Jaja, jag vet att det inte hjälper

Visst är det väl ändå märkligt,
att ju färre dagar det blir kvar, desto längre blir dagarna?

Kändes så fantastiskt när jag insåg att det "bara" var 10 gånger kvar,
nu såhär i efterhand, en evighet senare och det fortfarande är hela sex gånger kvar,
så känns ingenting så "bara" längre.

Känner mig som en gnälltant idag,
men jag är verkligen less på att vara här nu.
Visst, sällskapet är bra, hotellet är helt okej, Oasen, där jag tillbringar mina dagar, är toppen.
Men jag vill hem, hem, HEM!

Sen gör det ju inte saken bättre att för varje dag som går är det någon stjärna,
som får åka hem...
Snart har alla jag lärt känna gjort sin tid och gett sig av på nya äventyr
och kvar står jag.
Och inte känns det lönt att lägga allt för mycket tid på att lära känna någon ny heller,
i alla fall inte nu, när jag mest bara känner mig sur och bitter.

Det hjälper inte att gnälla, jag vet, men idag måste jag bara få ur mig det...

För övrigt så har jag nu mer eller mindre helt tappat aptiten,
vet inte om det har att göra med strålningen eller det faktum att jag ätit så lite sista veckorna.
Allt smakar salt, extremt salt, mer eller mindre bara salt!
Men jag försöker i alla fall få i mig litegrann och kompletterar sen med näringsdryck.

Trött är jag också och sängen, som var så mjuk och skön tidigare,
är numera för mjuk och gör så att jag får ont i kroppen,
ja, jag skyller i alla fall på sängen.

Och min nya granne, snarkar...

Gömmer mig på mitt rum,
ute ligger en tjock dimma över parkeringen,
jag läser dikter av Karin Boye
och kurar i soffan...
Tycker synd om mig själv...

Jag vet, jag vet att det inte hjälper,
men kanske kan det hjälpa mig att börja må lite bättre innan imorgon...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon kommer känslorna

Fjärilar, elefanter och en ångvält i magen.
Nervös till tusen inför morgondagen.

Men vad kan jag göra?

Jag har ingen makt överhuvudtaget ,
det är bara att följa med på tåget och ta det som det kommer.

Trycker undan en massa känslor,
sparar dom tills imorgon.

Det är förmodligen både på gott och på ont,
men jag vill inte gå omkring och vara ledsen nu
om det visar sig imorgon att jag inte har något att vara ledsen över...

Så imorgon kan det nog bara gå på två sätt,
antingen spricker jag av glädje
eller så rasar jag av sorg.

Fast det är ju trots allt omöjligt att veta hur jag kommer att reagera...

Fördriver tiden idag med promenader, hög musik, kramar och ishackning.
Kanske ska jag försöka måla något också, men just den biten känns svår
när jag finner det lättast att måla när känslan är konkret.
Känslan just nu är diffus och ogreppbar...

Imorgon på morgonen väntar röntgen med härlig kontrastvätska
och sen någon gång under dagen förväntas jag får svar.

Orkar jag, så skriver jag om hur det har gått.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det du Mr C?

Gårdagen var riktigt snurrig.
Tider bokades hit och dit och det slutade som jag skrev igår,
med att jag var och tog biopsin och som det lät så skulle jag få svar i samband med
röntgen på fredag.

Det var Dr X som tog biopsin.
Han klämde och kände först på knölarna och sa kort och gott:
- Jag vill inte påstå att jag hoppar högt...

Så även om jag försöker vara positiv, så känns det nog lite grann som att det är
Mr C som kommit på besök igen.
Trots det vet jag ännu inte vad jag ska känna...

Mötet med Dr X gick bra, trots att jag under en period kände mig rätt besviken på honom
men vi har träffats ett par gånger på "neutral mark" och igår kändes allt lika bra som jag tyckte
att det gjorde från början.

Önskar nu att veckan ska gå fort och att det ska bli fredag,
samtidigt får dagarna gärna gå väldigt långsamt så jag hinner njuta lite extra
innan ett eventuellt skitbesked.

Vad som händer om det nu är Mr C, har jag ingen aning om.
Men inställningen är och kommer alltid att vara densamma, skiten ska bort!!

Har för övrigt både idag och igår fått mig ut på promenad, värker i kroppen och
benen känns stumma, men själen blir glad och då tar jag "bieffekterna" med en klackspark.

Skickar kärlek och värme till alla er som stöttar mig på min resa!
Det är så skönt att inte behöva känna sig ensam!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här går det undan

Har fått tid för röntgen på fredag.
Känns skönt att det gick så himla fort.

Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.

Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.

Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om  att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?

Men det kanske är min tur nu?

Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.

Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...

Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag kunde ha gått i mål...

Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...

Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...

Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.

Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.

"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"

Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:

Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.

Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.

Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.

- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.

Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.

Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Går ju i alla fall åt rätt håll men...

Börjar kännas rätt så hopplöst igen...

Sköterskan ringde just innan middagstid:
- Du var mig allt en seg typ, var det första hon sa.

De eländiga vita hade ökat från 1,7 till 1,9...
Det går ju uppåt i alla fall men det går fruktansvärt långsamt.

Kontentan är i alla fall att jag inte får göra den sista behandlingen imorgon och
det känns fruktansvärt frustrerande.

Sköterskan hade dock inte haft möjlighet att prata med Dr Y,
så hon skulle göra det imorgon och så skulle de återkomma med vidare plan under morgondagen.

- Mest troligt provtagning onsdag, men det kan hända att han vill att du kommer ner oavsett vad proverna visar.

Försöker peppa de vita typerna så gott jag bara kan, men just nu känns det som att jag
är den som behöver mest peppning.

- Men det är ju skönt att du bara har en gång kvar...

Ja men vad spelar det för roll om jag ALDRIG får göra den!!!

Is i magen och tålamod, hoppas dom ringer tidigt imorgon så jag slipper vänta
och hoppas att dom har en briljant plan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Skitkärring!!

Nä, vet du vad.
Det här går inte!

Känns så ledsamt att inte fått göra sista behandlingen
men nu när jag igår fick veta att det blir tidigast tisdag till veckan,
så bestämde jag mig för att koppla bort.

Tror du det går?

Fastnat i en "tycka-synd-om-mig-själv-loop" och jag tar mig inte ur den.

Lyssnar på deppig musik, sitter och stirrar på datorn och hoppas att allt ska falla på plats.
Samtidigt vet jag att så länge jag sitter här så kommer det bara att bli värre.

Byt musik och dansa, ta tag i något!!

Ja, ja men...

Alla dessa ursäkter och undanflykter, bara för att det just nu
känns så mycket enklare att ge efter för sorgen jag känner...

Så medveten men helt oförmögen att ta tag i skiten.
Vill ju må bra och nu när jag fysiskt mår helt okej så har jag ju min chans.
Istället tar hjärnspökena grepp om mig och håller mig kvar på en låg nivå.

Ställ dig upp, skratta, gör något trevligt!!

Diskuterar med mig själv, försöker tala mig själv till rätta.

Varför är det så enkelt och gräva ner sig själv, men så fruktansvärt svårt
att gräva fram sig själv igen?

Kräkless på mig själv men hur jag än bär mig åt så får jag lov att dras med mig själv.

Behöver en spade, en attitydförändring och en spark i arslet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Inte helt oväntat

Precis som förväntat, de vita var fortfarande för få till antalet.
Läget var rättare sagt oförändrat sen igår.

Siktar in oss på ny provtagning måndag,
läkarbesök preliminärt inbokat till på tisdag
och jag håller tummarna...

Ska man se något positivt i det hela,
så får jag nu gå på melodifestivalen utan kortisonsvullet ansikte
och läbbiga Taxoterebiverkningar.

Men i ärlighetens namn, så hade jag hellre gått dit och firat att jag faktiskt
var klar med cellgifterna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Magplask

En sådär hopplös dag idag
eller egentligen så började den bra.

Men som så många gånger annars, så händer det något.
Jag vet inte vad, men från att varit vid gott mod,
dimper jag ner och finner mig själv ganska liten och ynklig.

All tid och energi som jag har lagt ner på den här skiten,
all tid och energi som jag ska fortsätta lägga på den
och inget får jag tillbaka.

Om jag räknat rätt, så skulle jag varit mot slutet av strålningarna nu
om allt fallit på plats från första början...

Inte konstigt man känner sig knäckt, både fysiskt och psykiskt,
7 månaders konstant funderande, oro, berg-och-dal-bana.
Läkarbesök och undersökningar.
Dåliga blodvärden, trött och slut, ont i kroppen.
Sömnbrist och hopplöshet...

När det här är över, så ska jag börja om från början med livet.
Jag vet att jag har sagt det förr, men jag längtar så fruktansvärt efter att få lägga det här bakom mig.
Förhoppningsvis, ska jag kunna leva utan oro,
förhoppningsvis är det här första och sista gången jag ska behöva gå igenom cancerskiten.
Men jag vet att jag aldrig kommer att gå säker,
det mest tragiska är nog, att ingen går säker.

Jag vill trycka på stopp, backa bandet och börja om,
vakna upp den 1 Juli 2012, lycklig och lätt bakis och inte hitta någon knöl i bröstet...

Är det för mycket begärt?

Har tagit prover idag, väntar skeptiskt på provsvaren, räknar med att behandlingen
uteblir ännu en vecka.

SKITCANCER!!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nä men slipp då!!

Hade väl inte förväntat mig några underverk
men att det inte ökat mer än med 0,1 sedan förra veckan var väl bara fånigt.

De vita blodkropparna låg nu på 1,7 och återigen fick jag
tusen frågor om hur jag mår och om jag haft någon feber...

Så ingen behandling imorgon heller.
Däremot ville de att jag ska ta nya prover imorgon igen,
inte för att jag tror att det kan ha hänt så stora underverk på ett dygn.

Ledsen, arg, besviken och inte alls överraskad.

Det är inte tänkt att jag ska bli klar helt enkelt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så söndag

Är verkligen söndag idag,
känner bara för att sitta här och stirra rakt fram.
Tröttare än trött och totalt omotiverad till att göra något över huvudtaget.

Tur är väl då att inget är inplanerat för dagen.

Visst hade det kanske varit roligare att ta sig för något,
men jag känner verkligen inte för det.

Turen till stan i fredags slutade som förväntat,
hittade ingenting.
Provade lite utan framgång.
Skrattade och gormade över situationen och åkte hem tomhänt.

Gårdagen bjöd även den på en tur in på stan
och efter lite peppning och provning, så fick jag med mig en klänning hem.

Ser verkligen fram emot den 16:de, inte för att jag är någon egentlig
"melodifestivalsmänniska" men tjejerna kommer garanterat att uppskatta kvällen väldigt mycket.
Men ska jag gå dit och känna mig obekväm, så kommer det att bli en tuff kväll.

Två veckor kvar och en dag i taget, innan dess ska jag hinna med min sista omgång cellgift,
hyffsat återhämta mig från den och skaffa mig en bunt självkänsla.

Tror jag lägger mig i soffan, drar något gammalt över mig och låtsas att det regnar...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Åsså något helt annat

Finns det något värre än att prova kläder?

Har inte ens fått mig in på stan ännu och har redan ångest för att gå in i provhytten.

Största problemet jag har, är att jag är större nertill än upptill, vilket gör att om jag som idag, ska försöka hitta mig en klänning.

Så är det antingen så tajt över rumpan att varje liten skavank syns eller som ett tält upptill.

Visserligen har de olika kroppshalvorna börja komma ikapp varandra, men det känns som att bakdelen har ett försprång.

Gillar inte att prova kläder, gillar inte heller de här envisa kilona jag lagt på mig.

Men jag tror jag stannat av i alla fall men vågar inte väga mig...

Har jag stannat är det ju bättre än att gå upp mer i alla fall men det faktum att Dr Y sa att det inte ovanligt med en viktuppgång på 10-15 bara av Taxoteren, så känner jag mig inte på den säkra sidan.

Nåja, prova kläder ska jag oavsett om jag vill det eller inte, för den 16 februari ska jag och ungarna på Melodifestival och mjukbyxor känns inte som ett alternativ...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lever på en berg-och-dal-bana

Varit riktigt tungt nu ett par dagar.
Ifrågasätter mig själv och sjukdomen.
Försöker hitta nån form av förståelse för vad det är som händer.

Trött och slut, värk i kroppen och less.
Återigen så fruktansvärt less.

Samtidigt så känns det idag lite bättre än vad det gjorde igår
och sju resor bättre än det gjorde dagen innan.
Så återigen känns det som att livet är på väg tillbaka.

Är så förvirrad, blir förvirrad av alla känslor, alla funderingar.

Måste i alla fall stoltsera med att jag lyckats vara ute och röra på mig en del i veckan.
Som i ett försök att sortera och ventilera alla funderingar har det fått bli
korta promenader.
Smärtsamma promenader, förmodligen zombieliknande promenader.
Dessutom torterade jag mig igenom 20 minuter Tai Chi igår.

Älskar Tai Chi och har gjort det mycket förut.
Sen diagnosen har jag inte gjort ett enda pass men som sagt,
igår var det dags.
Samtidigt som det sprängde i varje ben i kroppen, så kände jag en otrolig befrielse
när jag tagit mig igenom det.

Och det som nog kändes allra bäst,
var att jag insåg att kroppen, trots allt, inte är helt slut.
Balansen fanns där, kraften och styrkan är inte helt borta.
Trots viktuppgång, så har kroppen inte helt förfallit.

Lycka!

Efter det, blev jag visserligen så trött att jag låg och kurade i soffan hela dagen.
Men jag kände mig nöjd med mig själv.

Jag ska vara nöjd med mig själv!

Livet med cancer är en berg-och-dal-bana,
jag vet aldrig vad dagen ska bjuda på när jag slår upp ögonen.
Jag vet aldrig hur mycket energi som finns och när den tar slut.

Men jag ska vara nöjd med mig själv och det jag klarar av,
för jag gör det bästa jag kan av varje dag.

Och det bästa är gott nog...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Odlar svamp och funderar

Ingenting tycks vara sig likt...

Förra Taxen dök svamp och blåsor upp i munnen som ett brev på posten.
Denna gång har de lyst med sin frånvaro, fram tills igår.
Har små blåsor på sidorna av tungan samtidigt som gommen och tungan är sträv och vit.

Skabbvarning!

Tur det finns läkemedel mot allt men det tar alltid ett par dagar innan det ger med sig och roligare saker kan man faktiskt råka ut för.

Ingenting tycks bli som förra vändan.
Då höll jag mig flytande i sex dagar innan allt bara rasade, den här gången orkade jag bara tre.

Kan inte se någon annan orsak än den minskade dosen kortison.
Inget annat har ju förändrars.

Visserligen kan det ju också bero på att jag inte riktigt hann repa mig efter Tax nr1.

Som pricken över i:et har mina fingernaglar börjat göra ont.
Tånaglarna känner jag av litegrann men inte alls på samma sätt.
Lite orolig nu att dom ska trilla lös för mig trots att jag haft kylvantarna på mig under behandlingen.

Att håret på huvudet trillat av köper jag, fransar och bryn känns lite jobbigt men naglarna känns värst.
Kan inte göra annat än att hoppas...

Samma behandling i grunden med lite andra förutsättningar och plötsligt stämmer ingenting.

Att jag rasade tidigare denna gång kan väl nu egentligen bara betyda två saker; Antingen blir plågan mer långvarig eller så kommer jag tillbaka snabbare.

Hoppas på alternativ två.

Imorgon tar jag sista kortisonet.
Vad som händer då törs jag i nuläget inte ens spekulera i.


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får jag vara trött på mig själv?

Trött på mitt eget gnäll?
Less på att höra mig själv säga samma sak om och om igen?

Får jag vara förbannad på hur orättvis jag tycker att den här skiten är?
Får jag vara arg för att jag inte orkar?

Får jag snälla bara vara?

Försöker ladda batterierna, hitta motivation och energi igen,
vart tog den vägen?

Jag vet att den finns där inne, någonstans gömmer den sig,
men tårarna är närmare....

Helvete!

Orkar inte klaga längre men hur mycket jag än biter mig i läppen
så slinker skiten ut.
För skiten måste ut.

En gång kvar!!

Det är verkligen bara en cellgiftsbehandling kvar,
men först måste jag ta mig igenom sviterna efter den senaste
och idag, idag känns det fruktansvärt tungt.

Tungt och ensamt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Acceptera och ta det sen

Att vara så medveten, men ändå inte förberedd.
Att ha garden uppe, men ändå bli knockad utan förvarning.

Hur mycket jag än försöker förstå,
så kan jag inte greppa situationen.

Plötsligt sitter jag där,
dränerad på all energi innan klockan ens passerat lunch.

Orkar inte, vill så mycket, men hur mycket jag än försöker
slår jag hela tiden näsan i väggen.

"Du måste acceptera"
"Du måste lägga energin på det du vill och inte det du anser vara ett måste"

Jag vill orka vara stark, men jag gör inte det.
Jag måste acceptera att jag inte orkar vara stark, men jag gör inte det heller.

Kör fast och gräver ner mig, som vanligt.
Kämpar för att hålla huvudet högt över ytan, men det går bara inte.
Att vara så grundslut, att plötsligt bara rasa, utan förvarning, det är fruktansvärt...

Jag måste acceptera att det kommer ett sen.
Det kommer att komma en ljusare tillvaro, snart, längre fram, så småningom.
Men inte nu...

Saker måste få vänta, ta den tid det tar,
jag måste tillåta mig själv att släppa efter, be om hjälpa.
Jag är ingen superhjälte och det är ingen mer än jag som begär att jag ska vara det heller.

Jag vill men jag orkar inte,
jag måste acceptera och ta det sen.

Först måste jag bara förstå hur...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Att vakna på avigsidan

Nä men om den här dagen kunde ta slut någon gång.
Suckat och pustat hela dan.

Allmänt less bara,
less på värken,
less på att vara trött,
less på att frysa.
less på skitcancern,
less på mig själv faktiskt,
lite less på allt och ingenting om jag ska vara ärlig.

Verkligen vaknat på fel sida,
mungiporna var neråt redan från start,
svartare än svartast under ögonen
och förmodligen, om man tittar väldigt noga,
så slår det nog blixtar runt om mig.

Rakt igenom full med negativ energi.

Och mitt i allt detta kräks en av flickorna.

Gör vågen för mig själv, pricken över i:et,
jublar inombords, var precis vad den här dagen behövde.

Skulle kännas bäst just nu att få lägga mig i sängen och
dra täcket över huvudet...
Men istället sitter jag här och muttrar.

Gnällkärring!

Det är vad jag är idag, en riktig häxan surtant.

Ser fram emot morgondagen, för imorgon är en annan dag,
förhoppningsvis bättre dag, kan då, som det känns knappast bli sämre.

Tilläggas bör att gårdagen var en bra dag, så helgen har inte varit helt bortkastad.

Färdignällt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Snart kanske...

Tillbringat dagen ensam för första gången på drygt två veckor.

Huset har varit tyst, stilla, tomt och kallt.

Har visserligen inget emot att vara ensam men nu såhär första dagen så måste jag erkänna att det känts lite sorgligt.

Har mest bara vilat idag, försökt sova utan framgång.
Målat lite också men blev till slut så trött att soffan kändes mer lockande.

Har bara en vecka på mig att återhämta mig nu innan det är dags igen och det känns inte lockande alls med ny behandling om jag ska vara såhär sliten...

Behöver energi, behöver kraft att orka och just nu finns den inte.
Men en dag i taget, hoppas återigen på att få sova ordentligt i natt.
Vakna utvilad imorgon.

Hoppas och önskar...

Magen har dessutom sagt upp sig.
Vet inte om det är alla tabletter jag tagit sista veckan, det faktum att jag försöker ändra matvanor eller helt enkelr en kombination av de två.

Allt passerar hur som helst väldigt fort genom kroppen.
Kanske kan det också bidra till att jag är extra trött?

Funderar, spekulerar och analyserar, som vanligt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Har jag berättat hur trött jag är?

Trotts att det igår kväll kändes som att jag skulle somna bara jag stängde ögonen,
så låg jag vaken och snurrade.

Frustrerande är bara förnamnet.
Går omkring i nån sorts vakuum,
känner mig dimmig och allmänt förvirrad.

Måste däremot påpeka att värken idag,
mer eller mindre har gett med sig.
Lite öm i skinnet, men den sprängande känslan inuti kroppen
gör sig bara påmind vid enstaka tillfällen.

Är ju alltid nått, eller hur?

Men ärligt talat, så känner jag numera ett ganska desperat behov
av att sova ordentligt.

Trots detta ångar jag på idag av ren jäkla tjurskallighet.

Har formligen kastat ner alla julsaker i sina lådor,
rivit ner granen i all hast och när barnen undrat:
-Vart ska den här?
Så har svaret fått bli:
-Är väl inte så noga...

(Kommer att få ångra det bittert vid advent)

Trött, inte bara fysiskt och psykiskt,
trött på julen och alla saker som stått ihoptryckta runt huset.
Trött på mörkret, trött på gardinerna som stänger ute de få solminuterna...

Trött punkt

Dessutom mitt i allt detta, så gick dammsugarslangen sönder, helvete!

Bestämmer mig för att det jag nu åstadkommit idag får räcka.
Det kommer en dag imorgon och trots all denna trötthet,
så känner jag återigen en gnutta hopp...
För nu kan solen lysa på mig genom köksfönstret...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre