Förkylningen är ett faktum

Tillbaka i Umeå igen.
Dagen började med att jag otåligt stod och väntade på att far min skulle skjutsa in mig till bussen.
Hann börja planera att ta den senare bussen och kontakta Umeå för att meddela att jag
skulle bli sen.
Sen dök han upp, stressad var han stackarn och efter att ha kastat in väskor och mig själv i bilen,
så åkte vi mot stan.

Bussen stod kvar och än hade inte alla fått kliva på,
så vi kunde andas ut.
Visade sig sen att jag inte ens rymdes på bussen,
fem för många var vi, så vi fick lösa biljett och vänta.

Extrabuss eller taxi skulle komma till undsättning.

Efter lite väntan i snålblåsten dök en taxi upp och
jag kan väl inte annat än att konstatera att det var tur i oturen att pappa var lite sen hem till mig.
För nog föredrar jag att åka taxi framför buss.

Så nu är jag framme i Umeå,
jag har hunnit både äta lunch, det hittills äckligaste som serverats här tror jag,
jag har strålats och nu sitter jag och kurar på mitt rum och tycker synd om mig själv.
För förkylningen är numera ett faktum.

Däremot känns det nog lite bättre idag än igår,
men det jobbigaste för mig med förkylningar är att jag får så jobbigt med astman
och att inte kunna andas ordentligt är verkligen knäckande.

Kan tyckas fånigt att gnälla över en förkylning med tanke på vad jag gått igenom,
men jag gör det ändå, bara för att jag kan.
Hade ju faktiskt varit trevligare att få vara frisk...

Blir för övrigt en bra vecka, ensam idag och imorgon, sen kommer mannen och
barnen ner till mig på torsdag för att sova över.
Skönt att få sällskap, särskilt nu när jag känner att jag inte borde beblanda mig i
onödan med de andra gästerna.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre