet" 

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu finns en plan... men...

Dr. Y ringde, naturligtvis när jag var på lasarettet med ena flickan,
så möjligheten att vräka ur sig alla frågor och ventilera fanns inte.

Men han konstaterade att vi måste träffas och vi måste hitta en lösning.

På tisdag blir det provtagning och på onsdag åker jag ner till Umeå,
oavsett resultat.
Han ville sitta ner och prata med mig...

Det skulle ju vara så "enkelt"
Sex behandlingar med tre veckor mellan,
skulle om allt fallit på plats gjort min fjärde behandling i veckan.
Hade varit  klar till nyår med cellgifterna.

Nu väntar jag fortfarande på den tredje behandlingen...

Insåg igår att det har börjat växa lite hår på sidorna av huvudet,
inte haft det sedan slutet september.
Tar det som ett tecken på att det tagit för lång tid...

Måste lita på att dom vet vad dom sysslar med,
måste lita på att om de ansåg att något var tvunget att göras akut,
så skulle de se till att det blev gjort.
Måste lita på att det kommer att gå bra och att planen till slut går i lås,
även om det tar betydligt längre tid än det var tänkt...

Men det känns inte bra det här,
magkänslan är inte positiv på något sätt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det lönt att hoppas?

Känner mig tom och hopplös.
Att man kan tappa all energi så fort.

Nej, nej och åter nej, alltid detta nej.
Ingen behandling denna vecka heller.

Blodvärdet hade gått upp till 2,5 så det är i stort sett oförändrat.

Vi siktar på nästa vecka, men Dr Y skulle ringa mig imorgon,
får väl se om han har någon annan plan än att bara vänta.

Fem veckor har gått, kanske blir det sex veckor.
Fortfarande fyra behandlingar kvar.

Känns just nu som att jag aldrig kommer att komma i mål...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

På tisdag, då jäklar

Då kom den nya kallelsen...
Ny tid på tisdag och provtagning måndag.
Dags att börja ladda för ny behandling då.

Känns som att jag gjort det ett par gånger nu.
Laddat, störtat och fått ladda om.

Känns som att det är lika bra att låtsas som att det regnar.
Låta dagarna passera och ställa in mig på absolut ingenting.

Orkar inte bli besviken igen...
Men kan inte lova att jag blir det om behandlingen uteblir.

Imorgon gäller det att försöka få en tid för provtagning, sen släpper jag nästa vecka och försöker ta det som det kommer.

Men visst är det väl ändå dags att få gå vidare nu?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bröstutprovning

Då hade jag äntligen tagit tjuren vid hornen och kontaktat kirurgmottagningen.

Skulle väl egentligen gjort det för en dryg månad sedan men har dragit ut på det, varit lite rädd att möta på Dr X.
Det är jag inte längre.

Så nu väntar jag på att bli kontaktad för tidsbokning av bröstutprovning...
Kan man säga så, bröstutprovning?

Den provisoriska bomullstissen jag hatade från början, ska nu få läggas på hyllan.
Fast nu har jag ju vant mig vid den, så vi får väl se vad jag tycker om den nya.

Har för övrigt landat lite sedan besvikelsen igår.
Kan ju tyvärr inte göra så mkt åt det.
Men jag kan inte låta bli att fundera hur mkt det påverkar slutresultatet av behandlingen.

Inte alls, säger Dr Y, men om det blir vecka efter vecka utan behandling så känns det som att det ändå måste göra det på nått sätt.

Men men, kan inte annat än att lita på att dom vet vad dom gör och att dom gör sitt bästa.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu kan jag bara vänta... igen

- Jaha, var det dags nu igen, sa sköterskan på Hälsocentralen?
- Jepp, var det ljud jag fick ur mig i kombination med en suck.
- Var dom inte bra dom vi tog förra veckan?
- Nepp, fick hon till svar.

Kände mig snäsig och kort, men otålighet, trötthet och väntan, kan göra märkliga saker med en människa.
Tre rör med blod senare önskade hon mig lycka till och jag var på väg hem igen.

Så nu börjas det, den där väntan som känns som en evighet.
Får svar på proverna i eftermiddag, i eftermiddag får jag veta om jag ska åka ner imorgon,
i eftermiddag... alldeles för många timmar kvar tills i eftermiddag.

Jag vill lämna cellgifterna bakom mig, jag vill kriga mig igenom strålningen, jag vill att det ska vara vår, jag vill gå ut genom sjukhusdörrarna en sista gång och ge cancern långfingret.
Ja, jag vet, när våren kommer och allt är över är det minst fem år innan jag blir friskförklarad, men jag är fri.

Fri från dessa regelbundna återbesök som får mig att fastna och haka upp mig, att vänta...
Fri från många av de funderingar som cirkulerar inuti huvudet på mig...
Fri från den här kroppen och själen som jag bär på som jag snart inte längre känner igen...
Fri...

Så nu väntar jag igen, väntar och hoppas på ett positiv besked, väntar på att få ringa pappa och meddela at imorgon åker vi, väntar på att få komma halvvägs med cellgifterna och att bli fri från FEC:en.

Den som väntar på nått gott, väntar alldeles för ofta, för länge...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

När benen försvinner

Idag är ingen bra dag,
inte ur värksynpunkt i alla fall.

Spränger i fingrar, handleder, över bröstkorgen,
ländrygg och i höfterna.

Känns ganska precis som att någon kopplar ström i kroppen
på mig med oregelbundna mellanrum.

Rätt som det är, när jag minst anar det, går det en stöt genom kroppen
och benen mer eller mindre viker sig av smärtan.

Känns otäckt och högst irriterande.
Tycker att värken hållit sig kvar länge denna gång och
det tycks bli värre och värre varje dag.

Proppar i mig värktabletter, lite mot min vilja,
men jag hoppas de ska plocka bort smärttopparna i alla fall.
Såhär långt, verkar de tyvärr inte ens göra det.

Härdar ut men bestämmer mig för att kontakta sjukvården om det inte ebbar ut snart.
För det känns ohållbart att alltid behöva gå beredd att ta i sig  när benen försvinner.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Analyserar mera

Kommer ihåg en sköterska som vid min första graviditet påtalade hur
"bra jag kände min kropp och mina signaler"
Hur jag själv kopplade det ena till det andra och på så sätt kunde "parera" situationer.

Jag har funderat lite på det där sista tiden,
dels över hur säker jag var i kroppen på att jag hade cancer,
innan diagnosen var fastställd,
men dels också för att jag nu hela tiden noterar vad som händer med mig
vid olika förändringar.

Jag känner snabbt konkreta skillnader och har ett behov av att förstå varför
det blivit annars och då "analyserar" jag och jag tror,
att i många fall så är jag ute på rätt spår...

Känner att jag snurrar till det, men hur som helst,
dit jag vill komma är:

Följande mediciner tar jag efter behandlingarna:
* Emend - mot illamående
* Ondansetron - hjälper till mot illamåendet
* Primperan - mot illamående
* Betapred - även denna tablett mot illamående
* Omeprazol - magkatarr/halsbränna (tar den annars också)
* Cilaxoral - mot förstoppning
* Neulasta - dag fyra, mot infektion
* Åsså en bunt med Alvedon och Brufen...

Emend har jag tagit båda behandlingarna och jag vet inte hur de hjälper eller påverkar, men jag har inte hittat några nackdelar med den.
Ondansetron tog jag efter första behandlingen, den i kombination med Neulastan, gav mig en katastrofal huvudvärk.
Nu när jag bytt ut Ondansetron mot Primperan, så fick jag "lite" ont i huvudet dagen efter Neulastan, men helt klar uthärdligt.

Primperan har jag tagit tre gånger om dagen för att inte behöva känna mig spyfärdig,
nu från dag fem räcker det med att jag tar den på morgonen.
Missar jag den på morgonen däremot, så känner jag mig spysjuk efter frukost.

Neulasta, den tar jag på dag fyra. Den har jag tjatat så mkt om, så den tror jag ni har koll på vad den gör.
Däremot så har jag funderat lite på om jag på något sätt skulle kunna undvika att få lika mkt värk av den och
om den är boven till att jag känner mig så "matt" ungefär en vecka efter behandlingen...

Och så kom jag på det, idag faktiskt...

Betapred, den hjälper visserligen mot illamåendet, men från dag fem tar jag den inte.
Känner att Primperan räcker.
Betapred är kortison, kortison hjälper mot inflammationer och dessutom så blir man lite pigg av det.
Så värken och mattheten som kommer efter att jag tagit Neulastan,
känns lite knutet till att jag i samband med Neulasta, slutar att ta Betapred.

Så om jag skulle ta Betapred ett par dagar efter Neulasta, så kanske jag inte skulle behöva bli lika
knäckt av denna eländiga spruta?

Ska väl kanske inte ta det beslutet själv, men jag kommer helt klart att ta upp det med Dr Y
när vi ses nästa gång...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det spränger

Vaknat flera gånger i natt,
vaknat av värken.
Vandrat i huset och försökt få ordning på armar och ben.

Det spränger,
känns nästan som att skelettet försöker trycka sig ut genom skinnet.

Ligger i soffan och stirrar,
känner hur det gnäger i kroppen på mig.
Tagit värktabletter och hoppas dom ska hjälpa snart.

Jag vet att det kommer att gå över.
Om ett par dagar kommer jag må så mkt bättre men just nu känns det så långt borta.

Det ena helvetet avlöser det andra för att sedan försvinna och sen återkomma.
Tänk vilken skit man ska behöva uthärda, hur sjuk man ska behöva känna sig för att få bli frisk.

Börjar tänka på Taxoter, cellgiftet jag ska få vid behandling fyra - sex.
Dom hotar med värk som kraftig biverkning, känner att jag just nu inte ens vill veta...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Snudd på magi

Vaknar, utan huvudvärk!

Efter gårdagen var jag helt övertygad om att det skulle mala på precis som förra gången.
Men huvudet känns lugnt och stilla.

Känns lättande, men fortsätter med Alvedon ett par dagar.
Känns som att det är bättre att underhålla på det sättet
än att att locka fram skiten och sen inte kunna bota.

Däremot spränger det i smalbenen och handlederna,
precis som sist,
började ett par dagar efter Neulasta (hatar denna otäcka spruta)
och eskalerade till mer och mer värk, tills det sen bara försvann.

Vad som händer när jag tar Neulasta är att produktionen av de
vita blodkropparna "boostas" i benmärgen och det kan bidra till en 
"sprängande" känsla inne i skelettet. 

Nåja, det går över, jag vet vad det beror på och jag föredrar nog
ont i kroppen före ont i knoppen,
då jag sedan tidigare har bättre rutin på att ignorera den kroppsliga värken.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fec2 dag 4

Överlevt dagen, utan att vila.
Vet inte hur det har gått till, däremot känns det i benen, i sinnet
och i kroppen i övrigt för den delen, att energin är slut.

Slut, finns inte mer, springer inte alls.

Vilken tur dagen är slut då, nu väntar bara lite soffhäng
och sen blir det tack och god natt.

Ser fram emot en morgondag bestående av massor med vila.

I övrigt, så mår jag väl rätt hyffsat,
precis som förra vändan börjar jag känna av någon form av
"träningsvärk" i magen, kan däremot garantera att den har
inget med någon form av träning att göra.

Huvudet känns ok, såhär långt, trots Neulasta i morse,
fortsätter hoppas på att den ska lysa med sin frånvaro.
Men har däremot börjat så smått att uppleva flimmret som fanns
framför ögonen vid Fec1, så jag vågar nog inte hoppas för mkt.

Preparerar med Alvedon i förebyggande syfte,
även om jag generellt ogillar just "förebyggande"
men det är värt det denna gång om det håller huvudvärken på
replängds avstånd.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fec2 dag 3

Trött och magen krånglar.
Energin försvinner lika snabbt som
när man släcker ett ljus.

Vill som vanligt mer än jag orkar.
Vilat mkt idag men också varit ute en sväng.
Måste få mig ut ibland annars kryper det
i kroppen.

Känner mig rastös och orkeslös på samma gång.
Hittar ingen balans alls...

Skit också!

Tänkte måla lite men händerna är ostadiga.
Går inte alls som jag vill men jag måste härda ut.

Försöker ta det som det kommer men kan inte låta bli att bli förbannad, när det inte går som jag vill.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fec2 dag 2

Mår nog ärligt talat oförskämt bra,
i alla fall lät det lite så när jag träffade Dr. X idag.
Jepp, jag har varit ute på vift och jag råkade då snubbla på Dr. X.

Har gruvat mig, men varit medveten om att den dagen skulle komma.
Vad skulle jag säga?
Hur skulle jag reagera?
Skulle jag kunna låta bli att nämna hela soppan med den felaktiga diagnosen?

Vi möttes tack och lov på neutral mark
och jag tror att det var det bästa som kunde hända.
För det kändes jättebra,
han var nyfiken, intresserad och gav intrycket av att jag nog
borde må sämre med tanke på dosen Fec jag får.

Men jag mår bra eller i alla fall bättre nu än förra gången.
Jag har orkat mer nu, men är fruktansvärt trött.
Och känner mig konstant salongsberusad...

Sover bort hela förmiddagarna och det är nog därför
jag överlever eftermiddagarna.

Men men, man ska inte ropa hej förens man kommit över ån,
att ta sig över tog en dryg vecka förra gången,
så än har jag ett par spännande dagar framför mig...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre