Välkommen livet (?)

För första gången på länge vet jag inte hur jag ska kunna sätta ihop orden rätt,
för att kunna förklara vad jag känner...

Jag är lycklig, vill skratta, skrika, hoppa, studsa och slå volter...
Samtidigt känner jag mig ledsen, osäker och lite rädd...

Igår hittade jag en knöl i min vänstra armhåla,
just utanför området som strålas.
Tror att hjärtat stannade i samma sekund och ångesten kom
som ett brev på posten.

Alla dom funderingar som funnits vid tidigare "fynd" dök upp
och om det inte vore för min otroliga klippa till man,
så hade jag nog inte tagit mig ner till Umeå idag.

Jag ville inte åka, jag ville inte gå på det inplanerade läkarbesöket,
jag ville inte ännu en gång se läkarens blick och höra ordet
CANCER, eka mellan väggarna.

Jag grät länge, kramade honom hysteriskt och landade till slut i någon form av trygghet.

Hela morgonen värkte magen, bar på en tung klump
och konstant gråt i halsen.

Vad skulle han säga?

Tiden för läkarbesöket kom, han kände på körtlarna på halsen,
tittade på mig och konstaterade att han knappt kände nånting där.
Vilket naturligtvis är väldigt positivt!!
Vi pratade lite om matproblemen och med ett djupt andetag tog jag mod till mig:

- Jag vill att du ska känna på en sak...

Han kände, klämde och tittade på mig, men han såg inte bekymrad ut:
- Visserligen har jag inte röntgensyn, men det här känns som en svullen svettkörtel.
Det här behöver du nog inte alls oroa dig för.

Lättnad, klumpen i magen försvann...
Visserligen så kan han ju inte med hjälp av enbart fingrarna känna om det är MrC eller inte.
Men det förtroende jag känner för DrY, gör att jag vågar lita på det han sagt.

Naturligtvis skulle jag höra av mig direkt om någon förändring skedde med knölen
men jag känner mig så mycket lugnare nu...

Planen för framtiden då?

Har nu två tillfällen kvar att stråla, sen får jag åka hem.
Börja på arbetet att reparera mig själv, hitta tillbaka till någon form av "normal"
försöka känna mig frisk och leva en dag i taget...

Under Juni, när effekten av strålningen har fått jobba färdigt,
väntar en PET-CT röntgen och ett läkarbesök
och förhoppningen då är ju, att alla mina "solar" ska ha försvunnit...

Så jag är glad,
glad för att knölen i armhålan mest troligt bara är en irriterad svettkörtel,
jag är glad, för att jag snart är fri från strålningen,
jag är glad för att det "parallella universum" jag levt i snart ett år
kanske upphör att existera...

Men samtidigt är jag ledsen,
det känns overkligt,
känner mig osäker om jag vågar återgå till det liv som en gång var,
vet inte om jag vågar tro att det här är början på slutet...
Jag är rädd att stå där ensam...

Om två månader vet jag hur mitt liv ska fortsätta,
om två månader, ganska precis ett år efter att jag hittade knölen,
får jag svaret på om MrC har lämnat mig...

Om två månader... fram till dess så ska jag bara vara, bara leva...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hinner inte bort, innan jag längtar hem

Helgerna går allt för fort och innan jag vet ordet av,
så är jag tillbaka till Umeå igen.

Sköterskan på strålningen lät inte alls överraskad när jag sa
att jag egentligen inte alls ville åka ner hit idag.
Tydligen är jag inte ensam om att känna så...

Längtar redan hem, längtade hem innan jag for.
Vill vara med min man och mina barn, vill kramas och känna kärleken.

Blir fem långa dagar här nere den här veckan,
känns inte bra att jag redan dag ett tycker att det känns jobbigt.
Tur tiden går fort och gör den nu inte det
så får jag väl i värsta fall sätta mig på en buss och åka hem igen.

Fungerar bättre med maten nu, små, små tuggor är det som gäller
och "kladdig" mat, allt som är torrt eller kräver mycket tuggande går bort.
Men det är skönt att kunna få i sig lite mer än bara soppa i alla fall.
Hoppas det nu inte ska smälla till och bli värre, när jag lyckats hitta nått som funkar.

Fast nog känns det att man trots allt får i sig för lite, är som matt och orkeslös,
men det är övergående... även om sköterskan idag använde ordet "förhoppningsvis"
så väljer jag att tro att det är övergående.

Kommer att spendera första kvällen denna vecka i min ensamhet och tänker på dom där hemma,

känner att jag verkligen behöver det.

Strålning 18/25, röd och "stram" i huden men inte ont.
Den skumma knölen till höger i bild är min venport...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Intressant dag

Förutom strålning och spolning av venporten,
har dagen fått guldkant på grund av härliga möten.

På förmiddagen fick jag besök av en kusin som jag inte sett på väldigt många år.
Vi har haft en del kontakt via Facebook sista tiden, men jag kunde inte i min vildaste fantasi
ana, att det skulle vara så härligt att få träffa henne i verkligheten.

Vilken underbar människa du är frk Å!

Att man kan vara så lika på så många plan och gått omkring ett halvt liv, utan att veta om det.
Att dessutom, när hemlängtan är stor, få kramas, var ovärderligt.
Om ett skratt förlänger livet, så förstärker en kram både hopp och mod.

Senare vid middagen, började jag prata med en kvinna som gav mig ännu mera hopp.

Hon opererades för bröstcancer för snart 24 år sedan.
Har levt ett friskt och normalt liv sedan dess och
enligt henne, så kan man koppla bort Mr C när man är färdigbehandlad.

Nu efter 24 år har hon tyvärr fått ett återfall, men hon lever,
hon är positiv och har hopp om ännu flera år.

Fantastisk kvinna, stark och modig,
som förmodligen, utan att hon vet om det, gav mig ännu mer kraft att fortsätta kämpa.

Men det mest oväntade mötet idag, skedde när jag var på dagvården
för att få porten spolad.
Kommer ni ihåg när jag skrev detta:

"Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.

Ögonen var blanka.

Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.

Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.

Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags för mig att gå in till doktorn."

Det var veckan innan jag påbörjade strålningen och flera gånger sedan den dagen har jag tänkt på den här kvinnan, undrat hur det gick för henne.

Idag när jag satt där och väntade, så dök hon upp, plötsligt satt hon där bredvid mig och vi började prata.
Eller hon började prata med mig, berättade att hon varit i Danmark och levt på kakdiet i en vecka.
Visade sig att hon är konstnär och håller på med bokkonst.
Hon fick sin bröstcancer för två år sedan och att de nyligen misstänkt att hon fått ett återfall,
men det var falskt alarm...

Det var ju det jag kände, jag visste det, jag såg det på henne när hon gick där att något var fel
och nu plötsligt fanns hon där, för att berätta, att allt gått bra...

Nu kan jag stänga det kapitlet, jag kan lägga den oron bakom mig, men nu när jag sitter här och skriver,
så måste jag säga att jag önskar att jag hade berättat.
Berättat för henne att jag såg henne den där dagen och att hon har funnit i mina tankar sedan dess...

Livet är märkligt och ibland förstår jag mig inte alls på det,
men allt har en mening och så småningom får vi svar på våra frågor och vi kan stilla våra funderingar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Tolka det positivt!!

Ibland är det skönt att tiden går fort.

Gjorde min femtonde strålning idag och det känns fantastiskt
att konstatera att det nu bara är tio kvar.
Nu är det nedräkning på riktigt.

Och trots att jag i nuläget inte vet om dessa tio tillfällen är slutet
på min cancer-resa, så är känslan obeskrivlig.

Jag vågar inte hoppas, men det kan faktiskt vara klart sen...

Fick träffa en läkare idag och efter att han klämt och känt på min hals en stund,
så frågade han hur mycket man kände körtlarna innan strålningen.
Den som var störst, var ungefär som en stor paranöt och syntes tydligt om jag lutade huvudet lite.
Nu är den ungefär som en böna och som han uttryckte det:
-Vi kan ju inte annat än att tolka det positivt!

Lycka!!!

Men jag är minst sagt försiktigt optimistisk och den 22/4 ska jag få träffa Dr Y
för utskrivning från strålningen och det är väl egentligen först då,
jag kan få en hint om vad som händer sen.

Men just nu är känslan bra i kombination med en extrem trötthet.

Tröttheten måste bara bero på att jag helt enkelt får i mig för lite.
Försöker stoppa i mig tillräckligt, men jag känner mig trots det konstant hungrig.

Längtar efter riktig mat, som man kan tugga!

Ska försöka gå till sköterskan imorgon och se om jag kan få lite fler näringsdrycker,
annars får jag väl köpa mig ett gäng på Apoteket.
Funderar också på att tvinga stackarna i köket att göra äggröra åt mig,
för ägg slinker ner utan problem... ägg och gurka... men troligtvis kan man inte långsiktigt
leva på det.

Men svälter ihjäl gör jag inte och hopp om en ljusare framtid känner jag,
så allt är väl egentligen riktigt bra just nu, förutom att jag längtar hem väldigt mycket.
Men det löser sig det också, bara det får bli fredag.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag är på väg

Magen gör frivolter,
fattar inte vad det är jag är så nervös för.
Har ju gjort bort en vecka redan,
jag kan ju det här nu...

Magen gör uppror.

Helgen har varit bra
men den har passerat allt för fort.
Skratt och kramar,
tankat kärlek för den kommande veckan.

Nerverna utanpå kroppen.

Kanske känner jag denna oro för att jag nu vet
hur stor saknaden varit,
hur stor saknaden kan komma att bli.

Men det kommer att gå bra,
snart är jag hemma igen
och då får jag dessutom lite påskledigt.

Strax rullar bussen och jag följer med den...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fattar inte poängen

Hemma och jag är lycklig.
Inser efter den här veckan, att man behöver känna saknad ibland
för att komma ihåg hur mycket man älskar.

Samtidigt snurrar livet på där ute,
som en usel komedi där skämten är dåliga
och ingen fattar poängen.

Glömmer livet där ute för en stund
och väljer istället att leva i glädjen och värmen här inne istället.

Försöker att förstå det som händer
och varför det händer.
Men så fort jag tror att jag förstår och ler åt livet igen,
så kastar livet stenar tillbaka och gör ryggsäcken ännu tyngre.

Sätter livet där ute på paus ett par dagar
och lever i stället, i den lyckliga tryggheten och kärleken.

Mr C kan vänta, allt annat som nu tycks ta oväntade vändningar, kan vänta.

Jag är hemma och jag är lycklig,
all annan skit finns kvar, till en annan dag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Alla lika, alla olika

Här i Umeå är läget under kontroll, inga synliga spår efter strålningen ännu,
är dock fortfarande väldigt trött och det ska tydligen vara så.

Fick träffa en doktor efter strålningen.
Hon tittade på min fot och konstaterade att jag inte behöver oroa mig.
Vad det är kunde hon däremot inte säga, men i och med att knölen är rätt mjuk,
rörlig och känns lite senig. Så var hon säker att det i alla fall var godartat och vi skulle
hålla lite koll bara.

Sen pratade vi om spridningen,
något jag funderat mycket på är om det är lika mycket på båda sidorna av halsen.
Eftersom jag bara känner en liten, liten knöl på höger sida, var min uppfattning att det inte var det.
Hon frågade om jag var intresserad av att se bilderna från PET-röntgen
och nyfiken som jag är kunde jag inte säga nej, även om det kändes lite obehagligt.

Vad som händer under PET-röntgen är att de tumörer som uppstått suger till sig lösningen de injicerat
och sen lyser de upp som små solar på bilderna.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men Mr C såg faktiskt ganska vacker ut.

Som ett halsband av solar, från ena sidan halsen, via nyckelbenen, till andra sidan.
Det tråkiga var, att det är lika mycket aktivitet på båda sidorna.
Men jag är faktiskt glad att jag fick göra denna röntgen, då vi annars inte upptäckt
hur stor spridningen var.

Jag och doktorn skulle försöka träffas varje vecka nu under strålningen,
då hon gärna ville hålla koll på hur det går med halsen för mig.
Kan tydligen uppstå en del bekymmer på vägen.
Så det känns tryggt att jag får den möjligheten.

Imorgon gör jag strålning nummer fem direkt på morgonen
och om jag är snabb och har tur, så hinner jag med bussen 10:05
Så skönt att få åka hem ett par dagar, sova i min säng, kramas med dom jag tycker om
och bara njuta
.
Men visst, jag har det bra här också och idag har jag bekantat mig med flera härliga tjejer.
Att inte behöva äta själv, att ha någon att prata och skratta med är ovärderligt.
Att vi dessutom sitter i samma båt och paddlar allt vi kan, är både intressant och sorgligt.

Varje individ med Mr C på besök, har en egen historia, en egen upplevelse,
vi är så lika, men ändå så väldigt olika.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Om man skulle landa nu då

Har varit en tuff helg.
Pendlat mellan hopp och förtvivlan,
varit övertygad att Mr C tagit över hela kroppen.

Ångesten har gjort det svårt att både äta och andas.

Blev lovad att Dr Y skulle höra av sig till mig
men telefonen har varit tyst,
ända fram till nu på morgonen.

Dr Y lät optimistisk,
röntgen visar inga tecken på övrig spridning,
körtlarna på halsen har alltså drabbats av ett
"lokalt återfall" och som jag förstått det,
så är det inte helt ovanligt...

Då jag inte klarar av cellgifterna så bra,
så har han bestämt att vi skippar dom för nu.
Istället blir det extra strålning på halsen för att på så sätt
mota bort Mr C.

Känner mig lättad, känns som att jag kan andas igen.

Jag kommer att fixa det här!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Stirrar livet i vitögat

Skulle vi kanske kunna ta och backa bandet?
Troligtvis skulle jag till slut sitta där jag gör idag ändå,
för det finns inga val jag kunnat göra för att förändra min situation.

Men kan vi ändå backa bandet,
ge mig i alla fall tillbaka mina 10 senaste år
så lovar jag att inte glömma bort att njuta.

Spridningen är ett faktum,
storleken på spridningen oklar till röntgensvaren kommer.
Det jag vet i nuläget är att jag har ett antal förändringar
från nyckelbenet upp på halsen och förhoppningsvis är det det enda.

Behandlingsplan har jag ännu inte fått då Dr Y skulle ringa mig som det lät under helgen.

Samtidigt som jag nu sörjer beskedet så försöker jag klamra mig fast.
Tänker inte ge med mig,
tänker inte ge upp,
tänker inte tillåta mig själv att låta sjukdomen ta över.

Mitt liv började för snart 35 år sedan,
mitt nya liv börjar redan idag,
varje dag är från denna dag lika värdefull och livet väntar inte.

Njut min vän, njut!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Igår så hände det

Har känt mig så lugn hela veckan,
har hållit huvudet högt och ovanför ytan,
har stått ut...

Men jag tog mig inte hela vägen.

Igår under eftermiddagen smög sig ångesten på,
en tryckande känsla över bröstet,
kändes näst intill omöjligt att andas.

En känsla av maktlöshet blandat med panik.

Grät i famnen på mannen igår kväll,
hysteriskt,
så som jag inte kan minnas att jag gjort sen jag var liten.
Kippade efter andan,
kände mig liten och rädd.

Låg där länge, lyssnade på hans lugnande ord
om hur allt ska bli bra igen och grät.

Allt kommer att bli bra igen, oavsett vad jag får för besked idag
så säger hjärtat åt mig att det kommer att bli bra.

Jag vet inte när jag får beskedet idag,
jag vet egentligen inte heller OM jag får beskedet idag,
provsvaren kan ju trots allt bli försenade.

Det känns som att det absolut värsta som kan hända idag,
är att jag inte får veta.
Det känns som om jag bara får veta vad jag har att göra med så
kan jag ta tag i det och hantera det.

Jag bryter ihop och kommer igen,
ännu en gång starkare än jag var innan.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det du Mr C?

Gårdagen var riktigt snurrig.
Tider bokades hit och dit och det slutade som jag skrev igår,
med att jag var och tog biopsin och som det lät så skulle jag få svar i samband med
röntgen på fredag.

Det var Dr X som tog biopsin.
Han klämde och kände först på knölarna och sa kort och gott:
- Jag vill inte påstå att jag hoppar högt...

Så även om jag försöker vara positiv, så känns det nog lite grann som att det är
Mr C som kommit på besök igen.
Trots det vet jag ännu inte vad jag ska känna...

Mötet med Dr X gick bra, trots att jag under en period kände mig rätt besviken på honom
men vi har träffats ett par gånger på "neutral mark" och igår kändes allt lika bra som jag tyckte
att det gjorde från början.

Önskar nu att veckan ska gå fort och att det ska bli fredag,
samtidigt får dagarna gärna gå väldigt långsamt så jag hinner njuta lite extra
innan ett eventuellt skitbesked.

Vad som händer om det nu är Mr C, har jag ingen aning om.
Men inställningen är och kommer alltid att vara densamma, skiten ska bort!!

Har för övrigt både idag och igår fått mig ut på promenad, värker i kroppen och
benen känns stumma, men själen blir glad och då tar jag "bieffekterna" med en klackspark.

Skickar kärlek och värme till alla er som stöttar mig på min resa!
Det är så skönt att inte behöva känna sig ensam!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här går det undan

Har fått tid för röntgen på fredag.
Känns skönt att det gick så himla fort.

Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.

Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.

Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om  att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?

Men det kanske är min tur nu?

Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.

Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...

Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag kunde ha gått i mål...

Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...

Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...

Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.

Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.

"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"

Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:

Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.

Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.

Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.

- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.

Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.

Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Behöver en energireserv

Lever i en orosbubbla just nu, som tidigare nämnt så har jag drabbats av hjärnspöken.
Har några lymfkörtlar på vänster sida, mot nyckelben och upp mot halsen som är svullna.

Förmodligen är det på grund av att jag är så slut i kroppen och att immunförsvaret är i botten,
men gissa vad hjärnan skriker?

Dr Y ska kolla på dom på måndag och jag vet inte om man kan kräva en biopsi,
även om han tror att det är ofarligt, bara för att lugna sinnet...

Så det är mycket tankar som snurrar just nu,
samtidigt som jag har fullt sjå att hålla koll på armar och ben och att bara orka.

Måste ändå säga, att i alla fall förmiddagen idag har gått bra,
bakat inför stortjejernas födelsedag imorgon.
Varit ute några korta svängar och faktiskt känt mig både gladare och trevligare än vanligt.

Däremot tar orken alldeles för fort slut och när den väl gör det så känner jag mig helt däckad.
Hoppas hålla mig vaken framför teven ikväll men lämnar absolut inga garantier på att jag lyckas...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Arg och så jävla ledsen

Jag som skulle studsa av glädje,
fira och vara lycklig.
Jag skulle vara så jävla glad när jag äntligen gjort sista behandlingen...

Nu sitter jag istället och gråter floder,
för den sista behandlingen har jag tydligen redan fått.
Dom vill inte ge mig något mer cellgift,
kroppen är helt enkelt för slut.

Det ska inte vara nån fara, alla behandlingar jag får är ju trots allt i förebyggande syfte
och eftersom jag reagerar så starkt på Taxoteren, så vill dom nu inte riskera:

- Du kan ju faktiskt dö pga de låga värdena du har nu om du drar på dig något...

Smidigare sköterska får man väl leta efter...

Så nu gråter jag, är förbannad och rädd.
Snuvad på den sista glädjen och livrädd för att ungarna ska komma hem med nån förkylning...

På måndag kommer jag att åka ner till Umeå,
planering inför strålning, en del provtagning och räta ut en del frågetecken.

Innan dess har förhoppningsvis tårarna tagit slut...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sista väntan?

Inte hittat tiden till att skriva i helgen, haft annat för mig.
Mycket trevligare saker.

Lördagen blev en succé,
god mat i trevligt sällskap,
otroliga platser i arenan.
Konfettiregn och härlig stämning.

Ungarna var otroligt nöjda och yngsta sa vid ett tillfälle:
- Mamma, jag tror nog det här är en dröm...

Sent kom vi hem, ännu senare kom sig barnen i säng.
Sovmorgon fick vi hela familjen igår.

Två dagar efter, dyker det fortfarande upp konfetti på de konstigaste ställen...

Igår tillbringade vi dagen hos svärföräldrarna där
det bjöds på köttsoppa.
Perfekt avrundning på en härlig helg.

Men nu är vi tillbaka på ruta ett igen, måndag.
För ovanlighetens skull så var det provtagning idag.
Vågar varken hoppas på snabbt svar eller positivt besked,
men jag lär väl ändå gå och vänta...

Vill faktiskt ingenting hellre än att åka ner imorgon och
få sista behandlingen, men jag är skeptisk.
Hur mycket kan det egentligen hänt med värdet på en vecka?

I övrigt har de sista dagarna kantats av en del hjärnspöken.
Hatar dessa hjärnspöken, men jag blir inte av med dom och
har en del saker jag måste ta upp med Dr Y när jag träffar honom.

Vill inte gå in på vad det gäller i detalj just nu, mest för att jag tror att det bara är
just hjärnspöken.
Utvecklar det hela mer senare när jag fått någon klarhet i skiten.

Börjar för övrigt vara fläckvis "långhårig", märks att det snart är fem veckor sedan behandling.
Synd bara att det är en vända kvar med plötsligt håravfall,
men sen efter det, då ska det få växa och gro fritt, om än det ska vara fläckvis till en början.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Skitkärring!!

Nä, vet du vad.
Det här går inte!

Känns så ledsamt att inte fått göra sista behandlingen
men nu när jag igår fick veta att det blir tidigast tisdag till veckan,
så bestämde jag mig för att koppla bort.

Tror du det går?

Fastnat i en "tycka-synd-om-mig-själv-loop" och jag tar mig inte ur den.

Lyssnar på deppig musik, sitter och stirrar på datorn och hoppas att allt ska falla på plats.
Samtidigt vet jag att så länge jag sitter här så kommer det bara att bli värre.

Byt musik och dansa, ta tag i något!!

Ja, ja men...

Alla dessa ursäkter och undanflykter, bara för att det just nu
känns så mycket enklare att ge efter för sorgen jag känner...

Så medveten men helt oförmögen att ta tag i skiten.
Vill ju må bra och nu när jag fysiskt mår helt okej så har jag ju min chans.
Istället tar hjärnspökena grepp om mig och håller mig kvar på en låg nivå.

Ställ dig upp, skratta, gör något trevligt!!

Diskuterar med mig själv, försöker tala mig själv till rätta.

Varför är det så enkelt och gräva ner sig själv, men så fruktansvärt svårt
att gräva fram sig själv igen?

Kräkless på mig själv men hur jag än bär mig åt så får jag lov att dras med mig själv.

Behöver en spade, en attitydförändring och en spark i arslet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Magplask

En sådär hopplös dag idag
eller egentligen så började den bra.

Men som så många gånger annars, så händer det något.
Jag vet inte vad, men från att varit vid gott mod,
dimper jag ner och finner mig själv ganska liten och ynklig.

All tid och energi som jag har lagt ner på den här skiten,
all tid och energi som jag ska fortsätta lägga på den
och inget får jag tillbaka.

Om jag räknat rätt, så skulle jag varit mot slutet av strålningarna nu
om allt fallit på plats från första början...

Inte konstigt man känner sig knäckt, både fysiskt och psykiskt,
7 månaders konstant funderande, oro, berg-och-dal-bana.
Läkarbesök och undersökningar.
Dåliga blodvärden, trött och slut, ont i kroppen.
Sömnbrist och hopplöshet...

När det här är över, så ska jag börja om från början med livet.
Jag vet att jag har sagt det förr, men jag längtar så fruktansvärt efter att få lägga det här bakom mig.
Förhoppningsvis, ska jag kunna leva utan oro,
förhoppningsvis är det här första och sista gången jag ska behöva gå igenom cancerskiten.
Men jag vet att jag aldrig kommer att gå säker,
det mest tragiska är nog, att ingen går säker.

Jag vill trycka på stopp, backa bandet och börja om,
vakna upp den 1 Juli 2012, lycklig och lätt bakis och inte hitta någon knöl i bröstet...

Är det för mycket begärt?

Har tagit prover idag, väntar skeptiskt på provsvaren, räknar med att behandlingen
uteblir ännu en vecka.

SKITCANCER!!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Aldrig ensam

Drömde i natt.
Drömde om en stor vit sal med en sjukhussäng mitt i rummet.
På sängen låg jag, kopplad till både den ena och den andra pipande och tjutande apparaten.
Låg bara där och stirrade och då och då kom en läkare in,
kände på min puls, strök mig på kinden och sa:
-Inga besökare idag heller...
Hela situationen var så laddad och obehaglig...

Vaknade med hjärtklappning och kallsvettig.
Men det var tack och lov inga problem att somna om igen.

Har tänkt mycket på drömmen nu på morgonen.
Känslan den lämnade efter sig.
Jag var verkligen helt ensam i drömmen...

Känner en lättnad över att jag faktiskt inte är ensam.
Känner glädje över mina tre härliga ungar,
kärlek till min underbara man och
tacksamhet till min familj och de vänner jag har omkring mig.

Börjar fundera, tänk om...
Tänk om saker spelat ut annars tidigare i livet.
Tänk om vi inte bestämt oss för att bilda familj när vi gjorde.
Tänk om vi inte gift oss och köpt huset vi idag bor i.

Tänk om jag hade varit ensam.

Hade man då, efter den här resan vågat satsa på hus och familj?
Känner en viss tveksamhet, för tänk om...

Fast allt detta jag nu går igenom, ger mig ju egentligen ännu större anledning
att göra allt det där som jag vill och drömmer om.
Våga ta riskerna och chansa.
Våga leva, dag för dag, för livet är trots allt väldigt skört.
Vi vet inte hur mycket tid vi får, så kanske är det dags att sluta skjuta upp saker till
en morgondag som vi inte ens vet om den finns?

Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv, oavsett hur långt det blir,
med ett leende på läpparna och minnas att jag vågade.
Att jag tog vara på tiden, gjorde det bästa av den och njöt av det liv jag fått.
Istället för att hålla tillbaka, för tänk om...

Idag ska jag måla, lyssna på alldeles för hög musik och bara njuta av det faktum att jag för
en stund får vara själv men att jag aldrig är ensam...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre