Förkylningen är ett faktum

Tillbaka i Umeå igen.
Dagen började med att jag otåligt stod och väntade på att far min skulle skjutsa in mig till bussen.
Hann börja planera att ta den senare bussen och kontakta Umeå för att meddela att jag
skulle bli sen.
Sen dök han upp, stressad var han stackarn och efter att ha kastat in väskor och mig själv i bilen,
så åkte vi mot stan.

Bussen stod kvar och än hade inte alla fått kliva på,
så vi kunde andas ut.
Visade sig sen att jag inte ens rymdes på bussen,
fem för många var vi, så vi fick lösa biljett och vänta.

Extrabuss eller taxi skulle komma till undsättning.

Efter lite väntan i snålblåsten dök en taxi upp och
jag kan väl inte annat än att konstatera att det var tur i oturen att pappa var lite sen hem till mig.
För nog föredrar jag att åka taxi framför buss.

Så nu är jag framme i Umeå,
jag har hunnit både äta lunch, det hittills äckligaste som serverats här tror jag,
jag har strålats och nu sitter jag och kurar på mitt rum och tycker synd om mig själv.
För förkylningen är numera ett faktum.

Däremot känns det nog lite bättre idag än igår,
men det jobbigaste för mig med förkylningar är att jag får så jobbigt med astman
och att inte kunna andas ordentligt är verkligen knäckande.

Kan tyckas fånigt att gnälla över en förkylning med tanke på vad jag gått igenom,
men jag gör det ändå, bara för att jag kan.
Hade ju faktiskt varit trevligare att få vara frisk...

Blir för övrigt en bra vecka, ensam idag och imorgon, sen kommer mannen och
barnen ner till mig på torsdag för att sova över.
Skönt att få sällskap, särskilt nu när jag känner att jag inte borde beblanda mig i
onödan med de andra gästerna.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här går det undan

Har fått tid för röntgen på fredag.
Känns skönt att det gick så himla fort.

Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.

Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.

Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om  att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?

Men det kanske är min tur nu?

Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.

Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...

Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sista-minuten-klappar

Lycka är att vara klar med alla julklappar
eller nästan klar i alla fall.
Tre paket fattas och två är ännu inte inslagna.

Snart i mål!!

Morgondagen får vigas åt att införskaffa det sista,
sen ska barnen köpa åt varandra också.
Brukar bli ett par kaotiska timmar på Barnens Hus då ungarna
turas om att sitta i bilen medan jag springer omkring där inne med den
tredje som alltid har beslutsångest och mest hittar saker som i sista minuten
ska läggas till på önskelistan...

Åh vad jag längtar!

Men det brukar alltid gå bra och alla överlever för att sedan göra om samma sak ett år senare.
Ska väl vara glad så länge de fortfarande lyckas hitta saker på Barnens Hus,
värre blir det den dagen då man ska springa med dom runt alla butikerna på stan.

Förutom shopping ska jag imorgon ringa vårdcentralen igen.
Har haft blåsan under skydd nu sedan i måndags och jag vet inte,
tycker inte att det verkar hända något magiskt med den.
Sköterskan sa att jag kunde ta bort alla förbanden efter några dagar,
men jag kände mig inte sugen på att gå omkring med den oskyddad då den lär spricka.

Ringer nog och frågar hur dom tänkte, för hon pratade om att de skulle kunna hjälpa mig
att ta bort skinnet och lägga om det igen, men jag vet inte om hon menade efter det att
kroppen tagit hand om vätskan.

Måste bli bättre på att ställa alla dessa frågor som dyker upp i huvudet så slipper jag gå
och fundera senare...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Tung natt

Bland de värsta saker jag vet, är att inte kunna sova...

Har haft perioder i mitt liv då det vissa nätter varit näst intill omöjligt
under långa perioder.

Sen jag blev sjuk så har det aldrig varit problem flera nätter i rad,
men när det väl händer, så är det fortfarande lika jobbigt om än det bara handlar om en natt.

Har haft en sån natt, i natt...

Känner det i kroppen när det är på gång,
huvudet är trött, ögonen flackar och jag vill sova
men i kroppen finns en rastlöshet och oro som inte ens går att beskriva.

Låg länge och stirrade på TV:n, planen var att försöka slappna av,
koppla bort och vänta tills jag helt enkelt nästan sov.
Så kom det där ögonblicket då jag kom på mig själv att jag inte tittade på TV:n längre,
att jag helt enkelt mer eller mindre sov, stängde av, vred mig i sängen och sen började
tankarna gå på högvarv.

Fan, att det inte ens ska gå lura sig själv,

Lyssnade på mannen som andades, började fundera hur jag hamnat här.
Här i, i det här huset, med denne underbara man och dessa fantastiska barn.

Började tänka på hur livet sett ut, första lägenheten, skafferiet fyllt av biffnudlar,
disk fulla bänken och dammråttor som mer eller mindre konstant försökte ta över.
Jag kom ihåg lyckan över att två skulle bli tre, chocken som kom när vi fick veta att två faktiskt skulle bli fyra.
Kom ihåg pannan med palt som blev kvar på bänken när vi åkte in på förlossningen, ler åt mannens
historia om hur vidrig den var att diska när han städade innan hemkomsten.

Kände känslan av beskedet att vi skulle bli fem, glädjen över att huset vi så gärna ville ha, blev vårt...
Mindes hur jag spillde cola över halva köket innan vi åkte in på förlossningen...

Minns mitt rum, hemma hos mamma och pappa, rummet med de prickiga tapeterna som jag ritade på.
Minns jordgubbslandet med kanske dom godaste jordgubbarna.
Kommer ihåg ärtrör och sandlådor, kiosken som bjöd på glass på skolavslutningen.

Började tänka på hur mina äldre systrar tog hål i mina öron när jag var liten, minns hur jag själv senare i livet stod på toaletten och tryckte hål både här och där...

Stirrade på klockan, försökte koppla bort det som snurrade i huvudet, men i tankarna var jag fast besluten att vandra mig igenom livet.

Det tog mig ganska precis en och en halv timme att ta mig till det jag tror är mitt första starka minne, kan tänka mig att jag var tre-fyra år, vi firade jul hemma hos mormor och morfar, jag minns ett pussel jag fick av min moster.

En och en halv timme tog det mig att gå igenom ett liv som varit i 34 år...

Det var då ångesten kom över hur fort det har gått, hur allt sprungit förbi mig.
Sen, som en brev på posten dök frågan upp, hur blir det med resten?

Kommer livet att fortsätta springa förbi mig och vad kan jag göra för att bromsa eller
i alla fall hinna med?

Knöt sig i magen.

Funderade en stund på att väcka mannen, kröp nära i stället, sökte trygghet.
Somnade till slut, vet inte när men när ena flickan kom inskuttande i sovrummet kändes det som att jag nyss somnat.
Den olustiga känslan i kroppen hade tack och lov avtagit men funderingarna kvarstår;
Kommer jag att hinna leva färdigt?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Panikartat

Stressar upp mig lite när jag startar datorn och möts av:
31 dagar till julafton!

Vaddå 31 dagar?
Det är ju bara en månad, det kan väl ändå inte vara rätt?
Finns inte en chans att det i min värld är en månad kvar till julafton,
hur skulle det gått till?
Behöver dispens.

Behöver få skjuta upp julen lite, en månad eller två,
i värsta fall tre om ingen har några protester...

31 dagar till jul, finns inte en chans.
Jag har varken tid eller lust just nu...

En vecka till advent, vad ska man hinna innan advent?
Byta gardiner och ställa fram adventsljusstakarna...
Behöver man hinna mer?

Vart tar tiden vägen egentligen?
Vart tar livet vägen för den delen?

Får lite ångest...

31 dagar till för mig en inte så viktig dag egentligen,
jag skulle klara mig utan...
Ändå vill jag göra som jag brukar,
hinna det jag normalt hinner.
Jag vill att julen ska bli så normal som möjligt under rådande omständigheter...

Räknar lite, om jag mot all förmodan (ja så känns det) får göra min behandling till veckan,
så blir den fjärde behandlingen (om inte allt jävlas) den 19 december.
Under dom förutsättningarna så är ju frågan,
hur normal kan den här julen bli egentligen?

Behöver få flytta på julen lite, bara så jag hinner ikapp...

31 dagar, en månad, fyra veckor, låter inte så lite,
borde inte vara några problem om jag inte visste att nästan två veckor
försvinner spårlöst i samband med behandling.

Lägger upp en plan,
bestämmer mig lika fort att skippa planen,
saker och ting blir ju ändå aldrig som jag tänkt mig.

På måndag, kanske redan på söndag åker julgardinerna upp eller så får det bli på tisdag.
Innan onsdag i alla fall, sen får resten falla på plats eftersom och
det som inte blir av kommer ingen förhoppningsvis att sakna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En dag på akuten

Ingen panik!
Läget är under kontroll...

Efter samtal med onkologen i Umeå angående min huvudvärk, fick jag order om att åka in akut.

Första tanken:
Jag vill INTE bli inlagd!!

EKG togs, rör med blod togs, jag fick följa pinnar med blicken, peta mig på näsan och en massa andra spännande saker.

Och gång på gång fick jag förklara vad det är som händer i huvudet...

Dom hittade inget fel, ingen bot, ingen förklaring, annat än att denna människa är fruktansvärt knäckt och att huvudet är fullt av intryck...
Så pass att det snart exploderar.

Vila, lugn och ro, avslappning.
Hitta frid i kaoset och landa.

Jag fick åka hem och det känns för mig just nu som det viktigaste.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En vecka efter FEC

Bästa dagen på en hel vecka.

Men hur mår hjärnan egentligen?

Gjort räkningar idag och jag måste be mannen dubbelkolla allt när han kommer hem.
För siffror och bokstäver går inte ihop och innan jag hunnit halvvägs,
så var jag sjösjuk.

Spränger i ögonen, tumlar runt i magen.
Huvudet börjar bulta igen.
Matar hjärnan med socker,
mutar den lite.

Det som händer är att den i stället går på högvarv...

Stänger nog av teven en stund,
dämpar belysningen,
försöker landa.

För många intryck i skallen på en gång.

Men helt klart, så här långt,
bästa dagen på en hel vecka...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Måndagen kryper allt närmare

Gillar inte att sova borta...
Jag vill inte vara ensam...

Måndagen kryper allt närmare och hur mycket jag än stretar emot, så är den snart här och då är det dags.

Vi har pratat en del här hemma om de dagar jag ska vara borta, jag har försökt att förklara vad det är jag ska göra i Umeå, jag försöker lugna mig själv genom att försöka lugna barnen...
Hjälper till viss del, men man hör och ser på dom att dom funderar och jag känner själv att jag har nerverna utanpå kroppen.

När jag tänker efter så är jag personligen nog inte mest orolig för dagarna i Umeå, jag är nog mest orolig över hur jag ska må efter att jag har varit där...

Jag är nog mest orolig och rädd hur jag ska påverkas av cytostatikan, men jag kan inte annat göra än att vänta och se och låta det som sker ske...

Så det är som vanligt bara att vänta, men jag längtar inte...

Just nu är jag riktigt jävla skitnervös...

Och där kom nervositeten...

Allt har känts under kontroll, jag vet hur jag ska ta mig till och från Umeå.
Jag vet vad som ska hända när jag är där.
Jag har känt mig trygg.

Men nu...

Insåg att det är fredag idag, insåg att helgen är på gång, medveten om att lördag och söndag är de dagar som tenderar att passera snabbast på hela veckan...
Snart är det måndag.

Snart sitter jag i bilen på väg ner mot Umeå, med väskan packad och tre dagar provtagning, undersökning och behandling framför mig.

Fy fan!

Elefanterna är tillbaka i magen och det känns som att hjärnan ska explodera av allt som snurrar där inne.
Försöker släppa tanken: "Hur ska det gå här hemma?"

För hemma kommer det att gå bra, visserligen blir lillan tårögd så fort Umeå kommer på tal, men bara jag får mig iväg kommer allt att flyta på utan problem.

Försöker släppa så många tankar jag bara kan och fokusera mig på tanken, "allt kommer att gå bra."
Men just i detta nu känner jag mig näst intill panikslagen...

Tar några djupa andetag, försöker samla mig, försöker landa, men det är svårt..

Just nu är jag riktigt jävla skitnervös...

Ps. Idag ryker håret och det känns däremot bara bra, givetvis kommer bildbevis...

Ångest och mardrömmar

Hade jättesvårt att somna igår, vred och vände på mig och tankarna snurrade i huvudet, låg och tittade på mannen när han sov och plötsligt började han att krampa.
Han skakade i hela kroppen och jag försökte få kontakt med honom, ruskade honom och skrek hans namn.

Sen vaknade jag...

Jag hade visst somnat och allt var tack och lov bara en dröm...


Jag brukar inte drömma mardrömmar, inte så pass att jag vaknar.
Har kanske hänt någon gång, men att jag två nätter i rad drömmer drömmar som får mig så känslomässigt uppriven är inte likt mig.

Nu vill jag få tisdagen överstökad, lägga den dagen bakom mig, men än är det två nätter kvar...

Igår upp, idag ner

Misstänkte nästan att det inte skulle vara för evigt...

Gårdagen flöt på hur bra som helst, pallade med städning, kalasfrämmande och livet i allmänhet.
Hade inte ens problem med att hålla mig vaken framför teven igår kväll, helt klart någon form av rekord.

Men sen då?
Jo, sen vart det en ny dag och jag tror att jag förbrukade hela veckans ranson av energi igår, för idag står ögonen i kors, jag har redan hunnit brinna av en gång idag och tårarna har sprutat på morgonen.

Lagom är bäst, och kanske är det så att mannens order att ta det lugnt faktiskt är något jag bör försöka lyssna på.
Ska försöka det idag, men utifall att jag börjar känna mig piggare, så lovar jag inget...

I övrigt då?

Börjar känna mig nervös, småpirrar i magen inför den 4/9.
Då faller domen, det är då jag får veta vad det är för typ av cancer som valt att bosätta sig i mig och om det fanns spår av spridning till körtlarna.
Gör faktiskt lite ont i magen när jag tänker på det, men jag hoppas att det faktum att jag reagerade snabbt när jag väl hittade knölen, har hindrat eventuell spridning...

Sen har mitt "bröst" växt tillbaka igen, får ju aldrig vänja mig vid min "nya kropp" om det ska hålla på så här. Tyvärr hade de inte tid att hjälpa mig förens på måndag, så jag får stå ut över helgen och hoppas att det inte fyller på så mkt mer...

Tanke; Kan det vara så att det fyller på sig mer när jag stressar runt en massa?

Så kom lugnet

Mannen målar och ungarna är ute och känner på regnet. Och jag varvar ner för en stund...

Dagen har varit fullspäckad med skolstarter och jag har nog mest stirrat tomt ut i luften.
Men visst är det skönt på något sätt att vardagen kommer tillbaka, med normala tider och normala rutiner, hur normalt det nu kan bli under rådande omständigheter.

Får jag vila nu?

Vilken jävla dag det blev....

Tandläkaren var nästan 20 minuter sen och från att ha upplevt honom som en kul och trevlig filur så var han idag mest bara seg och jobbig.
Aldrig blev han då färdig och när jag såg i ögonvrån att klockan närmade sig inbokad tid för läkarbesök tickade hjärtat snabbare än på en rädd hare.

Fy fasen va stressad jag blev.

Jag som ställt in mig på att allt skulle gå så smärtfritt och visserligen hade det gjort det om tandläkaren inte sölat.

Tio minuter i tre kom jag inspringande på kirurgmottagningen, anmälde mig i luckan och jag kan tänka mig att det syntes på mig hur stressad och frustrerad jag var.

Tack och lov så hade doktorn fortfarande tid med mig och efter att ha tittat på mitt nya "bröst" så fällde han kommentaren, som helt klart är dagens höjdpunkt:
- Har du haft sådär snyggt bröst någon gång?!

FYRA dl vätska senare, så var det snygga bröstet borta. Men vad gör väl det när det onda försvinner samtidigt...
Visserligen blir jag alltid lite mör efteråt, men i jämförelse är det en piece of kaka...

Sen stress hem, iväg och handla, iväg och äta och sen hem och stress med att få ordning på ungarna inför skolstarten imorgon.

Får jag vila nu?

Stresstoleransen ligger på minus

Å så kommer det en sån där dag igen, då man bara vill rulla ihop sig till en boll och gråta.
Tandläkarbesök kolliderar mer eller mindre med läkartid för dränering.
Huvudet exploderar, orkar inte stressa mellan, orkar inte jaga...

Stresstoleransen ligger på minus och även om det är flera timmar kvar tills jag ska iväg någonstans så kryper det under skinnet på mig, hinner jag?

Så tar jag mig för att lyfta luren, ursäktar min existens och vill inte vara till besvär, ber om hjälp...

Tänk så enkelt det är egentligen att be om lite hjälp, för sen faller allt på plats, det ordnar sig...

Hänt i veckan

Måndag
Upp på morgonen och skicka barnen till skolan och iväg på jobbet.
Hem, äta, sen handla och slappa i soffan.

Tisdag
Upp på morgonen och skicka två av barnen till skolan, följde lilla M till tandläkaren.
Med beröm godkänd!
Iväg på jobbet, sen hem och äta och slappa i soffan.


Onsdag
Upp på morgonen och skicka barnen till skolan och iväg på jobbet.
Hem, äta och slappa i soffan.

Torsdag
Upp på morgonen och skicka barnen till skolan, gjorde sedan minsta möjliga fram tills det var dags att fara på jobbet 11.15
Mannen åkte iväg till Ammarnäs med jobbet.
Hem efter jobbet, ensam med lilla M och stora T.
Lilla T spenderade natten hos mormor och morfar.

Fredag
Upp på morgonen och skicka stortjejerna på skolan.
Iväg till tandläkaren, med beröm godkänd förutom en sprucken tand som behöver lite omvårdnad.
Hem, jagade dammsugaren innan det var dags att fara på jobbet 11.15
Hem igen, mannen fortfarande borta.
Alla ungarna hemma och vi fredagsmyser och tränger sen i hop oss i storsängen.

Lördag
Vaknar utvilad, men nog känns det i kroppen att man sovit lite trångt.
Vi hjälptes åt att städa och tog en promenad för att handla.
Längtar efter mannen som snart kommer hem.
Mannen kommer hem.
Grillar och gör hasselbackspotatis.
Målar lite och lördagsmyser.


Söndag
Målar.
Ute en sväng på förmiddagen.
Klipper alla barnen, mer eller mindre mycket.
Samlar kraft och förbereder mig inför kvällsjobbar-vecka.

Försöker hitta lugnet...

Och den enda som kan göra en förändring är jag

Blir arg, stressar upp mig, bryter i hop och blir ledsen.
Tar nya tag, kramar om stortjejerna som är hemma,
längtar efter lilltrollet som sover borta och önskar att mannen vore här.

Alla känslor på en och samma gång utan någon som helst egentlig anledning.
Saker är som de är och kommer att fortsätta att vara så.

Och den enda som kan göra en förändring är jag.

Stressar upp mig igen, men släpper taget, finns inget annat att göra.

Att dunka huvudet i vägen leder inte till något annat än att det så småningom gör förbannat ont.

Ser fram emot en ljusare morgondag som aldrig tycks komma och undrar hur det kan komma sig
att det har blivit så här.

Vart tog glädjen vägen?

Kommer fram till att arbetslösheten knäckte mig, gjorde mig till den bittra själ jag just nu är.
Fick mig att förlora värdet.
Fick mig att tappa tron på mig själv.

Fy fan vad jag är trasig.

Blir ledsen igen, till vilken nytta?

Det sägs att det sista som överger en är hoppet, vad händer sen då?

Imorgon, siktar alltid på imorgon, det är då det ska vända, det är då allt ska bli bra igen.
Varför inte börja idag?

Bitter, patetisk, eländig, självkritiskt och förbannad, det perfekta receptet på katastrof...

Lägger mig ner och ger upp, i alla fall tills imorgon...

Issues

Det är egentligen märkligt att man kan känna sig både stark och svag på samma gång.

Jag är otroligt trygg i mig själv, fast jag har svårt att tro på mig själv.
Jag är nöjd med mig själv, men frågar mig ändå vad andra tycker om mig.
Jag vet att jag kan, men vill ändå säkerställa med andra.

Jag känner mig som en del av något, men ändå så utanför.

Ja, jag vet. Jag har issues.

Skulle behöva en motivator, någon som sparkar mig i arslet, dunkar mig i ryggen och samtidigt håller mig nere på jorden.

Jag är trött just nu, så trött, så slut som människa, men samtidigt så lycklig.

Jag trivs så bra med vart jag är i livet, känner att jag presterar, fast ändå att jag inte räcker till.

Det här är alldeles för komplicerat för mig, det är bara att inse...

Det går bara inte

Och så var det det här med kvinnor och att göra flera saker samtidigt.

Visst, jag kan prata i telefon, leka med mobilen och chatta på MSN, samtidigt.
Blir möjligtvis lite snurrig och stressad, men det blir rätt på alla ändarna i slutändan.

Men glöm att jag kan jobba och komma ihåg och starta en tvättmaskin när jag kommer hem eller för den delen vika kläderna innan jag knölar in dem i garderoben....

Fast det är ju sant, är jag på jobbet så kan jag ju inte göra dessa saker samtidigt och kanske är det därför det inte fungerar.

Kanske dags att börja göra flera saker samtidigt hemma också, så kanske det blir nånting gjort...

Och hur tänkte jag nu?

Har bokat om diverse tider gång efter gång, efter gång...
Inte för att jag gruvar mig för att gå, men mest för att få det att stämma överens med allt annat..
Och idag hade varit den perfekta dagen att besöka tandläkaren innan jobbet.
Men då hostan sitter i så kändes det inte lämpligt, så jag bokade om igen, denna gång helt utan att tänka mig för...

Så nu har jag tre bokade tider, tre dagar i rad...

Snyggt jobbat!

Mission Impossible

Att försöka hitta rutiner i livet när man är 30+, är väl kanske några år för sent.

Kanske är det till och med näst intill ett helt omöjligt uppdrag.

Men är helt övertygad om att det är det som fattas och att allt kommer att flyta på mycket bättre om det går få lite ordning i det rådande kaoset...

Men vart är Tom Cruise när man behöver honom?