...är det en vanlig dag?

För många år sedan hände det något,
fråga mig inte vad.
För i ärlighetens namn så vet jag inte.

Men plötsligt försvann den magiska känslan
som brukade finnas där på min födelsedag.

När kompisarna kände sig överlyckliga över att
de äntligen var myndiga eller fick gå på systemet,
så kände jag mest bara ångest.

Många gånger har jag önskat att jag kunde få bli bortglömd,
att dagen kunde få passera obemärkt...

Inget fokus på mig tack!
Låt mig vara ifred!

Men idag är det min födelsedag,
35 år blir jag och idag känner jag stolthet.

Ångesten är borta och sista veckorna har jag längtat.
Inte efter uppmärksamhet och presenter
men efter att få chansen att fira att jag finns.

Jag är så glad över att få vara här!
Jag är så tacksam över att få chansen till ännu en dag,
ännu en vår, ännu ett år.

MrC har sparkat på mig när jag legat ner,
han har tryckt ner mig i skoskaftet
men jag har rest mig upp och för varje gång har jag
blivit ännu mer motiverad att kämpa, att vinna och att leva...
att få fylla år...

Grattis till mig idag och tack till mina föräldrar att jag fått möjligheten
att få leva, för utan er vore jag ju faktiskt absolut ingenting.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre