Jag är på väg

Magen gör frivolter,
fattar inte vad det är jag är så nervös för.
Har ju gjort bort en vecka redan,
jag kan ju det här nu...

Magen gör uppror.

Helgen har varit bra
men den har passerat allt för fort.
Skratt och kramar,
tankat kärlek för den kommande veckan.

Nerverna utanpå kroppen.

Kanske känner jag denna oro för att jag nu vet
hur stor saknaden varit,
hur stor saknaden kan komma att bli.

Men det kommer att gå bra,
snart är jag hemma igen
och då får jag dessutom lite påskledigt.

Strax rullar bussen och jag följer med den...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon kommer känslorna

Fjärilar, elefanter och en ångvält i magen.
Nervös till tusen inför morgondagen.

Men vad kan jag göra?

Jag har ingen makt överhuvudtaget ,
det är bara att följa med på tåget och ta det som det kommer.

Trycker undan en massa känslor,
sparar dom tills imorgon.

Det är förmodligen både på gott och på ont,
men jag vill inte gå omkring och vara ledsen nu
om det visar sig imorgon att jag inte har något att vara ledsen över...

Så imorgon kan det nog bara gå på två sätt,
antingen spricker jag av glädje
eller så rasar jag av sorg.

Fast det är ju trots allt omöjligt att veta hur jag kommer att reagera...

Fördriver tiden idag med promenader, hög musik, kramar och ishackning.
Kanske ska jag försöka måla något också, men just den biten känns svår
när jag finner det lättast att måla när känslan är konkret.
Känslan just nu är diffus och ogreppbar...

Imorgon på morgonen väntar röntgen med härlig kontrastvätska
och sen någon gång under dagen förväntas jag får svar.

Orkar jag, så skriver jag om hur det har gått.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här går det undan

Har fått tid för röntgen på fredag.
Känns skönt att det gick så himla fort.

Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.

Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.

Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om  att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?

Men det kanske är min tur nu?

Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.

Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...

Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag kunde ha gått i mål...

Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...

Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...

Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.

Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.

"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"

Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:

Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.

Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.

Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.

- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.

Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.

Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon gäller det...

Nervös och orolig,
fundersam och samtidigt känns det så skönt att det äntligen är dags.

08:45 blir det provtagning i Umeå,
09:15 får jag träffa Dr Y.

Förhoppningsvis får jag klarhet i hur han tänkte angående sista cyton.
Förhoppningsvis får jag en plan gällande kommande strålning.
Och förhoppningsvis kommer han fram till att knölarna på halsen är helt ofarliga...

Blir att försöka göra en tidig kväll så att jag känner mig hyfsat pigg imorgon
och så att jag inte försover mig...

Håll en tumme att jag får sova i natt och att morgondagen blir positiv...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sista väntan?

Inte hittat tiden till att skriva i helgen, haft annat för mig.
Mycket trevligare saker.

Lördagen blev en succé,
god mat i trevligt sällskap,
otroliga platser i arenan.
Konfettiregn och härlig stämning.

Ungarna var otroligt nöjda och yngsta sa vid ett tillfälle:
- Mamma, jag tror nog det här är en dröm...

Sent kom vi hem, ännu senare kom sig barnen i säng.
Sovmorgon fick vi hela familjen igår.

Två dagar efter, dyker det fortfarande upp konfetti på de konstigaste ställen...

Igår tillbringade vi dagen hos svärföräldrarna där
det bjöds på köttsoppa.
Perfekt avrundning på en härlig helg.

Men nu är vi tillbaka på ruta ett igen, måndag.
För ovanlighetens skull så var det provtagning idag.
Vågar varken hoppas på snabbt svar eller positivt besked,
men jag lär väl ändå gå och vänta...

Vill faktiskt ingenting hellre än att åka ner imorgon och
få sista behandlingen, men jag är skeptisk.
Hur mycket kan det egentligen hänt med värdet på en vecka?

I övrigt har de sista dagarna kantats av en del hjärnspöken.
Hatar dessa hjärnspöken, men jag blir inte av med dom och
har en del saker jag måste ta upp med Dr Y när jag träffar honom.

Vill inte gå in på vad det gäller i detalj just nu, mest för att jag tror att det bara är
just hjärnspöken.
Utvecklar det hela mer senare när jag fått någon klarhet i skiten.

Börjar för övrigt vara fläckvis "långhårig", märks att det snart är fem veckor sedan behandling.
Synd bara att det är en vända kvar med plötsligt håravfall,
men sen efter det, då ska det få växa och gro fritt, om än det ska vara fläckvis till en början.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så var det dags igen

Cyklade upp på lasarettet för provtagning nu på morgonen.
Tack och lov inte lika lång kö som senaste, men hann ändå mer
eller mindre övergå till flytande form innan det var min tur.
Idag fryser jag inte, däremot så svettas jag periodvis extremt helt utan anledning.

Tre rör blod senare så var jag klar och på väg ut från mottagningen så möts jag av ett bekant ansikte.
Dr. X dök upp från ingenstans och jag måste återigen säga att jag inte hyser några som
helst agg mot honom, även om det blev jävligt fel från början.
Har lagt det bakom mig och gått vidare helt enkelt, hela situationen i sig, gör mig däremot
fortfarande rätt upprörd...

Vi småpratade lite och han önskade mig lycka till inför imorgon.

Hoppas verkligen att det går vägen, att jag får åka ner imorgon och göra bort den sista behandlingen.
Tänk om man ändå kunde få svar direkt, men nä, det går inte.

Proverna ska skickas ner till Umeå för analys och sen, om allt blir som det brukar, så får jag ringa och
jaga provsvaret vid middagstid.
Nåja, det blir förhoppningsvis sista gången så jag ska väl kunna stå ut...

Ska föröka hitta på något roligare idag än att bara vänta, försöka få dagen att rulla på.
Kanske tvätta och dammsuga lite, fast hur roligt är det egentligen?

Dr. X tyckte jag skulle vila, han trodde det skulle lösa en del av problemen med värken
som aldrig vill gå över.
Men blir jag liggandes idag, lär ju tiden stå stilla.
Idag följer jag inte doktorns order,  för då kommer jag förmodligen bli vansinnig...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Provdag nummer två

Packar väskan och förbereder mig mentalt för att tillbringa natten på patienthotellet.
Fortfarande skeptisk över att det ska ha skett nått mirakel sedan igår,
men vad vet man.
Har ingen aning om hur snabbt det kan svänga, bara att vänta.

Funderar om jag kanske måste fråga när de ringer om det är nån fara att behandla
när jag har en så tjusig brännskada.
Var en sköterska nämligen som verkade lite skeptisk...
Tycker ju att så länge man håller det rent och skyddat och att blåsan inte spricker.

Men fråga måste jag, så jag inte nu (mot all förmodan) åker ner och får vända igen.

Alltid är det nått känns det som,
men om jag gör bort alla livets prövningar på en och samma gång
så kanske jag kan leva lycklig i resten av mitt liv sen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men då var det tisdag igen

Gissa vad jag har gjort idag?

Ja, precis, det är ju tisdag och tisdag innebär provtagning.
Och det är nu det gäller, är alla värden ok,
så drar jag till Umeå imorgon på morgonen.

Hoppas så innerligt att allt ska se bra ut så jag för en gångs skull
inte behöver stå och stampa flera veckor i onödan.

Känner mig positiv, magkänslan är bra,
det känns som att det blir av imorgon.

Samtidigt är jag in i helvetes jävla skitnervös,
orolig, men samtidigt nyfiken över hur jag ska uppleva Taxoteren.

Rätt så blandade känslor kort sagt, men jag överlevde Fec:en,
då ska jag väl överleva det här också.

Hoppas dom hör av sig fort till mig idag, så jag får veta om jag får åka eller inte.
Man kan ju tycka vid det här laget att jag ska vara van att vänta,
att jag ska ha lärt mig att vänta.
Men det är fortfarande lika jobbigt och hur mycket jag än försöker koppla bort
så snurrar tankarna runt i skallen på mig.

Snabbt och positivt svar vill jag ha, imorgon vill jag ta nästa steg i behandlingen!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ser lovande ut

Kände ett starkt behov av att ringa Onkologen idag,
så fruktansvärt nyfiken på hur provtagningen gick igår.

- Allt ser bra ut.
- Va! (märkbart förvånad) Även dom vita?
- Ja, 3,7 låg dom på.

Ja men YES!!

Det här innebär ju då att om det värdet sjunkit till nästa vecka,
så har det inget med behandlingen att göra, utan då är det mina egna jävla skitvärden...

Hoppas hur som helst att det fortsätter att se bra ut,
skulle vara skönt att få göra kommande behandlingar i den takt det är planerat.
Ser visserligen inte fram emot Taxoteren.
Även om alla jag pratat med som fått den upplevt den bättre än Fec:en,
så är jag lite orolig hur jag kommer att reagera på den.

Alltid spännande och lite nervöst inför nya steg i behandlingen,
men det kommer att gå bra, det finns inga andra alternativ...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

På onsdag...

Så inser jag, att det är måndag igen...

Provtagning imorgon.
Kommer på att jag helt förträngt det de sista dagarna,
så pass att jag inte ens kontaktat vårdcentralen om en tid.

Vågar inte ringa dit idag, med tanke på det bemötande jag fått när jag ringt veckan innan,
vill inte ens veta hur det skulle låta om jag ringer EN dag innan...

"Framförhållning!!!" 

Cyklar upp på labb på lasarettet i stället, visst, jag får vänta lite längre där beroende på hur mkt folk det är,
men det är det värt.

Känner mig lite nervös inför onsdag, fast samtidigt lugn.
På nått sätt inbillar jag mig att nu har det gått så pass lång tid att är inte värdena bra,
så måste de trolla med knäna på nått sätt och behandla ändå....

Kan jag kräva att det ska behandla även om jag nu fortfarande ligger under 3.0?
Visst är det en risk, men så mkt under jag kan ju inte ligga nu så att det ska göra nån enorm skillnad?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu kan jag bara vänta... igen

- Jaha, var det dags nu igen, sa sköterskan på Hälsocentralen?
- Jepp, var det ljud jag fick ur mig i kombination med en suck.
- Var dom inte bra dom vi tog förra veckan?
- Nepp, fick hon till svar.

Kände mig snäsig och kort, men otålighet, trötthet och väntan, kan göra märkliga saker med en människa.
Tre rör med blod senare önskade hon mig lycka till och jag var på väg hem igen.

Så nu börjas det, den där väntan som känns som en evighet.
Får svar på proverna i eftermiddag, i eftermiddag får jag veta om jag ska åka ner imorgon,
i eftermiddag... alldeles för många timmar kvar tills i eftermiddag.

Jag vill lämna cellgifterna bakom mig, jag vill kriga mig igenom strålningen, jag vill att det ska vara vår, jag vill gå ut genom sjukhusdörrarna en sista gång och ge cancern långfingret.
Ja, jag vet, när våren kommer och allt är över är det minst fem år innan jag blir friskförklarad, men jag är fri.

Fri från dessa regelbundna återbesök som får mig att fastna och haka upp mig, att vänta...
Fri från många av de funderingar som cirkulerar inuti huvudet på mig...
Fri från den här kroppen och själen som jag bär på som jag snart inte längre känner igen...
Fri...

Så nu väntar jag igen, väntar och hoppas på ett positiv besked, väntar på att få ringa pappa och meddela at imorgon åker vi, väntar på att få komma halvvägs med cellgifterna och att bli fri från FEC:en.

Den som väntar på nått gott, väntar alldeles för ofta, för länge...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så trillar 10-öringen ner

Gått och väntat på huvudvärken från helvetet ett par dagar nu.
Inget har hänt...

Sen tänker jag tillbaka,
när var det egentligen den dök upp.
Dag fem-sex ungefär.
Borde ju inte ha att göra med tabletterna för magen när det dröjde så länge.

Vart kom den ifrån då?
Vad förändrades?

Neulasta hände...
Sprutan som ska boosta mina blodkroppar.
Sprutan som ska stärka immunförsvaret.

Neulasta tog jag dag fyra, huvudvärken dök sedan upp som ett sktuvstäd på posten.

Idag är det dags igen och efter att ha kommit fram till ovanstående, så är jag inte superpeppad.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Försöker planera

Lite jobbigt just nu...

Försöker få ihop de kommande dagarna
men när det handlar om att planera utifrån två olika situationer,
så blir jag smått förvirrad.

Måste först och främst boka rum på hotellet,
fast innan jag bokar, måste jag kolla så att jag kan avboka med  kort varsel.
Fast även om jag inte får avboka, måste jag nog boka,
för vart ska jag annars sova?

Sen måste jag packa, för även om jag nu får åka hem imorgon
så måste jag ju vara förberedd på att få stanna.

Och bussen, när går den?
Och när går bussen hem om jag nu ska hem imorgon?

Och hur blir det på onsdag om jag stannar, när behöver jag hämtning?
Tur att jag i alla fall vet vem som ska hämta mig.

Hoppas innerligt att proverna ser bra ut imorgon så att jag får stanna för behandling.
Men då jag mår precis som jag gjorde förra veckan så är det ju omöjligt att veta.

Skulle kännas jobbigt att behöva skjuta på det igen...

Måste säga till på fritids också,
förbereda dom på att lillan eventuellt behöver vara där längre på onsdag,
om det inte blir så att jag hämtar henne för att jag kommit hem.

Livet är lite, om utifall att kanske eventuellt just nu och
för en som gärna vill veta och ha kontroll över situationen så
är det pissjobbigt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaha, då var det nära

Har inte hunnit måla idag, men det gör inget.
För jag har hunnit med att bara vara.
Hjälpt mannen lite, hängt med ungarna,
ätit lunch med härliga L på Lilla Marie,
njutit av dagen helt enkelt.

Angående lunchen måste jag säga att det helt
fantastiskt att ha någon att bolla tankar med som inte behöver
försöka förstå hur man känner, utan faktiskt varit med om samma sak
och förstår.

Känns också skönt att höra att det man känner,
faktiskt är normalt.
Trots att en del saker känns långt ifrån normala.

Men imorgon, är det dags igen.
Åter ska man dunkas ner i skoskaften, trots att jag känner
att jag inte hunnit komma tillbaka helt från förra vändan.

Visst mår jag bra,
jag mår ärligt talat fantastiskt,
men orken finns inte och hjärnan tycks konstant upptagen med
att få det mest basala att fungera.
Är inte läge kort sagt för några avancerade uppgifter och
absolut inte flera saker samtidigt.

Men det ska gå den här gången också,
jag överlevde den första behandlingen, även om jag många gånger kände mig
mer död än levande.

Har bunkrat upp med nudlar, cola, soppa och skorpor.
Och jag kan inte annat än att hoppas att det som gick ner förra vändan
håller sig kvar i magen även denna gång.

Imorgon kommer barnen att följa mig ner till Umeå,
känns fantastiskt att få ha dom nära och
viktigt för mig att de får se vad det är jag faktiskt gör när jag
är där nere.

Imorgon är en annan dag och
om en vecka från och med imorgon,
så vet jag att livet återvänder igen.

Fram till dess ska jag vila, sova och ta hand om mig själv
och må bra i närheten av dom som jag älskar.

Försöker som senast att uppdatera bloggen,
men en dag i taget, så jag lovar inget.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ska samla på energi

Idag ska jag göra det som faller mig in,
blir definitivt att måla lite.
Kanske tvätta om andan faller på,
kanske också ligga i soffan, pilla naveln
och bara dega.

Blir också att luncha med en fantastiskt
stark kvinna, som gjort samma resa som jag.
Känns värdefullt att ha den möjligheten.

Idag samlar jag energi,
kraft och mod.
Laddar batterierna inför de kommande dagarna,
peppar mig själv.

När jag tänker tillbaka på förra behandlingen,
så minns jag visserligen hur vidrigt det var,
men den sköna känslan jag haft sista dagarna,
när jag mått bra,
slår den vidrigheten, men hästlängder.

Efter imorgon kvarstår fyra behandlingar.
Fyra stycken, en piss i havet.
Det är ju ingenting.

Idag är jag stark, imorgon,
imorgon kommer jag att bli svag igen,
men nu vet jag att det går över.
Jag vet att det finns en väg ut
och det får det att kännas så mycket lättare.

Tack för övrigt till alla goa människor,
som stöttade mig igår, här och på Facebook.

Ni är ovärderliga!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vill inte, vill inte, VILL INTE!!

Hände ibland när ungarna var mindre att de på morgonkvisten satte sig på tvären.
Ibland handlade det om stövlar, mössor eller kanske ville de inte fara på förskolan överhuvudtaget.

VILL INTE!!

Kampen var stenhård och kändes oändlig, tårar, skrik och sparkande ben som inte ville på med dom stickiga strumporna.

Nu är det min tur...
Har lust att lägga mig ner på golvet, skrika, slå med armarna och protestera.

Jag VILL INTE!!!

På onsdag ska mannen få bära mig gråtande ut i bilen, jag ska nagla mig fast i dörrkarmen, jag ska slåss för mitt liv...

Nä just det, slåss för mitt liv, det är ju det jag gör redan, det är ju därför jag MÅSTE åka ner till Umeå.

Men, jag VILL INTE!!

Jag mår ju så bra nu, visst så känner man att man inte är sig riktigt lik, koncentrationen är inte på topp, har svårt att få ihop saker, läser recept tio gånger innan jag fattar hur jag ska göra.

Känner mig korkad och det har jag faktiskt inte känt mig förut.

Så jag vill inte fara, men jag vet att jag måste.

Hoppas få må lite bättre denna gång, men förväntar mig det värsta.
Förbereder barnen på att ta sig till och från skolan själva, förbereder dom på att jag kommer att bli liggandes igen. Dom förstår, men dom tycker det är orättvist.

Det ÄR orättvist, fan vad livet är orättvist.

Jag vill inte, men jag vet att jag måste, därför kommer jag att åka ner på onsdag, bita i hop och ta mig igenom FEC nr2.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag fixar det här

Gör en lista, gillar listor.
Listan består av saker jag ska ha med mig till Umeå, saker jag måste ha med och saker jag inte vill vara utan.

Försöker trycka undan nervositeten.
Så mycket nya ansikten, människor som man ska förlita sig på trots att man aldrig har träffats.

Men det kommer att gå bra.
Väskan packas i kväll och bilen rullar mot Umeå 07.00 imorgon bitti.

Om allt går som sig bör och hotellet erbjuder Internet, så kommer en uppdatering imorgon när allt lugnat ner sig lite.

Jag fixar det här.

Måndagen kryper allt närmare

Gillar inte att sova borta...
Jag vill inte vara ensam...

Måndagen kryper allt närmare och hur mycket jag än stretar emot, så är den snart här och då är det dags.

Vi har pratat en del här hemma om de dagar jag ska vara borta, jag har försökt att förklara vad det är jag ska göra i Umeå, jag försöker lugna mig själv genom att försöka lugna barnen...
Hjälper till viss del, men man hör och ser på dom att dom funderar och jag känner själv att jag har nerverna utanpå kroppen.

När jag tänker efter så är jag personligen nog inte mest orolig för dagarna i Umeå, jag är nog mest orolig över hur jag ska må efter att jag har varit där...

Jag är nog mest orolig och rädd hur jag ska påverkas av cytostatikan, men jag kan inte annat göra än att vänta och se och låta det som sker ske...

Så det är som vanligt bara att vänta, men jag längtar inte...

Just nu är jag riktigt jävla skitnervös...

Och där kom nervositeten...

Allt har känts under kontroll, jag vet hur jag ska ta mig till och från Umeå.
Jag vet vad som ska hända när jag är där.
Jag har känt mig trygg.

Men nu...

Insåg att det är fredag idag, insåg att helgen är på gång, medveten om att lördag och söndag är de dagar som tenderar att passera snabbast på hela veckan...
Snart är det måndag.

Snart sitter jag i bilen på väg ner mot Umeå, med väskan packad och tre dagar provtagning, undersökning och behandling framför mig.

Fy fan!

Elefanterna är tillbaka i magen och det känns som att hjärnan ska explodera av allt som snurrar där inne.
Försöker släppa tanken: "Hur ska det gå här hemma?"

För hemma kommer det att gå bra, visserligen blir lillan tårögd så fort Umeå kommer på tal, men bara jag får mig iväg kommer allt att flyta på utan problem.

Försöker släppa så många tankar jag bara kan och fokusera mig på tanken, "allt kommer att gå bra."
Men just i detta nu känner jag mig näst intill panikslagen...

Tar några djupa andetag, försöker samla mig, försöker landa, men det är svårt..

Just nu är jag riktigt jävla skitnervös...

Ps. Idag ryker håret och det känns däremot bara bra, givetvis kommer bildbevis...