har dagen fått guldkant på grund av härliga möten.
På förmiddagen fick jag besök av en kusin som jag inte sett på väldigt många år.
Vi har haft en del kontakt via Facebook sista tiden, men jag kunde inte i min vildaste fantasi
ana, att det skulle vara så härligt att få träffa henne i verkligheten.
Vilken underbar människa du är frk Å!
Att man kan vara så lika på så många plan och gått omkring ett halvt liv, utan att veta om det.
Att dessutom, när hemlängtan är stor, få kramas, var ovärderligt.
Om ett skratt förlänger livet, så förstärker en kram både hopp och mod.
Senare vid middagen, började jag prata med en kvinna som gav mig ännu mera hopp.
Hon opererades för bröstcancer för snart 24 år sedan.
Har levt ett friskt och normalt liv sedan dess och
enligt henne, så kan man koppla bort Mr C när man är färdigbehandlad.
Nu efter 24 år har hon tyvärr fått ett återfall, men hon lever,
hon är positiv och har hopp om ännu flera år.
Fantastisk kvinna, stark och modig,
som förmodligen, utan att hon vet om det, gav mig ännu mer kraft att fortsätta kämpa.
Men det mest oväntade mötet idag, skedde när jag var på dagvården
för att få porten spolad.
Kommer ni ihåg när jag skrev detta:
"Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.
Ögonen var blanka.
Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.
Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.
Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags för mig att gå in till doktorn."
Det var veckan innan jag påbörjade strålningen och flera gånger sedan den dagen har jag tänkt på den här kvinnan, undrat hur det gick för henne.
Idag när jag satt där och väntade, så dök hon upp, plötsligt satt hon där bredvid mig och vi började prata.
Eller hon började prata med mig, berättade att hon varit i Danmark och levt på kakdiet i en vecka.
Visade sig att hon är konstnär och håller på med bokkonst.
Hon fick sin bröstcancer för två år sedan och att de nyligen misstänkt att hon fått ett återfall,
men det var falskt alarm...
Det var ju det jag kände, jag visste det, jag såg det på henne när hon gick där att något var fel
och nu plötsligt fanns hon där, för att berätta, att allt gått bra...
Nu kan jag stänga det kapitlet, jag kan lägga den oron bakom mig, men nu när jag sitter här och skriver,
så måste jag säga att jag önskar att jag hade berättat.
Berättat för henne att jag såg henne den där dagen och att hon har funnit i mina tankar sedan dess...
Livet är märkligt och ibland förstår jag mig inte alls på det,
men allt har en mening och så småningom får vi svar på våra frågor och vi kan stilla våra funderingar.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Men så roligt att du hade en lärorik dag och träffade på såna människor som ger dig hopp.Vad glad jag blir för din skull!Tänk vad mycket en kram kan betyda och att människor som man inte känner kan ge så mycket värdefullt för en själv!Du är en klippa,Jenny och har omedvetet gett mig så mycket genom att bara vara den du är.Fortsätt att vara bara du och allt kommer att ordna sig ska du se!
SvaraRaderaKramar: Heléne