Ha det bra och njut av livet!!

Gjort klart på hotellet,
betalat för dagarna den här veckan och packat väskan.
Jag har ätit middag med tre underbara kvinnor jag lärt känna,
pratat och skrattat... och det har tårats i ögonen...

Jag längtar hem,
hem till min man och mina barn.
Jag vill hem och kramas, hårt och länge och känna mig fri.

Känna mig befriad över att inte behöva åka tillbaka på måndag.

Jag är så lycklig, men fortfarande väldigt ledsen.

vemod

1. stillsam känsla av att något känslomässigt betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka

- Ha det bra och njut av livet!! sa receptionisten när jag betalat.

Njuta av livet, det ska jag, men jag kommer att sakna alla underbara människor...

Jag kommer nog till och med att sakna personalen på strålningen

som har varit helt fantastiska.

Samtidigt så tickar en tanke i bakhuvudet att jag fortfarande inte vet hur behandlingen fungerat,

att jag kanske får två månader innan skiten brakar loss igen...

Hjärnspökena blir nog den värsta fienden att brottas med...

MEN!

Imorgon kl. 08:00 gör jag min sista strålbehandling,

klockan 09:05 hoppar jag på bussen och då får jag komma hem 

och det känns absolut viktigast just nu.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

20/25

Vaknade i morse i ett dimmigt och trist Umeå,
inte direkt upplyftande.
Jag som tänkte att den här dagen skulle bjuda på ett bättre väder
och ett bättre humör...

Och visst, humöret har i alla fall varit bättre,
varit fruktansvärt trött bara,
men det kan bero på att jag hade strålning redan 07:40 i morse.
Och även om jag nu alltid är vaken innan sju, så är jag inte van att
behöva stiga upp och passa en tid på morgonen.
Så starten av dagen blev helt fel.

Men dagen har rullat på och snart passerat,
jag har fått i mig både lunch och middag, trots att matlusten uteblir.
Fast jag ska väl inte påstå att jag är någon storätare
och kött, bröd och all annan mer "kompakt" mat väljer jag bort.

Så ris och sås till lunch och ris, broccoli och sås till middag.
Bättre än bara soppa i alla fall.

Har börjat irritera på strålningsområdet.
Kliar så jag håller på att bli tokig,
smörjer och smörjer för att försöka lindra
och visst lindrar det en stund, men sen börjar det om igen.
Ska försöka att komma ihåg att fråga imorgon om det finns något annat man kan göra,
men jag skulle tro att smörja, låta området "lufta" och INTE klia är de bästa tipsen.
Men fråga kan man ju alltid.

Idag har jag för övrigt avverkat tjugonde strålningen, så nu återstår endast fem stycken.
Känns fantastiskt att veta att om en vecka från idag, så är jag hemma för att stanna.
Och även om den här tiden har gett mig så mycket, inte minst nya vänner, så önskar jag
slippa göra om denna resa.

I skrivandets stund kommer solen fram och plötsligt blev jag faktiskt sugen på att träna en stund,
få se om motivationen håller hela vägen genom hotellkorridorerna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaja, jag vet att det inte hjälper

Visst är det väl ändå märkligt,
att ju färre dagar det blir kvar, desto längre blir dagarna?

Kändes så fantastiskt när jag insåg att det "bara" var 10 gånger kvar,
nu såhär i efterhand, en evighet senare och det fortfarande är hela sex gånger kvar,
så känns ingenting så "bara" längre.

Känner mig som en gnälltant idag,
men jag är verkligen less på att vara här nu.
Visst, sällskapet är bra, hotellet är helt okej, Oasen, där jag tillbringar mina dagar, är toppen.
Men jag vill hem, hem, HEM!

Sen gör det ju inte saken bättre att för varje dag som går är det någon stjärna,
som får åka hem...
Snart har alla jag lärt känna gjort sin tid och gett sig av på nya äventyr
och kvar står jag.
Och inte känns det lönt att lägga allt för mycket tid på att lära känna någon ny heller,
i alla fall inte nu, när jag mest bara känner mig sur och bitter.

Det hjälper inte att gnälla, jag vet, men idag måste jag bara få ur mig det...

För övrigt så har jag nu mer eller mindre helt tappat aptiten,
vet inte om det har att göra med strålningen eller det faktum att jag ätit så lite sista veckorna.
Allt smakar salt, extremt salt, mer eller mindre bara salt!
Men jag försöker i alla fall få i mig litegrann och kompletterar sen med näringsdryck.

Trött är jag också och sängen, som var så mjuk och skön tidigare,
är numera för mjuk och gör så att jag får ont i kroppen,
ja, jag skyller i alla fall på sängen.

Och min nya granne, snarkar...

Gömmer mig på mitt rum,
ute ligger en tjock dimma över parkeringen,
jag läser dikter av Karin Boye
och kurar i soffan...
Tycker synd om mig själv...

Jag vet, jag vet att det inte hjälper,
men kanske kan det hjälpa mig att börja må lite bättre innan imorgon...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Alla lika, alla olika

Här i Umeå är läget under kontroll, inga synliga spår efter strålningen ännu,
är dock fortfarande väldigt trött och det ska tydligen vara så.

Fick träffa en doktor efter strålningen.
Hon tittade på min fot och konstaterade att jag inte behöver oroa mig.
Vad det är kunde hon däremot inte säga, men i och med att knölen är rätt mjuk,
rörlig och känns lite senig. Så var hon säker att det i alla fall var godartat och vi skulle
hålla lite koll bara.

Sen pratade vi om spridningen,
något jag funderat mycket på är om det är lika mycket på båda sidorna av halsen.
Eftersom jag bara känner en liten, liten knöl på höger sida, var min uppfattning att det inte var det.
Hon frågade om jag var intresserad av att se bilderna från PET-röntgen
och nyfiken som jag är kunde jag inte säga nej, även om det kändes lite obehagligt.

Vad som händer under PET-röntgen är att de tumörer som uppstått suger till sig lösningen de injicerat
och sen lyser de upp som små solar på bilderna.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men Mr C såg faktiskt ganska vacker ut.

Som ett halsband av solar, från ena sidan halsen, via nyckelbenen, till andra sidan.
Det tråkiga var, att det är lika mycket aktivitet på båda sidorna.
Men jag är faktiskt glad att jag fick göra denna röntgen, då vi annars inte upptäckt
hur stor spridningen var.

Jag och doktorn skulle försöka träffas varje vecka nu under strålningen,
då hon gärna ville hålla koll på hur det går med halsen för mig.
Kan tydligen uppstå en del bekymmer på vägen.
Så det känns tryggt att jag får den möjligheten.

Imorgon gör jag strålning nummer fem direkt på morgonen
och om jag är snabb och har tur, så hinner jag med bussen 10:05
Så skönt att få åka hem ett par dagar, sova i min säng, kramas med dom jag tycker om
och bara njuta
.
Men visst, jag har det bra här också och idag har jag bekantat mig med flera härliga tjejer.
Att inte behöva äta själv, att ha någon att prata och skratta med är ovärderligt.
Att vi dessutom sitter i samma båt och paddlar allt vi kan, är både intressant och sorgligt.

Varje individ med Mr C på besök, har en egen historia, en egen upplevelse,
vi är så lika, men ändå så väldigt olika.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det du Mr C?

Gårdagen var riktigt snurrig.
Tider bokades hit och dit och det slutade som jag skrev igår,
med att jag var och tog biopsin och som det lät så skulle jag få svar i samband med
röntgen på fredag.

Det var Dr X som tog biopsin.
Han klämde och kände först på knölarna och sa kort och gott:
- Jag vill inte påstå att jag hoppar högt...

Så även om jag försöker vara positiv, så känns det nog lite grann som att det är
Mr C som kommit på besök igen.
Trots det vet jag ännu inte vad jag ska känna...

Mötet med Dr X gick bra, trots att jag under en period kände mig rätt besviken på honom
men vi har träffats ett par gånger på "neutral mark" och igår kändes allt lika bra som jag tyckte
att det gjorde från början.

Önskar nu att veckan ska gå fort och att det ska bli fredag,
samtidigt får dagarna gärna gå väldigt långsamt så jag hinner njuta lite extra
innan ett eventuellt skitbesked.

Vad som händer om det nu är Mr C, har jag ingen aning om.
Men inställningen är och kommer alltid att vara densamma, skiten ska bort!!

Har för övrigt både idag och igår fått mig ut på promenad, värker i kroppen och
benen känns stumma, men själen blir glad och då tar jag "bieffekterna" med en klackspark.

Skickar kärlek och värme till alla er som stöttar mig på min resa!
Det är så skönt att inte behöva känna sig ensam!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Aldrig ensam

Drömde i natt.
Drömde om en stor vit sal med en sjukhussäng mitt i rummet.
På sängen låg jag, kopplad till både den ena och den andra pipande och tjutande apparaten.
Låg bara där och stirrade och då och då kom en läkare in,
kände på min puls, strök mig på kinden och sa:
-Inga besökare idag heller...
Hela situationen var så laddad och obehaglig...

Vaknade med hjärtklappning och kallsvettig.
Men det var tack och lov inga problem att somna om igen.

Har tänkt mycket på drömmen nu på morgonen.
Känslan den lämnade efter sig.
Jag var verkligen helt ensam i drömmen...

Känner en lättnad över att jag faktiskt inte är ensam.
Känner glädje över mina tre härliga ungar,
kärlek till min underbara man och
tacksamhet till min familj och de vänner jag har omkring mig.

Börjar fundera, tänk om...
Tänk om saker spelat ut annars tidigare i livet.
Tänk om vi inte bestämt oss för att bilda familj när vi gjorde.
Tänk om vi inte gift oss och köpt huset vi idag bor i.

Tänk om jag hade varit ensam.

Hade man då, efter den här resan vågat satsa på hus och familj?
Känner en viss tveksamhet, för tänk om...

Fast allt detta jag nu går igenom, ger mig ju egentligen ännu större anledning
att göra allt det där som jag vill och drömmer om.
Våga ta riskerna och chansa.
Våga leva, dag för dag, för livet är trots allt väldigt skört.
Vi vet inte hur mycket tid vi får, så kanske är det dags att sluta skjuta upp saker till
en morgondag som vi inte ens vet om den finns?

Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv, oavsett hur långt det blir,
med ett leende på läpparna och minnas att jag vågade.
Att jag tog vara på tiden, gjorde det bästa av den och njöt av det liv jag fått.
Istället för att hålla tillbaka, för tänk om...

Idag ska jag måla, lyssna på alldeles för hög musik och bara njuta av det faktum att jag för
en stund får vara själv men att jag aldrig är ensam...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Just idag är jag stark... en stund i alla fall

Lovade barnen vid ett svagt ögonblick igår att följa dom till skolan idag,
straffet blev en natt med lite sömn och värk på morgonen.

Men jag höll mitt ord, kravlade förvirrat ur sängen och tog en promenad med dom.
Konstigt nog, gick det mycket lättare än vad jag räknat med
och innan jag var hemma igen så hade kroppen och knoppen vaknat till liv.

Sen har det rullat på,
besökt jobbet och lämnat sjukintyg, kramats med den gode T och tjuvat lite av hans energi och
surrat med alla underbara människor där.

Sen blev det en liten tur på stan med älskade syster, en alldeles för stor kopp kaffe
och en tröja inhandlades.
Sen hämta barn, åka och handla lite och till slut landade jag hemma igen
och tack och lov att inga äventyr är inplanerade för kvällen, för nu är batterierna näst intill tomma.

Konstigt det där, att så fort lite energi dyker upp
så känner jag ett starkt behov av att göra av med den.

Men det är ju så förbaskat roligt att orka!

Tillbringar nog resten av dagen i soffan eller så måla lite kanske.
Spara på den lilla energin som finns kvar, för imorgon blir det att fira att jag tagit mig igenom behandling fyra med familjedag på lekland och middag ute någonstans.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lägger skiten bakom och ler mot allt nytt

Snart är 2012 över.
Aldrig någonsin har jag längtat så mkt efter att få ringa ut det gamla året.

Så mkt har gått fel under 2012, inte bara för mig.

Sjukdommar, död och elände från start till mål, 2013 kan väl omöjligt bli värre?

2013 ska bli mitt år och även ditt år.
Vårt år.
En chans att börja om på riktigt den här gången.

2012 har lärt mig mkt om mig själv.
Jag vet nu att man inte kan ta livet för givet, jag har lärt mig att allt det där som aldrig skulle hända mig, faktiskt kan hända.

2012, på yta och djup ett skitår men tittar jag på hur jag tvingats växa som människa, se mer på mig själv och lärt mig förstå hur skört livet är så var 2012 nog trots allt inte helt bortkastat.

2013 blir ett år med tillfrisknande, reflektion och beslutstaganden.
En nystart, ett år där jag får möjligheten att börja om, bygga upp mig själv från grunden med hjälp av mina nya kunskaper.

2013 är det dags att välja väg, hitta vad som är viktigast för mig, prioritera livet och kärleken.

Välkomnar 2013 och något säger mig att det kommer att bli ett fantastiskt år, för dig och för mig.

Möt varje dag med ett leende, dra lärdom av varje motgång, se på dig själv, prioritera det som ligger dig varmast om hjärtat och lev nu!

Ett riktigt gott nytt och lyckligt år önskar jag just dig!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

På onsdag...

Så inser jag, att det är måndag igen...

Provtagning imorgon.
Kommer på att jag helt förträngt det de sista dagarna,
så pass att jag inte ens kontaktat vårdcentralen om en tid.

Vågar inte ringa dit idag, med tanke på det bemötande jag fått när jag ringt veckan innan,
vill inte ens veta hur det skulle låta om jag ringer EN dag innan...

"Framförhållning!!!" 

Cyklar upp på labb på lasarettet i stället, visst, jag får vänta lite längre där beroende på hur mkt folk det är,
men det är det värt.

Känner mig lite nervös inför onsdag, fast samtidigt lugn.
På nått sätt inbillar jag mig att nu har det gått så pass lång tid att är inte värdena bra,
så måste de trolla med knäna på nått sätt och behandla ändå....

Kan jag kräva att det ska behandla även om jag nu fortfarande ligger under 3.0?
Visst är det en risk, men så mkt under jag kan ju inte ligga nu så att det ska göra nån enorm skillnad?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaha, då var det nära

Har inte hunnit måla idag, men det gör inget.
För jag har hunnit med att bara vara.
Hjälpt mannen lite, hängt med ungarna,
ätit lunch med härliga L på Lilla Marie,
njutit av dagen helt enkelt.

Angående lunchen måste jag säga att det helt
fantastiskt att ha någon att bolla tankar med som inte behöver
försöka förstå hur man känner, utan faktiskt varit med om samma sak
och förstår.

Känns också skönt att höra att det man känner,
faktiskt är normalt.
Trots att en del saker känns långt ifrån normala.

Men imorgon, är det dags igen.
Åter ska man dunkas ner i skoskaften, trots att jag känner
att jag inte hunnit komma tillbaka helt från förra vändan.

Visst mår jag bra,
jag mår ärligt talat fantastiskt,
men orken finns inte och hjärnan tycks konstant upptagen med
att få det mest basala att fungera.
Är inte läge kort sagt för några avancerade uppgifter och
absolut inte flera saker samtidigt.

Men det ska gå den här gången också,
jag överlevde den första behandlingen, även om jag många gånger kände mig
mer död än levande.

Har bunkrat upp med nudlar, cola, soppa och skorpor.
Och jag kan inte annat än att hoppas att det som gick ner förra vändan
håller sig kvar i magen även denna gång.

Imorgon kommer barnen att följa mig ner till Umeå,
känns fantastiskt att få ha dom nära och
viktigt för mig att de får se vad det är jag faktiskt gör när jag
är där nere.

Imorgon är en annan dag och
om en vecka från och med imorgon,
så vet jag att livet återvänder igen.

Fram till dess ska jag vila, sova och ta hand om mig själv
och må bra i närheten av dom som jag älskar.

Försöker som senast att uppdatera bloggen,
men en dag i taget, så jag lovar inget.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite delade känslor

Varit en far och fläng dag idag.

Besökt jobbet och alla fantastiska människor där, kramats, pratat och känt värmen.
Känns både roligt och viktigt att hålla sig uppdaterad om läget på jobbet,
även om det dröjer ett tag till innan jag ska jobba igen.

Sen hem, invänta man och barn och sen iväg för att fira med mat på O´Learys att vi tagit oss igenom den
första behandlingen.
Känns viktigt att markera varje steg som vi kommer närmare slutet på eländet.

Mitt under middagen inser jag att senast vi var där och åt, var dagen innan jag fick diagnosen.
Fan!
Kändes lite vemodigt, sorgset, samtidigt som maten som alltid var god och sällskapet det bästa.

Finns nog en risk att den känslan kommer att dyka upp om vi äter där fler gånger i framtiden, men det är som det är, jag kan inte backa bandet... Tyvärr...

Sen åkte vi till älskade mor och far på en kopp kaffe och lite kramande, alltid skönt att komma "hem" en stund. Landa lite.

Men nu är jag trött, blir att snegla lite på hockeyn, reflektera över dagen och längta till morgondagen då jag välkomnar helgen och kvalitetstid med familjen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Skiner idag

Från att "Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv" till
"Fy fan vad jag älskar att leva!"

Idag ska jag gå runt med ett fånigt leende och bara må fantastiskt.
Jag ska sjunga högt och vissla.
Jag ska dansa.
Och det känns som att inget kan stoppa mig.

Idag mår jag toppen och jag kan inte med ord beskriva hur underbart det känns.

Har tagit mig upp från den djupaste avgrunden och överlevt, även om det vissa dagar
sista veckan har känts helt och hållet hopplöst.

Känner mig stark, modig och lyckligt lottad över att få finnas.

Snälla vänner, ta vara på varje dag av livet och njut av ögonblicken,
lev nu för fan!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Gråter innan 06:30

Väcker mannen och gråter, under natten har jag fått ett meddelande från en stark kvinna som gjort samma resa som jag gör just nu.
Jag gråter när jag läser det hon skriver, hur hon sätter ord på det jag känner och om hur vidrigt det är att vara så här slut.
Gör ont att någon annan ska ha behövt må såhär, gläds över att jag vet att jag kommer att bli starkare igen.

Jag är inte ensam, jag vet.
Jag får aldrig ge upp, jag vet.
Man kan ta sig igenom detta och jag måste.

Känner mig på något sätt, i alla fall för tillfället starkare.
Magen känns lugnare, huvudet inte lika tungt.
Men tröttheten finns kvar och tårarna finns hela tiden nära.

Men allt är okej, för det får vara såhär.

Läste någonstans att ju mer "nedgången" man blir efter behandlingarna, desto bättre biter dom.
Hoppas att så är fallet, för då har då mina eventuella tjurskalliga frilansande cancerceller verkligen fått vad dom förtjänar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Allt är inte cancer

Hade besök av en gammal klasskompis igår och trots att kontakten vi har är sporadisk och mest på avstånd, så föll allt bara på plats och det kändes som vi än idag, vet precis vart vi har varandra.
Tack för att du finns fina A och jag hoppas att vi kan bli bättre på att ses!

När hon åkt tänkte jag att det var skönt att vi under stunden hon var här, inte pratade om cancern, allt annat hann vi med att gå igenom, men just cancern var inget som kom på tal.

Var faktiskt riktigt skönt att kunna sitta ner, dricka en kopp kaffe och bara surra, utan fokus på den där jävla sjukdomen.

Fråga mig gärna hur jag mår, det gör mig inget, men om du redan varit inne och läst på bloggen om vad som händer just nu, så pratar jag gärna om något annat en stund...

Värmer i hjärtat

Det känns som att jag sagt det förr, men jag tror inte att det kan sägas tillräckligt många gånger:

TACK!

Tack för allt stöd, alla kramar, alla råd och all omtanke!
Läser era kommentarer med glädje och suger åt mig så mkt positiv energi från er som möjligt.

Kände igår att jag borde bli bättre på att svara på era kommentarer, men oftast känns det som att de ord jag skriver till svar blir platta i jämförelse...

Men ni ska veta att det värmer i hjärtat oavsett om jag svarar eller inte...

Idag är det Dagen D, om fem timmar har jag nått fas två och jag kan inte annat än hoppas på ett så positivt utfall som möjligt...
Fast i den medicinska världen ska det väl alltid vara negativt för att vara bra?

Håll gärna en tumme för mig...