Visst är det väl ändå märkligt,
att ju färre dagar det blir kvar, desto längre blir dagarna?
Kändes så fantastiskt när jag insåg att det "bara" var 10 gånger kvar,
nu såhär i efterhand, en evighet senare och det fortfarande är hela sex gånger kvar,
så känns ingenting så "bara" längre.
Känner mig som en gnälltant idag,
men jag är verkligen less på att vara här nu.
Visst, sällskapet är bra, hotellet är helt okej, Oasen, där jag tillbringar mina dagar, är toppen.
Men jag vill hem, hem, HEM!
Sen gör det ju inte saken bättre att för varje dag som går är det någon stjärna,
som får åka hem...
Snart har alla jag lärt känna gjort sin tid och gett sig av på nya äventyr
och kvar står jag.
Och inte känns det lönt att lägga allt för mycket tid på att lära känna någon ny heller,
i alla fall inte nu, när jag mest bara känner mig sur och bitter.
Det hjälper inte att gnälla, jag vet, men idag måste jag bara få ur mig det...
För övrigt så har jag nu mer eller mindre helt tappat aptiten,
vet inte om det har att göra med strålningen eller det faktum att jag ätit så lite sista veckorna.
Allt smakar salt, extremt salt, mer eller mindre bara salt!
Men jag försöker i alla fall få i mig litegrann och kompletterar sen med näringsdryck.
Trött är jag också och sängen, som var så mjuk och skön tidigare,
är numera för mjuk och gör så att jag får ont i kroppen,
ja, jag skyller i alla fall på sängen.
Och min nya granne, snarkar...
Gömmer mig på mitt rum,
ute ligger en tjock dimma över parkeringen,
jag läser dikter av Karin Boye
och kurar i soffan...
Tycker synd om mig själv...
Jag vet, jag vet att det inte hjälper,
men kanske kan det hjälpa mig att börja må lite bättre innan imorgon...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Visar inlägg med etikett Ensam. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ensam. Visa alla inlägg
tisdag 16 april 2013
måndag 15 april 2013
Hinner inte bort, innan jag längtar hem
Helgerna går allt för fort och innan jag vet ordet av,
så är jag tillbaka till Umeå igen.
Sköterskan på strålningen lät inte alls överraskad när jag sa
att jag egentligen inte alls ville åka ner hit idag.
Tydligen är jag inte ensam om att känna så...
Längtar redan hem, längtade hem innan jag for.
Vill vara med min man och mina barn, vill kramas och känna kärleken.
Blir fem långa dagar här nere den här veckan,
känns inte bra att jag redan dag ett tycker att det känns jobbigt.
Tur tiden går fort och gör den nu inte det
så får jag väl i värsta fall sätta mig på en buss och åka hem igen.
Fungerar bättre med maten nu, små, små tuggor är det som gäller
och "kladdig" mat, allt som är torrt eller kräver mycket tuggande går bort.
Men det är skönt att kunna få i sig lite mer än bara soppa i alla fall.
Hoppas det nu inte ska smälla till och bli värre, när jag lyckats hitta nått som funkar.
Fast nog känns det att man trots allt får i sig för lite, är som matt och orkeslös,
men det är övergående... även om sköterskan idag använde ordet "förhoppningsvis"
så väljer jag att tro att det är övergående.
Kommer att spendera första kvällen denna vecka i min ensamhet och tänker på dom där hemma,
så är jag tillbaka till Umeå igen.
Sköterskan på strålningen lät inte alls överraskad när jag sa
att jag egentligen inte alls ville åka ner hit idag.
Tydligen är jag inte ensam om att känna så...
Längtar redan hem, längtade hem innan jag for.
Vill vara med min man och mina barn, vill kramas och känna kärleken.
Blir fem långa dagar här nere den här veckan,
känns inte bra att jag redan dag ett tycker att det känns jobbigt.
Tur tiden går fort och gör den nu inte det
så får jag väl i värsta fall sätta mig på en buss och åka hem igen.
Fungerar bättre med maten nu, små, små tuggor är det som gäller
och "kladdig" mat, allt som är torrt eller kräver mycket tuggande går bort.
Men det är skönt att kunna få i sig lite mer än bara soppa i alla fall.
Hoppas det nu inte ska smälla till och bli värre, när jag lyckats hitta nått som funkar.
Fast nog känns det att man trots allt får i sig för lite, är som matt och orkeslös,
men det är övergående... även om sköterskan idag använde ordet "förhoppningsvis"
så väljer jag att tro att det är övergående.
Kommer att spendera första kvällen denna vecka i min ensamhet och tänker på dom där hemma,
känner att jag verkligen behöver det.
 |
| Strålning 18/25, röd och "stram" i huden men inte ont. Den skumma knölen till höger i bild är min venport... |
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
onsdag 10 april 2013
Tolka det positivt!!
Ibland är det skönt att tiden går fort.
Gjorde min femtonde strålning idag och det känns fantastiskt
att konstatera att det nu bara är tio kvar.
Nu är det nedräkning på riktigt.
Och trots att jag i nuläget inte vet om dessa tio tillfällen är slutet
på min cancer-resa, så är känslan obeskrivlig.
Jag vågar inte hoppas, men det kan faktiskt vara klart sen...
Fick träffa en läkare idag och efter att han klämt och känt på min hals en stund,
så frågade han hur mycket man kände körtlarna innan strålningen.
Den som var störst, var ungefär som en stor paranöt och syntes tydligt om jag lutade huvudet lite.
Nu är den ungefär som en böna och som han uttryckte det:
-Vi kan ju inte annat än att tolka det positivt!
Lycka!!!
Men jag är minst sagt försiktigt optimistisk och den 22/4 ska jag få träffa Dr Y
för utskrivning från strålningen och det är väl egentligen först då,
jag kan få en hint om vad som händer sen.
Men just nu är känslan bra i kombination med en extrem trötthet.
Tröttheten måste bara bero på att jag helt enkelt får i mig för lite.
Försöker stoppa i mig tillräckligt, men jag känner mig trots det konstant hungrig.
Längtar efter riktig mat, som man kan tugga!
Ska försöka gå till sköterskan imorgon och se om jag kan få lite fler näringsdrycker,
annars får jag väl köpa mig ett gäng på Apoteket.
Funderar också på att tvinga stackarna i köket att göra äggröra åt mig,
för ägg slinker ner utan problem... ägg och gurka... men troligtvis kan man inte långsiktigt
leva på det.
Men svälter ihjäl gör jag inte och hopp om en ljusare framtid känner jag,
så allt är väl egentligen riktigt bra just nu, förutom att jag längtar hem väldigt mycket.
Men det löser sig det också, bara det får bli fredag.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Gjorde min femtonde strålning idag och det känns fantastiskt
att konstatera att det nu bara är tio kvar.
Nu är det nedräkning på riktigt.
Och trots att jag i nuläget inte vet om dessa tio tillfällen är slutet
på min cancer-resa, så är känslan obeskrivlig.
Jag vågar inte hoppas, men det kan faktiskt vara klart sen...
Fick träffa en läkare idag och efter att han klämt och känt på min hals en stund,
så frågade han hur mycket man kände körtlarna innan strålningen.
Den som var störst, var ungefär som en stor paranöt och syntes tydligt om jag lutade huvudet lite.
Nu är den ungefär som en böna och som han uttryckte det:
-Vi kan ju inte annat än att tolka det positivt!
Lycka!!!
Men jag är minst sagt försiktigt optimistisk och den 22/4 ska jag få träffa Dr Y
för utskrivning från strålningen och det är väl egentligen först då,
jag kan få en hint om vad som händer sen.
Men just nu är känslan bra i kombination med en extrem trötthet.
Tröttheten måste bara bero på att jag helt enkelt får i mig för lite.
Försöker stoppa i mig tillräckligt, men jag känner mig trots det konstant hungrig.
Längtar efter riktig mat, som man kan tugga!
Ska försöka gå till sköterskan imorgon och se om jag kan få lite fler näringsdrycker,
annars får jag väl köpa mig ett gäng på Apoteket.
Funderar också på att tvinga stackarna i köket att göra äggröra åt mig,
för ägg slinker ner utan problem... ägg och gurka... men troligtvis kan man inte långsiktigt
leva på det.
Men svälter ihjäl gör jag inte och hopp om en ljusare framtid känner jag,
så allt är väl egentligen riktigt bra just nu, förutom att jag längtar hem väldigt mycket.
Men det löser sig det också, bara det får bli fredag.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
tisdag 26 mars 2013
Nu får dagen vara slut
Jag har det bra här, jag ska inte påstå annat,
jag äter, vilar, tränar, strålas, promenerar, äter, vilar, skrattar , pysslar och vilar.
Här lever man i en liten bubbla,
där allt cirkulerar runt att komma ihåg vilken tid man ska vara på strålningen,
sen flyter det övriga bara på av farten.
Jag kan inte klaga, maten är okej,
de som jobbar här är trevliga,
rummet duger gott och väl
och alla tjejerna/kvinnorna/damerna jag träffat är fantastiska
men...
Jag var trött redan i morse när jag vaknade
och sen har det bara blivit segare och segare.
Och med tröttheten kommer tankarna,
funderingarna och med tanke på att man trots allt pratar
en hel del om Mr C vid mer eller mindre alla sammankomster här
så kan man inte koppla bort honom.
Känner mig förvirrad just nu.
Orkar hyfsat med att träna,
behöver visserligen sparka mig själv i baken en eller två gånger först,
men det funkar.
Jag känner mig på väg tillbaka, som om jag vore på väg att bli frisk.
Samtidigt så vet jag att jag fortfarande har Mr C, bokstavligen hängande runt halsen
och ingen vet i nuläget hur bra strålningen biter
och om jag behöver vidare behandlingar sen.
Så jag är trött, så trött, men ändå finns glöden och viljan att bli frisk,
samtidigt som jag vet att jag fortfarande är sjuk.
Som sagt, jag är förvirrad men även fundersam och ledsen.
När jag var i träningslokalen och Some Die Young med Lalhe
började spelas på radion, så tog tröttheten och tankarna över.
Och den här dagen är för mig officiellt slut.
Jag vet, "Some" är inte detsamma som "jag" men det faktum att "Some" gör det,
skrämmer mig...
Imorgon väntar en ny dag och av erfarenhet vet jag,
att alla dessa tankar kan vara borta imorgon,
om inte annat så hoppas jag det i alla fall.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
jag äter, vilar, tränar, strålas, promenerar, äter, vilar, skrattar , pysslar och vilar.
Här lever man i en liten bubbla,
där allt cirkulerar runt att komma ihåg vilken tid man ska vara på strålningen,
sen flyter det övriga bara på av farten.
Jag kan inte klaga, maten är okej,
de som jobbar här är trevliga,
rummet duger gott och väl
och alla tjejerna/kvinnorna/damerna jag träffat är fantastiska
men...
Jag var trött redan i morse när jag vaknade
och sen har det bara blivit segare och segare.
Och med tröttheten kommer tankarna,
funderingarna och med tanke på att man trots allt pratar
en hel del om Mr C vid mer eller mindre alla sammankomster här
så kan man inte koppla bort honom.
Känner mig förvirrad just nu.
Orkar hyfsat med att träna,
behöver visserligen sparka mig själv i baken en eller två gånger först,
men det funkar.
Jag känner mig på väg tillbaka, som om jag vore på väg att bli frisk.
Samtidigt så vet jag att jag fortfarande har Mr C, bokstavligen hängande runt halsen
och ingen vet i nuläget hur bra strålningen biter
och om jag behöver vidare behandlingar sen.
Så jag är trött, så trött, men ändå finns glöden och viljan att bli frisk,
samtidigt som jag vet att jag fortfarande är sjuk.
Som sagt, jag är förvirrad men även fundersam och ledsen.
När jag var i träningslokalen och Some Die Young med Lalhe
började spelas på radion, så tog tröttheten och tankarna över.
Och den här dagen är för mig officiellt slut.
Jag vet, "Some" är inte detsamma som "jag" men det faktum att "Some" gör det,
skrämmer mig...
Imorgon väntar en ny dag och av erfarenhet vet jag,
att alla dessa tankar kan vara borta imorgon,
om inte annat så hoppas jag det i alla fall.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
onsdag 20 mars 2013
Så passerar ännu en dag
Dagarna rullar på och tiden går egentligen ganska fort här.
Har dessutom haft sällskap vid frukost, lunch och middag idag och det lättar ju upp må jag säga.
Mått lite illa sedan igår eller inte illa, mer gurgligt och oroligt.
Vet inte om det är maten eller kanske sömnen som rör till det
men jag tror inte att det har något med strålningen att göra i alla fall.
Har även börjat klia och irritera lite på halsen under kvällen,
ingen aning om det kommer från strålningen,
kan ju mycket väl bero på något annat också.
Men det som kryper i skinnet och så kliar det,
försöker att inte vara där och pilla hur som helst, men jag måste erkänna
att det är inte det lättaste.
Och trött är jag, sjukt trött.
Sovit bra inatt, utan störande snarkningar, men ändå så fruktansvärt trött.
Utöver en kort promenad, en massa mat och strålningen så har jag mest bara vilat,
men det tycks inte hjälpa.
Funderat sedan middagen om jag skulle tränat lite men kroppen vill bara vila.
Kommer att få träffa en läkare imorgon för att få foten kollad,
känns bra, även om jag inte känner mig orolig.
Kanske kan jag få svar på vad det är för knöl och om det är något jag kan göra åt den.
Visserligen är det varken ont eller störande, så bara det är ofarligt så är jag nöjd.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Har dessutom haft sällskap vid frukost, lunch och middag idag och det lättar ju upp må jag säga.
Mått lite illa sedan igår eller inte illa, mer gurgligt och oroligt.
Vet inte om det är maten eller kanske sömnen som rör till det
men jag tror inte att det har något med strålningen att göra i alla fall.
Har även börjat klia och irritera lite på halsen under kvällen,
ingen aning om det kommer från strålningen,
kan ju mycket väl bero på något annat också.
Men det som kryper i skinnet och så kliar det,
försöker att inte vara där och pilla hur som helst, men jag måste erkänna
att det är inte det lättaste.
Och trött är jag, sjukt trött.
Sovit bra inatt, utan störande snarkningar, men ändå så fruktansvärt trött.
Utöver en kort promenad, en massa mat och strålningen så har jag mest bara vilat,
men det tycks inte hjälpa.
Funderat sedan middagen om jag skulle tränat lite men kroppen vill bara vila.
Kommer att få träffa en läkare imorgon för att få foten kollad,
känns bra, även om jag inte känner mig orolig.
Kanske kan jag få svar på vad det är för knöl och om det är något jag kan göra åt den.
Visserligen är det varken ont eller störande, så bara det är ofarligt så är jag nöjd.
Pratat med dom där hemma femtielva gånger idag känns det som,
kan inte få nog av att höra deras röster.
Saknar dom alla och längtar hem så väldigt mycket
men det känns samtidigt som jag gör rätt i att stanna här.
Blir väldigt kluven, vill finnas där för dom
men samtidigt vill jag stanna här för min egen skull.
Med tanke på hur trött jag är nu så vill jag inte veta
hur trött jag skulle vara om jag suttit och pendlat fram och tillbaka...
Kunde ju i och för sig varit mindre trött också, det vet man ju inte...
Funderar en stund till om det blir någon träning idag eller inte,
sen känns det som att jag får göra en väldigt tidig kväll.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
onsdag 16 januari 2013
Då var jag här igen
Hoppade på bussen klockan 10:15 i förmiddags.
Inte fullt två timmar senare kom jag fram till Umeå.
Hade en och en halv timme innan jag skulle träffa doktor Y,
så jag passade på att ta en kopp kaffe, strosa lite och titta på alla människor.
Läkarbesöket gick bra,
alla prover såg bra ut och Dr Y ville INTE höja dosen,
då han ansåg att det inte finns behov för det och att det är onödigt att
ta risken att mina värden ska bli för låga igen.
I övrigt klämde och kände han lite på mig,
hittade inga konstigheter.
Märkligt det där, för några månader sedan tyckte jag det var
skitjobbigt att behöva gå på vårdcentralen och bli klämd på tissarna,
nu rycker man på axlarna och tar av sig på överkroppen.
Ja, inte för vem som helst då men doktorer i alla fall...
Tog naturligtvis upp det där med de olika kortisonkurerna
och ja vad ska man säga, jag har tagit på tok för mycket.
Ganska precis 58 tabletter.
Så kanske går det bättre denna gång.
Sen en till lite lustig sak, har ju aldrig riktigt fattat varför jag skulle behöva stanna i Umeå över natten.
Det förstod inte doktor Y heller, så han tittade igenom vad doktor Z
skrivit vid senaste besöket.
Visade sig bero på att min tumme skulle "utvärderas"
Dr Y utvärderade tummen genom att titta på den och säga:
- Ja men, det där var väl inget.
Så nu sitter jag på hotellet, väntar på att mannen ska komma hem från jobbet
så ska jag ringa honom och prata lite.
Sen ska jag nog gå och spana in vad dom har för träningsutrustning här på hotellet.
Springa eller kanske i alla fall jogga lite om det känns som att det går.
Längtar efter att springa men konditionen är mer eller mindre obefintlig numera.
Imorgon klockan 09:00 blir det behandling
och förhoppningsvis ska jag känna mig så pass i form att jag kan ta bussen hem.
Annars får jag använda en livlina och ringa en vän.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Inte fullt två timmar senare kom jag fram till Umeå.
Hade en och en halv timme innan jag skulle träffa doktor Y,
så jag passade på att ta en kopp kaffe, strosa lite och titta på alla människor.
Läkarbesöket gick bra,
alla prover såg bra ut och Dr Y ville INTE höja dosen,
då han ansåg att det inte finns behov för det och att det är onödigt att
ta risken att mina värden ska bli för låga igen.
I övrigt klämde och kände han lite på mig,
hittade inga konstigheter.
Märkligt det där, för några månader sedan tyckte jag det var
skitjobbigt att behöva gå på vårdcentralen och bli klämd på tissarna,
nu rycker man på axlarna och tar av sig på överkroppen.
Ja, inte för vem som helst då men doktorer i alla fall...
Tog naturligtvis upp det där med de olika kortisonkurerna
och ja vad ska man säga, jag har tagit på tok för mycket.
Ganska precis 58 tabletter.
Så kanske går det bättre denna gång.
Sen en till lite lustig sak, har ju aldrig riktigt fattat varför jag skulle behöva stanna i Umeå över natten.
Det förstod inte doktor Y heller, så han tittade igenom vad doktor Z
skrivit vid senaste besöket.
Visade sig bero på att min tumme skulle "utvärderas"
Dr Y utvärderade tummen genom att titta på den och säga:
- Ja men, det där var väl inget.
Så nu sitter jag på hotellet, väntar på att mannen ska komma hem från jobbet
så ska jag ringa honom och prata lite.
Sen ska jag nog gå och spana in vad dom har för träningsutrustning här på hotellet.
Springa eller kanske i alla fall jogga lite om det känns som att det går.
Längtar efter att springa men konditionen är mer eller mindre obefintlig numera.
Imorgon klockan 09:00 blir det behandling
och förhoppningsvis ska jag känna mig så pass i form att jag kan ta bussen hem.
Annars får jag använda en livlina och ringa en vän.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
måndag 3 december 2012
Sssscccchhhhh....
Stiger upp ur sängen, huset är tomt och helt tyst.
Legat och dragit mig eller rättare sagt gruvat mig.
Har en stramande, värkande känsla i kroppen,
spänner i skinnet, öm på huden.
Inte upplevt det här tidigare, känns obehagligt.
Lyckats få mig upp, trillat i mig lite piller,
förhoppningsvis ska en del av den stramande värken försvinna,
förhoppningsvis ska magen lugna ner sig.
Känner mig i olag ännu en dag.
Satt länge och lyssnade vid köksbordet,
kunde för en stund tro att världen stannat där ute.
Snön dämpar ljudet från bilarna och när inte ens kylskåpet
pratar med mig kändes det fruktansvärt tyst och tomt.
Känner mig slut, men samtidigt pigg.
Kroppen är tärd, hjärnan trött, men ändå finns en vilja att göra något.
Kluven, fruktansvärt kluven.
Skulle vilja ta en promenad, måste ta en promenad,
har en inbokad tid på lasarettet...
Den efterlängtade bröstutprovningen.
Kände mig inte alls upplagd för det idag...
Tyst, tomt, ensamt, stilla och väldigt lugnt.
Fryser gör jag också...
Söker mig nog tillbaka till sängen igen...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Legat och dragit mig eller rättare sagt gruvat mig.
Har en stramande, värkande känsla i kroppen,
spänner i skinnet, öm på huden.
Inte upplevt det här tidigare, känns obehagligt.
Lyckats få mig upp, trillat i mig lite piller,
förhoppningsvis ska en del av den stramande värken försvinna,
förhoppningsvis ska magen lugna ner sig.
Känner mig i olag ännu en dag.
Satt länge och lyssnade vid köksbordet,
kunde för en stund tro att världen stannat där ute.
Snön dämpar ljudet från bilarna och när inte ens kylskåpet
pratar med mig kändes det fruktansvärt tyst och tomt.
Känner mig slut, men samtidigt pigg.
Kroppen är tärd, hjärnan trött, men ändå finns en vilja att göra något.
Kluven, fruktansvärt kluven.
Skulle vilja ta en promenad, måste ta en promenad,
har en inbokad tid på lasarettet...
Den efterlängtade bröstutprovningen.
Kände mig inte alls upplagd för det idag...
Tyst, tomt, ensamt, stilla och väldigt lugnt.
Fryser gör jag också...
Söker mig nog tillbaka till sängen igen...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
måndag 22 oktober 2012
Håller låg profil
Vem är det som har kastat omkring mig som en vante,
kört över mig med en ångvält,
stampat på mig och kastat mig i diket, i natt?
Känner mig mörbultad, öm över mer eller mindre hela kroppen.
De "förebyggande" värktabletterna, hjälpte mot huvudet,
men såhär långt, inget annat.
Är det inte det ena, så är det det andra,
känner mig gnällig,
anser mig själv ha rätten ATT gnälla.
Lyckades dessutom på morgonen skrapa mig på armen,
under ett försök att SÄTTA mig i trappan.
Kroppskontroll noll.
Siktar in mig på att vila idag, komma ikapp efter en vilolös dag i går.
Vore kanske bäst för allmänheten om jag höll låg profil hela dagen,
i soffan.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
kört över mig med en ångvält,
stampat på mig och kastat mig i diket, i natt?
Känner mig mörbultad, öm över mer eller mindre hela kroppen.
De "förebyggande" värktabletterna, hjälpte mot huvudet,
men såhär långt, inget annat.
Är det inte det ena, så är det det andra,
känner mig gnällig,
anser mig själv ha rätten ATT gnälla.
Lyckades dessutom på morgonen skrapa mig på armen,
under ett försök att SÄTTA mig i trappan.
Kroppskontroll noll.
Siktar in mig på att vila idag, komma ikapp efter en vilolös dag i går.
Vore kanske bäst för allmänheten om jag höll låg profil hela dagen,
i soffan.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
tisdag 16 oktober 2012
Ja men jabba dabba doo!!
Trots regn och rejält rusk tog bussen mig helskinnad till Umeå.
Anlände en och en halv timma innan första tid så jag passade på att strosa,
titta på folk och försöka få Internetanslutning på mobilen, hopplöst...
Provtagning, sen väntan på läkarbersöket.
Nervös var bara förnamnet, inställd på att få åka hem,
men ändå en positiv känsla i magen.
Tack å lov var blodvärdena över 3.0 denna gång och
jag fick en OK-stämpel i pannan.
Så imorgon blir det behandling nummer två och äntligen ett steg i rätt riktning.
De kommer att sänka min dos med 20% då jag for så illa av förra kuren.
Förhoppningen är att jag ska få må lite bättre och att jag ska får göra behandling nummer tre
om tre och inte fyra veckor.
Nu ska jag slappa på hotellet, dock fick jag inte lika fint rum som senast.
Våning 5-7 är renoverade och jättefina, med trägolv, nya fräscha möbler och "smal-TV"
Mitt rum har heltäckningsmatta, småskabbiga möbler och tjockis-TV
och jag fick inte ens en dubbelsäng, så nu kan jag inte ha datorn bredvid mig när jag sover.
Typiskt!
Halv nio imorgon blir det behandling, sen hämtar svärfar hem mig och
jag får tillbringa aftonen hemma imorgon, känns härligt.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Anlände en och en halv timma innan första tid så jag passade på att strosa,
titta på folk och försöka få Internetanslutning på mobilen, hopplöst...
Provtagning, sen väntan på läkarbersöket.
Nervös var bara förnamnet, inställd på att få åka hem,
men ändå en positiv känsla i magen.
Tack å lov var blodvärdena över 3.0 denna gång och
jag fick en OK-stämpel i pannan.
Så imorgon blir det behandling nummer två och äntligen ett steg i rätt riktning.
De kommer att sänka min dos med 20% då jag for så illa av förra kuren.
Förhoppningen är att jag ska få må lite bättre och att jag ska får göra behandling nummer tre
om tre och inte fyra veckor.
Nu ska jag slappa på hotellet, dock fick jag inte lika fint rum som senast.
Våning 5-7 är renoverade och jättefina, med trägolv, nya fräscha möbler och "smal-TV"
Mitt rum har heltäckningsmatta, småskabbiga möbler och tjockis-TV
och jag fick inte ens en dubbelsäng, så nu kan jag inte ha datorn bredvid mig när jag sover.
Typiskt!
Halv nio imorgon blir det behandling, sen hämtar svärfar hem mig och
jag får tillbringa aftonen hemma imorgon, känns härligt.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
onsdag 19 september 2012
Kort och gott
Ligger i en bekant säng
i en bekant mijö
lyssnar på bekanta ljud
med en fullständigt obekant känsla
i kroppen
Hemma och lycklig
men helt urlakad
Orkar inte skriva så mkt just nu
Vill bara vila
bara vara
bara leva
i en bekant mijö
lyssnar på bekanta ljud
med en fullständigt obekant känsla
i kroppen
Hemma och lycklig
men helt urlakad
Orkar inte skriva så mkt just nu
Vill bara vila
bara vara
bara leva
tisdag 18 september 2012
Kan andas igen
Känns som att jag sprungit över ett minfält och överlevt.
Lättnaden jag känner går inte ens att förklara med ord.
Gårdagens sorg över det felaktiga beskedet känns inte alls lika stor, visst är jag fortfarande ledsen och arg över hur det hela hanterats, men jag kan andas igen.
Vad är det som har hänt?
På dagens schema stod röntgen av skelettet och visst kändes det nervöst.
Efter beskedet i går var jag livrädd att det skulle visa på spridning dit.
Injektion av spårämnen 09:30, sen tre timmars väntan, sedan röntgen, 30 minuters stillaliggande fastspänd på en obekväm brits. Nynnade siffervisan från "Fem myror är fler än fyra elefanter" under hela undersökningen.
Och sen väntan och väntan...
Strax efter klockan 14:00 ringde telefonen och Dr. Y ringde för att meddela att röntgen
SÅG NORMAL UT!!
Så egentligen, trots beskedet igår, så är ju läget bättre idag, eftersom jag igår inte visste att skelettet såg normalt ut...
Så nu firar jag det beskedet med en påse Polly Rocks och hotellrumshäng!
Imorgon då kommer mannen ner till mig på morgonen och gissa om jag längtar efter att hålla om honom...
Lättnaden jag känner går inte ens att förklara med ord.
Gårdagens sorg över det felaktiga beskedet känns inte alls lika stor, visst är jag fortfarande ledsen och arg över hur det hela hanterats, men jag kan andas igen.
Vad är det som har hänt?
På dagens schema stod röntgen av skelettet och visst kändes det nervöst.
Efter beskedet i går var jag livrädd att det skulle visa på spridning dit.
Injektion av spårämnen 09:30, sen tre timmars väntan, sedan röntgen, 30 minuters stillaliggande fastspänd på en obekväm brits. Nynnade siffervisan från "Fem myror är fler än fyra elefanter" under hela undersökningen.
Och sen väntan och väntan...
Strax efter klockan 14:00 ringde telefonen och Dr. Y ringde för att meddela att röntgen
SÅG NORMAL UT!!
Så egentligen, trots beskedet igår, så är ju läget bättre idag, eftersom jag igår inte visste att skelettet såg normalt ut...
Så nu firar jag det beskedet med en påse Polly Rocks och hotellrumshäng!
Imorgon då kommer mannen ner till mig på morgonen och gissa om jag längtar efter att hålla om honom...
måndag 17 september 2012
Dra åt helvete jävla skitcancer!!
Ja men det här vart ju en trevlig resa...
Mamma och pappa skjutsade ner mig till Umeå, väntade tappert på mig vid alla inbokade möten på förmiddagen och åkte hem efter att jag fått tillgång till hotellrummet.
Så långt var allting bra, sen gick det åt helvete totalt och just nu sitter jag här och vet inte om jag är arg eller ledsen.
Läkaren jag träffade på eftermiddagen var toppen och när vi kom in på tumören, berättade han att det tydligen var flera små tumörer i bröstet, varav den ena var 15 mm, vilket inte var så stort och det lät ju toppen...
Sen kom beskedet som fick mig att helt tappa fotfästet och den där banan jag stakat ut för att ta mig i mål, den raserades.
FAN! FAN! FAN!
Visade sig att Dr. X, gett mig helt galen information, av 29 lymfkörtlar som de plockade bort, fanns det spridning till 26 av dom.
Hur kan man missa en sån sak?
Vet inte ens vad jag ska känna...
"Naturligtvis så är det ju så att prognoserna ser lite sämre ut när det finns en spridning, men det positiva är ju att skiktröntgen såg bra ut..."
Jag är så arg och så ledsen på samma gång, det känns så förbannat orättvist.
Varför jag?
Varför finns den här jävla sjukdomen över huvudtaget?!?
FAN!
Fuckin jävla skitcancer, mig ska du inte vinna över!
Behöver en kram...
Mamma och pappa skjutsade ner mig till Umeå, väntade tappert på mig vid alla inbokade möten på förmiddagen och åkte hem efter att jag fått tillgång till hotellrummet.
Så långt var allting bra, sen gick det åt helvete totalt och just nu sitter jag här och vet inte om jag är arg eller ledsen.
Läkaren jag träffade på eftermiddagen var toppen och när vi kom in på tumören, berättade han att det tydligen var flera små tumörer i bröstet, varav den ena var 15 mm, vilket inte var så stort och det lät ju toppen...
Sen kom beskedet som fick mig att helt tappa fotfästet och den där banan jag stakat ut för att ta mig i mål, den raserades.
FAN! FAN! FAN!
Visade sig att Dr. X, gett mig helt galen information, av 29 lymfkörtlar som de plockade bort, fanns det spridning till 26 av dom.
Hur kan man missa en sån sak?
Vet inte ens vad jag ska känna...
"Naturligtvis så är det ju så att prognoserna ser lite sämre ut när det finns en spridning, men det positiva är ju att skiktröntgen såg bra ut..."
Jag är så arg och så ledsen på samma gång, det känns så förbannat orättvist.
Varför jag?
Varför finns den här jävla sjukdomen över huvudtaget?!?
FAN!
Fuckin jävla skitcancer, mig ska du inte vinna över!
Behöver en kram...
lördag 15 september 2012
Måndagen kryper allt närmare
Gillar inte att sova borta...
Jag vill inte vara ensam...
Måndagen kryper allt närmare och hur mycket jag än stretar emot, så är den snart här och då är det dags.
Vi har pratat en del här hemma om de dagar jag ska vara borta, jag har försökt att förklara vad det är jag ska göra i Umeå, jag försöker lugna mig själv genom att försöka lugna barnen...
Hjälper till viss del, men man hör och ser på dom att dom funderar och jag känner själv att jag har nerverna utanpå kroppen.
När jag tänker efter så är jag personligen nog inte mest orolig för dagarna i Umeå, jag är nog mest orolig över hur jag ska må efter att jag har varit där...
Jag är nog mest orolig och rädd hur jag ska påverkas av cytostatikan, men jag kan inte annat göra än att vänta och se och låta det som sker ske...
Så det är som vanligt bara att vänta, men jag längtar inte...
Jag vill inte vara ensam...
Måndagen kryper allt närmare och hur mycket jag än stretar emot, så är den snart här och då är det dags.
Vi har pratat en del här hemma om de dagar jag ska vara borta, jag har försökt att förklara vad det är jag ska göra i Umeå, jag försöker lugna mig själv genom att försöka lugna barnen...
Hjälper till viss del, men man hör och ser på dom att dom funderar och jag känner själv att jag har nerverna utanpå kroppen.
När jag tänker efter så är jag personligen nog inte mest orolig för dagarna i Umeå, jag är nog mest orolig över hur jag ska må efter att jag har varit där...
Jag är nog mest orolig och rädd hur jag ska påverkas av cytostatikan, men jag kan inte annat göra än att vänta och se och låta det som sker ske...
Så det är som vanligt bara att vänta, men jag längtar inte...
torsdag 6 september 2012
Känslomässigt förvirrad
Önskar att man kunde få styra själv över hur fan man mår, känner mig hoppfull och positiv samtidigt som jag idag är fruktansvärt låg.
Inre kaos och jag begriper inte varför...
Skulle vilja kunna ta tag i känslorna och skaka vett i dom, men i stället är det bara att följa med och gilla läget, för jag har just nu inget att säg till om.
Idag är jag full av energi och far runt i huset som ett yrväder..
Samtidigt gråter jag ohämmat för att i nästa stund bli förbannad och hade jag inte haft någon form av spärr hade jag kastat ugnsformen i golvet.
Skrattar åt mig själv i min ensamhet över hur sjukt rubbad jag kan vara och så gråter jag igen.
Huvudet är upp och fötterna är ner, men där emellan är jag känslomässigt förvirrad.
Inre kaos och jag begriper inte varför...
Skulle vilja kunna ta tag i känslorna och skaka vett i dom, men i stället är det bara att följa med och gilla läget, för jag har just nu inget att säg till om.
Idag är jag full av energi och far runt i huset som ett yrväder..
Samtidigt gråter jag ohämmat för att i nästa stund bli förbannad och hade jag inte haft någon form av spärr hade jag kastat ugnsformen i golvet.
Skrattar åt mig själv i min ensamhet över hur sjukt rubbad jag kan vara och så gråter jag igen.
Huvudet är upp och fötterna är ner, men där emellan är jag känslomässigt förvirrad.
onsdag 15 augusti 2012
Vaknar ledsen
Vet inte om jag kanske drömt något som förorsakat klumpen i magen, men jag känner mig ledsen och nedstämd idag.
Känns tomt på insidan, lite hopplöst och ensamt... hur man nu kan känna sig ensam i ett hus med fem personer.
Känner mig liten och ynklig och skrynklig.
Önskar att det vänder, att dagen får bjuda på skratt, glädje, massor med kramar och kärlek...
Känns tomt på insidan, lite hopplöst och ensamt... hur man nu kan känna sig ensam i ett hus med fem personer.
Känner mig liten och ynklig och skrynklig.
Önskar att det vänder, att dagen får bjuda på skratt, glädje, massor med kramar och kärlek...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)