Xeloda och Fragmin

Så fruktansvärt skönt att få vara hemma!

Det har varit en totalt kaotisk och omvälvande vecka,
men nu är det väl ändå nog med eländet?

Har idag fått tappa ut några deciliter vätska till från lungsäcken,
sen bestämde Dr från IVA att det fick var nog och att dränaget kunde plockas bort.

- Hur ont kommer det att ta?
- Ja, när man frågar barn, vad som är värst med lasarettet, så
får man ofta svaret; Att ta bort plåster...

Det kändes INTE som att ta bort ett plåster, det kändes mer som att han slet ut en
alien ut kroppen på mig.
Men sen försvann nästan alla smärta som funnits där sedan i tisdag.
Betoning på NÄSTAN, för fy tusan vad mör jag är,
inte bara kring revben och lunga utan hela vänster sida överkropp.

Sen bar det av på lungröntgen, en sväng till apoteket och sen upp till Kirurgen 8
för genomgång av den nya cytostatikan.

Läkemedlet jag kommer att få ta heter Xeloda.
Kommer att ta fem tabletter, morgon och kväll.
Har inte tänkt läsa bipacksedeln av rent själsliga skäl.
Men vanligaste biverkningarna är hand/fotproblem (torrhet, sprickor, besvärliga sår) och diarré.
Sen kan man blir lite trött (som om jag inte var det redan) och må lite illa)

Så smörja händer och fötter är väldigt viktigt och undvika att gå barfota så man inte får sår...
Just den biten kommer jag troligtvis att ignorera till viss del, då det bästa med sommaren
är att kunna gå barfota.
Så grus, sand och andra hårda underlag undviker jag, men att sticka ner tårna i gräset,
kan ingen hindra mig från.

Efter genomgången av Xelodan fick jag träffa DrX en vända,
han berättade att lungröntgen nu såg bra ut men att jag skulle få ta Fragmin (blodförtunnande)
under tre månader just för blodproppsmisstanken.

Så pillertrillare och sprutmissbrukare, men hjälper det så står jag ut med det mesta.

Nu ikväll har jag tagit mina första fem tabletter och inte vet jag,
så här långt känner jag mig mest bara lite groggy i skallen,
men om det är för att jag landat och varvat ner
eller om det beror på tabletterna, det vet jag inte...

Hur som helst, rond femtielva mot MrC har startat och jag är redo!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaja, jag vet att det inte hjälper

Visst är det väl ändå märkligt,
att ju färre dagar det blir kvar, desto längre blir dagarna?

Kändes så fantastiskt när jag insåg att det "bara" var 10 gånger kvar,
nu såhär i efterhand, en evighet senare och det fortfarande är hela sex gånger kvar,
så känns ingenting så "bara" längre.

Känner mig som en gnälltant idag,
men jag är verkligen less på att vara här nu.
Visst, sällskapet är bra, hotellet är helt okej, Oasen, där jag tillbringar mina dagar, är toppen.
Men jag vill hem, hem, HEM!

Sen gör det ju inte saken bättre att för varje dag som går är det någon stjärna,
som får åka hem...
Snart har alla jag lärt känna gjort sin tid och gett sig av på nya äventyr
och kvar står jag.
Och inte känns det lönt att lägga allt för mycket tid på att lära känna någon ny heller,
i alla fall inte nu, när jag mest bara känner mig sur och bitter.

Det hjälper inte att gnälla, jag vet, men idag måste jag bara få ur mig det...

För övrigt så har jag nu mer eller mindre helt tappat aptiten,
vet inte om det har att göra med strålningen eller det faktum att jag ätit så lite sista veckorna.
Allt smakar salt, extremt salt, mer eller mindre bara salt!
Men jag försöker i alla fall få i mig litegrann och kompletterar sen med näringsdryck.

Trött är jag också och sängen, som var så mjuk och skön tidigare,
är numera för mjuk och gör så att jag får ont i kroppen,
ja, jag skyller i alla fall på sängen.

Och min nya granne, snarkar...

Gömmer mig på mitt rum,
ute ligger en tjock dimma över parkeringen,
jag läser dikter av Karin Boye
och kurar i soffan...
Tycker synd om mig själv...

Jag vet, jag vet att det inte hjälper,
men kanske kan det hjälpa mig att börja må lite bättre innan imorgon...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hinner inte bort, innan jag längtar hem

Helgerna går allt för fort och innan jag vet ordet av,
så är jag tillbaka till Umeå igen.

Sköterskan på strålningen lät inte alls överraskad när jag sa
att jag egentligen inte alls ville åka ner hit idag.
Tydligen är jag inte ensam om att känna så...

Längtar redan hem, längtade hem innan jag for.
Vill vara med min man och mina barn, vill kramas och känna kärleken.

Blir fem långa dagar här nere den här veckan,
känns inte bra att jag redan dag ett tycker att det känns jobbigt.
Tur tiden går fort och gör den nu inte det
så får jag väl i värsta fall sätta mig på en buss och åka hem igen.

Fungerar bättre med maten nu, små, små tuggor är det som gäller
och "kladdig" mat, allt som är torrt eller kräver mycket tuggande går bort.
Men det är skönt att kunna få i sig lite mer än bara soppa i alla fall.
Hoppas det nu inte ska smälla till och bli värre, när jag lyckats hitta nått som funkar.

Fast nog känns det att man trots allt får i sig för lite, är som matt och orkeslös,
men det är övergående... även om sköterskan idag använde ordet "förhoppningsvis"
så väljer jag att tro att det är övergående.

Kommer att spendera första kvällen denna vecka i min ensamhet och tänker på dom där hemma,

känner att jag verkligen behöver det.

Strålning 18/25, röd och "stram" i huden men inte ont.
Den skumma knölen till höger i bild är min venport...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Alla lika, alla olika

Här i Umeå är läget under kontroll, inga synliga spår efter strålningen ännu,
är dock fortfarande väldigt trött och det ska tydligen vara så.

Fick träffa en doktor efter strålningen.
Hon tittade på min fot och konstaterade att jag inte behöver oroa mig.
Vad det är kunde hon däremot inte säga, men i och med att knölen är rätt mjuk,
rörlig och känns lite senig. Så var hon säker att det i alla fall var godartat och vi skulle
hålla lite koll bara.

Sen pratade vi om spridningen,
något jag funderat mycket på är om det är lika mycket på båda sidorna av halsen.
Eftersom jag bara känner en liten, liten knöl på höger sida, var min uppfattning att det inte var det.
Hon frågade om jag var intresserad av att se bilderna från PET-röntgen
och nyfiken som jag är kunde jag inte säga nej, även om det kändes lite obehagligt.

Vad som händer under PET-röntgen är att de tumörer som uppstått suger till sig lösningen de injicerat
och sen lyser de upp som små solar på bilderna.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men Mr C såg faktiskt ganska vacker ut.

Som ett halsband av solar, från ena sidan halsen, via nyckelbenen, till andra sidan.
Det tråkiga var, att det är lika mycket aktivitet på båda sidorna.
Men jag är faktiskt glad att jag fick göra denna röntgen, då vi annars inte upptäckt
hur stor spridningen var.

Jag och doktorn skulle försöka träffas varje vecka nu under strålningen,
då hon gärna ville hålla koll på hur det går med halsen för mig.
Kan tydligen uppstå en del bekymmer på vägen.
Så det känns tryggt att jag får den möjligheten.

Imorgon gör jag strålning nummer fem direkt på morgonen
och om jag är snabb och har tur, så hinner jag med bussen 10:05
Så skönt att få åka hem ett par dagar, sova i min säng, kramas med dom jag tycker om
och bara njuta
.
Men visst, jag har det bra här också och idag har jag bekantat mig med flera härliga tjejer.
Att inte behöva äta själv, att ha någon att prata och skratta med är ovärderligt.
Att vi dessutom sitter i samma båt och paddlar allt vi kan, är både intressant och sorgligt.

Varje individ med Mr C på besök, har en egen historia, en egen upplevelse,
vi är så lika, men ändå så väldigt olika.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så passerar ännu en dag

Dagarna rullar på och tiden går egentligen ganska fort här.
Har dessutom haft sällskap vid frukost, lunch och middag idag och det lättar ju upp må jag säga.

Mått lite illa sedan igår eller inte illa, mer gurgligt och oroligt.
Vet inte om det är maten eller kanske sömnen som rör till det
men jag tror inte att det har något med strålningen att göra i alla fall.

Har även börjat klia och irritera lite på halsen under kvällen,
ingen aning om det kommer från strålningen,
kan ju mycket väl bero på något annat också.
Men det som kryper i skinnet och så kliar det,
försöker att inte vara där och pilla hur som helst, men jag måste erkänna
att det är inte det lättaste.

Och trött är jag, sjukt trött.
Sovit bra inatt, utan störande snarkningar, men ändå så fruktansvärt trött.
Utöver en kort promenad, en massa mat och strålningen så har jag mest bara vilat,
men det tycks inte hjälpa.
Funderat sedan middagen om jag skulle tränat lite men kroppen vill bara vila.


Kommer att få träffa en läkare imorgon för att få foten kollad,
känns bra, även om jag inte känner mig orolig.
Kanske kan jag få svar på vad det är för knöl och om det är något jag kan göra åt den.
Visserligen är det varken ont eller störande, så bara det är ofarligt så är jag nöjd.

Pratat med dom där hemma femtielva gånger idag känns det som,

kan inte få nog av att höra deras röster.

Saknar dom alla och längtar hem så väldigt mycket

men det känns samtidigt som jag gör rätt i att stanna här.

Blir väldigt kluven, vill finnas där för dom

men samtidigt vill jag stanna här för min egen skull.

Med tanke på hur trött jag är nu så vill jag inte veta 

hur trött jag skulle vara om jag suttit och pendlat fram och tillbaka...

Kunde ju i och för sig varit mindre trött också, det vet man ju inte...

Funderar en stund till om det blir någon träning idag eller inte,

sen känns det som att jag får göra en väldigt tidig kväll.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hemlängtan och tunna väggar

Trött idag, inte ens kaffe har hjälpt mig.
Min granne har snarkat i natt så att det hörts in till mig.
Är inte van att sova till ljudet av någon som snarkar
och ju mer jag försökte att inte höra det, desto högre kändes det som att det blev.
Förhoppningsvis går det bättre i natt...

Tog för övrigt en promenad i förmiddags,
inte så märkvärdigt kan tyckas, men med mitt lokalsinne så borde jag ta för vana att ringa polisen
och anmäla mig själv försvunnen innan jag ger mig ut i nya områden.
Men jag lyckades hitta en slinga att följa och märkligt nog ledde den tillbaka till hotellet igen.
Ren och skär nybörjartur, får se om jag fegar och tar samma slinga imorgon eller om jag vågar
utmana mig själv lite.
I värsta fall får jag väl använda GPS:en på telefonen för att hitta tillbaka...

Sen var det behandling, 2/25 avklarade, lyckan är total.
För varje gång kommer jag ju trots allt ett steg närmare slutet på strålningen.
Tog upp den "mystiska"...

*prosit* (nu nös grannen också)

Jo, som jag skulle säga, tog upp den mystiska knölen på foten som jag nämnt nån gång tidigare.
Sköterskan tittade och klämde lite på den och var rätt säker på att det inte var Mr C,
han tyckte det var ett mystiskt ställe för Mr C att hoppa fram på.
Men han skulle ändå boka in mig för en läkartid så att nån fick titta och känna på det.
Mest troligt är det i alla fall ofarligt, så det låter ju bra.
Behandlingen idag gick till på samma lika sätt som igår, förutom att det gick snabbare att få
mig på rätt plats och att de idag tejpade fast lite sladdar på mig.

Snabbt, smärtfritt och till synes ofarligt så här långt alltså.

Utöver detta har jag vilat, pratat med dom där hemma, vilat och ätit, ätit, ätit och suttit lite vid datorn.

Fick för övrigt papper om sjukskrivning idag, blir fortsatt sjukskriven t.o.m sista Juni.
På papperet står dessutom "ev ny cellgiftsbehandling efter avslutad strålning"
Så nu vet jag vad för plan Dr Y har för mig, men han vet att jag vill ta ett steg i taget,
så jag antar det är därför han inte har sagt det rakt ut till mig.

Hur jag känner inför detta vet jag ärligt talat inte.
Jag skulle ju vara färdigbehandlad i Mars, kanske börja arbetsträna i April/Maj,
njuta av sommaren och solen.
Få vara frisk...

Men sommaren kommer ju ändå och jag ska ju bli frisk,
tar bara längre tid än planerat.

Lägger omkull mig en stund, tänker på dom jag älskar där hemma och sen blir det nog att göra av med den sista energin i träningslokalen.

Onsdag imorgon, en dag närmare helg och kramkalas.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Behöver en energireserv

Lever i en orosbubbla just nu, som tidigare nämnt så har jag drabbats av hjärnspöken.
Har några lymfkörtlar på vänster sida, mot nyckelben och upp mot halsen som är svullna.

Förmodligen är det på grund av att jag är så slut i kroppen och att immunförsvaret är i botten,
men gissa vad hjärnan skriker?

Dr Y ska kolla på dom på måndag och jag vet inte om man kan kräva en biopsi,
även om han tror att det är ofarligt, bara för att lugna sinnet...

Så det är mycket tankar som snurrar just nu,
samtidigt som jag har fullt sjå att hålla koll på armar och ben och att bara orka.

Måste ändå säga, att i alla fall förmiddagen idag har gått bra,
bakat inför stortjejernas födelsedag imorgon.
Varit ute några korta svängar och faktiskt känt mig både gladare och trevligare än vanligt.

Däremot tar orken alldeles för fort slut och när den väl gör det så känner jag mig helt däckad.
Hoppas hålla mig vaken framför teven ikväll men lämnar absolut inga garantier på att jag lyckas...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite hängig

Vad hade jag egentligen förväntat mig?

Konfettiregn? Applåder? Stående ovationer?
Kanske en parad genom stan med trumpeter och cymbaler?

Ärligt talat hade jag nog i alla fall förväntat mig att känna mig gladare.

Känner mig istället sjuk...
Torr under ögonen, munsår, ont i halsen, tandvärk, värk i kroppen, trött och absolut noll ork.
Förmodligen har jag väl nå skit i kroppen som inte vill bryta ut, vilket i och för sig är bra,
men med mitt för tillfället bristande immunförsvar, så lär jag ju inte bli av med skiten heller.

Umeå på måndag, blir bra det.
Provtagning, planering, fundering.
Kanske hittar dom nått fel på mig och
ordinerar medicinering.

Skulle behöva semester från mig själv en stund...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lycklig men samtidigt så ledsen

Jag har inte tänkt ljuga,
jag har inte tänkt påstå att jag hoppar och studsar av lycka,
att jag jublar av glädje...

Jag är klar med cellgifterna och min plan är också att aldrig mer behöva ta dom,
ändå känner jag mig inte klar ännu.

Jag skulle gå i mål efter sex behandlingar,
jag skulle göra glädjeskutt och segerdans,
jag skulle ju skrika av lycka och känna mig fri.
Står fortfarande på fel sida målsnöret efter bara fem behandlingar
och tar mig inte riktigt förbi.

Kan hända jag fattar när jag börjar känna mig piggare,
när kroppen vill annat än att sova,
när värken gett med sig litegrann,
när alla biverkningar jag fortfarande känner av lugnat ner sig.

Kan hända att jag fattar när jag träffat läkaren på måndag...

Eller jag har nog egentligen fattat och det känns skitbra,
nu är det bara framåt och uppåt,
mot stålningen och vidare mot det nya livet.

Jag är glad och lycklig, men samtidigt konstant nära till tårar...

Jag tror inte jag egentligen vet vad jag känner,
jag är förvirrad, riktigt jävla förvirrad...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Går ju i alla fall åt rätt håll men...

Börjar kännas rätt så hopplöst igen...

Sköterskan ringde just innan middagstid:
- Du var mig allt en seg typ, var det första hon sa.

De eländiga vita hade ökat från 1,7 till 1,9...
Det går ju uppåt i alla fall men det går fruktansvärt långsamt.

Kontentan är i alla fall att jag inte får göra den sista behandlingen imorgon och
det känns fruktansvärt frustrerande.

Sköterskan hade dock inte haft möjlighet att prata med Dr Y,
så hon skulle göra det imorgon och så skulle de återkomma med vidare plan under morgondagen.

- Mest troligt provtagning onsdag, men det kan hända att han vill att du kommer ner oavsett vad proverna visar.

Försöker peppa de vita typerna så gott jag bara kan, men just nu känns det som att jag
är den som behöver mest peppning.

- Men det är ju skönt att du bara har en gång kvar...

Ja men vad spelar det för roll om jag ALDRIG får göra den!!!

Is i magen och tålamod, hoppas dom ringer tidigt imorgon så jag slipper vänta
och hoppas att dom har en briljant plan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kom igen blodvärdet!!

Onkologen ändrade sig.
Ny provtagning på tisdag, istället för måndag.
Behandling inbokat till onsdag.

Vågar inte hoppas att det går vägen
men det vore fantastiskt om det gjorde det...

Får jag nu göra behandlingen onsdag så kommer jag, om jag minns rätt, fortfarande må rätt bra på lördagen.
Annars får ni spana efter en halvt döende Jenny i TV-rutan under Melodifestivalen.

För dit ska jag.

I övrigt så mår jag rätt bra nu.
Förutom att tröttheten inte tycks ge med sig och benen värker.
Men humöret känns stabilt och det finns ork till mer än att "ligga i sängen och klättra på väggarna" som en kvinna så klokt uttryckte det.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lever på en berg-och-dal-bana

Varit riktigt tungt nu ett par dagar.
Ifrågasätter mig själv och sjukdomen.
Försöker hitta nån form av förståelse för vad det är som händer.

Trött och slut, värk i kroppen och less.
Återigen så fruktansvärt less.

Samtidigt så känns det idag lite bättre än vad det gjorde igår
och sju resor bättre än det gjorde dagen innan.
Så återigen känns det som att livet är på väg tillbaka.

Är så förvirrad, blir förvirrad av alla känslor, alla funderingar.

Måste i alla fall stoltsera med att jag lyckats vara ute och röra på mig en del i veckan.
Som i ett försök att sortera och ventilera alla funderingar har det fått bli
korta promenader.
Smärtsamma promenader, förmodligen zombieliknande promenader.
Dessutom torterade jag mig igenom 20 minuter Tai Chi igår.

Älskar Tai Chi och har gjort det mycket förut.
Sen diagnosen har jag inte gjort ett enda pass men som sagt,
igår var det dags.
Samtidigt som det sprängde i varje ben i kroppen, så kände jag en otrolig befrielse
när jag tagit mig igenom det.

Och det som nog kändes allra bäst,
var att jag insåg att kroppen, trots allt, inte är helt slut.
Balansen fanns där, kraften och styrkan är inte helt borta.
Trots viktuppgång, så har kroppen inte helt förfallit.

Lycka!

Efter det, blev jag visserligen så trött att jag låg och kurade i soffan hela dagen.
Men jag kände mig nöjd med mig själv.

Jag ska vara nöjd med mig själv!

Livet med cancer är en berg-och-dal-bana,
jag vet aldrig vad dagen ska bjuda på när jag slår upp ögonen.
Jag vet aldrig hur mycket energi som finns och när den tar slut.

Men jag ska vara nöjd med mig själv och det jag klarar av,
för jag gör det bästa jag kan av varje dag.

Och det bästa är gott nog...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag hatar dig!

Jag tycker inte om dig,
det har jag inte gjort sen den dagen jag fick veta att du fanns.
Jag föraktar dig, avskyr dig,
vill inget annat än att slippa dig.

Jag vet inte vad du vill mig,
är det något du försöker säga?
Förmedla?

Vad är det jag gjort som förtjänat det här?

Jag hatar dig!
Jag tror aldrig jag sagt eller verkligen tyckt så om någon tidigare,
men jag hatar dig verkligen.

Vad vill du?

Du har fått mig att bli trasig,
både på insidan och utsidan.
Du har fått mig att se på mig själv med ledsna ögon,
du har fått mig att undvika min egen spegelbild.

Du är det värsta som någonsin har hänt mig
och jag vill inte ha något mer med dig att göra.

Jag är så trött, på grund av dig.
Min kropp värker, på grund av dig.
Energin till att orka, finns inte, på grund av dig.

Du är och kommer alltid att vara min fiende nummer ett.
Och jag önskar att jag kunde se dig i ögonen och få en förklaring:
Varför?

Jag vill leva med en vetskap om att jag för alltid kommer att slippa dig,
men dom säger att det aldrig finns garantier.
Jag vill leva utan oro att du ska knacka på min dörr igen när jag minst anar det.

Jag vill leva.

Ju mer jag tänker på dig, desto ondare gör det.
Jag har inte accepterat dig, jag måste acceptera dig för att gå vidare.
Men jag vet inte längre hur,
för jag kan inte acceptera någon som gjort mig så illa.

Du ska vara borta nu, det är så dom säger.
Operationen ska ha varit lyckad.
Cellgifterna ska bryta ner eventuella spår av dig.
Strålningen, ska slå ner sista spiken i din kista.

Men vart var det du kom ifrån och vad är det som säger att du inte kommer tillbaka?

Kommer jag någonsin att lita på att du är borta?
Kommer jag någonsin kunna känna mig fri från dig?

Jag hatar dig!

Jag vill aldrig ha något med dig att göra igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Odlar svamp och funderar

Ingenting tycks vara sig likt...

Förra Taxen dök svamp och blåsor upp i munnen som ett brev på posten.
Denna gång har de lyst med sin frånvaro, fram tills igår.
Har små blåsor på sidorna av tungan samtidigt som gommen och tungan är sträv och vit.

Skabbvarning!

Tur det finns läkemedel mot allt men det tar alltid ett par dagar innan det ger med sig och roligare saker kan man faktiskt råka ut för.

Ingenting tycks bli som förra vändan.
Då höll jag mig flytande i sex dagar innan allt bara rasade, den här gången orkade jag bara tre.

Kan inte se någon annan orsak än den minskade dosen kortison.
Inget annat har ju förändrars.

Visserligen kan det ju också bero på att jag inte riktigt hann repa mig efter Tax nr1.

Som pricken över i:et har mina fingernaglar börjat göra ont.
Tånaglarna känner jag av litegrann men inte alls på samma sätt.
Lite orolig nu att dom ska trilla lös för mig trots att jag haft kylvantarna på mig under behandlingen.

Att håret på huvudet trillat av köper jag, fransar och bryn känns lite jobbigt men naglarna känns värst.
Kan inte göra annat än att hoppas...

Samma behandling i grunden med lite andra förutsättningar och plötsligt stämmer ingenting.

Att jag rasade tidigare denna gång kan väl nu egentligen bara betyda två saker; Antingen blir plågan mer långvarig eller så kommer jag tillbaka snabbare.

Hoppas på alternativ två.

Imorgon tar jag sista kortisonet.
Vad som händer då törs jag i nuläget inte ens spekulera i.


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får jag vara trött på mig själv?

Trött på mitt eget gnäll?
Less på att höra mig själv säga samma sak om och om igen?

Får jag vara förbannad på hur orättvis jag tycker att den här skiten är?
Får jag vara arg för att jag inte orkar?

Får jag snälla bara vara?

Försöker ladda batterierna, hitta motivation och energi igen,
vart tog den vägen?

Jag vet att den finns där inne, någonstans gömmer den sig,
men tårarna är närmare....

Helvete!

Orkar inte klaga längre men hur mycket jag än biter mig i läppen
så slinker skiten ut.
För skiten måste ut.

En gång kvar!!

Det är verkligen bara en cellgiftsbehandling kvar,
men först måste jag ta mig igenom sviterna efter den senaste
och idag, idag känns det fruktansvärt tungt.

Tungt och ensamt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Acceptera och ta det sen

Att vara så medveten, men ändå inte förberedd.
Att ha garden uppe, men ändå bli knockad utan förvarning.

Hur mycket jag än försöker förstå,
så kan jag inte greppa situationen.

Plötsligt sitter jag där,
dränerad på all energi innan klockan ens passerat lunch.

Orkar inte, vill så mycket, men hur mycket jag än försöker
slår jag hela tiden näsan i väggen.

"Du måste acceptera"
"Du måste lägga energin på det du vill och inte det du anser vara ett måste"

Jag vill orka vara stark, men jag gör inte det.
Jag måste acceptera att jag inte orkar vara stark, men jag gör inte det heller.

Kör fast och gräver ner mig, som vanligt.
Kämpar för att hålla huvudet högt över ytan, men det går bara inte.
Att vara så grundslut, att plötsligt bara rasa, utan förvarning, det är fruktansvärt...

Jag måste acceptera att det kommer ett sen.
Det kommer att komma en ljusare tillvaro, snart, längre fram, så småningom.
Men inte nu...

Saker måste få vänta, ta den tid det tar,
jag måste tillåta mig själv att släppa efter, be om hjälpa.
Jag är ingen superhjälte och det är ingen mer än jag som begär att jag ska vara det heller.

Jag vill men jag orkar inte,
jag måste acceptera och ta det sen.

Först måste jag bara förstå hur...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hög på kortison

Speedad och livet går i 180 inne i huvudet.
Och märkligt nog känner jag mig ändå så fruktansvärt trött.

Konstig kombination, men drivkraften, motivationen är på topp.
Jag har bara en behandling kvar!!

Ler inombords, jag har snart tagit mig igenom den värsta biten.

Sen är det fem (korta) veckor i Umeå för strålning,
sen kan livet börja om igen!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Att vakna på avigsidan

Nä men om den här dagen kunde ta slut någon gång.
Suckat och pustat hela dan.

Allmänt less bara,
less på värken,
less på att vara trött,
less på att frysa.
less på skitcancern,
less på mig själv faktiskt,
lite less på allt och ingenting om jag ska vara ärlig.

Verkligen vaknat på fel sida,
mungiporna var neråt redan från start,
svartare än svartast under ögonen
och förmodligen, om man tittar väldigt noga,
så slår det nog blixtar runt om mig.

Rakt igenom full med negativ energi.

Och mitt i allt detta kräks en av flickorna.

Gör vågen för mig själv, pricken över i:et,
jublar inombords, var precis vad den här dagen behövde.

Skulle kännas bäst just nu att få lägga mig i sängen och
dra täcket över huvudet...
Men istället sitter jag här och muttrar.

Gnällkärring!

Det är vad jag är idag, en riktig häxan surtant.

Ser fram emot morgondagen, för imorgon är en annan dag,
förhoppningsvis bättre dag, kan då, som det känns knappast bli sämre.

Tilläggas bör att gårdagen var en bra dag, så helgen har inte varit helt bortkastad.

Färdignällt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Snart kanske...

Tillbringat dagen ensam för första gången på drygt två veckor.

Huset har varit tyst, stilla, tomt och kallt.

Har visserligen inget emot att vara ensam men nu såhär första dagen så måste jag erkänna att det känts lite sorgligt.

Har mest bara vilat idag, försökt sova utan framgång.
Målat lite också men blev till slut så trött att soffan kändes mer lockande.

Har bara en vecka på mig att återhämta mig nu innan det är dags igen och det känns inte lockande alls med ny behandling om jag ska vara såhär sliten...

Behöver energi, behöver kraft att orka och just nu finns den inte.
Men en dag i taget, hoppas återigen på att få sova ordentligt i natt.
Vakna utvilad imorgon.

Hoppas och önskar...

Magen har dessutom sagt upp sig.
Vet inte om det är alla tabletter jag tagit sista veckan, det faktum att jag försöker ändra matvanor eller helt enkelr en kombination av de två.

Allt passerar hur som helst väldigt fort genom kroppen.
Kanske kan det också bidra till att jag är extra trött?

Funderar, spekulerar och analyserar, som vanligt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Har jag berättat hur trött jag är?

Trotts att det igår kväll kändes som att jag skulle somna bara jag stängde ögonen,
så låg jag vaken och snurrade.

Frustrerande är bara förnamnet.
Går omkring i nån sorts vakuum,
känner mig dimmig och allmänt förvirrad.

Måste däremot påpeka att värken idag,
mer eller mindre har gett med sig.
Lite öm i skinnet, men den sprängande känslan inuti kroppen
gör sig bara påmind vid enstaka tillfällen.

Är ju alltid nått, eller hur?

Men ärligt talat, så känner jag numera ett ganska desperat behov
av att sova ordentligt.

Trots detta ångar jag på idag av ren jäkla tjurskallighet.

Har formligen kastat ner alla julsaker i sina lådor,
rivit ner granen i all hast och när barnen undrat:
-Vart ska den här?
Så har svaret fått bli:
-Är väl inte så noga...

(Kommer att få ångra det bittert vid advent)

Trött, inte bara fysiskt och psykiskt,
trött på julen och alla saker som stått ihoptryckta runt huset.
Trött på mörkret, trött på gardinerna som stänger ute de få solminuterna...

Trött punkt

Dessutom mitt i allt detta, så gick dammsugarslangen sönder, helvete!

Bestämmer mig för att det jag nu åstadkommit idag får räcka.
Det kommer en dag imorgon och trots all denna trötthet,
så känner jag återigen en gnutta hopp...
För nu kan solen lysa på mig genom köksfönstret...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre