Arg och så jävla ledsen

Jag som skulle studsa av glädje,
fira och vara lycklig.
Jag skulle vara så jävla glad när jag äntligen gjort sista behandlingen...

Nu sitter jag istället och gråter floder,
för den sista behandlingen har jag tydligen redan fått.
Dom vill inte ge mig något mer cellgift,
kroppen är helt enkelt för slut.

Det ska inte vara nån fara, alla behandlingar jag får är ju trots allt i förebyggande syfte
och eftersom jag reagerar så starkt på Taxoteren, så vill dom nu inte riskera:

- Du kan ju faktiskt dö pga de låga värdena du har nu om du drar på dig något...

Smidigare sköterska får man väl leta efter...

Så nu gråter jag, är förbannad och rädd.
Snuvad på den sista glädjen och livrädd för att ungarna ska komma hem med nån förkylning...

På måndag kommer jag att åka ner till Umeå,
planering inför strålning, en del provtagning och räta ut en del frågetecken.

Innan dess har förhoppningsvis tårarna tagit slut...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Inte helt oväntat

Precis som förväntat, de vita var fortfarande för få till antalet.
Läget var rättare sagt oförändrat sen igår.

Siktar in oss på ny provtagning måndag,
läkarbesök preliminärt inbokat till på tisdag
och jag håller tummarna...

Ska man se något positivt i det hela,
så får jag nu gå på melodifestivalen utan kortisonsvullet ansikte
och läbbiga Taxoterebiverkningar.

Men i ärlighetens namn, så hade jag hellre gått dit och firat att jag faktiskt
var klar med cellgifterna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon gäller det

Dags för provtagning igen...
Aldrig varit så nervös tidigare, känns så viktigt att värdena är bra den här gången.

Har sagt det förr men säger det igen:
Det är sjukt hur mycket man kan vilja något som man egentligen inte vill.

Ställer in siktet på sista cellgiftet på onsdag...

Håll en tumme!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Odlar svamp och funderar

Ingenting tycks vara sig likt...

Förra Taxen dök svamp och blåsor upp i munnen som ett brev på posten.
Denna gång har de lyst med sin frånvaro, fram tills igår.
Har små blåsor på sidorna av tungan samtidigt som gommen och tungan är sträv och vit.

Skabbvarning!

Tur det finns läkemedel mot allt men det tar alltid ett par dagar innan det ger med sig och roligare saker kan man faktiskt råka ut för.

Ingenting tycks bli som förra vändan.
Då höll jag mig flytande i sex dagar innan allt bara rasade, den här gången orkade jag bara tre.

Kan inte se någon annan orsak än den minskade dosen kortison.
Inget annat har ju förändrars.

Visserligen kan det ju också bero på att jag inte riktigt hann repa mig efter Tax nr1.

Som pricken över i:et har mina fingernaglar börjat göra ont.
Tånaglarna känner jag av litegrann men inte alls på samma sätt.
Lite orolig nu att dom ska trilla lös för mig trots att jag haft kylvantarna på mig under behandlingen.

Att håret på huvudet trillat av köper jag, fransar och bryn känns lite jobbigt men naglarna känns värst.
Kan inte göra annat än att hoppas...

Samma behandling i grunden med lite andra förutsättningar och plötsligt stämmer ingenting.

Att jag rasade tidigare denna gång kan väl nu egentligen bara betyda två saker; Antingen blir plågan mer långvarig eller så kommer jag tillbaka snabbare.

Hoppas på alternativ två.

Imorgon tar jag sista kortisonet.
Vad som händer då törs jag i nuläget inte ens spekulera i.


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får jag vara trött på mig själv?

Trött på mitt eget gnäll?
Less på att höra mig själv säga samma sak om och om igen?

Får jag vara förbannad på hur orättvis jag tycker att den här skiten är?
Får jag vara arg för att jag inte orkar?

Får jag snälla bara vara?

Försöker ladda batterierna, hitta motivation och energi igen,
vart tog den vägen?

Jag vet att den finns där inne, någonstans gömmer den sig,
men tårarna är närmare....

Helvete!

Orkar inte klaga längre men hur mycket jag än biter mig i läppen
så slinker skiten ut.
För skiten måste ut.

En gång kvar!!

Det är verkligen bara en cellgiftsbehandling kvar,
men först måste jag ta mig igenom sviterna efter den senaste
och idag, idag känns det fruktansvärt tungt.

Tungt och ensamt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hög på kortison

Speedad och livet går i 180 inne i huvudet.
Och märkligt nog känner jag mig ändå så fruktansvärt trött.

Konstig kombination, men drivkraften, motivationen är på topp.
Jag har bara en behandling kvar!!

Ler inombords, jag har snart tagit mig igenom den värsta biten.

Sen är det fem (korta) veckor i Umeå för strålning,
sen kan livet börja om igen!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Å så var jag hemma igen

Borta bra, men inget slår att få komma hem.

Tog mig igenom gårdagen med bravur,
lyckades genomföra ett träningspass på en dryg timme
och överlevde.
Men fasen så svettigt.
Lokalen var liten, men dom hade ett löpband, några cyklar, en crosstrainer
och en del andra konstiga redskap.

Löpbandet fick bli ett promenadband, då benen inte alls var med på noterna,
men jag är inte orolig, till sommaren så SKA jag springa igen!

Sen blev det middag på rummet, köpte med mig mat dit och med gott tålamod
lyckades jag få i mig rostbiff och potatissallad med en tesked.
Var en halv vetenskap, men ner i magen for det.

Sen gjorde jag inte så mycket mer,
satt för mycket vid datorn och såg en del på TV innan jag bestämde mig för att försöka sova.

Började om med Betapreden (kortisonet) igår så att somna var lite knepigt,
men tror jag sov innan två i alla fall.

Vaknade oförskämt utvilad, frukost
och sen behandling.

Har jag berättat om sockorna och vantarna jag får ha på mig under Taxoter-behandlingen?
Gjorde säkert det sist men hur som helst.
Det är ett par stora blå, tjocka handskar och sockor som kommer direkt ur frysen.
Kalla och goa, eller så är det så kallt så det gör ont...
Värsta biten med dessa är väl egentligen när dom vid halvtid kommer och byter.
Då är man så där lagom nerkyld och har ingen egen kroppstemp som kan värma upp dem.
Då gör det ont!

I övrigt så gick det bara fint, blir alltid lite dimmig och trött under behandlingarna,
men än så länge är det det ända jag känner av.

Hoppas nu bara att de kommande två veckorna, ska gå bättre än förra vändan.
Med tanke på den nya kortisondoseringen.
*peppar peppar*

Nu blir det att umgås med familjen resten av dagen, för dom har verkligen fattats mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

I chock...

Jag får åka imorgon!
Jag får åka imorgon!!
Jag får åka imorgon!!!
Jag får åka imorgon!!!!
Jag får åka imorgon!!!!!

Första gången som jag faktiskt får behandling enligt plan...

Lycklig men förvirrad och lite orolig...
...tänk om dom nu höjer dosen...

Tillägg: Är fortfarande konstant kissnödig. (om någon nu undrar)

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Normalläge?

Går omkring och är lite förvirrad.
Vaknade, inte alls särskilt trött i morse
och dessutom på ett riktigt bra humör.

Är det över nu?

Visst, ska väl inte säga att jag känner mig "som vanligt"
för då tar jag i.
Men känner för att göra saker idag,
det går inte fort,
inte på något sätt effektiv, men jag vill göra något...

Känns som att jag vaknat efter två veckors dvala,
förvirrad, vet inte riktigt hur jag ska hantera den energi som faktiskt verkar finnas i kroppen.

Passar på att städa undan lite, onödigt att slösa energin på det kanske,
men det är säkrast att passa på.

Gick igenom en hög med papper och hittade då något väldigt intressant.

När jag var nere i Umeå och tog sista Fecen fick jag en lapp av Dr Y
med hur mycket kortison jag skulle ta dag 1 - 8 under Taxoteren.
Den lappen lyckades försvinna i högen med papper och när jag var nere
och fick Taxoteren, fick jag en ny lapp av Dr Z med doserna...

Dr Ys Kortisonlista

1. 16 st
2. 16 + 16 st
3. 16 + 16 st
4. 8 st
5. 6 st
6. 6 st
7. 4 st
8. 2 st

Dr Zs Kortisonlista

1. 16 st
2. 16 + 16 st
3. 16 + 16 st
4. 12 + 12 st
5. 10 + 10 st
6. 8 + 8 st
7. 6 + 6 st
8. 4 + 4 st
9. 2 + 2 st

Har under den här behandlingen gått efter Dr Zs lista och det skiljer 58 tabletter mellan de olika rekommendationerna...

Kan vara så att Dr Y på dag 4 - 8 sagt att det var x2, kommer inte ihåg, men det skiljer ändå 32 tabletter.

Kan inte låta bli att tro att den högre mängden kortison är en stor bov till varför det tagit så lång tid för mig att landa efter behandlingen.

Möjligtvis att jag får mer värk om jag nu nästa gång väljer att gå efter Dr Ys lista, men värken tar jag gärna bara jag får sova.

Kommer helt  klart att ifrågasätta detta när/om jag nu åker ner till Umeå till veckan.

För övrigt, mitt hår som vuxit hejdlöst sista två veckorna, började trilla av igen igår, så det var bara fram med trimmern igen, hade nästan hoppats att få behålla det den här gången...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Snart kanske...

Tillbringat dagen ensam för första gången på drygt två veckor.

Huset har varit tyst, stilla, tomt och kallt.

Har visserligen inget emot att vara ensam men nu såhär första dagen så måste jag erkänna att det känts lite sorgligt.

Har mest bara vilat idag, försökt sova utan framgång.
Målat lite också men blev till slut så trött att soffan kändes mer lockande.

Har bara en vecka på mig att återhämta mig nu innan det är dags igen och det känns inte lockande alls med ny behandling om jag ska vara såhär sliten...

Behöver energi, behöver kraft att orka och just nu finns den inte.
Men en dag i taget, hoppas återigen på att få sova ordentligt i natt.
Vakna utvilad imorgon.

Hoppas och önskar...

Magen har dessutom sagt upp sig.
Vet inte om det är alla tabletter jag tagit sista veckan, det faktum att jag försöker ändra matvanor eller helt enkelr en kombination av de två.

Allt passerar hur som helst väldigt fort genom kroppen.
Kanske kan det också bidra till att jag är extra trött?

Funderar, spekulerar och analyserar, som vanligt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Orkar jag igen?

Ställer mig numera konstant frågan:
Ska det vara såhär?

Fortsatt trött, fortsatt svårt att sova,
spränger i kroppen.
Visst måste det gå över snart?

Är så slut, hela tiden nära till tårar, förbannad, irriterad, nervvrak...

Avskyr när jag inte har något att jämföra med, jag har ingen "förra gång" så jag vet inte hur länge det kan hålla i sig.

Ska det över huvudtaget vara såhär?

Försöker hålla uppe humöret men det blir svårare och svårare för varje dag.
Finns ingen ork, ingen energi, inget driv alls just nu.
Täcket över huvudet, gömma mig för omvärlden och hoppas på nån ynka liten dag i frihet innan nästa behandling.

Ska det vara såhär?

Taxoteren började bättre än Fecen men det jag just nu går igenom känns som tortyr.
Jag vill inte uppleva det igen  men jag vet att jag måste.

Om det nu ska vara såhär?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sjönk som en sten

Man kan ju kanske tycka att efter att ha spenderat eftermiddag/kvällen igår med att hålla mig vid ytan,
kämpat mot värken och utmattningen från helvetet...
Så borde jag väl i alla fall fått somna in ordentligt när jag väl la mig i sängen eller i alla fall fått sova ut.

Men inte det.

Svårt att somna, vaknat flertalet gånger i natt.
Drömmer mardrömmar igen.
Vaknade halv åtta, går inte somna om.

Värken har dock lyst med sin frånvaro än så länge och jag önskar innerligt att den håller sig borta eller i alla fall inte skenar iväg som igår.

Vill inte älta gårdagen men för andra gången under hela resan kände jag tvivel på att jag kommer att ta mig igenom det här...
Att bli så slut som människa, både fysiskt och psykiskt som i ett trollslag är fruktansvärt.

Maktlös, man känner sig helt och hållet maktlös.
Och när värktabletterna inte hjälper och sömnen lyser med sin frånvaro, så är det precis vad man är, helt och hållet maktlös.

Försöker intala mig själv återigen att de kommande dagarna bara kan bli bättre men rädslan för att åter ta en hastig tur ner i botten känns skrämmande.

Det enda positiva i det här är att jag nu vet till nästa gång, jag är förberedd på vad effekterna av Taxoteren kan göra.

Samlar kraft och mod att ta mig ann den här dagen, ska försöka släppa gårdagen, koppla bort hur liten och rädd jag kände mig.

Känns som att mottot sista dagarna varit "nu kan det bara bli bättre"
Får hoppas att det stämmer på den här dagen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bye bye kortison, hello värk

Trappar sakta men säkert ner på kortisonet,
ju mindre kortison jag tar, desto tröttare blir jag och ju mer börjar det värka i kroppen.

Misstänker att det finns ett samband.

Eller det är väl klart det har,
kortisonet ska ju hjälpa till att hålla värken och tröttheten på lite avstånd.

Tycker ju iofs att jag varit väldigt trött ändå,
men vill nog inte ens fördjupa mig i hur trött jag skulle kunna ha varit.

Men värken är värst,
känns som att bäckenet exploderar med jämna mellanrum
och tar benen med sig på kuppen.

Men det går bra, jag överlever,
jag känner lugnet.

En vecka har snart gått sedan behandlingen, så alla symtom bör ju börja
sakta men säkert ebba ut.

Måste ju berätta att jag för övrigt tog en kort promenad till affären igår,
med gårdagens inlägg i åtanke.
Tur var väl att jag redan innan jag gick bestämt mig för att mannen skulle
få hämta, dels så skulle jag handla mer än jag kunde bära med mig hem,
men dels så var det riktigt tufft att ta sig fram mellan hyllorna.

Svetten rann och frustrationen var enorm.
Helt övertygad för en stund att jag åkt på feber,
beredd att ge upp.
Kanske väntar jag ytterligare någon dag innan nya försök till äventyr görs.

Efter turen till affären igår, så försvann all energi och jag spenderade stor del
av kvällen stirrandes i taket i sovrummet.

Men som sagt tidigare, det känns ändå som att Taxoteren varit lättare att ta sig igenom.
Även om den konstant äckliga smaken i munnen  är ett stor problem för mig, särskilt när det gäller törsten.
Men tröttheten och värken däremot, är väl inget jag är helt främmande för i det "normala" livet
så det biten är för mig lättare att hantera, även om det nu är rätt extremt.

Nu återstår det ju bara att se, vad som hänt på insidan av Taxoteren?
Kommer jag att få göra nästa behandling på utsatt tid och kommer dom vilja öka dosen,
då jag ändå hanterat det rätt bra...

Är väl skeptisk, misstänker att det som vanligt ska dra ut på tiden, men den som lever får se.
Två veckor kvar till planerad behandling.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Börjar ju bra det här

Skulle vilja göra en lista med gnäll som skulle kunna räcka
i all oändlighet.

• Småsår i munnen
• Känns som jag bränt mig på tungan
• Biter mig i kinderna hela tiden pga av såren och svullnaderna
• Blåsor
• Törstig, men svårt att dricka
• Måste överkrydda maten för att känna nån smak
• Överkryddar maten och blir ännu mera törstig
• Ont i skinnet
• Värk i leder
• Ont i armarna
• Neulastasprängande värk i höfter/bäcken/lårben
• Kliar i hårbotten
• Trött, sjuuuukt trött
• Överskottsenergi
• Gör av med överskottsenergi, blir ännu tröttare
• Ont i huvudet
• Magen orolig
• Gnällig
• Sa jag att jag är trött
• osv osv osv

Gott nytt år föresten!

Tar den här dagen för vad den är, hoppas på att få må bättre imorgon eller kanske dagen efter det.

En dag i taget, små, små steg mot ett hälsosamt och underbart 2013...

Lägger mig i soffan, försöker umgås med familjen efter bästa förmåga, njuter i alla fall av att få ha dom nära,

även om jag kan förstå om min negativa utstrålning idag inte är så tilltalande.

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Taxotere dag två

Ont i kroppen, trött, sover dåligt.
Lycklig.
Magen orolig.
Ligger i soffan och stirrar.
Mår bra men samtidigt inte.

Kluven.

Vet inte riktigt hur jag mår.
Känns som att jag skulle kunna ligga här hela dagen samtidigt känner jag att det finns någon form av energi som måste få släppas ut.

Hungrig men inte sugen på något,
allt tycks smaka så mkt mer än vanligt.
Och allt har en skum bismak.
Ont i munnen, sprukna läppar.
Sugen på vatten men vatten smakar nog värst av allt.

Känner att jag gnäller idag men just nu är det såhär det är.
Kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår och vad det är jag känner.

Ligger kvar i soffan en stund till och försöker bestämma vart den här dagen ska leda mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dag ett efter Taxotere

När man inte vet vad man ska förvänta sig så är varje fenomen en överraskning.
Visst, jag har fått tips, jag har lyssnat på mina BC-vänner hur de upplevt taxen.
Jag har försökt förstå, men man kan aldrig jämföra.

Så här långt måste jag säga, att jag mår mycket bättre än jag gjorde av Fecen.

Känner mig närvarande, men bortkopplad.
Trött, men kan inte sova, gissar att det är kortisonets fel.
Munnen är konstant torr.
Magen orolig, men inte illamående.
Och jag har en värk i kroppen, som känns som att den ligger på ytan,
det liksom drar i skinnet på fingrar, armar och ben.
Som om huden vore för liten.

Men jag har orkat hålla mig på benen stora delar av dagen
och det känns som en enorm skillnad.

Har haft familjen hemma hela dagen,
mysigt, men samtidigt så tillåter jag mig inte riktigt att vila.

Ni vet, det där berömda samvetet.
Vet att jag måste överlåta en del till andra,
men det är inte riktigt min grej.
Så mycket har dom minsann fått hjälpa till med
men annat har jag, med god hjälp av en hel del pausande
klarat av själv.

Såhär långt, så gillar jag Taxoteren betydligt mer än Fecen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Cellgiftshjärna och lycka

Hemma igen,
finns inget bättre än att komma hem,
landa, för att börja återvända.

Behandlingen gick bra,
la familia var med mig hela tiden,
myste framför film och ritade fula gubbar.
Så skönt att ha dom nära då jag var
extra nervös den här gången, i och med nytt läkemedel.

Värsta var nog de iskalla vantarna och sockorna jag fick bära
under behandlingen.
Vet inte vad jag ska jämföra det med, men ungefär som att ha händer
och fötter i is.
Efter en halvtimme eller så började de kännas rätt behagliga,
då är syster B vänlig nog att byta ut dom.

SMÄRTA!

Men det var uthärdligt och tack och lov kom värmen rätt
snabbt tillbaka när jag väl fått ta av mig dom.

Läger just nu, är mosigt.
Hjärnan börjar sakta men säkert varva ner och bytas ut mot bomull, igen.
Mest "spännande" är väl egentligen att se hur jag mår imorgon.
Har lyssnat på mina BC-vänner som vandrat samma väg,
konstaterat, att Taxen är bättre än Fecen, men långt ifrån en
dans på rosor.

Däremot kan jag nog konstatera att alla upplevt biverkningarna väldigt olika.

Så jag väntar och hoppas slippa biverkningarna,
fast så jävla tur lär jag väl inte ha.

I övrigt känner jag mig lite trött, men också väldigt avslappnad och lycklig.
Och mer begär jag faktiskt inte.

Tillägg: Om du undrar vad vantarna och sockorna är till för, så är det för att undvika nagelbortfall.
Så kort sagt, hellre kalla fötter och händer en stund, än inga naglar...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men yes så jävla bra!

Återigen får man vara sådär sjukt lycklig,
över något man egentligen inte vill...

När jag kom in till doktor Z idag,
såg jag direkt att turen var på min sida.
Min rosa VIP-biljett till dagvården låg och väntade på mig.

Lycka är att få ta sig vidare med behandlingen...

Tack för alla hållna tummar,
både här och på Facebook.
Det hjälpte den här gången!

Så ikväll blir det hotellmys
och imorgon väntar kur ett av Taxotere.

Fick för övrigt  penicillin utskrivet för att ta för att undvika
infektion i dumtummen,
Blir nog bra det,
det säkra före det osäkra.

Bävar nu för kvällens dos av Betapred (kortison)
16 härliga tabletter ska jag ner med,
tycker att 8 smakar illa nog.
Men det är för en god sak och
klarar jag det här, klarar jag allt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men då var det tisdag igen

Gissa vad jag har gjort idag?

Ja, precis, det är ju tisdag och tisdag innebär provtagning.
Och det är nu det gäller, är alla värden ok,
så drar jag till Umeå imorgon på morgonen.

Hoppas så innerligt att allt ska se bra ut så jag för en gångs skull
inte behöver stå och stampa flera veckor i onödan.

Känner mig positiv, magkänslan är bra,
det känns som att det blir av imorgon.

Samtidigt är jag in i helvetes jävla skitnervös,
orolig, men samtidigt nyfiken över hur jag ska uppleva Taxoteren.

Rätt så blandade känslor kort sagt, men jag överlevde Fec:en,
då ska jag väl överleva det här också.

Hoppas dom hör av sig fort till mig idag, så jag får veta om jag får åka eller inte.
Man kan ju tycka vid det här laget att jag ska vara van att vänta,
att jag ska ha lärt mig att vänta.
Men det är fortfarande lika jobbigt och hur mycket jag än försöker koppla bort
så snurrar tankarna runt i skallen på mig.

Snabbt och positivt svar vill jag ha, imorgon vill jag ta nästa steg i behandlingen!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ser lovande ut

Kände ett starkt behov av att ringa Onkologen idag,
så fruktansvärt nyfiken på hur provtagningen gick igår.

- Allt ser bra ut.
- Va! (märkbart förvånad) Även dom vita?
- Ja, 3,7 låg dom på.

Ja men YES!!

Det här innebär ju då att om det värdet sjunkit till nästa vecka,
så har det inget med behandlingen att göra, utan då är det mina egna jävla skitvärden...

Hoppas hur som helst att det fortsätter att se bra ut,
skulle vara skönt att få göra kommande behandlingar i den takt det är planerat.
Ser visserligen inte fram emot Taxoteren.
Även om alla jag pratat med som fått den upplevt den bättre än Fec:en,
så är jag lite orolig hur jag kommer att reagera på den.

Alltid spännande och lite nervöst inför nya steg i behandlingen,
men det kommer att gå bra, det finns inga andra alternativ...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre