Välkommen livet (?)

För första gången på länge vet jag inte hur jag ska kunna sätta ihop orden rätt,
för att kunna förklara vad jag känner...

Jag är lycklig, vill skratta, skrika, hoppa, studsa och slå volter...
Samtidigt känner jag mig ledsen, osäker och lite rädd...

Igår hittade jag en knöl i min vänstra armhåla,
just utanför området som strålas.
Tror att hjärtat stannade i samma sekund och ångesten kom
som ett brev på posten.

Alla dom funderingar som funnits vid tidigare "fynd" dök upp
och om det inte vore för min otroliga klippa till man,
så hade jag nog inte tagit mig ner till Umeå idag.

Jag ville inte åka, jag ville inte gå på det inplanerade läkarbesöket,
jag ville inte ännu en gång se läkarens blick och höra ordet
CANCER, eka mellan väggarna.

Jag grät länge, kramade honom hysteriskt och landade till slut i någon form av trygghet.

Hela morgonen värkte magen, bar på en tung klump
och konstant gråt i halsen.

Vad skulle han säga?

Tiden för läkarbesöket kom, han kände på körtlarna på halsen,
tittade på mig och konstaterade att han knappt kände nånting där.
Vilket naturligtvis är väldigt positivt!!
Vi pratade lite om matproblemen och med ett djupt andetag tog jag mod till mig:

- Jag vill att du ska känna på en sak...

Han kände, klämde och tittade på mig, men han såg inte bekymrad ut:
- Visserligen har jag inte röntgensyn, men det här känns som en svullen svettkörtel.
Det här behöver du nog inte alls oroa dig för.

Lättnad, klumpen i magen försvann...
Visserligen så kan han ju inte med hjälp av enbart fingrarna känna om det är MrC eller inte.
Men det förtroende jag känner för DrY, gör att jag vågar lita på det han sagt.

Naturligtvis skulle jag höra av mig direkt om någon förändring skedde med knölen
men jag känner mig så mycket lugnare nu...

Planen för framtiden då?

Har nu två tillfällen kvar att stråla, sen får jag åka hem.
Börja på arbetet att reparera mig själv, hitta tillbaka till någon form av "normal"
försöka känna mig frisk och leva en dag i taget...

Under Juni, när effekten av strålningen har fått jobba färdigt,
väntar en PET-CT röntgen och ett läkarbesök
och förhoppningen då är ju, att alla mina "solar" ska ha försvunnit...

Så jag är glad,
glad för att knölen i armhålan mest troligt bara är en irriterad svettkörtel,
jag är glad, för att jag snart är fri från strålningen,
jag är glad för att det "parallella universum" jag levt i snart ett år
kanske upphör att existera...

Men samtidigt är jag ledsen,
det känns overkligt,
känner mig osäker om jag vågar återgå till det liv som en gång var,
vet inte om jag vågar tro att det här är början på slutet...
Jag är rädd att stå där ensam...

Om två månader vet jag hur mitt liv ska fortsätta,
om två månader, ganska precis ett år efter att jag hittade knölen,
får jag svaret på om MrC har lämnat mig...

Om två månader... fram till dess så ska jag bara vara, bara leva...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

20/25

Vaknade i morse i ett dimmigt och trist Umeå,
inte direkt upplyftande.
Jag som tänkte att den här dagen skulle bjuda på ett bättre väder
och ett bättre humör...

Och visst, humöret har i alla fall varit bättre,
varit fruktansvärt trött bara,
men det kan bero på att jag hade strålning redan 07:40 i morse.
Och även om jag nu alltid är vaken innan sju, så är jag inte van att
behöva stiga upp och passa en tid på morgonen.
Så starten av dagen blev helt fel.

Men dagen har rullat på och snart passerat,
jag har fått i mig både lunch och middag, trots att matlusten uteblir.
Fast jag ska väl inte påstå att jag är någon storätare
och kött, bröd och all annan mer "kompakt" mat väljer jag bort.

Så ris och sås till lunch och ris, broccoli och sås till middag.
Bättre än bara soppa i alla fall.

Har börjat irritera på strålningsområdet.
Kliar så jag håller på att bli tokig,
smörjer och smörjer för att försöka lindra
och visst lindrar det en stund, men sen börjar det om igen.
Ska försöka att komma ihåg att fråga imorgon om det finns något annat man kan göra,
men jag skulle tro att smörja, låta området "lufta" och INTE klia är de bästa tipsen.
Men fråga kan man ju alltid.

Idag har jag för övrigt avverkat tjugonde strålningen, så nu återstår endast fem stycken.
Känns fantastiskt att veta att om en vecka från idag, så är jag hemma för att stanna.
Och även om den här tiden har gett mig så mycket, inte minst nya vänner, så önskar jag
slippa göra om denna resa.

I skrivandets stund kommer solen fram och plötsligt blev jag faktiskt sugen på att träna en stund,
få se om motivationen håller hela vägen genom hotellkorridorerna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaja, jag vet att det inte hjälper

Visst är det väl ändå märkligt,
att ju färre dagar det blir kvar, desto längre blir dagarna?

Kändes så fantastiskt när jag insåg att det "bara" var 10 gånger kvar,
nu såhär i efterhand, en evighet senare och det fortfarande är hela sex gånger kvar,
så känns ingenting så "bara" längre.

Känner mig som en gnälltant idag,
men jag är verkligen less på att vara här nu.
Visst, sällskapet är bra, hotellet är helt okej, Oasen, där jag tillbringar mina dagar, är toppen.
Men jag vill hem, hem, HEM!

Sen gör det ju inte saken bättre att för varje dag som går är det någon stjärna,
som får åka hem...
Snart har alla jag lärt känna gjort sin tid och gett sig av på nya äventyr
och kvar står jag.
Och inte känns det lönt att lägga allt för mycket tid på att lära känna någon ny heller,
i alla fall inte nu, när jag mest bara känner mig sur och bitter.

Det hjälper inte att gnälla, jag vet, men idag måste jag bara få ur mig det...

För övrigt så har jag nu mer eller mindre helt tappat aptiten,
vet inte om det har att göra med strålningen eller det faktum att jag ätit så lite sista veckorna.
Allt smakar salt, extremt salt, mer eller mindre bara salt!
Men jag försöker i alla fall få i mig litegrann och kompletterar sen med näringsdryck.

Trött är jag också och sängen, som var så mjuk och skön tidigare,
är numera för mjuk och gör så att jag får ont i kroppen,
ja, jag skyller i alla fall på sängen.

Och min nya granne, snarkar...

Gömmer mig på mitt rum,
ute ligger en tjock dimma över parkeringen,
jag läser dikter av Karin Boye
och kurar i soffan...
Tycker synd om mig själv...

Jag vet, jag vet att det inte hjälper,
men kanske kan det hjälpa mig att börja må lite bättre innan imorgon...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Intressant dag

Förutom strålning och spolning av venporten,
har dagen fått guldkant på grund av härliga möten.

På förmiddagen fick jag besök av en kusin som jag inte sett på väldigt många år.
Vi har haft en del kontakt via Facebook sista tiden, men jag kunde inte i min vildaste fantasi
ana, att det skulle vara så härligt att få träffa henne i verkligheten.

Vilken underbar människa du är frk Å!

Att man kan vara så lika på så många plan och gått omkring ett halvt liv, utan att veta om det.
Att dessutom, när hemlängtan är stor, få kramas, var ovärderligt.
Om ett skratt förlänger livet, så förstärker en kram både hopp och mod.

Senare vid middagen, började jag prata med en kvinna som gav mig ännu mera hopp.

Hon opererades för bröstcancer för snart 24 år sedan.
Har levt ett friskt och normalt liv sedan dess och
enligt henne, så kan man koppla bort Mr C när man är färdigbehandlad.

Nu efter 24 år har hon tyvärr fått ett återfall, men hon lever,
hon är positiv och har hopp om ännu flera år.

Fantastisk kvinna, stark och modig,
som förmodligen, utan att hon vet om det, gav mig ännu mer kraft att fortsätta kämpa.

Men det mest oväntade mötet idag, skedde när jag var på dagvården
för att få porten spolad.
Kommer ni ihåg när jag skrev detta:

"Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.

Ögonen var blanka.

Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.

Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.

Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags för mig att gå in till doktorn."

Det var veckan innan jag påbörjade strålningen och flera gånger sedan den dagen har jag tänkt på den här kvinnan, undrat hur det gick för henne.

Idag när jag satt där och väntade, så dök hon upp, plötsligt satt hon där bredvid mig och vi började prata.
Eller hon började prata med mig, berättade att hon varit i Danmark och levt på kakdiet i en vecka.
Visade sig att hon är konstnär och håller på med bokkonst.
Hon fick sin bröstcancer för två år sedan och att de nyligen misstänkt att hon fått ett återfall,
men det var falskt alarm...

Det var ju det jag kände, jag visste det, jag såg det på henne när hon gick där att något var fel
och nu plötsligt fanns hon där, för att berätta, att allt gått bra...

Nu kan jag stänga det kapitlet, jag kan lägga den oron bakom mig, men nu när jag sitter här och skriver,
så måste jag säga att jag önskar att jag hade berättat.
Berättat för henne att jag såg henne den där dagen och att hon har funnit i mina tankar sedan dess...

Livet är märkligt och ibland förstår jag mig inte alls på det,
men allt har en mening och så småningom får vi svar på våra frågor och vi kan stilla våra funderingar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Tolka det positivt!!

Ibland är det skönt att tiden går fort.

Gjorde min femtonde strålning idag och det känns fantastiskt
att konstatera att det nu bara är tio kvar.
Nu är det nedräkning på riktigt.

Och trots att jag i nuläget inte vet om dessa tio tillfällen är slutet
på min cancer-resa, så är känslan obeskrivlig.

Jag vågar inte hoppas, men det kan faktiskt vara klart sen...

Fick träffa en läkare idag och efter att han klämt och känt på min hals en stund,
så frågade han hur mycket man kände körtlarna innan strålningen.
Den som var störst, var ungefär som en stor paranöt och syntes tydligt om jag lutade huvudet lite.
Nu är den ungefär som en böna och som han uttryckte det:
-Vi kan ju inte annat än att tolka det positivt!

Lycka!!!

Men jag är minst sagt försiktigt optimistisk och den 22/4 ska jag få träffa Dr Y
för utskrivning från strålningen och det är väl egentligen först då,
jag kan få en hint om vad som händer sen.

Men just nu är känslan bra i kombination med en extrem trötthet.

Tröttheten måste bara bero på att jag helt enkelt får i mig för lite.
Försöker stoppa i mig tillräckligt, men jag känner mig trots det konstant hungrig.

Längtar efter riktig mat, som man kan tugga!

Ska försöka gå till sköterskan imorgon och se om jag kan få lite fler näringsdrycker,
annars får jag väl köpa mig ett gäng på Apoteket.
Funderar också på att tvinga stackarna i köket att göra äggröra åt mig,
för ägg slinker ner utan problem... ägg och gurka... men troligtvis kan man inte långsiktigt
leva på det.

Men svälter ihjäl gör jag inte och hopp om en ljusare framtid känner jag,
så allt är väl egentligen riktigt bra just nu, förutom att jag längtar hem väldigt mycket.
Men det löser sig det också, bara det får bli fredag.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Då var vi igång igen

Incheckad, strålad och åter till hotellverkligheten.
Längtar redan hem, även om det känns bättre än början på förra veckan.

Strålning nummer sex gick bara bra,
sköterskan undrade om jag börjat känna av någon strävhet på halsen,
inte det inte,
men jag nämnde att jag känt mig torr och "dammig" i halsen under helgen.
Tydligen kan det också bero på strålningen, får se hur det utvecklas.

Fått höra en del skräckhistorier om de som strålats mot halsen,
vet att man inte ska lyssna så mycket,
då det som med allt annat är väldigt individuellt.
Men jag tänker lite så här,
att med den tur jag haft, så drabbas jag väl av alltihopa...

Eller så är det min tur att ha lite flyt nu.

Incheckad, strålad, åter till hotellverkligheten
och nu har jag visst hunnit med att träna också.

Klappar mig själv på axeln och "skryter"
med att jag sprungit hela tio minuter på löpbandet,
förra veckans rekord blev fem minuter...

Kroppen kommer igen, sakta, sakta
och målsättningen är inte beach 2013,
målsättningen är att var "fit for fight" om det blir en till smäll av gifter i sommar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fattar inte poängen

Hemma och jag är lycklig.
Inser efter den här veckan, att man behöver känna saknad ibland
för att komma ihåg hur mycket man älskar.

Samtidigt snurrar livet på där ute,
som en usel komedi där skämten är dåliga
och ingen fattar poängen.

Glömmer livet där ute för en stund
och väljer istället att leva i glädjen och värmen här inne istället.

Försöker att förstå det som händer
och varför det händer.
Men så fort jag tror att jag förstår och ler åt livet igen,
så kastar livet stenar tillbaka och gör ryggsäcken ännu tyngre.

Sätter livet där ute på paus ett par dagar
och lever i stället, i den lyckliga tryggheten och kärleken.

Mr C kan vänta, allt annat som nu tycks ta oväntade vändningar, kan vänta.

Jag är hemma och jag är lycklig,
all annan skit finns kvar, till en annan dag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Blir bara så förbannad

Tänkte ta en promenad i solen, tänkte njuta av dagen, även om det fortfarande är lite kallt.
Fastnade istället med kaffekoppen vid datorn, stirrandes på skärmen, läsandes om Hanna

Hanna träffade Mr C när hon var 17 år och dog tre år senare pga honom.

"Hanna skrev aldrig en ”bucket list”. Vi var ju bara 20 år. 

Och man dör ju inte när man är 20.

Men Hanna dog ändå. "

Jag kan inte bära hela världens smärta på mina axlar,
men jag kan inte låta bli att bli både arg och ledsen när jag läser det hennes vän har skrivit.

Man ska inte dö när man är 20 år, man ska inte dö när man har hela livet framför sig.

Mr C är orättvis och skoningslös och att det fortfarande inte finns några behandlingar 
som med garanti motar bort honom för alltid är rent ut sagt för jävligt.

Ingen ska behöva dö ung, alla har rätt att leva, men ingen går säker.

Jag tänkte ta en promenad idag men fastnade vid datorn.
Återigen fylls jag med insikten att livet är allt för skört, 
livet får vi aldrig ta för givet.

Släpper datorn, ställer undan kaffekoppen och går på min promenad.
Njuter av solen och att jag fortfarande lever.

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Landat i soffan

Efter en hel förmiddag rännandes mellan olika rum på lasarettet i Umeå,
så är jag nu äntligen hemma igen.

Började dagen utan frukost, då jag skulle vara fastande inför undersökningarna.
Skippade kaffet också då jag bara fick dricka det svart och svart kaffe i en tom
och känslig mage, kändes som upplagt för problem.

Så inget kaffe, ingen frukost.

Sen fick jag lägga mig på en brist med armarna över huvudet liggande på nån skum kudde.
Efter att de ritat ett antal kryss på mig, ett mellan bröstet och ärret och ett nedanför armhålan på
vardera sida kroppen, så flyttade de omkring mig för att justera in mig efter ett grönt laserkryss...
När jag nu låg som jag skulle, så blåstes kudden jag låg på upp och en "Jenny-formad" kudde hade skapats.

Sen var jag klar där och fick gå till nästa väntrum...

Blev inom kort uppropad, in i ett rum, fick väga mig, gillades inte!
Sen kollades ett blodsocker, och en kanyl sattes på handen.
Kanylen var jobbigast, inte för att det gjorde ont eller så, men sist jag hade en sån på handen var när jag opererades i höstas. Var en massa jobbiga minnen som kom tillbaka...
Sen fick jag vila under en timme och samtidigt dricka vatten, nästan en liter skulle jag få i mig.

Sen vidare till nästa rum, dricka lite till vatten, vila och lite senare dags för den "radioaktiva" injektionen.
Och så ännu mera vila, 25 minuter närmare bestämt.
Under dom minuterna fick jag inte ens läsa, utan skulle ligga helt stilla, efter en liter vatten vill jag påstå att det var lite jobbigt där mot slutet, men klarade mig utan olyckor.

Vidare till nästa rum, efter att ha fått kissa först.
Upp på en brist och fick nu ligga i min "Jenny-formade" kudde.
De flyttade runt mig lite för att återigen ställa in mig efter det gröna laserkrysset och sen gjorde de små "tatuerings-prickar" i mitten av kryssen de ritat, så jag har lix gaddat mig idag.

Slutligen tog dom röntgenbilderna och jag fick packa mig hemåt.

Kort sagt, allt har gått bra, personalen verkar jättetrevlig även på strålningsavdelningen och jag känner mig inte ett dugg nervös inför kommande veckor.

Nu ska allt bara bli bättre och bättre!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Känna igen smärta

Efter en väldigt snabb kopp kaffe hemma på stan, så hoppade jag på bussen till Umeå.
Skulle vilja benämna resan, som den värsta i mitt liv.
När man är van att bussen mer eller mindre går raka spåret så stannade den jag valt idag överallt.

Vi färdades i kringelkrokar på vägar som fick hela bussen att skaka och när vi äntligen fick oss ut på E4:an, så skulle allt som rörde på sig köras om.
Jag brukar inte vara åksjuk, men idag var jag det...

Nåja, jag kom fram i tid och i ett stycke.

Började med att checka in på hotellet och sen ner i snålblåsten till mottagningen.
Skulle först ta prover men då jag hade lite tid över gick jag in på dagvården och bad dom att spola igenom min venport , den ska spolas var fjärde vecka. När dom ändå höll på att sticka mig så passade dom på att ta proverna direkt.

Dötid uppstod, närmare bestämt en och en halv timme.

Satt en stund och tittade på alla människor och drack en kopp kaffe, tog inte så lång stund innan jag blev less på det och gick upp på mottagningen igen.

Fulla väntrummet med människor, gamla och yngre, med eller utan hår.
Mer eller mindre synbart sjuka.

Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.
Ögonen var blanka.
Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.
Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.
Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags
för mig att gå in till doktorn.

För mig gick det bara bra, mina vita blodkroppar ligger nu på 3.1, lite i underkant, men dom har ju aldrig riktigt betett sig "normalt"
Trodde jag skulle få träffa Dr Z idag, istället blev det en trevlig Dr Å.
Hon förklarade väldigt bra för mig hur morgondagen kommer att se ut, vad som ska hända och varför,
så nu känner jag mig inte alls lika nervös längre.

Fick även info om "terapibad" här på lasarettet som jag kan gå på under strålningsveckorna.
Tror nog att jag kommer att göra det.

Nu sitter jag på mitt rum, låter lite mat sjunka ner i magen och sen blir det nog en liten sväng ner och testa löpbandet innan det är dags att sova.

...kan inte släppa kvinnan i väntrummet...
Hoppas hon hade ett positivt möte med sin doktor...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Om man skulle landa nu då

Har varit en tuff helg.
Pendlat mellan hopp och förtvivlan,
varit övertygad att Mr C tagit över hela kroppen.

Ångesten har gjort det svårt att både äta och andas.

Blev lovad att Dr Y skulle höra av sig till mig
men telefonen har varit tyst,
ända fram till nu på morgonen.

Dr Y lät optimistisk,
röntgen visar inga tecken på övrig spridning,
körtlarna på halsen har alltså drabbats av ett
"lokalt återfall" och som jag förstått det,
så är det inte helt ovanligt...

Då jag inte klarar av cellgifterna så bra,
så har han bestämt att vi skippar dom för nu.
Istället blir det extra strålning på halsen för att på så sätt
mota bort Mr C.

Känner mig lättad, känns som att jag kan andas igen.

Jag kommer att fixa det här!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Stirrar livet i vitögat

Skulle vi kanske kunna ta och backa bandet?
Troligtvis skulle jag till slut sitta där jag gör idag ändå,
för det finns inga val jag kunnat göra för att förändra min situation.

Men kan vi ändå backa bandet,
ge mig i alla fall tillbaka mina 10 senaste år
så lovar jag att inte glömma bort att njuta.

Spridningen är ett faktum,
storleken på spridningen oklar till röntgensvaren kommer.
Det jag vet i nuläget är att jag har ett antal förändringar
från nyckelbenet upp på halsen och förhoppningsvis är det det enda.

Behandlingsplan har jag ännu inte fått då Dr Y skulle ringa mig som det lät under helgen.

Samtidigt som jag nu sörjer beskedet så försöker jag klamra mig fast.
Tänker inte ge med mig,
tänker inte ge upp,
tänker inte tillåta mig själv att låta sjukdomen ta över.

Mitt liv började för snart 35 år sedan,
mitt nya liv börjar redan idag,
varje dag är från denna dag lika värdefull och livet väntar inte.

Njut min vän, njut!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Igår så hände det

Har känt mig så lugn hela veckan,
har hållit huvudet högt och ovanför ytan,
har stått ut...

Men jag tog mig inte hela vägen.

Igår under eftermiddagen smög sig ångesten på,
en tryckande känsla över bröstet,
kändes näst intill omöjligt att andas.

En känsla av maktlöshet blandat med panik.

Grät i famnen på mannen igår kväll,
hysteriskt,
så som jag inte kan minnas att jag gjort sen jag var liten.
Kippade efter andan,
kände mig liten och rädd.

Låg där länge, lyssnade på hans lugnande ord
om hur allt ska bli bra igen och grät.

Allt kommer att bli bra igen, oavsett vad jag får för besked idag
så säger hjärtat åt mig att det kommer att bli bra.

Jag vet inte när jag får beskedet idag,
jag vet egentligen inte heller OM jag får beskedet idag,
provsvaren kan ju trots allt bli försenade.

Det känns som att det absolut värsta som kan hända idag,
är att jag inte får veta.
Det känns som om jag bara får veta vad jag har att göra med så
kan jag ta tag i det och hantera det.

Jag bryter ihop och kommer igen,
ännu en gång starkare än jag var innan.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon kommer känslorna

Fjärilar, elefanter och en ångvält i magen.
Nervös till tusen inför morgondagen.

Men vad kan jag göra?

Jag har ingen makt överhuvudtaget ,
det är bara att följa med på tåget och ta det som det kommer.

Trycker undan en massa känslor,
sparar dom tills imorgon.

Det är förmodligen både på gott och på ont,
men jag vill inte gå omkring och vara ledsen nu
om det visar sig imorgon att jag inte har något att vara ledsen över...

Så imorgon kan det nog bara gå på två sätt,
antingen spricker jag av glädje
eller så rasar jag av sorg.

Fast det är ju trots allt omöjligt att veta hur jag kommer att reagera...

Fördriver tiden idag med promenader, hög musik, kramar och ishackning.
Kanske ska jag försöka måla något också, men just den biten känns svår
när jag finner det lättast att måla när känslan är konkret.
Känslan just nu är diffus och ogreppbar...

Imorgon på morgonen väntar röntgen med härlig kontrastvätska
och sen någon gång under dagen förväntas jag får svar.

Orkar jag, så skriver jag om hur det har gått.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det du Mr C?

Gårdagen var riktigt snurrig.
Tider bokades hit och dit och det slutade som jag skrev igår,
med att jag var och tog biopsin och som det lät så skulle jag få svar i samband med
röntgen på fredag.

Det var Dr X som tog biopsin.
Han klämde och kände först på knölarna och sa kort och gott:
- Jag vill inte påstå att jag hoppar högt...

Så även om jag försöker vara positiv, så känns det nog lite grann som att det är
Mr C som kommit på besök igen.
Trots det vet jag ännu inte vad jag ska känna...

Mötet med Dr X gick bra, trots att jag under en period kände mig rätt besviken på honom
men vi har träffats ett par gånger på "neutral mark" och igår kändes allt lika bra som jag tyckte
att det gjorde från början.

Önskar nu att veckan ska gå fort och att det ska bli fredag,
samtidigt får dagarna gärna gå väldigt långsamt så jag hinner njuta lite extra
innan ett eventuellt skitbesked.

Vad som händer om det nu är Mr C, har jag ingen aning om.
Men inställningen är och kommer alltid att vara densamma, skiten ska bort!!

Har för övrigt både idag och igår fått mig ut på promenad, värker i kroppen och
benen känns stumma, men själen blir glad och då tar jag "bieffekterna" med en klackspark.

Skickar kärlek och värme till alla er som stöttar mig på min resa!
Det är så skönt att inte behöva känna sig ensam!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här går det undan

Har fått tid för röntgen på fredag.
Känns skönt att det gick så himla fort.

Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.

Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.

Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om  att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?

Men det kanske är min tur nu?

Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.

Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...

Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag kunde ha gått i mål...

Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...

Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...

Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.

Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.

"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"

Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:

Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.

Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.

Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.

- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.

Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.

Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon gäller det...

Nervös och orolig,
fundersam och samtidigt känns det så skönt att det äntligen är dags.

08:45 blir det provtagning i Umeå,
09:15 får jag träffa Dr Y.

Förhoppningsvis får jag klarhet i hur han tänkte angående sista cyton.
Förhoppningsvis får jag en plan gällande kommande strålning.
Och förhoppningsvis kommer han fram till att knölarna på halsen är helt ofarliga...

Blir att försöka göra en tidig kväll så att jag känner mig hyfsat pigg imorgon
och så att jag inte försover mig...

Håll en tumme att jag får sova i natt och att morgondagen blir positiv...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Underbara ungar

Den här dagen, för elva år sedan, föddes två underbara tjejer.

Klockan 14:29 och 14:35 såg de dagens ljus för första gången
och känslan över det första mötet går fortfarande inte att beskriva.

Den enorma kärleken jag kände är så mycket större än någonting
jag tidigare känt.

Tiden går alldeles för fort och visst önskar jag ibland att man kunde få
stanna tiden, bara för en stund och njuta över det rådande ögonblicket.

Elva år av kärlek och förundran, glädje, skratt och tårar.
Ingen dag är utan nya överraskningar och jag upphör aldrig att förvånas.

Älskade, älskade ungar, vad vore livet utan er?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre