En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kommer du ihåg knölen?

Du har hört historien om den skumma knölen på min fot,
den som kommer och går.
Den som en läkare tittat på och i alla fall konstaterat att det inte är Mr C...
...den "sprack" igår...

Ja, det var då inte själva huden som sprack utan den sprack UNDER huden.
Jag satte mig i skräddarsits på golvet så att knölen hamnade i kläm och
sen gjorde det ont som rackarns och istället för att vara en koncentrerad bula,
så är det nu en lång mjuk upphöjning och en liten hård knöl mitt uppe på foten...

Så nu är jag helt och fullt övertygad jag också att det inte är Mr C.

I övrigt har jag det bra,
känner lugnet med familjen och längtar inte tillbaka till Umeå i nuläget.
Blir förresten hemma ända tills på tisdag då "min" maskin ska servas på måndag.
Skönt med en extra ledig dag som man inte räknat med innan.

Med ätandet går det sisådär.
Flytande föda fungerar utan problem och mjuk mat som löser upp sig bra när man tuggar det
slinker ner mer eller mindre utan problem.
Men det är små tuggor som gäller.
Är det nån gång jag ska lära mig att tugg maten ordentligt och äta långsamt så är det nu.

Har fått en Xylocain-lösning som jag kan dricka innan maten, som bedövar lite i halsen
men det blir väldigt obehagligt att svälja när man tappar lite av känseln,
så jag tycker det fungerar bättre utan den.

Tydligen kan det vara såhär upp till ett par veckor efter avslutad strålning, men det kan som jag förstått det,
bli bättre redan innan jag är klar... och naturligtvis kan det bli mycket värre också.
Är som med allt annat, väldigt individuellt, bara att hänga med tåget och se vart jag hamnar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Odlar svamp och funderar

Ingenting tycks vara sig likt...

Förra Taxen dök svamp och blåsor upp i munnen som ett brev på posten.
Denna gång har de lyst med sin frånvaro, fram tills igår.
Har små blåsor på sidorna av tungan samtidigt som gommen och tungan är sträv och vit.

Skabbvarning!

Tur det finns läkemedel mot allt men det tar alltid ett par dagar innan det ger med sig och roligare saker kan man faktiskt råka ut för.

Ingenting tycks bli som förra vändan.
Då höll jag mig flytande i sex dagar innan allt bara rasade, den här gången orkade jag bara tre.

Kan inte se någon annan orsak än den minskade dosen kortison.
Inget annat har ju förändrars.

Visserligen kan det ju också bero på att jag inte riktigt hann repa mig efter Tax nr1.

Som pricken över i:et har mina fingernaglar börjat göra ont.
Tånaglarna känner jag av litegrann men inte alls på samma sätt.
Lite orolig nu att dom ska trilla lös för mig trots att jag haft kylvantarna på mig under behandlingen.

Att håret på huvudet trillat av köper jag, fransar och bryn känns lite jobbigt men naglarna känns värst.
Kan inte göra annat än att hoppas...

Samma behandling i grunden med lite andra förutsättningar och plötsligt stämmer ingenting.

Att jag rasade tidigare denna gång kan väl nu egentligen bara betyda två saker; Antingen blir plågan mer långvarig eller så kommer jag tillbaka snabbare.

Hoppas på alternativ två.

Imorgon tar jag sista kortisonet.
Vad som händer då törs jag i nuläget inte ens spekulera i.


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Acceptera och ta det sen

Att vara så medveten, men ändå inte förberedd.
Att ha garden uppe, men ändå bli knockad utan förvarning.

Hur mycket jag än försöker förstå,
så kan jag inte greppa situationen.

Plötsligt sitter jag där,
dränerad på all energi innan klockan ens passerat lunch.

Orkar inte, vill så mycket, men hur mycket jag än försöker
slår jag hela tiden näsan i väggen.

"Du måste acceptera"
"Du måste lägga energin på det du vill och inte det du anser vara ett måste"

Jag vill orka vara stark, men jag gör inte det.
Jag måste acceptera att jag inte orkar vara stark, men jag gör inte det heller.

Kör fast och gräver ner mig, som vanligt.
Kämpar för att hålla huvudet högt över ytan, men det går bara inte.
Att vara så grundslut, att plötsligt bara rasa, utan förvarning, det är fruktansvärt...

Jag måste acceptera att det kommer ett sen.
Det kommer att komma en ljusare tillvaro, snart, längre fram, så småningom.
Men inte nu...

Saker måste få vänta, ta den tid det tar,
jag måste tillåta mig själv att släppa efter, be om hjälpa.
Jag är ingen superhjälte och det är ingen mer än jag som begär att jag ska vara det heller.

Jag vill men jag orkar inte,
jag måste acceptera och ta det sen.

Först måste jag bara förstå hur...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hög på kortison

Speedad och livet går i 180 inne i huvudet.
Och märkligt nog känner jag mig ändå så fruktansvärt trött.

Konstig kombination, men drivkraften, motivationen är på topp.
Jag har bara en behandling kvar!!

Ler inombords, jag har snart tagit mig igenom den värsta biten.

Sen är det fem (korta) veckor i Umeå för strålning,
sen kan livet börja om igen!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Å så var jag hemma igen

Borta bra, men inget slår att få komma hem.

Tog mig igenom gårdagen med bravur,
lyckades genomföra ett träningspass på en dryg timme
och överlevde.
Men fasen så svettigt.
Lokalen var liten, men dom hade ett löpband, några cyklar, en crosstrainer
och en del andra konstiga redskap.

Löpbandet fick bli ett promenadband, då benen inte alls var med på noterna,
men jag är inte orolig, till sommaren så SKA jag springa igen!

Sen blev det middag på rummet, köpte med mig mat dit och med gott tålamod
lyckades jag få i mig rostbiff och potatissallad med en tesked.
Var en halv vetenskap, men ner i magen for det.

Sen gjorde jag inte så mycket mer,
satt för mycket vid datorn och såg en del på TV innan jag bestämde mig för att försöka sova.

Började om med Betapreden (kortisonet) igår så att somna var lite knepigt,
men tror jag sov innan två i alla fall.

Vaknade oförskämt utvilad, frukost
och sen behandling.

Har jag berättat om sockorna och vantarna jag får ha på mig under Taxoter-behandlingen?
Gjorde säkert det sist men hur som helst.
Det är ett par stora blå, tjocka handskar och sockor som kommer direkt ur frysen.
Kalla och goa, eller så är det så kallt så det gör ont...
Värsta biten med dessa är väl egentligen när dom vid halvtid kommer och byter.
Då är man så där lagom nerkyld och har ingen egen kroppstemp som kan värma upp dem.
Då gör det ont!

I övrigt så gick det bara fint, blir alltid lite dimmig och trött under behandlingarna,
men än så länge är det det ända jag känner av.

Hoppas nu bara att de kommande två veckorna, ska gå bättre än förra vändan.
Med tanke på den nya kortisondoseringen.
*peppar peppar*

Nu blir det att umgås med familjen resten av dagen, för dom har verkligen fattats mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Då var jag här igen

Hoppade på bussen klockan 10:15 i förmiddags.
Inte fullt två timmar senare kom jag fram till Umeå.

Hade en och en halv timme innan jag skulle träffa doktor Y,
så jag passade på att ta en kopp kaffe, strosa lite och titta på alla människor.

Läkarbesöket gick bra,
alla prover såg bra ut och Dr Y ville INTE höja dosen,
då han ansåg att det inte finns behov för det och att det är onödigt att
ta risken att mina värden ska bli för låga igen.

I övrigt klämde och kände han lite på mig,
hittade inga konstigheter.

Märkligt det där, för några månader sedan tyckte jag det var
skitjobbigt att behöva gå på vårdcentralen och bli klämd på tissarna,
nu rycker man på axlarna och tar av sig på överkroppen.
Ja, inte för vem som helst då men doktorer i alla fall...

Tog naturligtvis upp det där med de olika kortisonkurerna
och ja vad ska man säga, jag har tagit på tok för mycket.
Ganska precis 58 tabletter.
Så kanske går det bättre denna gång.

Sen en till lite lustig sak, har ju aldrig riktigt fattat varför jag skulle behöva stanna i Umeå över natten.
Det förstod inte doktor Y heller, så han tittade igenom vad doktor Z
skrivit vid senaste  besöket.
Visade sig bero på att min tumme skulle "utvärderas"
Dr Y utvärderade tummen genom att titta på den och säga:
- Ja men, det där var väl inget.

Så nu sitter jag på hotellet, väntar på att mannen ska komma hem från jobbet
så ska jag ringa honom och prata lite.
Sen ska jag nog gå och spana in vad dom har för träningsutrustning här på hotellet.
Springa eller kanske i alla fall jogga lite om det känns som att det går.

Längtar efter att springa men konditionen är mer eller mindre obefintlig numera.

Imorgon klockan 09:00 blir det behandling
och förhoppningsvis ska jag känna mig så pass i form att jag kan ta bussen hem.
Annars får jag använda en livlina och ringa en vän.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

I chock...

Jag får åka imorgon!
Jag får åka imorgon!!
Jag får åka imorgon!!!
Jag får åka imorgon!!!!
Jag får åka imorgon!!!!!

Första gången som jag faktiskt får behandling enligt plan...

Lycklig men förvirrad och lite orolig...
...tänk om dom nu höjer dosen...

Tillägg: Är fortfarande konstant kissnödig. (om någon nu undrar)

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Normalläge?

Går omkring och är lite förvirrad.
Vaknade, inte alls särskilt trött i morse
och dessutom på ett riktigt bra humör.

Är det över nu?

Visst, ska väl inte säga att jag känner mig "som vanligt"
för då tar jag i.
Men känner för att göra saker idag,
det går inte fort,
inte på något sätt effektiv, men jag vill göra något...

Känns som att jag vaknat efter två veckors dvala,
förvirrad, vet inte riktigt hur jag ska hantera den energi som faktiskt verkar finnas i kroppen.

Passar på att städa undan lite, onödigt att slösa energin på det kanske,
men det är säkrast att passa på.

Gick igenom en hög med papper och hittade då något väldigt intressant.

När jag var nere i Umeå och tog sista Fecen fick jag en lapp av Dr Y
med hur mycket kortison jag skulle ta dag 1 - 8 under Taxoteren.
Den lappen lyckades försvinna i högen med papper och när jag var nere
och fick Taxoteren, fick jag en ny lapp av Dr Z med doserna...

Dr Ys Kortisonlista

1. 16 st
2. 16 + 16 st
3. 16 + 16 st
4. 8 st
5. 6 st
6. 6 st
7. 4 st
8. 2 st

Dr Zs Kortisonlista

1. 16 st
2. 16 + 16 st
3. 16 + 16 st
4. 12 + 12 st
5. 10 + 10 st
6. 8 + 8 st
7. 6 + 6 st
8. 4 + 4 st
9. 2 + 2 st

Har under den här behandlingen gått efter Dr Zs lista och det skiljer 58 tabletter mellan de olika rekommendationerna...

Kan vara så att Dr Y på dag 4 - 8 sagt att det var x2, kommer inte ihåg, men det skiljer ändå 32 tabletter.

Kan inte låta bli att tro att den högre mängden kortison är en stor bov till varför det tagit så lång tid för mig att landa efter behandlingen.

Möjligtvis att jag får mer värk om jag nu nästa gång väljer att gå efter Dr Ys lista, men värken tar jag gärna bara jag får sova.

Kommer helt  klart att ifrågasätta detta när/om jag nu åker ner till Umeå till veckan.

För övrigt, mitt hår som vuxit hejdlöst sista två veckorna, började trilla av igen igår, så det var bara fram med trimmern igen, hade nästan hoppats att få behålla det den här gången...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Snart kanske...

Tillbringat dagen ensam för första gången på drygt två veckor.

Huset har varit tyst, stilla, tomt och kallt.

Har visserligen inget emot att vara ensam men nu såhär första dagen så måste jag erkänna att det känts lite sorgligt.

Har mest bara vilat idag, försökt sova utan framgång.
Målat lite också men blev till slut så trött att soffan kändes mer lockande.

Har bara en vecka på mig att återhämta mig nu innan det är dags igen och det känns inte lockande alls med ny behandling om jag ska vara såhär sliten...

Behöver energi, behöver kraft att orka och just nu finns den inte.
Men en dag i taget, hoppas återigen på att få sova ordentligt i natt.
Vakna utvilad imorgon.

Hoppas och önskar...

Magen har dessutom sagt upp sig.
Vet inte om det är alla tabletter jag tagit sista veckan, det faktum att jag försöker ändra matvanor eller helt enkelr en kombination av de två.

Allt passerar hur som helst väldigt fort genom kroppen.
Kanske kan det också bidra till att jag är extra trött?

Funderar, spekulerar och analyserar, som vanligt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Orkar jag igen?

Ställer mig numera konstant frågan:
Ska det vara såhär?

Fortsatt trött, fortsatt svårt att sova,
spränger i kroppen.
Visst måste det gå över snart?

Är så slut, hela tiden nära till tårar, förbannad, irriterad, nervvrak...

Avskyr när jag inte har något att jämföra med, jag har ingen "förra gång" så jag vet inte hur länge det kan hålla i sig.

Ska det över huvudtaget vara såhär?

Försöker hålla uppe humöret men det blir svårare och svårare för varje dag.
Finns ingen ork, ingen energi, inget driv alls just nu.
Täcket över huvudet, gömma mig för omvärlden och hoppas på nån ynka liten dag i frihet innan nästa behandling.

Ska det vara såhär?

Taxoteren började bättre än Fecen men det jag just nu går igenom känns som tortyr.
Jag vill inte uppleva det igen  men jag vet att jag måste.

Om det nu ska vara såhär?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sjönk som en sten

Man kan ju kanske tycka att efter att ha spenderat eftermiddag/kvällen igår med att hålla mig vid ytan,
kämpat mot värken och utmattningen från helvetet...
Så borde jag väl i alla fall fått somna in ordentligt när jag väl la mig i sängen eller i alla fall fått sova ut.

Men inte det.

Svårt att somna, vaknat flertalet gånger i natt.
Drömmer mardrömmar igen.
Vaknade halv åtta, går inte somna om.

Värken har dock lyst med sin frånvaro än så länge och jag önskar innerligt att den håller sig borta eller i alla fall inte skenar iväg som igår.

Vill inte älta gårdagen men för andra gången under hela resan kände jag tvivel på att jag kommer att ta mig igenom det här...
Att bli så slut som människa, både fysiskt och psykiskt som i ett trollslag är fruktansvärt.

Maktlös, man känner sig helt och hållet maktlös.
Och när värktabletterna inte hjälper och sömnen lyser med sin frånvaro, så är det precis vad man är, helt och hållet maktlös.

Försöker intala mig själv återigen att de kommande dagarna bara kan bli bättre men rädslan för att åter ta en hastig tur ner i botten känns skrämmande.

Det enda positiva i det här är att jag nu vet till nästa gång, jag är förberedd på vad effekterna av Taxoteren kan göra.

Samlar kraft och mod att ta mig ann den här dagen, ska försöka släppa gårdagen, koppla bort hur liten och rädd jag kände mig.

Känns som att mottot sista dagarna varit "nu kan det bara bli bättre"
Får hoppas att det stämmer på den här dagen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det nu, eller kanske aldrig?

Så när jag ligger där sömnlös,
snurrandes i sängen,
ojjandes över att kroppen gör ont och att sömnen inte vill komma till mig.

Så börjar jag fundera.

När jag fick min diagnos i augusti,
bestämde jag mig, av någon anledning för en rätt märklig sak,
att släppa på kraven,
kraven på mig själv,
må bra, äta det jag ville och göra det som kändes rätt.

Att släppa på kraven och må bra kan väl aldrig vara fel,
men när man konstaterar fem månader senare,
att vågen visar +10 kilo, så händer det något i huvudet.

Jag har gått upp 10 kilo sedan i augusti,
går vi ett år till tillbaka i tiden, så har jag gått upp 20 kilo sen jag började
om att jobba.

20 kilo, av de nästan 50 kilo jag en gång gjorde mig av med,
har jag fått tillbaka.

Slappna av!!

Har försökt intala mig själv, att när cellgiftsperioden är förbi,
när strålningen drar igång och kanske en del av det normala återvänder,
då ska jag ta tag i skiten igen,
men varför ska jag vänta?

Orken finns inte, kraften finns inte,
inte till att löpträna, styrketräna eller någon annan form av hårdare träning,
men några varv runt huset, eller till och från postlådan,
vad som helst.

Behöver få mig igång, försöka hålla mig igång och i alla fall se till att jag inte gräver mig djupare.

Kanske är det dumt att belasta sig själv med ytterligare,
men egentligen behöver jag inte göra det så svårt för mig.

1. Sluta med godiset
2. Sluta äta på kvällen
3. Sluta småäta mellan målen
4. Ät mer grönsaker/frukt
5. Nån form av rörelse, promenad, varje dag

Det borde i det här skedet räcka för att hålla det i schack i alla fall.

För i ärlighetens namn, att se på sig själv i spegeln,

se en trött människa, med nått fjunigt ludd på huvudet och bara ett bröst,

räcker för att man ska börja fundera på vem man tittar på egentligen.

Sen när allt börjar puta, kläder börjar spänna, då blir det än jobbigare.

Sätter ner foten, skäller lite på mig själv,

bestämmer mig för att inte ställa en massa krav, 

men att i alla fall ta och skärpa mig.

Jag kan det här,

jag har gjort det förr

och jag mår så mycket bättre om jag är i ballans.

Men hur börjar man om man inte orkar?

Med höger fot före vänster kanske?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Börjar ju bra det här

Skulle vilja göra en lista med gnäll som skulle kunna räcka
i all oändlighet.

• Småsår i munnen
• Känns som jag bränt mig på tungan
• Biter mig i kinderna hela tiden pga av såren och svullnaderna
• Blåsor
• Törstig, men svårt att dricka
• Måste överkrydda maten för att känna nån smak
• Överkryddar maten och blir ännu mera törstig
• Ont i skinnet
• Värk i leder
• Ont i armarna
• Neulastasprängande värk i höfter/bäcken/lårben
• Kliar i hårbotten
• Trött, sjuuuukt trött
• Överskottsenergi
• Gör av med överskottsenergi, blir ännu tröttare
• Ont i huvudet
• Magen orolig
• Gnällig
• Sa jag att jag är trött
• osv osv osv

Gott nytt år föresten!

Tar den här dagen för vad den är, hoppas på att få må bättre imorgon eller kanske dagen efter det.

En dag i taget, små, små steg mot ett hälsosamt och underbart 2013...

Lägger mig i soffan, försöker umgås med familjen efter bästa förmåga, njuter i alla fall av att få ha dom nära,

även om jag kan förstå om min negativa utstrålning idag inte är så tilltalande.

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Taxotere dag två

Ont i kroppen, trött, sover dåligt.
Lycklig.
Magen orolig.
Ligger i soffan och stirrar.
Mår bra men samtidigt inte.

Kluven.

Vet inte riktigt hur jag mår.
Känns som att jag skulle kunna ligga här hela dagen samtidigt känner jag att det finns någon form av energi som måste få släppas ut.

Hungrig men inte sugen på något,
allt tycks smaka så mkt mer än vanligt.
Och allt har en skum bismak.
Ont i munnen, sprukna läppar.
Sugen på vatten men vatten smakar nog värst av allt.

Känner att jag gnäller idag men just nu är det såhär det är.
Kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår och vad det är jag känner.

Ligger kvar i soffan en stund till och försöker bestämma vart den här dagen ska leda mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dag ett efter Taxotere

När man inte vet vad man ska förvänta sig så är varje fenomen en överraskning.
Visst, jag har fått tips, jag har lyssnat på mina BC-vänner hur de upplevt taxen.
Jag har försökt förstå, men man kan aldrig jämföra.

Så här långt måste jag säga, att jag mår mycket bättre än jag gjorde av Fecen.

Känner mig närvarande, men bortkopplad.
Trött, men kan inte sova, gissar att det är kortisonets fel.
Munnen är konstant torr.
Magen orolig, men inte illamående.
Och jag har en värk i kroppen, som känns som att den ligger på ytan,
det liksom drar i skinnet på fingrar, armar och ben.
Som om huden vore för liten.

Men jag har orkat hålla mig på benen stora delar av dagen
och det känns som en enorm skillnad.

Har haft familjen hemma hela dagen,
mysigt, men samtidigt så tillåter jag mig inte riktigt att vila.

Ni vet, det där berömda samvetet.
Vet att jag måste överlåta en del till andra,
men det är inte riktigt min grej.
Så mycket har dom minsann fått hjälpa till med
men annat har jag, med god hjälp av en hel del pausande
klarat av själv.

Såhär långt, så gillar jag Taxoteren betydligt mer än Fecen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men yes så jävla bra!

Återigen får man vara sådär sjukt lycklig,
över något man egentligen inte vill...

När jag kom in till doktor Z idag,
såg jag direkt att turen var på min sida.
Min rosa VIP-biljett till dagvården låg och väntade på mig.

Lycka är att få ta sig vidare med behandlingen...

Tack för alla hållna tummar,
både här och på Facebook.
Det hjälpte den här gången!

Så ikväll blir det hotellmys
och imorgon väntar kur ett av Taxotere.

Fick för övrigt  penicillin utskrivet för att ta för att undvika
infektion i dumtummen,
Blir nog bra det,
det säkra före det osäkra.

Bävar nu för kvällens dos av Betapred (kortison)
16 härliga tabletter ska jag ner med,
tycker att 8 smakar illa nog.
Men det är för en god sak och
klarar jag det här, klarar jag allt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Magen är in och ut

Sovit bra i natt.
Känner mig därför mycket piggare än igår...

Men magen... magen gör mig tokig!

Visserligen passerar det rätt håll nu, men behöver knappt känna lukten av mat
så är det bara att springa på dass.

Skitkul läsning, jag vet, men det är sanningen...

"Neulasta-värken" har dessutom gett sig till känna ordentligt och jag vågar
inte proppa i mig värktabletter då magen förmodligen inte blir mindre upprörd av det.
Så magen spökar och kroppen spränger.

Men förutom det, så måste jag säga att det känns som att det kan bli en bra dag ändå.

Hur nu det går ihop...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sssscccchhhhh....

Stiger upp ur sängen, huset är tomt och helt tyst.
Legat och dragit mig eller rättare sagt gruvat mig.

Har en stramande, värkande känsla i kroppen,
spänner i skinnet, öm på huden.
Inte upplevt det här tidigare, känns obehagligt.

Lyckats få mig upp, trillat i mig lite piller,
förhoppningsvis ska en del av den stramande värken försvinna,
förhoppningsvis ska magen lugna ner sig.

Känner mig i olag ännu en dag.

Satt länge och lyssnade vid köksbordet,
kunde för en stund tro att världen stannat där ute.
Snön dämpar ljudet från bilarna och när inte ens kylskåpet
pratar med mig kändes det fruktansvärt tyst och tomt.

Känner mig slut, men samtidigt pigg.
Kroppen är tärd, hjärnan trött, men ändå finns en vilja att göra något.

Kluven, fruktansvärt kluven.

Skulle vilja ta en promenad, måste ta en promenad,
har en inbokad tid på lasarettet...
Den efterlängtade bröstutprovningen.

Kände mig inte alls upplagd för det idag...

Tyst, tomt, ensamt, stilla och väldigt lugnt.
Fryser gör jag också...
Söker mig nog tillbaka till sängen igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen advent

Mår lite halvskumt idag...
Vet inte om det har att göra med att väckarklockan ringde alldeles för tidigt i morse.

Har firat första advent med körsång i kyrkan och det ska jag säga, att den här familjen stiger
ogärna upp innan klockan 09:00 en söndag.
Men, ska flickorna vara i kyrkan för repetition 09:10, så är det bara att krypa ur sängen.

Så det kan vara det som ställer till det för mig,
känner mig i olag.
Skakig i kroppen, lite öm i halsen, tung i huvudet, orolig i magen.
Men samtidigt känner jag mig inte sjuk, mer ur balans.

Vill bara sova känns det som, är kanske också det som behövs.

Får bli en snabb tur på kulturverkstaden på Nordanå,
sen blir det soffläge för hela slanten.
Skyltsöndag skippar vi nog helt och hållet,
vet inte när vi var där senast, för mkt folk för min smak och
ungarna har aldrig visat något större intresse.

Trött, tung i kroppen, lite gnällig känner jag mig...
Tagit Neulasta-sprutan i dag dessutom,
min fiende nummer ett, men kanske också bäste vän,
vill inte veta hur blodvärdena sett ut utan den...

Imorgon kommer värken, smygandes som ett brev på posten...
Grattis till mig, trevlig fortsatt advent till er alla...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre