Imorgon kommer känslorna

Fjärilar, elefanter och en ångvält i magen.
Nervös till tusen inför morgondagen.

Men vad kan jag göra?

Jag har ingen makt överhuvudtaget ,
det är bara att följa med på tåget och ta det som det kommer.

Trycker undan en massa känslor,
sparar dom tills imorgon.

Det är förmodligen både på gott och på ont,
men jag vill inte gå omkring och vara ledsen nu
om det visar sig imorgon att jag inte har något att vara ledsen över...

Så imorgon kan det nog bara gå på två sätt,
antingen spricker jag av glädje
eller så rasar jag av sorg.

Fast det är ju trots allt omöjligt att veta hur jag kommer att reagera...

Fördriver tiden idag med promenader, hög musik, kramar och ishackning.
Kanske ska jag försöka måla något också, men just den biten känns svår
när jag finner det lättast att måla när känslan är konkret.
Känslan just nu är diffus och ogreppbar...

Imorgon på morgonen väntar röntgen med härlig kontrastvätska
och sen någon gång under dagen förväntas jag får svar.

Orkar jag, så skriver jag om hur det har gått.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här går det undan

Har fått tid för röntgen på fredag.
Känns skönt att det gick så himla fort.

Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.

Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.

Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om  att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?

Men det kanske är min tur nu?

Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.

Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...

Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag kunde ha gått i mål...

Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...

Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...

Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.

Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.

"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"

Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:

Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.

Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.

Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.

- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.

Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.

Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Magplask

En sådär hopplös dag idag
eller egentligen så började den bra.

Men som så många gånger annars, så händer det något.
Jag vet inte vad, men från att varit vid gott mod,
dimper jag ner och finner mig själv ganska liten och ynklig.

All tid och energi som jag har lagt ner på den här skiten,
all tid och energi som jag ska fortsätta lägga på den
och inget får jag tillbaka.

Om jag räknat rätt, så skulle jag varit mot slutet av strålningarna nu
om allt fallit på plats från första början...

Inte konstigt man känner sig knäckt, både fysiskt och psykiskt,
7 månaders konstant funderande, oro, berg-och-dal-bana.
Läkarbesök och undersökningar.
Dåliga blodvärden, trött och slut, ont i kroppen.
Sömnbrist och hopplöshet...

När det här är över, så ska jag börja om från början med livet.
Jag vet att jag har sagt det förr, men jag längtar så fruktansvärt efter att få lägga det här bakom mig.
Förhoppningsvis, ska jag kunna leva utan oro,
förhoppningsvis är det här första och sista gången jag ska behöva gå igenom cancerskiten.
Men jag vet att jag aldrig kommer att gå säker,
det mest tragiska är nog, att ingen går säker.

Jag vill trycka på stopp, backa bandet och börja om,
vakna upp den 1 Juli 2012, lycklig och lätt bakis och inte hitta någon knöl i bröstet...

Är det för mycket begärt?

Har tagit prover idag, väntar skeptiskt på provsvaren, räknar med att behandlingen
uteblir ännu en vecka.

SKITCANCER!!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får jag vara trött på mig själv?

Trött på mitt eget gnäll?
Less på att höra mig själv säga samma sak om och om igen?

Får jag vara förbannad på hur orättvis jag tycker att den här skiten är?
Får jag vara arg för att jag inte orkar?

Får jag snälla bara vara?

Försöker ladda batterierna, hitta motivation och energi igen,
vart tog den vägen?

Jag vet att den finns där inne, någonstans gömmer den sig,
men tårarna är närmare....

Helvete!

Orkar inte klaga längre men hur mycket jag än biter mig i läppen
så slinker skiten ut.
För skiten måste ut.

En gång kvar!!

Det är verkligen bara en cellgiftsbehandling kvar,
men först måste jag ta mig igenom sviterna efter den senaste
och idag, idag känns det fruktansvärt tungt.

Tungt och ensamt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Att vakna på avigsidan

Nä men om den här dagen kunde ta slut någon gång.
Suckat och pustat hela dan.

Allmänt less bara,
less på värken,
less på att vara trött,
less på att frysa.
less på skitcancern,
less på mig själv faktiskt,
lite less på allt och ingenting om jag ska vara ärlig.

Verkligen vaknat på fel sida,
mungiporna var neråt redan från start,
svartare än svartast under ögonen
och förmodligen, om man tittar väldigt noga,
så slår det nog blixtar runt om mig.

Rakt igenom full med negativ energi.

Och mitt i allt detta kräks en av flickorna.

Gör vågen för mig själv, pricken över i:et,
jublar inombords, var precis vad den här dagen behövde.

Skulle kännas bäst just nu att få lägga mig i sängen och
dra täcket över huvudet...
Men istället sitter jag här och muttrar.

Gnällkärring!

Det är vad jag är idag, en riktig häxan surtant.

Ser fram emot morgondagen, för imorgon är en annan dag,
förhoppningsvis bättre dag, kan då, som det känns knappast bli sämre.

Tilläggas bör att gårdagen var en bra dag, så helgen har inte varit helt bortkastad.

Färdignällt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Har jag berättat hur trött jag är?

Trotts att det igår kväll kändes som att jag skulle somna bara jag stängde ögonen,
så låg jag vaken och snurrade.

Frustrerande är bara förnamnet.
Går omkring i nån sorts vakuum,
känner mig dimmig och allmänt förvirrad.

Måste däremot påpeka att värken idag,
mer eller mindre har gett med sig.
Lite öm i skinnet, men den sprängande känslan inuti kroppen
gör sig bara påmind vid enstaka tillfällen.

Är ju alltid nått, eller hur?

Men ärligt talat, så känner jag numera ett ganska desperat behov
av att sova ordentligt.

Trots detta ångar jag på idag av ren jäkla tjurskallighet.

Har formligen kastat ner alla julsaker i sina lådor,
rivit ner granen i all hast och när barnen undrat:
-Vart ska den här?
Så har svaret fått bli:
-Är väl inte så noga...

(Kommer att få ångra det bittert vid advent)

Trött, inte bara fysiskt och psykiskt,
trött på julen och alla saker som stått ihoptryckta runt huset.
Trött på mörkret, trött på gardinerna som stänger ute de få solminuterna...

Trött punkt

Dessutom mitt i allt detta, så gick dammsugarslangen sönder, helvete!

Bestämmer mig för att det jag nu åstadkommit idag får räcka.
Det kommer en dag imorgon och trots all denna trötthet,
så känner jag återigen en gnutta hopp...
För nu kan solen lysa på mig genom köksfönstret...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Orkar jag igen?

Ställer mig numera konstant frågan:
Ska det vara såhär?

Fortsatt trött, fortsatt svårt att sova,
spränger i kroppen.
Visst måste det gå över snart?

Är så slut, hela tiden nära till tårar, förbannad, irriterad, nervvrak...

Avskyr när jag inte har något att jämföra med, jag har ingen "förra gång" så jag vet inte hur länge det kan hålla i sig.

Ska det över huvudtaget vara såhär?

Försöker hålla uppe humöret men det blir svårare och svårare för varje dag.
Finns ingen ork, ingen energi, inget driv alls just nu.
Täcket över huvudet, gömma mig för omvärlden och hoppas på nån ynka liten dag i frihet innan nästa behandling.

Ska det vara såhär?

Taxoteren började bättre än Fecen men det jag just nu går igenom känns som tortyr.
Jag vill inte uppleva det igen  men jag vet att jag måste.

Om det nu ska vara såhär?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får lust att ge upp

Åker till Umeå imorgon, men som det ser ut blir det ingen behandling imorgon heller.
De vita blodkropparna har lyckats öka från 2,5 till 2,6 på en vecka.
Visst det är ju i alla fall en positiv trend, men vad är jag hjälpt av det?
Jourläkaren som ringde och meddelade provsvaren var även hon fundersam
till varför det tar så lång tid...

Blir arg, less, ledsen och frustrerad.
Och rädd...

Nånting i mig säger att det är lika bra att lägga ner skiten,
ge upp.
Nånting annat skriker åt mig att ställa mig upp och kämpa vidare,
ge upp är inget alternativ.

Lägger mig i soffan och gråter en stund,
samlar kraft och energi att ställa alla frågor jag bara kan imorgon.

Jag ska på ett eller annat sätt gå vinnande ur den här striden,
just nu verkar det dock inte vara med hjälp av cellgifterna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det lönt att hoppas?

Känner mig tom och hopplös.
Att man kan tappa all energi så fort.

Nej, nej och åter nej, alltid detta nej.
Ingen behandling denna vecka heller.

Blodvärdet hade gått upp till 2,5 så det är i stort sett oförändrat.

Vi siktar på nästa vecka, men Dr Y skulle ringa mig imorgon,
får väl se om han har någon annan plan än att bara vänta.

Fem veckor har gått, kanske blir det sex veckor.
Fortfarande fyra behandlingar kvar.

Känns just nu som att jag aldrig kommer att komma i mål...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men alltså

Väntar, väntar, väntar och väntar!
Men vad i hela fridens dagar, ska jag måsta vänta hela dagen...?

Jo, tydligen!

Misstänkte att tanten på vårdcentralen inte alls hade i åtanke att göra som det stod på lappen:
"Proverna analyseras i Skellefteå och svar FAXAS senast 14:00"

Ringer ner på Onkologen, kollar om de fått svar, nope, inget svar.
Hon kollar av om de fått proverna skickade till sig, nope, inga prover.
Sköterskan ber att få återkomma.

Väntar, väntar och väntar...

Som jag misstänkte, inga prover analyserade i Skellefteå utan dom är på väg till Umeå.
Men va bra!
Grattis!

Så nu är det inte ens säkert att jag får veta idag om jag ska iväg eller inte.
Så himla tur då att jag ÄLSKAR att åka fram och tillbaka till Umeå i onödan.

Närå, jag är inte alls arg, snudd på lite lätt irriterad bara.
Visst ska väl Skellefteå också kunna analysera proverna?
Hur gör dom annars på akuten?
Teleporterar de proverna till Umeå?
Med tanke på hur snabbt man får svar där...

Tycker väl mest synd om pappa som ska skjutsa mig OM jag ska ner,
han får ju inte heller veta...
"Vi åker hur som helst"

Visst, ok, det går ju, men som sagt:
Det är ju så förbannat att trevligt att åka fram och tillbaka till Umeå, i onödan.

Suck, det ska då aldrig kunna bli rätt direkt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Svar till Nilla

Det här är min plats, min dagbok, mitt liv.
Här skriver jag vad jag tänker, vad jag tycker.
Vad jag känner.

Tycker du att jag är egoistisk, bara tänker på mig själv,
gräver ner mig, lyfter upp mig,
ignorerar omvärlden,
då behöver du inte läsa.

Det här handlar om mig.

Jag ältar, jag grubblar jag förbannar cancern och det helvete det gett mig.
Jag skrattar, ler och jag älskar livet och allt som det har skänkt mig.

Jag ber om ursäkt att jag får det att låta som om jag är den ende som är drabbad
men det är för att det här handlar om mig.
Jag skriver inte för din skull, utan för min
och för dom som bryr sig om hur jag mår.

Jag vet att du finns, jag vet att dom finns, dom andra, dom som ligger för döden i cancer,
dom som har fått sitt bäst före datum.
Jag vet, jag vet det så jävla väl att det gör ont i mig.

Jag vet också att det finns dom som har det än mycket värre än du och jag.
Barn som är sjuka, barn som svälter, som lever under så skabbiga förhållanden
att de aldrig kommer att växa upp och få sina egna barn.

Jag vet och om du kände mig, så hade du också vetat att jag vet och
att jag nu, för kanske första gången i mitt liv,
försöker lära mig att tänka på mig själv i ställer för hur alla andra har det.

Det här är min plats, min dagbok, mitt liv.
Här får jag älta mig blå och klaga mig less.
Vill du inte läsa för att du tycker att jag är egoistisk och
tror att jag är den ende som har cancer, läs inte då.

Ber om ursäkt om jag tar din kommentar för personligt,
kanske menade du det inte som jag tolkade det.
Men du får det att låta som att jag sitter här och tycker att
det är mest synd om mig i hela världen och om du hade haft en minsta
lilla aning om hur jag är, så hade du du vetat att det inte är så.

Och du, jag kommer att klara alla behandlingar med bravur, både
cytostatikan och strålningen.
Jag kommer att ta mig igenom det, det vet jag, men det är min fulla jävla
rätt att uttrycka vad jag känner på resans gång.

Tack för ordet!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det måste väl få ta sin tid

Blir arg, sen ledsen, sen liten och eländig.
Vill så mycket men orkar bara inte.

Känner hur det kryper under skinnet på mig. Överskottsenergi upp till öronen.
Har massor med saker som jag skulle kunna ta mig för.

Men så fort jag börjar,
så tar enegin slut.

Jag vet att kroppen tar stryk av behandlingarna.
Jag vet att jag måste tillåta mig själv att vila.

Men jag blir så arg, när jag vill och det inte går.

Idag har jag lyckats måla en vägg.
EN vägg.
Det tog mig nästan två timmar då jag tillbringade den mesta tiden vilandes på golvet.

Jag vet, jag ska inte ta ut mig.
Men jag mår bra innuti av att göra något av tiden istället för att bara sitta å glo.

Vill bli mig själv till 100 procent igen.
Jag vet att det kommer att dröja
men jag längtar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dra åt helvete jävla skitcancer!!

Ja men det här vart ju en trevlig resa...

Mamma och pappa skjutsade ner mig till Umeå, väntade tappert på mig vid alla inbokade möten på förmiddagen och åkte hem efter att jag fått tillgång till hotellrummet.

Så långt var allting bra, sen gick det åt helvete totalt och just nu sitter jag här och vet inte om jag är arg eller ledsen.

Läkaren jag träffade på eftermiddagen var toppen och när vi kom in på tumören, berättade han att det tydligen var flera små tumörer i bröstet, varav den ena var 15 mm, vilket inte var så stort och det lät ju toppen...

Sen kom beskedet som fick mig att helt tappa fotfästet och den där banan jag stakat ut för att ta mig i mål, den raserades.

FAN! FAN! FAN!

Visade sig att Dr. X, gett mig helt galen information, av 29 lymfkörtlar som de plockade bort, fanns det spridning till 26 av dom.

Hur kan man missa en sån sak?

Vet inte ens vad jag ska känna...

"Naturligtvis så är det ju så att prognoserna ser lite sämre ut när det finns en spridning, men det positiva är ju att skiktröntgen såg bra ut..."

Jag är så arg och så ledsen på samma gång, det känns så förbannat orättvist.

Varför jag?
Varför finns den här jävla sjukdomen över huvudtaget?!?

FAN!

Fuckin jävla skitcancer, mig ska du inte vinna över!

Behöver en kram...

Kontrast - I annan bemärkelse

Dagen kantas av tråkigheter, en vän har förlorat sitt barn.
Vill inte ens försöka förstå hur ont det måste ta, värker i hjärtat bara av tanken.

Mitt i alla tankar och funderingar så ringer fantastiske Dr. J och meddelar att de har tittat på mina röntgenbilder och allt ser klockrent ut.

Vilken lättnad!

Så många känslor på en och samma gång, vill jubla över att allt ser så lovande ut för min egna framtid, men en klump i halsen hindrar mig.

Ingen förälder ska behöva överleva sitt barn, svårare än så är det bara inte.

Ni som stod honom nära, ni finns i mina tankar idag.

Det där förbannade samvetet

Mycket i huvudet nu, igen...

I och med att kallelsen till Umeå kom igår, så blev allt på riktigt igen, nu är det verkligen något på gång och den kanske tyngsta biten av resan ska till att börja.

Igår dök även våra nya element upp, dom där elementen som vi planerat att byta ut väldigt länge och bestämt att det skulle göras i år.

Konflikt!

Jag vet inte hur jag ska komma att börja må, men jag räknar med det värsta och då har jag ärligt talat ingen aning om jag kommer att kunna hjälpa till med allt som är på gång.

Och då kommer det dåliga samvetet.

Mannen förklarar gång på gång för mig att stora delar av jobbet som blir hemma kommer jag inte att behöva hjälpa till med, mkt kommer vi få hjälp med från annat håll, men jag har svårt att acceptera.

Jag vill vara med, jag vill känna mig delaktig, vi tog oss ann detta hus, som ett gemensamt projekt, då ska det förbli så...

Sedan diagnosen och operationen har mannen fått göra det mesta med byggandet, visserligen har han jobbat på i betydligt lugnare lunk än tidigare, prioriterat annat.
Men det känns så surt att han ska behöva dra hela lasset.

Jag vill orka, jag vill kunna, jag vill vara med, det är extremt viktigt för mig, men själen och hjärtat säger en sak, medan kroppen skriker en annan...

FAN!

Jag har inte tid och lust till det här, så enkelt det hade varit om jag fått vara frisk...

Känslomässigt förvirrad

Önskar att man kunde få styra själv över hur fan man mår, känner mig hoppfull och positiv samtidigt som jag idag är fruktansvärt låg.

Inre kaos och jag begriper inte varför...

Skulle vilja kunna ta tag i känslorna och skaka vett i dom, men i stället är det bara att följa med och gilla läget, för jag har just nu inget att säg till om.

Idag är jag full av energi och far runt i huset som ett yrväder..
Samtidigt gråter jag ohämmat för att i nästa stund bli förbannad och hade jag inte haft någon form av spärr hade jag kastat ugnsformen i golvet.

Skrattar åt mig själv i min ensamhet över hur sjukt rubbad jag kan vara och så gråter jag igen.

Huvudet är upp och fötterna är ner, men där emellan är jag känslomässigt förvirrad.

Tänk jag drömde i natt

Aldrig har jag varit så ledsen och glad samtidigt...

Drömde att det var dagen D, dagen då besked om vad som hittats i brösten skulle meddelas.
Dr J tittade på mig som så många gånger för, harklade sig lite och sa:
- Ja nu var det ju som så, att det var inte cancer...
Allt var ett beklagligt "misstag"...

Mannen flög upp ur stolen och så arg har jag nog aldrig sett honom.
Jag grät, både av lycka och av sorg över allt det jag nu gått igenom helt i onödan...

Hela drömmen var ett kaos av känslor och det är svårt att sätta fingret nu på vad som egentligen hände mer, var bara ett virrvarr...

Så nu snurrar det i skallen på mig, tänk om...
Hur skulle man reagera?
Hur skulle man hantera en sån situation?

Känslorna är delade, visst vore det skönt att få ett sånt besked, fast inte nu, efter allt det jag redan gått igenom...

Fuck Förkylning!

Hade inte tänkt skriva idag, orkar inte gnälla men jag känner att jag bara måste få klaga, för jag har blivit:

Förkyld!

Snorar, kroppen värker, hostar, astman jävlas och jag är så fruktansvärt trött.

Grattis till mig!

Känner att jag inte alls har lust att vara sjuk nu och ska jag nu nödvändigtvis vara det så måste det gå över innan den 4 September.

Är det inte det ena så måste det vara det andra...

Mådde så förbannat bra igår, tyckte att jag förtjänade att göra det och hoppades att jag skulle få fortsätta att må bra ett tag nu, men icke det...

Fuck Cancer och Fuck Förkylning!

Tappat tråden

Har helt och hållet spårat ur och vet inte alls vart jag ska. 

Förmodligen är jag inte klar ännu heller, men detta är i alla fall mitt pågående projekt...