En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre