Visst är det väl ändå märkligt,
att ju färre dagar det blir kvar, desto längre blir dagarna?
Kändes så fantastiskt när jag insåg att det "bara" var 10 gånger kvar,
nu såhär i efterhand, en evighet senare och det fortfarande är hela sex gånger kvar,
så känns ingenting så "bara" längre.
Känner mig som en gnälltant idag,
men jag är verkligen less på att vara här nu.
Visst, sällskapet är bra, hotellet är helt okej, Oasen, där jag tillbringar mina dagar, är toppen.
Men jag vill hem, hem, HEM!
Sen gör det ju inte saken bättre att för varje dag som går är det någon stjärna,
som får åka hem...
Snart har alla jag lärt känna gjort sin tid och gett sig av på nya äventyr
och kvar står jag.
Och inte känns det lönt att lägga allt för mycket tid på att lära känna någon ny heller,
i alla fall inte nu, när jag mest bara känner mig sur och bitter.
Det hjälper inte att gnälla, jag vet, men idag måste jag bara få ur mig det...
För övrigt så har jag nu mer eller mindre helt tappat aptiten,
vet inte om det har att göra med strålningen eller det faktum att jag ätit så lite sista veckorna.
Allt smakar salt, extremt salt, mer eller mindre bara salt!
Men jag försöker i alla fall få i mig litegrann och kompletterar sen med näringsdryck.
Trött är jag också och sängen, som var så mjuk och skön tidigare,
är numera för mjuk och gör så att jag får ont i kroppen,
ja, jag skyller i alla fall på sängen.
Och min nya granne, snarkar...
Gömmer mig på mitt rum,
ute ligger en tjock dimma över parkeringen,
jag läser dikter av Karin Boye
och kurar i soffan...
Tycker synd om mig själv...
Jag vet, jag vet att det inte hjälper,
men kanske kan det hjälpa mig att börja må lite bättre innan imorgon...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Det går inte alltid att vara nöjd och glad,då är det något som inte stämmer.Tror att det bara är bra att "gnälla" lite ibland,för att få rensa ur.Sedan är man mottaglig för allt gott i livet! Människan fungerar fantastiskt;man blir ledsen och arg då det känns så.Inte att förglömma att det är en styrka att kunna visa att man har sämre dagar också, såsom du gör.
SvaraRaderaFör att kunna känna äkta glädje i livet måste man ha känt sorg,ilska eller bitterhet tror jag.Annars blir det inte på riktigt,det blir tillgjort och konstlat och man kan inte uppskatta livet såsom det förtjänar det.
Det finns endel människor som hela tiden är nöjda och glada,men skenet bedrar; det är bara tillgjort och inte äkta!Jag själv har gråtit floder genom livet,och utan det hade jag inte varit den jag är i dag.Man blir som en tickade bomb, om man förnekar hur det faktiskt känns.Ingen mår bra av det,inte ens jag själv. Det finns också en "rädsla" i att ev.göra andra upprörda och obekväma med att visa "mindre attraktiva" sidor av sig själv, men i grund och botten tror jag att det är en själv som är rädd att andra ska fara illa på något sätt...Och det vill man ju inte. Se det som en vinning och sträck på dig och var stolt! Du är stark
och ärlig mot dig själv,vilket inte alla klarar av.Hur än livet är och vad som än händer,underskatta aldrig dig själv och dina egna förmågor.Man är så mycket starkare än man tror.... Kramar: Heléne