Kommer du ihåg knölen?

Du har hört historien om den skumma knölen på min fot,
den som kommer och går.
Den som en läkare tittat på och i alla fall konstaterat att det inte är Mr C...
...den "sprack" igår...

Ja, det var då inte själva huden som sprack utan den sprack UNDER huden.
Jag satte mig i skräddarsits på golvet så att knölen hamnade i kläm och
sen gjorde det ont som rackarns och istället för att vara en koncentrerad bula,
så är det nu en lång mjuk upphöjning och en liten hård knöl mitt uppe på foten...

Så nu är jag helt och fullt övertygad jag också att det inte är Mr C.

I övrigt har jag det bra,
känner lugnet med familjen och längtar inte tillbaka till Umeå i nuläget.
Blir förresten hemma ända tills på tisdag då "min" maskin ska servas på måndag.
Skönt med en extra ledig dag som man inte räknat med innan.

Med ätandet går det sisådär.
Flytande föda fungerar utan problem och mjuk mat som löser upp sig bra när man tuggar det
slinker ner mer eller mindre utan problem.
Men det är små tuggor som gäller.
Är det nån gång jag ska lära mig att tugg maten ordentligt och äta långsamt så är det nu.

Har fått en Xylocain-lösning som jag kan dricka innan maten, som bedövar lite i halsen
men det blir väldigt obehagligt att svälja när man tappar lite av känseln,
så jag tycker det fungerar bättre utan den.

Tydligen kan det vara såhär upp till ett par veckor efter avslutad strålning, men det kan som jag förstått det,
bli bättre redan innan jag är klar... och naturligtvis kan det bli mycket värre också.
Är som med allt annat, väldigt individuellt, bara att hänga med tåget och se vart jag hamnar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre