Välkommen livet (?)

För första gången på länge vet jag inte hur jag ska kunna sätta ihop orden rätt,
för att kunna förklara vad jag känner...

Jag är lycklig, vill skratta, skrika, hoppa, studsa och slå volter...
Samtidigt känner jag mig ledsen, osäker och lite rädd...

Igår hittade jag en knöl i min vänstra armhåla,
just utanför området som strålas.
Tror att hjärtat stannade i samma sekund och ångesten kom
som ett brev på posten.

Alla dom funderingar som funnits vid tidigare "fynd" dök upp
och om det inte vore för min otroliga klippa till man,
så hade jag nog inte tagit mig ner till Umeå idag.

Jag ville inte åka, jag ville inte gå på det inplanerade läkarbesöket,
jag ville inte ännu en gång se läkarens blick och höra ordet
CANCER, eka mellan väggarna.

Jag grät länge, kramade honom hysteriskt och landade till slut i någon form av trygghet.

Hela morgonen värkte magen, bar på en tung klump
och konstant gråt i halsen.

Vad skulle han säga?

Tiden för läkarbesöket kom, han kände på körtlarna på halsen,
tittade på mig och konstaterade att han knappt kände nånting där.
Vilket naturligtvis är väldigt positivt!!
Vi pratade lite om matproblemen och med ett djupt andetag tog jag mod till mig:

- Jag vill att du ska känna på en sak...

Han kände, klämde och tittade på mig, men han såg inte bekymrad ut:
- Visserligen har jag inte röntgensyn, men det här känns som en svullen svettkörtel.
Det här behöver du nog inte alls oroa dig för.

Lättnad, klumpen i magen försvann...
Visserligen så kan han ju inte med hjälp av enbart fingrarna känna om det är MrC eller inte.
Men det förtroende jag känner för DrY, gör att jag vågar lita på det han sagt.

Naturligtvis skulle jag höra av mig direkt om någon förändring skedde med knölen
men jag känner mig så mycket lugnare nu...

Planen för framtiden då?

Har nu två tillfällen kvar att stråla, sen får jag åka hem.
Börja på arbetet att reparera mig själv, hitta tillbaka till någon form av "normal"
försöka känna mig frisk och leva en dag i taget...

Under Juni, när effekten av strålningen har fått jobba färdigt,
väntar en PET-CT röntgen och ett läkarbesök
och förhoppningen då är ju, att alla mina "solar" ska ha försvunnit...

Så jag är glad,
glad för att knölen i armhålan mest troligt bara är en irriterad svettkörtel,
jag är glad, för att jag snart är fri från strålningen,
jag är glad för att det "parallella universum" jag levt i snart ett år
kanske upphör att existera...

Men samtidigt är jag ledsen,
det känns overkligt,
känner mig osäker om jag vågar återgå till det liv som en gång var,
vet inte om jag vågar tro att det här är början på slutet...
Jag är rädd att stå där ensam...

Om två månader vet jag hur mitt liv ska fortsätta,
om två månader, ganska precis ett år efter att jag hittade knölen,
får jag svaret på om MrC har lämnat mig...

Om två månader... fram till dess så ska jag bara vara, bara leva...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag kunde ha gått i mål...

Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...

Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...

Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.

Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.

"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"

Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:

Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.

Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.

Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.

- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.

Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.

Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sista väntan?

Inte hittat tiden till att skriva i helgen, haft annat för mig.
Mycket trevligare saker.

Lördagen blev en succé,
god mat i trevligt sällskap,
otroliga platser i arenan.
Konfettiregn och härlig stämning.

Ungarna var otroligt nöjda och yngsta sa vid ett tillfälle:
- Mamma, jag tror nog det här är en dröm...

Sent kom vi hem, ännu senare kom sig barnen i säng.
Sovmorgon fick vi hela familjen igår.

Två dagar efter, dyker det fortfarande upp konfetti på de konstigaste ställen...

Igår tillbringade vi dagen hos svärföräldrarna där
det bjöds på köttsoppa.
Perfekt avrundning på en härlig helg.

Men nu är vi tillbaka på ruta ett igen, måndag.
För ovanlighetens skull så var det provtagning idag.
Vågar varken hoppas på snabbt svar eller positivt besked,
men jag lär väl ändå gå och vänta...

Vill faktiskt ingenting hellre än att åka ner imorgon och
få sista behandlingen, men jag är skeptisk.
Hur mycket kan det egentligen hänt med värdet på en vecka?

I övrigt har de sista dagarna kantats av en del hjärnspöken.
Hatar dessa hjärnspöken, men jag blir inte av med dom och
har en del saker jag måste ta upp med Dr Y när jag träffar honom.

Vill inte gå in på vad det gäller i detalj just nu, mest för att jag tror att det bara är
just hjärnspöken.
Utvecklar det hela mer senare när jag fått någon klarhet i skiten.

Börjar för övrigt vara fläckvis "långhårig", märks att det snart är fem veckor sedan behandling.
Synd bara att det är en vända kvar med plötsligt håravfall,
men sen efter det, då ska det få växa och gro fritt, om än det ska vara fläckvis till en början.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Skitkärring!!

Nä, vet du vad.
Det här går inte!

Känns så ledsamt att inte fått göra sista behandlingen
men nu när jag igår fick veta att det blir tidigast tisdag till veckan,
så bestämde jag mig för att koppla bort.

Tror du det går?

Fastnat i en "tycka-synd-om-mig-själv-loop" och jag tar mig inte ur den.

Lyssnar på deppig musik, sitter och stirrar på datorn och hoppas att allt ska falla på plats.
Samtidigt vet jag att så länge jag sitter här så kommer det bara att bli värre.

Byt musik och dansa, ta tag i något!!

Ja, ja men...

Alla dessa ursäkter och undanflykter, bara för att det just nu
känns så mycket enklare att ge efter för sorgen jag känner...

Så medveten men helt oförmögen att ta tag i skiten.
Vill ju må bra och nu när jag fysiskt mår helt okej så har jag ju min chans.
Istället tar hjärnspökena grepp om mig och håller mig kvar på en låg nivå.

Ställ dig upp, skratta, gör något trevligt!!

Diskuterar med mig själv, försöker tala mig själv till rätta.

Varför är det så enkelt och gräva ner sig själv, men så fruktansvärt svårt
att gräva fram sig själv igen?

Kräkless på mig själv men hur jag än bär mig åt så får jag lov att dras med mig själv.

Behöver en spade, en attitydförändring och en spark i arslet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Har jag berättat hur trött jag är?

Trotts att det igår kväll kändes som att jag skulle somna bara jag stängde ögonen,
så låg jag vaken och snurrade.

Frustrerande är bara förnamnet.
Går omkring i nån sorts vakuum,
känner mig dimmig och allmänt förvirrad.

Måste däremot påpeka att värken idag,
mer eller mindre har gett med sig.
Lite öm i skinnet, men den sprängande känslan inuti kroppen
gör sig bara påmind vid enstaka tillfällen.

Är ju alltid nått, eller hur?

Men ärligt talat, så känner jag numera ett ganska desperat behov
av att sova ordentligt.

Trots detta ångar jag på idag av ren jäkla tjurskallighet.

Har formligen kastat ner alla julsaker i sina lådor,
rivit ner granen i all hast och när barnen undrat:
-Vart ska den här?
Så har svaret fått bli:
-Är väl inte så noga...

(Kommer att få ångra det bittert vid advent)

Trött, inte bara fysiskt och psykiskt,
trött på julen och alla saker som stått ihoptryckta runt huset.
Trött på mörkret, trött på gardinerna som stänger ute de få solminuterna...

Trött punkt

Dessutom mitt i allt detta, så gick dammsugarslangen sönder, helvete!

Bestämmer mig för att det jag nu åstadkommit idag får räcka.
Det kommer en dag imorgon och trots all denna trötthet,
så känner jag återigen en gnutta hopp...
För nu kan solen lysa på mig genom köksfönstret...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Börjar ju bra det här

Skulle vilja göra en lista med gnäll som skulle kunna räcka
i all oändlighet.

• Småsår i munnen
• Känns som jag bränt mig på tungan
• Biter mig i kinderna hela tiden pga av såren och svullnaderna
• Blåsor
• Törstig, men svårt att dricka
• Måste överkrydda maten för att känna nån smak
• Överkryddar maten och blir ännu mera törstig
• Ont i skinnet
• Värk i leder
• Ont i armarna
• Neulastasprängande värk i höfter/bäcken/lårben
• Kliar i hårbotten
• Trött, sjuuuukt trött
• Överskottsenergi
• Gör av med överskottsenergi, blir ännu tröttare
• Ont i huvudet
• Magen orolig
• Gnällig
• Sa jag att jag är trött
• osv osv osv

Gott nytt år föresten!

Tar den här dagen för vad den är, hoppas på att få må bättre imorgon eller kanske dagen efter det.

En dag i taget, små, små steg mot ett hälsosamt och underbart 2013...

Lägger mig i soffan, försöker umgås med familjen efter bästa förmåga, njuter i alla fall av att få ha dom nära,

även om jag kan förstå om min negativa utstrålning idag inte är så tilltalande.

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Taxotere dag två

Ont i kroppen, trött, sover dåligt.
Lycklig.
Magen orolig.
Ligger i soffan och stirrar.
Mår bra men samtidigt inte.

Kluven.

Vet inte riktigt hur jag mår.
Känns som att jag skulle kunna ligga här hela dagen samtidigt känner jag att det finns någon form av energi som måste få släppas ut.

Hungrig men inte sugen på något,
allt tycks smaka så mkt mer än vanligt.
Och allt har en skum bismak.
Ont i munnen, sprukna läppar.
Sugen på vatten men vatten smakar nog värst av allt.

Känner att jag gnäller idag men just nu är det såhär det är.
Kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår och vad det är jag känner.

Ligger kvar i soffan en stund till och försöker bestämma vart den här dagen ska leda mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sista-minuten-klappar

Lycka är att vara klar med alla julklappar
eller nästan klar i alla fall.
Tre paket fattas och två är ännu inte inslagna.

Snart i mål!!

Morgondagen får vigas åt att införskaffa det sista,
sen ska barnen köpa åt varandra också.
Brukar bli ett par kaotiska timmar på Barnens Hus då ungarna
turas om att sitta i bilen medan jag springer omkring där inne med den
tredje som alltid har beslutsångest och mest hittar saker som i sista minuten
ska läggas till på önskelistan...

Åh vad jag längtar!

Men det brukar alltid gå bra och alla överlever för att sedan göra om samma sak ett år senare.
Ska väl vara glad så länge de fortfarande lyckas hitta saker på Barnens Hus,
värre blir det den dagen då man ska springa med dom runt alla butikerna på stan.

Förutom shopping ska jag imorgon ringa vårdcentralen igen.
Har haft blåsan under skydd nu sedan i måndags och jag vet inte,
tycker inte att det verkar hända något magiskt med den.
Sköterskan sa att jag kunde ta bort alla förbanden efter några dagar,
men jag kände mig inte sugen på att gå omkring med den oskyddad då den lär spricka.

Ringer nog och frågar hur dom tänkte, för hon pratade om att de skulle kunna hjälpa mig
att ta bort skinnet och lägga om det igen, men jag vet inte om hon menade efter det att
kroppen tagit hand om vätskan.

Måste bli bättre på att ställa alla dessa frågor som dyker upp i huvudet så slipper jag gå
och fundera senare...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Magen är in och ut

Sovit bra i natt.
Känner mig därför mycket piggare än igår...

Men magen... magen gör mig tokig!

Visserligen passerar det rätt håll nu, men behöver knappt känna lukten av mat
så är det bara att springa på dass.

Skitkul läsning, jag vet, men det är sanningen...

"Neulasta-värken" har dessutom gett sig till känna ordentligt och jag vågar
inte proppa i mig värktabletter då magen förmodligen inte blir mindre upprörd av det.
Så magen spökar och kroppen spränger.

Men förutom det, så måste jag säga att det känns som att det kan bli en bra dag ändå.

Hur nu det går ihop...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sssscccchhhhh....

Stiger upp ur sängen, huset är tomt och helt tyst.
Legat och dragit mig eller rättare sagt gruvat mig.

Har en stramande, värkande känsla i kroppen,
spänner i skinnet, öm på huden.
Inte upplevt det här tidigare, känns obehagligt.

Lyckats få mig upp, trillat i mig lite piller,
förhoppningsvis ska en del av den stramande värken försvinna,
förhoppningsvis ska magen lugna ner sig.

Känner mig i olag ännu en dag.

Satt länge och lyssnade vid köksbordet,
kunde för en stund tro att världen stannat där ute.
Snön dämpar ljudet från bilarna och när inte ens kylskåpet
pratar med mig kändes det fruktansvärt tyst och tomt.

Känner mig slut, men samtidigt pigg.
Kroppen är tärd, hjärnan trött, men ändå finns en vilja att göra något.

Kluven, fruktansvärt kluven.

Skulle vilja ta en promenad, måste ta en promenad,
har en inbokad tid på lasarettet...
Den efterlängtade bröstutprovningen.

Kände mig inte alls upplagd för det idag...

Tyst, tomt, ensamt, stilla och väldigt lugnt.
Fryser gör jag också...
Söker mig nog tillbaka till sängen igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fec2 dag 2

Mår nog ärligt talat oförskämt bra,
i alla fall lät det lite så när jag träffade Dr. X idag.
Jepp, jag har varit ute på vift och jag råkade då snubbla på Dr. X.

Har gruvat mig, men varit medveten om att den dagen skulle komma.
Vad skulle jag säga?
Hur skulle jag reagera?
Skulle jag kunna låta bli att nämna hela soppan med den felaktiga diagnosen?

Vi möttes tack och lov på neutral mark
och jag tror att det var det bästa som kunde hända.
För det kändes jättebra,
han var nyfiken, intresserad och gav intrycket av att jag nog
borde må sämre med tanke på dosen Fec jag får.

Men jag mår bra eller i alla fall bättre nu än förra gången.
Jag har orkat mer nu, men är fruktansvärt trött.
Och känner mig konstant salongsberusad...

Sover bort hela förmiddagarna och det är nog därför
jag överlever eftermiddagarna.

Men men, man ska inte ropa hej förens man kommit över ån,
att ta sig över tog en dryg vecka förra gången,
så än har jag ett par spännande dagar framför mig...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Note to self

Bestämmer mig för att ta bussen ner tisdag,
bussen hem tisdag om behandling uteblir.

Får jag behandling, stannar jag till onsdag
och får hämtning efter det.

Då vet ni och jag!

Tänkte det var bäst jag skriver ner det,
så om jag börjar vela eller ångra mig,
så finns det redan nedskrivet att jag faktiskt bestämt mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Gör så gott jag kan

Vare sig vilandet eller något annat går speciellt bra.
Försöker stanna av uti mellan, men blir så rastlös,
försöker göra annat, blir slut.

Segar fram som en sengångare,
plockar lite här, vilar lite där.

Frustrerad.

Har i dag åstadkommit att dammsuga och renbädda.
Mer än vad jag åstadkommit på ett bra tag nu.

Men det har tagit mig ganska precis hela dagen
och jag gissar att jag får vara nöjd med det.

Energin sugs ur mig så fort jag får mig på fötter och
rinner till så fort jag sätter mig ner,
känns det som i alla fall.

Kände mig som en superhjälte i morse,
kände mig pigg och laddad att ta för mig av dagen
men nu är jag slut.

Längtar faktiskt till den dagen då jag orkar vända upp och ner på huset
och sen ställa allt i ordning på en och samma dag.

Fram till dess får jag dra mig fram i den takt det går och
öva på de magiska orden:

Kan någon hjälpa mig...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite delade känslor

Varit en far och fläng dag idag.

Besökt jobbet och alla fantastiska människor där, kramats, pratat och känt värmen.
Känns både roligt och viktigt att hålla sig uppdaterad om läget på jobbet,
även om det dröjer ett tag till innan jag ska jobba igen.

Sen hem, invänta man och barn och sen iväg för att fira med mat på O´Learys att vi tagit oss igenom den
första behandlingen.
Känns viktigt att markera varje steg som vi kommer närmare slutet på eländet.

Mitt under middagen inser jag att senast vi var där och åt, var dagen innan jag fick diagnosen.
Fan!
Kändes lite vemodigt, sorgset, samtidigt som maten som alltid var god och sällskapet det bästa.

Finns nog en risk att den känslan kommer att dyka upp om vi äter där fler gånger i framtiden, men det är som det är, jag kan inte backa bandet... Tyvärr...

Sen åkte vi till älskade mor och far på en kopp kaffe och lite kramande, alltid skönt att komma "hem" en stund. Landa lite.

Men nu är jag trött, blir att snegla lite på hockeyn, reflektera över dagen och längta till morgondagen då jag välkomnar helgen och kvalitetstid med familjen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bästa sättet att beskriva

Kom nog just på bästa sättet att beskriva hur jag mår idag:

Superbakis!

Men i stället för att vara sugen på fet mat och en massa slisk, så smakar och luktar allt blurk eller ingenting.
Det som har gått hem bäst, har varit skorpor och fruktsoppa, är väl bättre än inget antar jag...

Hoppas morgondagen blir bättre, men sköterskorna informerade mig vänligt om att 2-4 dagen oftast var värst.

Passar på medan jag orkar

Tänkte jag skulle försöka berätta hur det gick igår och hur jag får idag...

Efter att ha sovit rätt så dåligt i två dagar på hotellet, nya ljud, nya miljöer, ingen familj nära, så var jag fruktansvärt trött när jag kom till behandling.

Tack och lov kom mannen ner för att hålla mig sällskap och jag tror aldrig jag har varit så lycklig över att få se någon förut.

Behandlingen började med att jag en timme innan fick ta en tablett mot illamående sen fick jag en kanyl insatt i venporten, smärtan och obehaget går inte att beskriva men som tur var gick det snabbt över och sen kände jag inte av den mer.

Sen kopplades dropp med en koksaltslösning för att spola slangen som är kopplade till venen och för att se så att den fungerade korrekt.

Efter det fick jag två sprutor som ska förhindra illamående.

Sen fick jag hallonsaft, ja, det såg åtminstone ut som hallonsaft det som for genom slangen, en timme tog det ungefär för den påsen att tömmas.

Så jag och mannen passade på att se lite film, var ett bra sätt att koppla bort allt runt i kring.

Sen spolade slangen igenom med koksaltslösningen igen och så fick jag en spruta som injicerades under tre minuter. Åsså ännu mer koksaltslösning.

Sista påsen var en genomskinlig vätska som första gången skulle droppa under en timme, sen kan de allt eftersom minska på tiden under kommande behandling.
Orsaken till det är att man kan få väldigt ont i huvudet, men det gick bra.
I alla fall under behandlingen.

Sen koksalt och ytterligare sprutor som skulle motverka illamående.

Behandling ett avklarad! Yes!!

Mådde bra när vi lämnade lasarettet, visserligen trött och lite ont i huvudet, men det hade jag redan när jag kom dit på morgonen.

Däremot på väg hem i bilen, så började magen bli lite orolig och huvudet kändes tyngre. Men det gick bra, stannade bara en gång för att ta lite friskluft.

Men sakta men säkert känner jag en obekant känsla smyga sig på.
Kroppen känns okontrollerbar, huvudet spränger, magen skriker efter mat men vill inte ha någon.
Försöker dricka men vattnet fastnar(?) i strupen, mjölk känns tjockt och oboy för sliskigt.

Går inte på ett bra sätt förklara hur jag känner mig, jag har ofta i mitt liv känt mig trött och slut, men aldrig i närheten av hur jag känner mig nu.

På morgonen idag har jag fått dricka i mig 8 kortisontabletter, två tabletter mot illamående, en tablett för att skona magen, en alvedon och en bufren. Kortisonet + en tablett för illamåendet och den för magen ska jag ta i fyra dagar till och på söndag ser ena dottern fram emot att få ta en spruta i magen på mig för att stärka immunförsvaret.

Bör tillägga att jag gillar inte att ta tabletter, så det här är lite tufft för mig, men jag vill inte vet hur jag skulle må om jag skippade dom...

Men vet du vad, nu har jag bara fem behandlingar kvar och jag ska lyda en god väns råd, så fort jag mår bättre efter denna omgång, så ska det firas.

Nu blir det soffläge igen och vila ögonen...

Kiss och kontrast

Jag måste börja med att säga att de som nu tutat i mig att kontrastvätskan smakar illa har antingen bättre smaklökar än jag eller så luras dom med mig, eller kanske så har de en annan vätska nu än tidigare.
För jag tyckte att det var mer eller mindre smaklöst.
Möjligtvis fanns där en lite skum eftersmak, men jag misstänker att den var mest psykisk.

Så 8 dl  kontrastvätska på 1,5 timme var ju inga som helst problem, däremot blev det lite jobbigare sen.

Kissnödigare än jag någonsin varit tidigare, kallades jag in på röntgen och det var allt annat än varmt där inne. Så mindre kissnödig blev jag ju inte...

Upp på britsen, blir då informerad om att jag även skulle få kontrastvätska injicerat, jasså, det var mer än jag visste.
Nåja, inte mkt göra åt, bara tacka och ta emot.

När hon kopplat slangar, informerat mig om hur allt skulle gå till, så var jag redo och sprängas.

"Bara som information, det kan komma att kännas väldigt varmt i kroppen när vätskan injicerats, men det är helt ofarligt"

Sällan har jag varit med om en så obehaglig känsla.

Först sved det, sen värmde det och sen brände det, i hela kroppen.
Tror den sprängfyllda kissblåsan började att koka och jag var helt övertygad om att jag kissade ner mig.

Kändes pinsamt när röntgen var klar och jag satte mig upp, tänk om det var en blöt fläck under mig?
Men det var det tack och lov inte och jag slapp skämmas.

Sen fick jag äntligen springa och kissa och pinan var över.

Glad jag inte bäljde i mig en massa kaffe i morse, för då hade nog det här blivit en blöt historia.

Det där förbannade samvetet

Mycket i huvudet nu, igen...

I och med att kallelsen till Umeå kom igår, så blev allt på riktigt igen, nu är det verkligen något på gång och den kanske tyngsta biten av resan ska till att börja.

Igår dök även våra nya element upp, dom där elementen som vi planerat att byta ut väldigt länge och bestämt att det skulle göras i år.

Konflikt!

Jag vet inte hur jag ska komma att börja må, men jag räknar med det värsta och då har jag ärligt talat ingen aning om jag kommer att kunna hjälpa till med allt som är på gång.

Och då kommer det dåliga samvetet.

Mannen förklarar gång på gång för mig att stora delar av jobbet som blir hemma kommer jag inte att behöva hjälpa till med, mkt kommer vi få hjälp med från annat håll, men jag har svårt att acceptera.

Jag vill vara med, jag vill känna mig delaktig, vi tog oss ann detta hus, som ett gemensamt projekt, då ska det förbli så...

Sedan diagnosen och operationen har mannen fått göra det mesta med byggandet, visserligen har han jobbat på i betydligt lugnare lunk än tidigare, prioriterat annat.
Men det känns så surt att han ska behöva dra hela lasset.

Jag vill orka, jag vill kunna, jag vill vara med, det är extremt viktigt för mig, men själen och hjärtat säger en sak, medan kroppen skriker en annan...

FAN!

Jag har inte tid och lust till det här, så enkelt det hade varit om jag fått vara frisk...

Äntligen dags att komma igång

Ja men då kom då kallelsen, kände en viss lycka när jag såg kuvertet, äntligen dags att komma igång...
I kuvertet låg mer papper än jag kunnat räkna med och en massa information som jag försöker att smälta.

Det första jag ser är att jag är inbokad på patienthotellet, men vänta nu?
Varför?
Ska jag måsta stanna i Umeå?

Sen läser jag vidare och inser sakta men säkert att det kanske är det lättaste

17/9 09:30 Provtagning
17/9 10:00 Mugacsint (undersökning av hjärtat)
18/9 09:30 Skelettscint (undersökning av skelettet)
18/9 14:30 Läkarbesök
19/9 08:15 Sköterskebesök samt behandling

Suck...

Just nu känns det ganska skönt att det är några dagar bort, måste försöka få ihop i huvudet hur allt ska lösas praktiskt.

Bestämmer mig för att allt i alla fall på ett eller annat sätt kommer att ordna sig...

Fick för övrigt annat i posten också, två underbara mössor från Besagni Design, det var mkt roligare post...

Sitter fast

Varför ska det vara så svårt att ta för sig något i väntan på något annat?

Mellan 8-10 idag skulle våra nya element levereras, behövde vara hemma för att skriva under, så fick inget annat gjort.

Nu när elementen ligger i vardagsrummet, så väntar jag på tandläkarbesök kl. 12.50 och inget får jag gjort.

Tänkte gå ut en promenad i alla fall, men jag får mig inte iväg, sitter fast, varför ska det vara så himla svårt att i alla fall stoppa tvätt i tvättmaskinen?

Blir irriterad på mig själv, är inte konstigt att tiden inte går när jag bara väntar...