Jag har övat halva mitt liv

 1996

Jag och klasskompisen kommer på att vi ska raka av oss håret.

Varför vara som alla andra?

Jag kände mig stark och rebellisk!

2011

Blir less på mitt långa hår, rakar halva sidan "som alla andra"....

Men varför vara som alla andra?

Jag kände mig stark och trygg i mig själv!

2012

Rakar av mig håret inför stundande cellgifter.

Varför inte ligga steget före?

Kände mig stark och redo för utmaningen!

2013

Håret kommer tillbaka efter en tids frånvaro.

Grått, tunt och med ett eget liv.

Ser mig i spegel och känner mig trött, gammal och sjuk

iklädd ett hår som känns som att det skriker CANCER!!.

Behåller hemskt gärna mössan på även hemma

Frågar mig själv varför?

Jag har ju övat på det här, halva mitt liv!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Igår så hände det

Har känt mig så lugn hela veckan,
har hållit huvudet högt och ovanför ytan,
har stått ut...

Men jag tog mig inte hela vägen.

Igår under eftermiddagen smög sig ångesten på,
en tryckande känsla över bröstet,
kändes näst intill omöjligt att andas.

En känsla av maktlöshet blandat med panik.

Grät i famnen på mannen igår kväll,
hysteriskt,
så som jag inte kan minnas att jag gjort sen jag var liten.
Kippade efter andan,
kände mig liten och rädd.

Låg där länge, lyssnade på hans lugnande ord
om hur allt ska bli bra igen och grät.

Allt kommer att bli bra igen, oavsett vad jag får för besked idag
så säger hjärtat åt mig att det kommer att bli bra.

Jag vet inte när jag får beskedet idag,
jag vet egentligen inte heller OM jag får beskedet idag,
provsvaren kan ju trots allt bli försenade.

Det känns som att det absolut värsta som kan hända idag,
är att jag inte får veta.
Det känns som om jag bara får veta vad jag har att göra med så
kan jag ta tag i det och hantera det.

Jag bryter ihop och kommer igen,
ännu en gång starkare än jag var innan.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon kommer känslorna

Fjärilar, elefanter och en ångvält i magen.
Nervös till tusen inför morgondagen.

Men vad kan jag göra?

Jag har ingen makt överhuvudtaget ,
det är bara att följa med på tåget och ta det som det kommer.

Trycker undan en massa känslor,
sparar dom tills imorgon.

Det är förmodligen både på gott och på ont,
men jag vill inte gå omkring och vara ledsen nu
om det visar sig imorgon att jag inte har något att vara ledsen över...

Så imorgon kan det nog bara gå på två sätt,
antingen spricker jag av glädje
eller så rasar jag av sorg.

Fast det är ju trots allt omöjligt att veta hur jag kommer att reagera...

Fördriver tiden idag med promenader, hög musik, kramar och ishackning.
Kanske ska jag försöka måla något också, men just den biten känns svår
när jag finner det lättast att måla när känslan är konkret.
Känslan just nu är diffus och ogreppbar...

Imorgon på morgonen väntar röntgen med härlig kontrastvätska
och sen någon gång under dagen förväntas jag får svar.

Orkar jag, så skriver jag om hur det har gått.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det du Mr C?

Gårdagen var riktigt snurrig.
Tider bokades hit och dit och det slutade som jag skrev igår,
med att jag var och tog biopsin och som det lät så skulle jag få svar i samband med
röntgen på fredag.

Det var Dr X som tog biopsin.
Han klämde och kände först på knölarna och sa kort och gott:
- Jag vill inte påstå att jag hoppar högt...

Så även om jag försöker vara positiv, så känns det nog lite grann som att det är
Mr C som kommit på besök igen.
Trots det vet jag ännu inte vad jag ska känna...

Mötet med Dr X gick bra, trots att jag under en period kände mig rätt besviken på honom
men vi har träffats ett par gånger på "neutral mark" och igår kändes allt lika bra som jag tyckte
att det gjorde från början.

Önskar nu att veckan ska gå fort och att det ska bli fredag,
samtidigt får dagarna gärna gå väldigt långsamt så jag hinner njuta lite extra
innan ett eventuellt skitbesked.

Vad som händer om det nu är Mr C, har jag ingen aning om.
Men inställningen är och kommer alltid att vara densamma, skiten ska bort!!

Har för övrigt både idag och igår fått mig ut på promenad, värker i kroppen och
benen känns stumma, men själen blir glad och då tar jag "bieffekterna" med en klackspark.

Skickar kärlek och värme till alla er som stöttar mig på min resa!
Det är så skönt att inte behöva känna sig ensam!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här går det undan

Har fått tid för röntgen på fredag.
Känns skönt att det gick så himla fort.

Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.

Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.

Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om  att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?

Men det kanske är min tur nu?

Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.

Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...

Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag kunde ha gått i mål...

Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...

Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...

Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.

Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.

"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"

Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:

Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.

Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.

Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.

- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.

Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.

Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lycklig men samtidigt så ledsen

Jag har inte tänkt ljuga,
jag har inte tänkt påstå att jag hoppar och studsar av lycka,
att jag jublar av glädje...

Jag är klar med cellgifterna och min plan är också att aldrig mer behöva ta dom,
ändå känner jag mig inte klar ännu.

Jag skulle gå i mål efter sex behandlingar,
jag skulle göra glädjeskutt och segerdans,
jag skulle ju skrika av lycka och känna mig fri.
Står fortfarande på fel sida målsnöret efter bara fem behandlingar
och tar mig inte riktigt förbi.

Kan hända jag fattar när jag börjar känna mig piggare,
när kroppen vill annat än att sova,
när värken gett med sig litegrann,
när alla biverkningar jag fortfarande känner av lugnat ner sig.

Kan hända att jag fattar när jag träffat läkaren på måndag...

Eller jag har nog egentligen fattat och det känns skitbra,
nu är det bara framåt och uppåt,
mot stålningen och vidare mot det nya livet.

Jag är glad och lycklig, men samtidigt konstant nära till tårar...

Jag tror inte jag egentligen vet vad jag känner,
jag är förvirrad, riktigt jävla förvirrad...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Går ju i alla fall åt rätt håll men...

Börjar kännas rätt så hopplöst igen...

Sköterskan ringde just innan middagstid:
- Du var mig allt en seg typ, var det första hon sa.

De eländiga vita hade ökat från 1,7 till 1,9...
Det går ju uppåt i alla fall men det går fruktansvärt långsamt.

Kontentan är i alla fall att jag inte får göra den sista behandlingen imorgon och
det känns fruktansvärt frustrerande.

Sköterskan hade dock inte haft möjlighet att prata med Dr Y,
så hon skulle göra det imorgon och så skulle de återkomma med vidare plan under morgondagen.

- Mest troligt provtagning onsdag, men det kan hända att han vill att du kommer ner oavsett vad proverna visar.

Försöker peppa de vita typerna så gott jag bara kan, men just nu känns det som att jag
är den som behöver mest peppning.

- Men det är ju skönt att du bara har en gång kvar...

Ja men vad spelar det för roll om jag ALDRIG får göra den!!!

Is i magen och tålamod, hoppas dom ringer tidigt imorgon så jag slipper vänta
och hoppas att dom har en briljant plan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Magplask

En sådär hopplös dag idag
eller egentligen så började den bra.

Men som så många gånger annars, så händer det något.
Jag vet inte vad, men från att varit vid gott mod,
dimper jag ner och finner mig själv ganska liten och ynklig.

All tid och energi som jag har lagt ner på den här skiten,
all tid och energi som jag ska fortsätta lägga på den
och inget får jag tillbaka.

Om jag räknat rätt, så skulle jag varit mot slutet av strålningarna nu
om allt fallit på plats från första början...

Inte konstigt man känner sig knäckt, både fysiskt och psykiskt,
7 månaders konstant funderande, oro, berg-och-dal-bana.
Läkarbesök och undersökningar.
Dåliga blodvärden, trött och slut, ont i kroppen.
Sömnbrist och hopplöshet...

När det här är över, så ska jag börja om från början med livet.
Jag vet att jag har sagt det förr, men jag längtar så fruktansvärt efter att få lägga det här bakom mig.
Förhoppningsvis, ska jag kunna leva utan oro,
förhoppningsvis är det här första och sista gången jag ska behöva gå igenom cancerskiten.
Men jag vet att jag aldrig kommer att gå säker,
det mest tragiska är nog, att ingen går säker.

Jag vill trycka på stopp, backa bandet och börja om,
vakna upp den 1 Juli 2012, lycklig och lätt bakis och inte hitta någon knöl i bröstet...

Är det för mycket begärt?

Har tagit prover idag, väntar skeptiskt på provsvaren, räknar med att behandlingen
uteblir ännu en vecka.

SKITCANCER!!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nä men slipp då!!

Hade väl inte förväntat mig några underverk
men att det inte ökat mer än med 0,1 sedan förra veckan var väl bara fånigt.

De vita blodkropparna låg nu på 1,7 och återigen fick jag
tusen frågor om hur jag mår och om jag haft någon feber...

Så ingen behandling imorgon heller.
Däremot ville de att jag ska ta nya prover imorgon igen,
inte för att jag tror att det kan ha hänt så stora underverk på ett dygn.

Ledsen, arg, besviken och inte alls överraskad.

Det är inte tänkt att jag ska bli klar helt enkelt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Svårt att släppa

Försöker koppla bort och koppla av
men det är inte det lättaste.

Hjärnspökena finns där hela tiden.

Oroar mig för kommande vecka,
funderar över om det blir någon behandling eller inte.
Funderar på dom där frågorna jag vill ställa och
om jag ska våga göra det nu.

Grubblar över strålningen, samlar in åsikter.
Misstänker att jag är både optimistisk och naiv.
Har en föreställning om att efter cellgifterna så kan det bara bli bättre.
Samtidigt får jag berättat för mig att tröttheten och smärtan från de brännskador
som uppstod, var fruktansvärda.

Ja, jag vet, alla är vi olika.
Men varför är det bara dom värsta upplevelserna man snappar upp?

Jag vill veta allt men samtidigt inget.
Jag vill vara förberedd men bilda min egen uppfattning.

Försöker ta en dag i taget men skallen rusar in i framtiden.

Måndag imorgon, sen tisdag och provtagning och väntan...
Sen då?

Börjar med att försöka ta mig igenom söndagen...

"How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand there is no going back? There are some things time cannot mend. Some hurts that go too deep that have taken hold." 

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så söndag

Är verkligen söndag idag,
känner bara för att sitta här och stirra rakt fram.
Tröttare än trött och totalt omotiverad till att göra något över huvudtaget.

Tur är väl då att inget är inplanerat för dagen.

Visst hade det kanske varit roligare att ta sig för något,
men jag känner verkligen inte för det.

Turen till stan i fredags slutade som förväntat,
hittade ingenting.
Provade lite utan framgång.
Skrattade och gormade över situationen och åkte hem tomhänt.

Gårdagen bjöd även den på en tur in på stan
och efter lite peppning och provning, så fick jag med mig en klänning hem.

Ser verkligen fram emot den 16:de, inte för att jag är någon egentlig
"melodifestivalsmänniska" men tjejerna kommer garanterat att uppskatta kvällen väldigt mycket.
Men ska jag gå dit och känna mig obekväm, så kommer det att bli en tuff kväll.

Två veckor kvar och en dag i taget, innan dess ska jag hinna med min sista omgång cellgift,
hyffsat återhämta mig från den och skaffa mig en bunt självkänsla.

Tror jag lägger mig i soffan, drar något gammalt över mig och låtsas att det regnar...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre