Är det du Mr C?

Gårdagen var riktigt snurrig.
Tider bokades hit och dit och det slutade som jag skrev igår,
med att jag var och tog biopsin och som det lät så skulle jag få svar i samband med
röntgen på fredag.

Det var Dr X som tog biopsin.
Han klämde och kände först på knölarna och sa kort och gott:
- Jag vill inte påstå att jag hoppar högt...

Så även om jag försöker vara positiv, så känns det nog lite grann som att det är
Mr C som kommit på besök igen.
Trots det vet jag ännu inte vad jag ska känna...

Mötet med Dr X gick bra, trots att jag under en period kände mig rätt besviken på honom
men vi har träffats ett par gånger på "neutral mark" och igår kändes allt lika bra som jag tyckte
att det gjorde från början.

Önskar nu att veckan ska gå fort och att det ska bli fredag,
samtidigt får dagarna gärna gå väldigt långsamt så jag hinner njuta lite extra
innan ett eventuellt skitbesked.

Vad som händer om det nu är Mr C, har jag ingen aning om.
Men inställningen är och kommer alltid att vara densamma, skiten ska bort!!

Har för övrigt både idag och igår fått mig ut på promenad, värker i kroppen och
benen känns stumma, men själen blir glad och då tar jag "bieffekterna" med en klackspark.

Skickar kärlek och värme till alla er som stöttar mig på min resa!
Det är så skönt att inte behöva känna sig ensam!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kom igen blodvärdet!!

Onkologen ändrade sig.
Ny provtagning på tisdag, istället för måndag.
Behandling inbokat till onsdag.

Vågar inte hoppas att det går vägen
men det vore fantastiskt om det gjorde det...

Får jag nu göra behandlingen onsdag så kommer jag, om jag minns rätt, fortfarande må rätt bra på lördagen.
Annars får ni spana efter en halvt döende Jenny i TV-rutan under Melodifestivalen.

För dit ska jag.

I övrigt så mår jag rätt bra nu.
Förutom att tröttheten inte tycks ge med sig och benen värker.
Men humöret känns stabilt och det finns ork till mer än att "ligga i sängen och klättra på väggarna" som en kvinna så klokt uttryckte det.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lever på en berg-och-dal-bana

Varit riktigt tungt nu ett par dagar.
Ifrågasätter mig själv och sjukdomen.
Försöker hitta nån form av förståelse för vad det är som händer.

Trött och slut, värk i kroppen och less.
Återigen så fruktansvärt less.

Samtidigt så känns det idag lite bättre än vad det gjorde igår
och sju resor bättre än det gjorde dagen innan.
Så återigen känns det som att livet är på väg tillbaka.

Är så förvirrad, blir förvirrad av alla känslor, alla funderingar.

Måste i alla fall stoltsera med att jag lyckats vara ute och röra på mig en del i veckan.
Som i ett försök att sortera och ventilera alla funderingar har det fått bli
korta promenader.
Smärtsamma promenader, förmodligen zombieliknande promenader.
Dessutom torterade jag mig igenom 20 minuter Tai Chi igår.

Älskar Tai Chi och har gjort det mycket förut.
Sen diagnosen har jag inte gjort ett enda pass men som sagt,
igår var det dags.
Samtidigt som det sprängde i varje ben i kroppen, så kände jag en otrolig befrielse
när jag tagit mig igenom det.

Och det som nog kändes allra bäst,
var att jag insåg att kroppen, trots allt, inte är helt slut.
Balansen fanns där, kraften och styrkan är inte helt borta.
Trots viktuppgång, så har kroppen inte helt förfallit.

Lycka!

Efter det, blev jag visserligen så trött att jag låg och kurade i soffan hela dagen.
Men jag kände mig nöjd med mig själv.

Jag ska vara nöjd med mig själv!

Livet med cancer är en berg-och-dal-bana,
jag vet aldrig vad dagen ska bjuda på när jag slår upp ögonen.
Jag vet aldrig hur mycket energi som finns och när den tar slut.

Men jag ska vara nöjd med mig själv och det jag klarar av,
för jag gör det bästa jag kan av varje dag.

Och det bästa är gott nog...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får jag vara trött på mig själv?

Trött på mitt eget gnäll?
Less på att höra mig själv säga samma sak om och om igen?

Får jag vara förbannad på hur orättvis jag tycker att den här skiten är?
Får jag vara arg för att jag inte orkar?

Får jag snälla bara vara?

Försöker ladda batterierna, hitta motivation och energi igen,
vart tog den vägen?

Jag vet att den finns där inne, någonstans gömmer den sig,
men tårarna är närmare....

Helvete!

Orkar inte klaga längre men hur mycket jag än biter mig i läppen
så slinker skiten ut.
För skiten måste ut.

En gång kvar!!

Det är verkligen bara en cellgiftsbehandling kvar,
men först måste jag ta mig igenom sviterna efter den senaste
och idag, idag känns det fruktansvärt tungt.

Tungt och ensamt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Acceptera och ta det sen

Att vara så medveten, men ändå inte förberedd.
Att ha garden uppe, men ändå bli knockad utan förvarning.

Hur mycket jag än försöker förstå,
så kan jag inte greppa situationen.

Plötsligt sitter jag där,
dränerad på all energi innan klockan ens passerat lunch.

Orkar inte, vill så mycket, men hur mycket jag än försöker
slår jag hela tiden näsan i väggen.

"Du måste acceptera"
"Du måste lägga energin på det du vill och inte det du anser vara ett måste"

Jag vill orka vara stark, men jag gör inte det.
Jag måste acceptera att jag inte orkar vara stark, men jag gör inte det heller.

Kör fast och gräver ner mig, som vanligt.
Kämpar för att hålla huvudet högt över ytan, men det går bara inte.
Att vara så grundslut, att plötsligt bara rasa, utan förvarning, det är fruktansvärt...

Jag måste acceptera att det kommer ett sen.
Det kommer att komma en ljusare tillvaro, snart, längre fram, så småningom.
Men inte nu...

Saker måste få vänta, ta den tid det tar,
jag måste tillåta mig själv att släppa efter, be om hjälpa.
Jag är ingen superhjälte och det är ingen mer än jag som begär att jag ska vara det heller.

Jag vill men jag orkar inte,
jag måste acceptera och ta det sen.

Först måste jag bara förstå hur...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hög på kortison

Speedad och livet går i 180 inne i huvudet.
Och märkligt nog känner jag mig ändå så fruktansvärt trött.

Konstig kombination, men drivkraften, motivationen är på topp.
Jag har bara en behandling kvar!!

Ler inombords, jag har snart tagit mig igenom den värsta biten.

Sen är det fem (korta) veckor i Umeå för strålning,
sen kan livet börja om igen!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Just idag är jag stark... en stund i alla fall

Lovade barnen vid ett svagt ögonblick igår att följa dom till skolan idag,
straffet blev en natt med lite sömn och värk på morgonen.

Men jag höll mitt ord, kravlade förvirrat ur sängen och tog en promenad med dom.
Konstigt nog, gick det mycket lättare än vad jag räknat med
och innan jag var hemma igen så hade kroppen och knoppen vaknat till liv.

Sen har det rullat på,
besökt jobbet och lämnat sjukintyg, kramats med den gode T och tjuvat lite av hans energi och
surrat med alla underbara människor där.

Sen blev det en liten tur på stan med älskade syster, en alldeles för stor kopp kaffe
och en tröja inhandlades.
Sen hämta barn, åka och handla lite och till slut landade jag hemma igen
och tack och lov att inga äventyr är inplanerade för kvällen, för nu är batterierna näst intill tomma.

Konstigt det där, att så fort lite energi dyker upp
så känner jag ett starkt behov av att göra av med den.

Men det är ju så förbaskat roligt att orka!

Tillbringar nog resten av dagen i soffan eller så måla lite kanske.
Spara på den lilla energin som finns kvar, för imorgon blir det att fira att jag tagit mig igenom behandling fyra med familjedag på lekland och middag ute någonstans.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Snart kanske...

Tillbringat dagen ensam för första gången på drygt två veckor.

Huset har varit tyst, stilla, tomt och kallt.

Har visserligen inget emot att vara ensam men nu såhär första dagen så måste jag erkänna att det känts lite sorgligt.

Har mest bara vilat idag, försökt sova utan framgång.
Målat lite också men blev till slut så trött att soffan kändes mer lockande.

Har bara en vecka på mig att återhämta mig nu innan det är dags igen och det känns inte lockande alls med ny behandling om jag ska vara såhär sliten...

Behöver energi, behöver kraft att orka och just nu finns den inte.
Men en dag i taget, hoppas återigen på att få sova ordentligt i natt.
Vakna utvilad imorgon.

Hoppas och önskar...

Magen har dessutom sagt upp sig.
Vet inte om det är alla tabletter jag tagit sista veckan, det faktum att jag försöker ändra matvanor eller helt enkelr en kombination av de två.

Allt passerar hur som helst väldigt fort genom kroppen.
Kanske kan det också bidra till att jag är extra trött?

Funderar, spekulerar och analyserar, som vanligt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Har jag berättat hur trött jag är?

Trotts att det igår kväll kändes som att jag skulle somna bara jag stängde ögonen,
så låg jag vaken och snurrade.

Frustrerande är bara förnamnet.
Går omkring i nån sorts vakuum,
känner mig dimmig och allmänt förvirrad.

Måste däremot påpeka att värken idag,
mer eller mindre har gett med sig.
Lite öm i skinnet, men den sprängande känslan inuti kroppen
gör sig bara påmind vid enstaka tillfällen.

Är ju alltid nått, eller hur?

Men ärligt talat, så känner jag numera ett ganska desperat behov
av att sova ordentligt.

Trots detta ångar jag på idag av ren jäkla tjurskallighet.

Har formligen kastat ner alla julsaker i sina lådor,
rivit ner granen i all hast och när barnen undrat:
-Vart ska den här?
Så har svaret fått bli:
-Är väl inte så noga...

(Kommer att få ångra det bittert vid advent)

Trött, inte bara fysiskt och psykiskt,
trött på julen och alla saker som stått ihoptryckta runt huset.
Trött på mörkret, trött på gardinerna som stänger ute de få solminuterna...

Trött punkt

Dessutom mitt i allt detta, så gick dammsugarslangen sönder, helvete!

Bestämmer mig för att det jag nu åstadkommit idag får räcka.
Det kommer en dag imorgon och trots all denna trötthet,
så känner jag återigen en gnutta hopp...
För nu kan solen lysa på mig genom köksfönstret...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det nu, eller kanske aldrig?

Så när jag ligger där sömnlös,
snurrandes i sängen,
ojjandes över att kroppen gör ont och att sömnen inte vill komma till mig.

Så börjar jag fundera.

När jag fick min diagnos i augusti,
bestämde jag mig, av någon anledning för en rätt märklig sak,
att släppa på kraven,
kraven på mig själv,
må bra, äta det jag ville och göra det som kändes rätt.

Att släppa på kraven och må bra kan väl aldrig vara fel,
men när man konstaterar fem månader senare,
att vågen visar +10 kilo, så händer det något i huvudet.

Jag har gått upp 10 kilo sedan i augusti,
går vi ett år till tillbaka i tiden, så har jag gått upp 20 kilo sen jag började
om att jobba.

20 kilo, av de nästan 50 kilo jag en gång gjorde mig av med,
har jag fått tillbaka.

Slappna av!!

Har försökt intala mig själv, att när cellgiftsperioden är förbi,
när strålningen drar igång och kanske en del av det normala återvänder,
då ska jag ta tag i skiten igen,
men varför ska jag vänta?

Orken finns inte, kraften finns inte,
inte till att löpträna, styrketräna eller någon annan form av hårdare träning,
men några varv runt huset, eller till och från postlådan,
vad som helst.

Behöver få mig igång, försöka hålla mig igång och i alla fall se till att jag inte gräver mig djupare.

Kanske är det dumt att belasta sig själv med ytterligare,
men egentligen behöver jag inte göra det så svårt för mig.

1. Sluta med godiset
2. Sluta äta på kvällen
3. Sluta småäta mellan målen
4. Ät mer grönsaker/frukt
5. Nån form av rörelse, promenad, varje dag

Det borde i det här skedet räcka för att hålla det i schack i alla fall.

För i ärlighetens namn, att se på sig själv i spegeln,

se en trött människa, med nått fjunigt ludd på huvudet och bara ett bröst,

räcker för att man ska börja fundera på vem man tittar på egentligen.

Sen när allt börjar puta, kläder börjar spänna, då blir det än jobbigare.

Sätter ner foten, skäller lite på mig själv,

bestämmer mig för att inte ställa en massa krav, 

men att i alla fall ta och skärpa mig.

Jag kan det här,

jag har gjort det förr

och jag mår så mycket bättre om jag är i ballans.

Men hur börjar man om man inte orkar?

Med höger fot före vänster kanske?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Börjar ju bra det här

Skulle vilja göra en lista med gnäll som skulle kunna räcka
i all oändlighet.

• Småsår i munnen
• Känns som jag bränt mig på tungan
• Biter mig i kinderna hela tiden pga av såren och svullnaderna
• Blåsor
• Törstig, men svårt att dricka
• Måste överkrydda maten för att känna nån smak
• Överkryddar maten och blir ännu mera törstig
• Ont i skinnet
• Värk i leder
• Ont i armarna
• Neulastasprängande värk i höfter/bäcken/lårben
• Kliar i hårbotten
• Trött, sjuuuukt trött
• Överskottsenergi
• Gör av med överskottsenergi, blir ännu tröttare
• Ont i huvudet
• Magen orolig
• Gnällig
• Sa jag att jag är trött
• osv osv osv

Gott nytt år föresten!

Tar den här dagen för vad den är, hoppas på att få må bättre imorgon eller kanske dagen efter det.

En dag i taget, små, små steg mot ett hälsosamt och underbart 2013...

Lägger mig i soffan, försöker umgås med familjen efter bästa förmåga, njuter i alla fall av att få ha dom nära,

även om jag kan förstå om min negativa utstrålning idag inte är så tilltalande.

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Taxotere dag två

Ont i kroppen, trött, sover dåligt.
Lycklig.
Magen orolig.
Ligger i soffan och stirrar.
Mår bra men samtidigt inte.

Kluven.

Vet inte riktigt hur jag mår.
Känns som att jag skulle kunna ligga här hela dagen samtidigt känner jag att det finns någon form av energi som måste få släppas ut.

Hungrig men inte sugen på något,
allt tycks smaka så mkt mer än vanligt.
Och allt har en skum bismak.
Ont i munnen, sprukna läppar.
Sugen på vatten men vatten smakar nog värst av allt.

Känner att jag gnäller idag men just nu är det såhär det är.
Kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår och vad det är jag känner.

Ligger kvar i soffan en stund till och försöker bestämma vart den här dagen ska leda mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jävla-piss-skit

Att jag ska börja storgråta för att jag inte får åka på behandling, det trodde jag aldrig skulle hända.
Men nu hände det, igen, för andra veckan i rad...

De vita blodkropparna håller sig fortfarande låga, 2,3 denna vecka, 1,7 hade jag haft förra.
Så det går sakta men säkert uppåt, men riktvärdet 3,0, känns långt borta.

Alla andra prover ser bra utom, förutom de där förbaskade blodkropparna.

- Finns det INGET jag kan göra?
- Försöka leva häslosamt och må bra, mer än så kan du inte påverka.

Kroppen och onkologen har bestämt sig, det blir ingen behandling den här veckan heller
och jag känner mig ledsen, arg och nedsämd.

FAN!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

På tisdag, på tisdag, på tisdag...

Dr. Y ringde i förmiddags, ville kolla läget.
Kolla hur jag mådde efter gårdagens besked.

Vad ska man säga, besviken, rastlös, står och stampar.
För varje gång värdena är dåliga så blir behandlingsperioden längre.
Suger, om jag ska uttrycka mig som ungarna.

Han meddelade att jag inte på nått sätt behövde oroa mig över värdena,
att det är helt ok.
Han meddelade också att dosen kommer att sänkas ytterligare till nästa gång
och att det inte på något sätt kommer att påverka slutresultatet.

Jag litar på honom...

Vi siktar in oss på nästa tisdag i stället, med provtagning hemma på måndag.

Så det är bara att passa på och njuta av dagarna fram till dess.
Mår ju ändå helt ok, borde tydligen må sämre än jag gör.
Fast allt är ju relativt...

Har för övrigt målat en hel del i dag, inte tavlor, utan väggar.
Rensat tankarna och fått ut överskottsenergin.
Saker som inte kräver någon som helst tankeverksamhet känns lämpliga att sysselsätta sig med.
Däremot är målandet på gränsen till för fysiskt ansträngande, men måla, pausa, pausa, måla, går superbra.
Känns bara så härligt att faktiskt kunna göra något, även om allt tar extremt lång tid för mig.

På tisdag, på tisdag, på tisdag...
Visst är det väl ändå dags då, att få komma halvvägs?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Slut men lycklig

Känner mig lite upp och ner.
Glad och pigg, men trött och slut och lite grinig.
Ganska mkt grinig om ni frågar vissa
men upplever det nog inte så själv.

Bävar för tisdagen som kommer,
längtar samtidigt till att få göra bort sista FEC:en.

Upp och ner är tillvaron,
rastlös och massor jag vill göra.
Samtidigt vill jag bara gömma mig under täcket.

Har slipat lite spackel idag,
fick ont i armarna och gav upp.
Hjälpte ungarna att ordna i sitt sovrum,
blev helt knäckt.

Men jag ler inombords.

Vrickat.
Högst märkligt.

Så glad, trött, lycklig, uppgiven
på en och samma gång.

Funderar hur jag någonsin ska få koll på någonting
då känslorna alltid ligger utanpå kroppen
och viljan och orken aldrig tycks gå hand i hand,

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nedräkning

Mår toppen!

Så nu har jag fem dagar på mig att göra allt det där som jag inte orkat
de senaste två veckorna.

Alla säger vila... vila... vila...

Ja jag vet, men jag orkar inte vila hur mycket som helst.
Och varför ska jag vila när jag känner att orken till annat finns?

Fast ok, jag erkänner, allt jag gör tar dubbelt så lång tid som i vanliga fall.
Kroppen är inte riktigt med och allt kräver en extra tanke.

Mår fantastiskt!

Känner ett sug av att komma ikapp med livet som fått ligga på is ett tag.
Vet bara inte vart jag ska börja.

Prioriterar annars än förut och börjar med det som känns roligt att göra,
allt det tråkiga kan vänta.

Fem dagar kvar till sista FEC behandlingen,
ska bli så skönt att slippa den där äckelpäckelrödafecpåsen...

Känns underbart!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

När benen försvinner

Idag är ingen bra dag,
inte ur värksynpunkt i alla fall.

Spränger i fingrar, handleder, över bröstkorgen,
ländrygg och i höfterna.

Känns ganska precis som att någon kopplar ström i kroppen
på mig med oregelbundna mellanrum.

Rätt som det är, när jag minst anar det, går det en stöt genom kroppen
och benen mer eller mindre viker sig av smärtan.

Känns otäckt och högst irriterande.
Tycker att värken hållit sig kvar länge denna gång och
det tycks bli värre och värre varje dag.

Proppar i mig värktabletter, lite mot min vilja,
men jag hoppas de ska plocka bort smärttopparna i alla fall.
Såhär långt, verkar de tyvärr inte ens göra det.

Härdar ut men bestämmer mig för att kontakta sjukvården om det inte ebbar ut snart.
För det känns ohållbart att alltid behöva gå beredd att ta i sig  när benen försvinner.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Upp och iväg

Efter en mysig förmiddag i sällskap av storasyster, så känns läget under kontroll.

Värken består men på något sätt känns det som att det lugnat ner sig lite.

Känner hopp inför morgondagen.
Hoppas på sol och energi att ta en liten promenad.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fec2 dag 2

Mår nog ärligt talat oförskämt bra,
i alla fall lät det lite så när jag träffade Dr. X idag.
Jepp, jag har varit ute på vift och jag råkade då snubbla på Dr. X.

Har gruvat mig, men varit medveten om att den dagen skulle komma.
Vad skulle jag säga?
Hur skulle jag reagera?
Skulle jag kunna låta bli att nämna hela soppan med den felaktiga diagnosen?

Vi möttes tack och lov på neutral mark
och jag tror att det var det bästa som kunde hända.
För det kändes jättebra,
han var nyfiken, intresserad och gav intrycket av att jag nog
borde må sämre med tanke på dosen Fec jag får.

Men jag mår bra eller i alla fall bättre nu än förra gången.
Jag har orkat mer nu, men är fruktansvärt trött.
Och känner mig konstant salongsberusad...

Sover bort hela förmiddagarna och det är nog därför
jag överlever eftermiddagarna.

Men men, man ska inte ropa hej förens man kommit över ån,
att ta sig över tog en dryg vecka förra gången,
så än har jag ett par spännande dagar framför mig...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Gör så gott jag kan

Vare sig vilandet eller något annat går speciellt bra.
Försöker stanna av uti mellan, men blir så rastlös,
försöker göra annat, blir slut.

Segar fram som en sengångare,
plockar lite här, vilar lite där.

Frustrerad.

Har i dag åstadkommit att dammsuga och renbädda.
Mer än vad jag åstadkommit på ett bra tag nu.

Men det har tagit mig ganska precis hela dagen
och jag gissar att jag får vara nöjd med det.

Energin sugs ur mig så fort jag får mig på fötter och
rinner till så fort jag sätter mig ner,
känns det som i alla fall.

Kände mig som en superhjälte i morse,
kände mig pigg och laddad att ta för mig av dagen
men nu är jag slut.

Längtar faktiskt till den dagen då jag orkar vända upp och ner på huset
och sen ställa allt i ordning på en och samma dag.

Fram till dess får jag dra mig fram i den takt det går och
öva på de magiska orden:

Kan någon hjälpa mig...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre