Stirrar livet i vitögat

Skulle vi kanske kunna ta och backa bandet?
Troligtvis skulle jag till slut sitta där jag gör idag ändå,
för det finns inga val jag kunnat göra för att förändra min situation.

Men kan vi ändå backa bandet,
ge mig i alla fall tillbaka mina 10 senaste år
så lovar jag att inte glömma bort att njuta.

Spridningen är ett faktum,
storleken på spridningen oklar till röntgensvaren kommer.
Det jag vet i nuläget är att jag har ett antal förändringar
från nyckelbenet upp på halsen och förhoppningsvis är det det enda.

Behandlingsplan har jag ännu inte fått då Dr Y skulle ringa mig som det lät under helgen.

Samtidigt som jag nu sörjer beskedet så försöker jag klamra mig fast.
Tänker inte ge med mig,
tänker inte ge upp,
tänker inte tillåta mig själv att låta sjukdomen ta över.

Mitt liv började för snart 35 år sedan,
mitt nya liv börjar redan idag,
varje dag är från denna dag lika värdefull och livet väntar inte.

Njut min vän, njut!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon kommer känslorna

Fjärilar, elefanter och en ångvält i magen.
Nervös till tusen inför morgondagen.

Men vad kan jag göra?

Jag har ingen makt överhuvudtaget ,
det är bara att följa med på tåget och ta det som det kommer.

Trycker undan en massa känslor,
sparar dom tills imorgon.

Det är förmodligen både på gott och på ont,
men jag vill inte gå omkring och vara ledsen nu
om det visar sig imorgon att jag inte har något att vara ledsen över...

Så imorgon kan det nog bara gå på två sätt,
antingen spricker jag av glädje
eller så rasar jag av sorg.

Fast det är ju trots allt omöjligt att veta hur jag kommer att reagera...

Fördriver tiden idag med promenader, hög musik, kramar och ishackning.
Kanske ska jag försöka måla något också, men just den biten känns svår
när jag finner det lättast att måla när känslan är konkret.
Känslan just nu är diffus och ogreppbar...

Imorgon på morgonen väntar röntgen med härlig kontrastvätska
och sen någon gång under dagen förväntas jag får svar.

Orkar jag, så skriver jag om hur det har gått.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det du Mr C?

Gårdagen var riktigt snurrig.
Tider bokades hit och dit och det slutade som jag skrev igår,
med att jag var och tog biopsin och som det lät så skulle jag få svar i samband med
röntgen på fredag.

Det var Dr X som tog biopsin.
Han klämde och kände först på knölarna och sa kort och gott:
- Jag vill inte påstå att jag hoppar högt...

Så även om jag försöker vara positiv, så känns det nog lite grann som att det är
Mr C som kommit på besök igen.
Trots det vet jag ännu inte vad jag ska känna...

Mötet med Dr X gick bra, trots att jag under en period kände mig rätt besviken på honom
men vi har träffats ett par gånger på "neutral mark" och igår kändes allt lika bra som jag tyckte
att det gjorde från början.

Önskar nu att veckan ska gå fort och att det ska bli fredag,
samtidigt får dagarna gärna gå väldigt långsamt så jag hinner njuta lite extra
innan ett eventuellt skitbesked.

Vad som händer om det nu är Mr C, har jag ingen aning om.
Men inställningen är och kommer alltid att vara densamma, skiten ska bort!!

Har för övrigt både idag och igår fått mig ut på promenad, värker i kroppen och
benen känns stumma, men själen blir glad och då tar jag "bieffekterna" med en klackspark.

Skickar kärlek och värme till alla er som stöttar mig på min resa!
Det är så skönt att inte behöva känna sig ensam!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lever på en berg-och-dal-bana

Varit riktigt tungt nu ett par dagar.
Ifrågasätter mig själv och sjukdomen.
Försöker hitta nån form av förståelse för vad det är som händer.

Trött och slut, värk i kroppen och less.
Återigen så fruktansvärt less.

Samtidigt så känns det idag lite bättre än vad det gjorde igår
och sju resor bättre än det gjorde dagen innan.
Så återigen känns det som att livet är på väg tillbaka.

Är så förvirrad, blir förvirrad av alla känslor, alla funderingar.

Måste i alla fall stoltsera med att jag lyckats vara ute och röra på mig en del i veckan.
Som i ett försök att sortera och ventilera alla funderingar har det fått bli
korta promenader.
Smärtsamma promenader, förmodligen zombieliknande promenader.
Dessutom torterade jag mig igenom 20 minuter Tai Chi igår.

Älskar Tai Chi och har gjort det mycket förut.
Sen diagnosen har jag inte gjort ett enda pass men som sagt,
igår var det dags.
Samtidigt som det sprängde i varje ben i kroppen, så kände jag en otrolig befrielse
när jag tagit mig igenom det.

Och det som nog kändes allra bäst,
var att jag insåg att kroppen, trots allt, inte är helt slut.
Balansen fanns där, kraften och styrkan är inte helt borta.
Trots viktuppgång, så har kroppen inte helt förfallit.

Lycka!

Efter det, blev jag visserligen så trött att jag låg och kurade i soffan hela dagen.
Men jag kände mig nöjd med mig själv.

Jag ska vara nöjd med mig själv!

Livet med cancer är en berg-och-dal-bana,
jag vet aldrig vad dagen ska bjuda på när jag slår upp ögonen.
Jag vet aldrig hur mycket energi som finns och när den tar slut.

Men jag ska vara nöjd med mig själv och det jag klarar av,
för jag gör det bästa jag kan av varje dag.

Och det bästa är gott nog...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag hatar dig!

Jag tycker inte om dig,
det har jag inte gjort sen den dagen jag fick veta att du fanns.
Jag föraktar dig, avskyr dig,
vill inget annat än att slippa dig.

Jag vet inte vad du vill mig,
är det något du försöker säga?
Förmedla?

Vad är det jag gjort som förtjänat det här?

Jag hatar dig!
Jag tror aldrig jag sagt eller verkligen tyckt så om någon tidigare,
men jag hatar dig verkligen.

Vad vill du?

Du har fått mig att bli trasig,
både på insidan och utsidan.
Du har fått mig att se på mig själv med ledsna ögon,
du har fått mig att undvika min egen spegelbild.

Du är det värsta som någonsin har hänt mig
och jag vill inte ha något mer med dig att göra.

Jag är så trött, på grund av dig.
Min kropp värker, på grund av dig.
Energin till att orka, finns inte, på grund av dig.

Du är och kommer alltid att vara min fiende nummer ett.
Och jag önskar att jag kunde se dig i ögonen och få en förklaring:
Varför?

Jag vill leva med en vetskap om att jag för alltid kommer att slippa dig,
men dom säger att det aldrig finns garantier.
Jag vill leva utan oro att du ska knacka på min dörr igen när jag minst anar det.

Jag vill leva.

Ju mer jag tänker på dig, desto ondare gör det.
Jag har inte accepterat dig, jag måste acceptera dig för att gå vidare.
Men jag vet inte längre hur,
för jag kan inte acceptera någon som gjort mig så illa.

Du ska vara borta nu, det är så dom säger.
Operationen ska ha varit lyckad.
Cellgifterna ska bryta ner eventuella spår av dig.
Strålningen, ska slå ner sista spiken i din kista.

Men vart var det du kom ifrån och vad är det som säger att du inte kommer tillbaka?

Kommer jag någonsin att lita på att du är borta?
Kommer jag någonsin kunna känna mig fri från dig?

Jag hatar dig!

Jag vill aldrig ha något med dig att göra igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får jag vara trött på mig själv?

Trött på mitt eget gnäll?
Less på att höra mig själv säga samma sak om och om igen?

Får jag vara förbannad på hur orättvis jag tycker att den här skiten är?
Får jag vara arg för att jag inte orkar?

Får jag snälla bara vara?

Försöker ladda batterierna, hitta motivation och energi igen,
vart tog den vägen?

Jag vet att den finns där inne, någonstans gömmer den sig,
men tårarna är närmare....

Helvete!

Orkar inte klaga längre men hur mycket jag än biter mig i läppen
så slinker skiten ut.
För skiten måste ut.

En gång kvar!!

Det är verkligen bara en cellgiftsbehandling kvar,
men först måste jag ta mig igenom sviterna efter den senaste
och idag, idag känns det fruktansvärt tungt.

Tungt och ensamt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Acceptera och ta det sen

Att vara så medveten, men ändå inte förberedd.
Att ha garden uppe, men ändå bli knockad utan förvarning.

Hur mycket jag än försöker förstå,
så kan jag inte greppa situationen.

Plötsligt sitter jag där,
dränerad på all energi innan klockan ens passerat lunch.

Orkar inte, vill så mycket, men hur mycket jag än försöker
slår jag hela tiden näsan i väggen.

"Du måste acceptera"
"Du måste lägga energin på det du vill och inte det du anser vara ett måste"

Jag vill orka vara stark, men jag gör inte det.
Jag måste acceptera att jag inte orkar vara stark, men jag gör inte det heller.

Kör fast och gräver ner mig, som vanligt.
Kämpar för att hålla huvudet högt över ytan, men det går bara inte.
Att vara så grundslut, att plötsligt bara rasa, utan förvarning, det är fruktansvärt...

Jag måste acceptera att det kommer ett sen.
Det kommer att komma en ljusare tillvaro, snart, längre fram, så småningom.
Men inte nu...

Saker måste få vänta, ta den tid det tar,
jag måste tillåta mig själv att släppa efter, be om hjälpa.
Jag är ingen superhjälte och det är ingen mer än jag som begär att jag ska vara det heller.

Jag vill men jag orkar inte,
jag måste acceptera och ta det sen.

Först måste jag bara förstå hur...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Att vakna på avigsidan

Nä men om den här dagen kunde ta slut någon gång.
Suckat och pustat hela dan.

Allmänt less bara,
less på värken,
less på att vara trött,
less på att frysa.
less på skitcancern,
less på mig själv faktiskt,
lite less på allt och ingenting om jag ska vara ärlig.

Verkligen vaknat på fel sida,
mungiporna var neråt redan från start,
svartare än svartast under ögonen
och förmodligen, om man tittar väldigt noga,
så slår det nog blixtar runt om mig.

Rakt igenom full med negativ energi.

Och mitt i allt detta kräks en av flickorna.

Gör vågen för mig själv, pricken över i:et,
jublar inombords, var precis vad den här dagen behövde.

Skulle kännas bäst just nu att få lägga mig i sängen och
dra täcket över huvudet...
Men istället sitter jag här och muttrar.

Gnällkärring!

Det är vad jag är idag, en riktig häxan surtant.

Ser fram emot morgondagen, för imorgon är en annan dag,
förhoppningsvis bättre dag, kan då, som det känns knappast bli sämre.

Tilläggas bör att gårdagen var en bra dag, så helgen har inte varit helt bortkastad.

Färdignällt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Orkar jag igen?

Ställer mig numera konstant frågan:
Ska det vara såhär?

Fortsatt trött, fortsatt svårt att sova,
spränger i kroppen.
Visst måste det gå över snart?

Är så slut, hela tiden nära till tårar, förbannad, irriterad, nervvrak...

Avskyr när jag inte har något att jämföra med, jag har ingen "förra gång" så jag vet inte hur länge det kan hålla i sig.

Ska det över huvudtaget vara såhär?

Försöker hålla uppe humöret men det blir svårare och svårare för varje dag.
Finns ingen ork, ingen energi, inget driv alls just nu.
Täcket över huvudet, gömma mig för omvärlden och hoppas på nån ynka liten dag i frihet innan nästa behandling.

Ska det vara såhär?

Taxoteren började bättre än Fecen men det jag just nu går igenom känns som tortyr.
Jag vill inte uppleva det igen  men jag vet att jag måste.

Om det nu ska vara såhär?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sjönk som en sten

Man kan ju kanske tycka att efter att ha spenderat eftermiddag/kvällen igår med att hålla mig vid ytan,
kämpat mot värken och utmattningen från helvetet...
Så borde jag väl i alla fall fått somna in ordentligt när jag väl la mig i sängen eller i alla fall fått sova ut.

Men inte det.

Svårt att somna, vaknat flertalet gånger i natt.
Drömmer mardrömmar igen.
Vaknade halv åtta, går inte somna om.

Värken har dock lyst med sin frånvaro än så länge och jag önskar innerligt att den håller sig borta eller i alla fall inte skenar iväg som igår.

Vill inte älta gårdagen men för andra gången under hela resan kände jag tvivel på att jag kommer att ta mig igenom det här...
Att bli så slut som människa, både fysiskt och psykiskt som i ett trollslag är fruktansvärt.

Maktlös, man känner sig helt och hållet maktlös.
Och när värktabletterna inte hjälper och sömnen lyser med sin frånvaro, så är det precis vad man är, helt och hållet maktlös.

Försöker intala mig själv återigen att de kommande dagarna bara kan bli bättre men rädslan för att åter ta en hastig tur ner i botten känns skrämmande.

Det enda positiva i det här är att jag nu vet till nästa gång, jag är förberedd på vad effekterna av Taxoteren kan göra.

Samlar kraft och mod att ta mig ann den här dagen, ska försöka släppa gårdagen, koppla bort hur liten och rädd jag kände mig.

Känns som att mottot sista dagarna varit "nu kan det bara bli bättre"
Får hoppas att det stämmer på den här dagen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bye bye kortison, hello värk

Trappar sakta men säkert ner på kortisonet,
ju mindre kortison jag tar, desto tröttare blir jag och ju mer börjar det värka i kroppen.

Misstänker att det finns ett samband.

Eller det är väl klart det har,
kortisonet ska ju hjälpa till att hålla värken och tröttheten på lite avstånd.

Tycker ju iofs att jag varit väldigt trött ändå,
men vill nog inte ens fördjupa mig i hur trött jag skulle kunna ha varit.

Men värken är värst,
känns som att bäckenet exploderar med jämna mellanrum
och tar benen med sig på kuppen.

Men det går bra, jag överlever,
jag känner lugnet.

En vecka har snart gått sedan behandlingen, så alla symtom bör ju börja
sakta men säkert ebba ut.

Måste ju berätta att jag för övrigt tog en kort promenad till affären igår,
med gårdagens inlägg i åtanke.
Tur var väl att jag redan innan jag gick bestämt mig för att mannen skulle
få hämta, dels så skulle jag handla mer än jag kunde bära med mig hem,
men dels så var det riktigt tufft att ta sig fram mellan hyllorna.

Svetten rann och frustrationen var enorm.
Helt övertygad för en stund att jag åkt på feber,
beredd att ge upp.
Kanske väntar jag ytterligare någon dag innan nya försök till äventyr görs.

Efter turen till affären igår, så försvann all energi och jag spenderade stor del
av kvällen stirrandes i taket i sovrummet.

Men som sagt tidigare, det känns ändå som att Taxoteren varit lättare att ta sig igenom.
Även om den konstant äckliga smaken i munnen  är ett stor problem för mig, särskilt när det gäller törsten.
Men tröttheten och värken däremot, är väl inget jag är helt främmande för i det "normala" livet
så det biten är för mig lättare att hantera, även om det nu är rätt extremt.

Nu återstår det ju bara att se, vad som hänt på insidan av Taxoteren?
Kommer jag att få göra nästa behandling på utsatt tid och kommer dom vilja öka dosen,
då jag ändå hanterat det rätt bra...

Är väl skeptisk, misstänker att det som vanligt ska dra ut på tiden, men den som lever får se.
Två veckor kvar till planerad behandling.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det nu, eller kanske aldrig?

Så när jag ligger där sömnlös,
snurrandes i sängen,
ojjandes över att kroppen gör ont och att sömnen inte vill komma till mig.

Så börjar jag fundera.

När jag fick min diagnos i augusti,
bestämde jag mig, av någon anledning för en rätt märklig sak,
att släppa på kraven,
kraven på mig själv,
må bra, äta det jag ville och göra det som kändes rätt.

Att släppa på kraven och må bra kan väl aldrig vara fel,
men när man konstaterar fem månader senare,
att vågen visar +10 kilo, så händer det något i huvudet.

Jag har gått upp 10 kilo sedan i augusti,
går vi ett år till tillbaka i tiden, så har jag gått upp 20 kilo sen jag började
om att jobba.

20 kilo, av de nästan 50 kilo jag en gång gjorde mig av med,
har jag fått tillbaka.

Slappna av!!

Har försökt intala mig själv, att när cellgiftsperioden är förbi,
när strålningen drar igång och kanske en del av det normala återvänder,
då ska jag ta tag i skiten igen,
men varför ska jag vänta?

Orken finns inte, kraften finns inte,
inte till att löpträna, styrketräna eller någon annan form av hårdare träning,
men några varv runt huset, eller till och från postlådan,
vad som helst.

Behöver få mig igång, försöka hålla mig igång och i alla fall se till att jag inte gräver mig djupare.

Kanske är det dumt att belasta sig själv med ytterligare,
men egentligen behöver jag inte göra det så svårt för mig.

1. Sluta med godiset
2. Sluta äta på kvällen
3. Sluta småäta mellan målen
4. Ät mer grönsaker/frukt
5. Nån form av rörelse, promenad, varje dag

Det borde i det här skedet räcka för att hålla det i schack i alla fall.

För i ärlighetens namn, att se på sig själv i spegeln,

se en trött människa, med nått fjunigt ludd på huvudet och bara ett bröst,

räcker för att man ska börja fundera på vem man tittar på egentligen.

Sen när allt börjar puta, kläder börjar spänna, då blir det än jobbigare.

Sätter ner foten, skäller lite på mig själv,

bestämmer mig för att inte ställa en massa krav, 

men att i alla fall ta och skärpa mig.

Jag kan det här,

jag har gjort det förr

och jag mår så mycket bättre om jag är i ballans.

Men hur börjar man om man inte orkar?

Med höger fot före vänster kanske?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Börjar ju bra det här

Skulle vilja göra en lista med gnäll som skulle kunna räcka
i all oändlighet.

• Småsår i munnen
• Känns som jag bränt mig på tungan
• Biter mig i kinderna hela tiden pga av såren och svullnaderna
• Blåsor
• Törstig, men svårt att dricka
• Måste överkrydda maten för att känna nån smak
• Överkryddar maten och blir ännu mera törstig
• Ont i skinnet
• Värk i leder
• Ont i armarna
• Neulastasprängande värk i höfter/bäcken/lårben
• Kliar i hårbotten
• Trött, sjuuuukt trött
• Överskottsenergi
• Gör av med överskottsenergi, blir ännu tröttare
• Ont i huvudet
• Magen orolig
• Gnällig
• Sa jag att jag är trött
• osv osv osv

Gott nytt år föresten!

Tar den här dagen för vad den är, hoppas på att få må bättre imorgon eller kanske dagen efter det.

En dag i taget, små, små steg mot ett hälsosamt och underbart 2013...

Lägger mig i soffan, försöker umgås med familjen efter bästa förmåga, njuter i alla fall av att få ha dom nära,

även om jag kan förstå om min negativa utstrålning idag inte är så tilltalande.

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Taxotere dag två

Ont i kroppen, trött, sover dåligt.
Lycklig.
Magen orolig.
Ligger i soffan och stirrar.
Mår bra men samtidigt inte.

Kluven.

Vet inte riktigt hur jag mår.
Känns som att jag skulle kunna ligga här hela dagen samtidigt känner jag att det finns någon form av energi som måste få släppas ut.

Hungrig men inte sugen på något,
allt tycks smaka så mkt mer än vanligt.
Och allt har en skum bismak.
Ont i munnen, sprukna läppar.
Sugen på vatten men vatten smakar nog värst av allt.

Känner att jag gnäller idag men just nu är det såhär det är.
Kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår och vad det är jag känner.

Ligger kvar i soffan en stund till och försöker bestämma vart den här dagen ska leda mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det snurrar

Ringde vårdcentralen idag.
Nya bud: Låt allt sitta kvar på tummen så länge det bara går.

Vore det inte mycket enklare för oss patienter om vi fick samma info oberoende av vem vi pratar med?

Men hennes resonemang om att det hinner läka under osv. kändes rimligt,
så jag låter plast och bandage sitta.

En annan sak som i nuläget däremot oroar mig lite mer,
är att jag fått en öm fläck mitt fram på brösten, som i ena änden av operationsärret.
Vet inte om det kommer från ärret eller om det är nått jag gjort.
Men kan naturligtvis inte låta bli att känna om det känns knöligt.

Och knöligt är det, hela ärret är knöligt, fast det har det ju varit hela tiden...

Behöver förmodligen inte oroa mig, har kanske sträckt mig på nått sätt
eller så är det helt enkelt bara ärret som stramar.

Men kan inte stoppa tankarna från att snurra.
När jag från första början hittade min knöl i bröstet så var den ju öm.
Fast det här känns i och för sig lite annars...

Vet inte vad jag ska tro men försöker intala mig själv att jag kan avvakta.
Jag ska ju hur som helst ner till Umeå till veckan,
är det då fortfarande ingen skillnad så kan jag ta upp det då.

Känner att det går inte så bra för mig att koppla bort cancerskiten när det hela tiden
dyker upp nya gropar i vägen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Otur eller klumpigt?

Sista veckan har inte varit min vecka.

Började med att jag fick en blodblåsa när jag gjorde lakritskola,
klämde mig mellan kolan och plåten när jag bröt kolan i bitar.

Sen lyckades jag att droppa knäck på fingret, blev en läbbig blåsa som naturligtvis
gick sönder och har nu blivit till ett ont sår.

Sen har jag vid något annat tillfälle lyckats bränna mig på ena knogen, misstänker att det
var vid pepparkaksbaken, för ugnen bränner jag mig alltid i...

Men igår var värst, kokade spagetti i godan ro och skulle lyfta locket på pastapannan av någon anledning.
Då jag alltid har locket lite på glänt, så hade det kommit vatten på locket,
det vattnet hällde jag över tummen.

SMÄRTA!

Kalla det otur eller klumpigt, vilket du vill, men ont som fasen gjorde det och nu har jag en
blåsa på 4x2x1 cm. ungefär.

De tidigare småsåren har jag inte brytt mig om, men igår slogs jag av tanken att jag ska göra en behandling på onsdag.
Om blåsan spricker eller att jag slår i den eller vad som helst som gör att det blir ett öppen sår, så finns det stor risk att det blir en infektion när jag väl gjort behandlingen.

Hade jag inte genomgått en cellgiftsbehandling, hade jag förmodligen punkterat den, satt ett plåster och hoppats att det skulle gå vägen.
Nu ringer jag istället hälsocentralen och känner mig nojjig och superfånig.

Men jag antar att det är det bästa att göra, får väl se vad dom säger och vad dom tycker att jag ska göra.
Jag klandrar dom inte om dom tycker det var klantigt och onödigt, för jag är beredd att hålla med.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sssscccchhhhh....

Stiger upp ur sängen, huset är tomt och helt tyst.
Legat och dragit mig eller rättare sagt gruvat mig.

Har en stramande, värkande känsla i kroppen,
spänner i skinnet, öm på huden.
Inte upplevt det här tidigare, känns obehagligt.

Lyckats få mig upp, trillat i mig lite piller,
förhoppningsvis ska en del av den stramande värken försvinna,
förhoppningsvis ska magen lugna ner sig.

Känner mig i olag ännu en dag.

Satt länge och lyssnade vid köksbordet,
kunde för en stund tro att världen stannat där ute.
Snön dämpar ljudet från bilarna och när inte ens kylskåpet
pratar med mig kändes det fruktansvärt tyst och tomt.

Känner mig slut, men samtidigt pigg.
Kroppen är tärd, hjärnan trött, men ändå finns en vilja att göra något.

Kluven, fruktansvärt kluven.

Skulle vilja ta en promenad, måste ta en promenad,
har en inbokad tid på lasarettet...
Den efterlängtade bröstutprovningen.

Kände mig inte alls upplagd för det idag...

Tyst, tomt, ensamt, stilla och väldigt lugnt.
Fryser gör jag också...
Söker mig nog tillbaka till sängen igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får lust att ge upp

Åker till Umeå imorgon, men som det ser ut blir det ingen behandling imorgon heller.
De vita blodkropparna har lyckats öka från 2,5 till 2,6 på en vecka.
Visst det är ju i alla fall en positiv trend, men vad är jag hjälpt av det?
Jourläkaren som ringde och meddelade provsvaren var även hon fundersam
till varför det tar så lång tid...

Blir arg, less, ledsen och frustrerad.
Och rädd...

Nånting i mig säger att det är lika bra att lägga ner skiten,
ge upp.
Nånting annat skriker åt mig att ställa mig upp och kämpa vidare,
ge upp är inget alternativ.

Lägger mig i soffan och gråter en stund,
samlar kraft och energi att ställa alla frågor jag bara kan imorgon.

Jag ska på ett eller annat sätt gå vinnande ur den här striden,
just nu verkar det dock inte vara med hjälp av cellgifterna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Tung natt

Bland de värsta saker jag vet, är att inte kunna sova...

Har haft perioder i mitt liv då det vissa nätter varit näst intill omöjligt
under långa perioder.

Sen jag blev sjuk så har det aldrig varit problem flera nätter i rad,
men när det väl händer, så är det fortfarande lika jobbigt om än det bara handlar om en natt.

Har haft en sån natt, i natt...

Känner det i kroppen när det är på gång,
huvudet är trött, ögonen flackar och jag vill sova
men i kroppen finns en rastlöshet och oro som inte ens går att beskriva.

Låg länge och stirrade på TV:n, planen var att försöka slappna av,
koppla bort och vänta tills jag helt enkelt nästan sov.
Så kom det där ögonblicket då jag kom på mig själv att jag inte tittade på TV:n längre,
att jag helt enkelt mer eller mindre sov, stängde av, vred mig i sängen och sen började
tankarna gå på högvarv.

Fan, att det inte ens ska gå lura sig själv,

Lyssnade på mannen som andades, började fundera hur jag hamnat här.
Här i, i det här huset, med denne underbara man och dessa fantastiska barn.

Började tänka på hur livet sett ut, första lägenheten, skafferiet fyllt av biffnudlar,
disk fulla bänken och dammråttor som mer eller mindre konstant försökte ta över.
Jag kom ihåg lyckan över att två skulle bli tre, chocken som kom när vi fick veta att två faktiskt skulle bli fyra.
Kom ihåg pannan med palt som blev kvar på bänken när vi åkte in på förlossningen, ler åt mannens
historia om hur vidrig den var att diska när han städade innan hemkomsten.

Kände känslan av beskedet att vi skulle bli fem, glädjen över att huset vi så gärna ville ha, blev vårt...
Mindes hur jag spillde cola över halva köket innan vi åkte in på förlossningen...

Minns mitt rum, hemma hos mamma och pappa, rummet med de prickiga tapeterna som jag ritade på.
Minns jordgubbslandet med kanske dom godaste jordgubbarna.
Kommer ihåg ärtrör och sandlådor, kiosken som bjöd på glass på skolavslutningen.

Började tänka på hur mina äldre systrar tog hål i mina öron när jag var liten, minns hur jag själv senare i livet stod på toaletten och tryckte hål både här och där...

Stirrade på klockan, försökte koppla bort det som snurrade i huvudet, men i tankarna var jag fast besluten att vandra mig igenom livet.

Det tog mig ganska precis en och en halv timme att ta mig till det jag tror är mitt första starka minne, kan tänka mig att jag var tre-fyra år, vi firade jul hemma hos mormor och morfar, jag minns ett pussel jag fick av min moster.

En och en halv timme tog det mig att gå igenom ett liv som varit i 34 år...

Det var då ångesten kom över hur fort det har gått, hur allt sprungit förbi mig.
Sen, som en brev på posten dök frågan upp, hur blir det med resten?

Kommer livet att fortsätta springa förbi mig och vad kan jag göra för att bromsa eller
i alla fall hinna med?

Knöt sig i magen.

Funderade en stund på att väcka mannen, kröp nära i stället, sökte trygghet.
Somnade till slut, vet inte när men när ena flickan kom inskuttande i sovrummet kändes det som att jag nyss somnat.
Den olustiga känslan i kroppen hade tack och lov avtagit men funderingarna kvarstår;
Kommer jag att hinna leva färdigt?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen värk(lighet)en

Kroppen säger ifrån, strejkar.

Fötterna ömmar, det spränger i benen, höfter och ryggslut kommer när som helst att avlägsna sig från kroppen och armarna, axlarna och nacken, dom bara hänger livlösa.
Har till och med ont i tänderna, men huvudet känns okej.

Kan vara så att den sista tidens: "Jag gör vad jag kan för att hålla tankarna borta" nu har satt sig i kroppen, kanske inte helt oväntat, så jag får ju skylla mig själv.
Frågan är bara, hur gör jag nu då?

Vill inte vara stilla, vill inte bli sittandes/liggandes och inte kunna göra ett skrot, men värken säger åt mig att ta det lugnt.
Blir så less, är det inte det ena, så är det det andra, men som sagt, knappast oväntat, hade jag bara tänkt ett steg längre hade jag kunnat räkna ut att värken skulle dyka upp precis när som helst.

Sitter i köket, med datorn, telefonen och kaffekoppen, allt jag kan tänkas behöva, väntar på att vårdcentralen ska ringa.
Väntar på att för tredje veckan i rad få tjafsa till mig en tid tidigt på morgonen, tror jag bokar in en tid till veckan efter det också, i fall att det skiter sig igen. Bättre att ligga ett steg före, lättare att kunna avboka...

Trött, hängig, värk i hela kroppen och kanske till och med snudd på att vara lite förkyld, förutsättningarna för  den här dagen känns inge vidare.
Sitter nog här och tycker synd om mig själv ett tag, trots att eländet till stor del är självförvållat, funderar över vad jag skulle kunna ta mig till, för att göra ingenting, känns helt enkelt inte som ett alternativ.

Skitkropp, skitvärk, skitcancer...

Och så ringer telefonen, vårdcentralen, blir erbjuden tid för provtagning 15:10.
Som vanligt får jag förklara att Onkologen vill att jag tar proverna senast 08:00, så dom ska hinna ge mig svar om jag ska åka ner eller inte.
"Du måste ha framförhållning, ringa direkt när du får kallelsen"
Förklarar att jag fick kallelsen igår och att när jag då ringde så hade de inga mer uppringningstider för dagen.

Klockan nio säger hon då, "då borde vi hinna få ner det till Umeå."
Ber att få boka in en tid för veckan efter också, men då jag inte vet om det blir samma dagar det handlar om, så vill hon inte boka in mig...

På måndag cyklar jag upp och sätter mig på labb på lasarettet, så tidigt som möjligt, hoppas på att dom tar emot mig, tror att det är det enklaste.

Man ska fasen va frisk, för att orka vara sjuk...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre