Välkommen livet (?)

För första gången på länge vet jag inte hur jag ska kunna sätta ihop orden rätt,
för att kunna förklara vad jag känner...

Jag är lycklig, vill skratta, skrika, hoppa, studsa och slå volter...
Samtidigt känner jag mig ledsen, osäker och lite rädd...

Igår hittade jag en knöl i min vänstra armhåla,
just utanför området som strålas.
Tror att hjärtat stannade i samma sekund och ångesten kom
som ett brev på posten.

Alla dom funderingar som funnits vid tidigare "fynd" dök upp
och om det inte vore för min otroliga klippa till man,
så hade jag nog inte tagit mig ner till Umeå idag.

Jag ville inte åka, jag ville inte gå på det inplanerade läkarbesöket,
jag ville inte ännu en gång se läkarens blick och höra ordet
CANCER, eka mellan väggarna.

Jag grät länge, kramade honom hysteriskt och landade till slut i någon form av trygghet.

Hela morgonen värkte magen, bar på en tung klump
och konstant gråt i halsen.

Vad skulle han säga?

Tiden för läkarbesöket kom, han kände på körtlarna på halsen,
tittade på mig och konstaterade att han knappt kände nånting där.
Vilket naturligtvis är väldigt positivt!!
Vi pratade lite om matproblemen och med ett djupt andetag tog jag mod till mig:

- Jag vill att du ska känna på en sak...

Han kände, klämde och tittade på mig, men han såg inte bekymrad ut:
- Visserligen har jag inte röntgensyn, men det här känns som en svullen svettkörtel.
Det här behöver du nog inte alls oroa dig för.

Lättnad, klumpen i magen försvann...
Visserligen så kan han ju inte med hjälp av enbart fingrarna känna om det är MrC eller inte.
Men det förtroende jag känner för DrY, gör att jag vågar lita på det han sagt.

Naturligtvis skulle jag höra av mig direkt om någon förändring skedde med knölen
men jag känner mig så mycket lugnare nu...

Planen för framtiden då?

Har nu två tillfällen kvar att stråla, sen får jag åka hem.
Börja på arbetet att reparera mig själv, hitta tillbaka till någon form av "normal"
försöka känna mig frisk och leva en dag i taget...

Under Juni, när effekten av strålningen har fått jobba färdigt,
väntar en PET-CT röntgen och ett läkarbesök
och förhoppningen då är ju, att alla mina "solar" ska ha försvunnit...

Så jag är glad,
glad för att knölen i armhålan mest troligt bara är en irriterad svettkörtel,
jag är glad, för att jag snart är fri från strålningen,
jag är glad för att det "parallella universum" jag levt i snart ett år
kanske upphör att existera...

Men samtidigt är jag ledsen,
det känns overkligt,
känner mig osäker om jag vågar återgå till det liv som en gång var,
vet inte om jag vågar tro att det här är början på slutet...
Jag är rädd att stå där ensam...

Om två månader vet jag hur mitt liv ska fortsätta,
om två månader, ganska precis ett år efter att jag hittade knölen,
får jag svaret på om MrC har lämnat mig...

Om två månader... fram till dess så ska jag bara vara, bara leva...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre