Mitt namn är Jenny Jonsson, jag är mamma till tre barn, fru till en fantastisk man och numera livsnjutare.
Jag var 33 år när jag den 30 juni 2012 hittade en knöl i mitt vänstra bröst, det kändes som en hård kaka, så det var inget tvivel om att något inte var som det skulle.
Dagen innan hade vi varit på Stadsfesten och jag var till en början övertygad om att jag stött in i någon eller något under kvällen, den skulle försvinna helt enkelt.
Dagarna gick och efter en vecka var den oförändrad, kändes vid det här laget som att det var dags att någon skulle få titta på den, hade det blivit en inflammation kanske?
Det gick fort att få en tid hos läkaren på hälsocentralen och han mätte knölen, klämde, kände och sa väl egentligen inte så mycket om vad han trodde att det kunde vara, men en remiss skulle skickas.
Mammografi skulle göras.
Det sista läkaren sa innan jag lämnade rummet, ska jag aldrig glömma:
"Nu lämnar du din oro hos mig, så tar jag hand om den"
En dryg vecka senare åkte vi hela familjen ner till Umeå för mammografi, de gjorde då även ett ultraljud och tog prover från några stickpunkter i både bröstet och armhålan.
Läkaren pratade om inflammation och "normala förändringar" i bröstet, ordet cancer nämndes aldrig.
Ytterligare väntan, hela tiden en kamp mot tårarna, funderingar och en röst i huvudet som försökte intala mig om att det skulle gå bra, det ÄR INTE cancer.
Så kom samtalet jag väntat på, en tid på kirurgiska mottagningen bokades in, skulle jag få svar?
Jag har aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv som när jag satt där i väntrummet.
"Ja, nu är det ju så, att DU har cancer"
Det var det första läkaren sa efter att vi hälsat på varandra och en kort tystnad uppstått i rummet.
"Fan!" var väl min första reaktion och sen kom tårarna.
Det kändes som en käftsmäll, men han kunde inte ha sagt det på något annat sätt och jag uppskattar att han inte försökte linda in det.
I vänster bröst, gömde sig några små tumörer, som även läkaren hade haft svårt att se på röntgenbilderna. Provsvaren var det som avslöjade vad som fanns där inne.
Och vad som räddade mig, var att det blivit en inflammation runt tumörerna, annars är det inte säkert att jag upptäckt dem på ett bra tag till.
Sen började min livsförändrande resa, operation, cellgifter och kommande strålbehandling.
Men allt ska gå bra, för mig finns det inga andra alternativ, för jag har bestämt mig för att jag ska vinna den här kampen.
Tack för att du besöker min sida!
Kram, Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar