Bättre sent än aldrig...

- Vad var det jag sa!

Precis dom orden använde min syster när jag berättade om känslan
efter jag träffat kutator G för första gången idag.

Känslan av tomhet,  ledsamhet och befrielse.

Jag har hela tiden envisats med att klara mig själv.
Att vara självgående och duktig
men idag förstod jag att jag skulle ha gått dit tidigare.

Jag fick berätta om resan,  från det jag hittade första knölen i juni,
till den andra knölen i mars, till den tredje knölen i maj och allt däremellan.

Tårarna rann, är det mig vi pratar om.
Återigen kommer frågan:
- Vad var det som hände?!?

Vi nosade lite på döden också.
Det där hemska,  mörka som finns dät,
det där laddade, tunga ordet som jag så gärna undviker
men vet att ingen kommer undan.
Kommer nog att få prata mer om det.

I övrigt händer inte så mycket.
Mår under omständigheterna bra och så länge jag
kommer ihåg alla piller så funkar tillvaron helt okej.

Däremot har jag svårt med en del saker som tidigare varit väldigt enkelt.
Som nu till exempel; Den här texten har tagit mig  drygt 30 minuter
att skriva ihop.
Orden faller inte på plats, fingrarna lyder inte och jag har varit påväg
att somna flera gånger.

Dags att vila lite kanske...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre