Ha det bra och njut av livet!!

Gjort klart på hotellet,
betalat för dagarna den här veckan och packat väskan.
Jag har ätit middag med tre underbara kvinnor jag lärt känna,
pratat och skrattat... och det har tårats i ögonen...

Jag längtar hem,
hem till min man och mina barn.
Jag vill hem och kramas, hårt och länge och känna mig fri.

Känna mig befriad över att inte behöva åka tillbaka på måndag.

Jag är så lycklig, men fortfarande väldigt ledsen.

vemod

1. stillsam känsla av att något känslomässigt betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka

- Ha det bra och njut av livet!! sa receptionisten när jag betalat.

Njuta av livet, det ska jag, men jag kommer att sakna alla underbara människor...

Jag kommer nog till och med att sakna personalen på strålningen

som har varit helt fantastiska.

Samtidigt så tickar en tanke i bakhuvudet att jag fortfarande inte vet hur behandlingen fungerat,

att jag kanske får två månader innan skiten brakar loss igen...

Hjärnspökena blir nog den värsta fienden att brottas med...

MEN!

Imorgon kl. 08:00 gör jag min sista strålbehandling,

klockan 09:05 hoppar jag på bussen och då får jag komma hem 

och det känns absolut viktigast just nu.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

20/25

Vaknade i morse i ett dimmigt och trist Umeå,
inte direkt upplyftande.
Jag som tänkte att den här dagen skulle bjuda på ett bättre väder
och ett bättre humör...

Och visst, humöret har i alla fall varit bättre,
varit fruktansvärt trött bara,
men det kan bero på att jag hade strålning redan 07:40 i morse.
Och även om jag nu alltid är vaken innan sju, så är jag inte van att
behöva stiga upp och passa en tid på morgonen.
Så starten av dagen blev helt fel.

Men dagen har rullat på och snart passerat,
jag har fått i mig både lunch och middag, trots att matlusten uteblir.
Fast jag ska väl inte påstå att jag är någon storätare
och kött, bröd och all annan mer "kompakt" mat väljer jag bort.

Så ris och sås till lunch och ris, broccoli och sås till middag.
Bättre än bara soppa i alla fall.

Har börjat irritera på strålningsområdet.
Kliar så jag håller på att bli tokig,
smörjer och smörjer för att försöka lindra
och visst lindrar det en stund, men sen börjar det om igen.
Ska försöka att komma ihåg att fråga imorgon om det finns något annat man kan göra,
men jag skulle tro att smörja, låta området "lufta" och INTE klia är de bästa tipsen.
Men fråga kan man ju alltid.

Idag har jag för övrigt avverkat tjugonde strålningen, så nu återstår endast fem stycken.
Känns fantastiskt att veta att om en vecka från idag, så är jag hemma för att stanna.
Och även om den här tiden har gett mig så mycket, inte minst nya vänner, så önskar jag
slippa göra om denna resa.

I skrivandets stund kommer solen fram och plötsligt blev jag faktiskt sugen på att träna en stund,
få se om motivationen håller hela vägen genom hotellkorridorerna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Intressant dag

Förutom strålning och spolning av venporten,
har dagen fått guldkant på grund av härliga möten.

På förmiddagen fick jag besök av en kusin som jag inte sett på väldigt många år.
Vi har haft en del kontakt via Facebook sista tiden, men jag kunde inte i min vildaste fantasi
ana, att det skulle vara så härligt att få träffa henne i verkligheten.

Vilken underbar människa du är frk Å!

Att man kan vara så lika på så många plan och gått omkring ett halvt liv, utan att veta om det.
Att dessutom, när hemlängtan är stor, få kramas, var ovärderligt.
Om ett skratt förlänger livet, så förstärker en kram både hopp och mod.

Senare vid middagen, började jag prata med en kvinna som gav mig ännu mera hopp.

Hon opererades för bröstcancer för snart 24 år sedan.
Har levt ett friskt och normalt liv sedan dess och
enligt henne, så kan man koppla bort Mr C när man är färdigbehandlad.

Nu efter 24 år har hon tyvärr fått ett återfall, men hon lever,
hon är positiv och har hopp om ännu flera år.

Fantastisk kvinna, stark och modig,
som förmodligen, utan att hon vet om det, gav mig ännu mer kraft att fortsätta kämpa.

Men det mest oväntade mötet idag, skedde när jag var på dagvården
för att få porten spolad.
Kommer ni ihåg när jag skrev detta:

"Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.

Ögonen var blanka.

Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.

Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.

Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags för mig att gå in till doktorn."

Det var veckan innan jag påbörjade strålningen och flera gånger sedan den dagen har jag tänkt på den här kvinnan, undrat hur det gick för henne.

Idag när jag satt där och väntade, så dök hon upp, plötsligt satt hon där bredvid mig och vi började prata.
Eller hon började prata med mig, berättade att hon varit i Danmark och levt på kakdiet i en vecka.
Visade sig att hon är konstnär och håller på med bokkonst.
Hon fick sin bröstcancer för två år sedan och att de nyligen misstänkt att hon fått ett återfall,
men det var falskt alarm...

Det var ju det jag kände, jag visste det, jag såg det på henne när hon gick där att något var fel
och nu plötsligt fanns hon där, för att berätta, att allt gått bra...

Nu kan jag stänga det kapitlet, jag kan lägga den oron bakom mig, men nu när jag sitter här och skriver,
så måste jag säga att jag önskar att jag hade berättat.
Berättat för henne att jag såg henne den där dagen och att hon har funnit i mina tankar sedan dess...

Livet är märkligt och ibland förstår jag mig inte alls på det,
men allt har en mening och så småningom får vi svar på våra frågor och vi kan stilla våra funderingar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu får dagen vara slut

Jag har det bra här, jag ska inte påstå annat,
jag äter, vilar, tränar, strålas, promenerar, äter, vilar, skrattar , pysslar och vilar.

Här lever man i en liten bubbla,
där allt cirkulerar runt att komma ihåg vilken tid man ska vara på strålningen,
sen flyter det övriga bara på av farten.

Jag kan inte klaga, maten är okej,
de som jobbar här är trevliga,
rummet duger gott och väl
och alla tjejerna/kvinnorna/damerna jag träffat är fantastiska
men...

Jag var trött redan i morse när jag vaknade
och sen har det bara blivit segare och segare.
Och med tröttheten kommer tankarna,
funderingarna och med tanke på att man trots allt pratar
en hel del om Mr C vid mer eller mindre alla sammankomster här
så kan man inte koppla bort honom.

Känner mig förvirrad just nu.
Orkar hyfsat med att träna,
behöver visserligen sparka mig själv i baken en eller två gånger först,
men det funkar.

Jag känner mig på väg tillbaka, som om jag vore på väg att bli frisk.

Samtidigt så vet jag att jag fortfarande har Mr C, bokstavligen hängande runt halsen
och ingen vet i nuläget hur bra strålningen biter
och om jag behöver vidare behandlingar sen.

Så jag är trött, så trött, men ändå finns glöden och viljan att bli frisk,
samtidigt som jag vet att jag fortfarande är sjuk.

Som sagt, jag är förvirrad men även fundersam och ledsen.

När jag var i träningslokalen och Some Die Young med Lalhe
började spelas på radion, så tog tröttheten och tankarna över.
Och den här dagen är för mig officiellt slut.

Jag vet, "Some" är inte detsamma som "jag" men det faktum att "Some" gör det,
skrämmer mig...

Imorgon väntar en ny dag och av erfarenhet vet jag,
att alla dessa tankar kan vara borta imorgon,
om inte annat så hoppas jag det i alla fall.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fattar inte poängen

Hemma och jag är lycklig.
Inser efter den här veckan, att man behöver känna saknad ibland
för att komma ihåg hur mycket man älskar.

Samtidigt snurrar livet på där ute,
som en usel komedi där skämten är dåliga
och ingen fattar poängen.

Glömmer livet där ute för en stund
och väljer istället att leva i glädjen och värmen här inne istället.

Försöker att förstå det som händer
och varför det händer.
Men så fort jag tror att jag förstår och ler åt livet igen,
så kastar livet stenar tillbaka och gör ryggsäcken ännu tyngre.

Sätter livet där ute på paus ett par dagar
och lever i stället, i den lyckliga tryggheten och kärleken.

Mr C kan vänta, allt annat som nu tycks ta oväntade vändningar, kan vänta.

Jag är hemma och jag är lycklig,
all annan skit finns kvar, till en annan dag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Känna igen smärta

Efter en väldigt snabb kopp kaffe hemma på stan, så hoppade jag på bussen till Umeå.
Skulle vilja benämna resan, som den värsta i mitt liv.
När man är van att bussen mer eller mindre går raka spåret så stannade den jag valt idag överallt.

Vi färdades i kringelkrokar på vägar som fick hela bussen att skaka och när vi äntligen fick oss ut på E4:an, så skulle allt som rörde på sig köras om.
Jag brukar inte vara åksjuk, men idag var jag det...

Nåja, jag kom fram i tid och i ett stycke.

Började med att checka in på hotellet och sen ner i snålblåsten till mottagningen.
Skulle först ta prover men då jag hade lite tid över gick jag in på dagvården och bad dom att spola igenom min venport , den ska spolas var fjärde vecka. När dom ändå höll på att sticka mig så passade dom på att ta proverna direkt.

Dötid uppstod, närmare bestämt en och en halv timme.

Satt en stund och tittade på alla människor och drack en kopp kaffe, tog inte så lång stund innan jag blev less på det och gick upp på mottagningen igen.

Fulla väntrummet med människor, gamla och yngre, med eller utan hår.
Mer eller mindre synbart sjuka.

Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.
Ögonen var blanka.
Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.
Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.
Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags
för mig att gå in till doktorn.

För mig gick det bara bra, mina vita blodkroppar ligger nu på 3.1, lite i underkant, men dom har ju aldrig riktigt betett sig "normalt"
Trodde jag skulle få träffa Dr Z idag, istället blev det en trevlig Dr Å.
Hon förklarade väldigt bra för mig hur morgondagen kommer att se ut, vad som ska hända och varför,
så nu känner jag mig inte alls lika nervös längre.

Fick även info om "terapibad" här på lasarettet som jag kan gå på under strålningsveckorna.
Tror nog att jag kommer att göra det.

Nu sitter jag på mitt rum, låter lite mat sjunka ner i magen och sen blir det nog en liten sväng ner och testa löpbandet innan det är dags att sova.

...kan inte släppa kvinnan i väntrummet...
Hoppas hon hade ett positivt möte med sin doktor...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag har övat halva mitt liv

 1996

Jag och klasskompisen kommer på att vi ska raka av oss håret.

Varför vara som alla andra?

Jag kände mig stark och rebellisk!

2011

Blir less på mitt långa hår, rakar halva sidan "som alla andra"....

Men varför vara som alla andra?

Jag kände mig stark och trygg i mig själv!

2012

Rakar av mig håret inför stundande cellgifter.

Varför inte ligga steget före?

Kände mig stark och redo för utmaningen!

2013

Håret kommer tillbaka efter en tids frånvaro.

Grått, tunt och med ett eget liv.

Ser mig i spegel och känner mig trött, gammal och sjuk

iklädd ett hår som känns som att det skriker CANCER!!.

Behåller hemskt gärna mössan på även hemma

Frågar mig själv varför?

Jag har ju övat på det här, halva mitt liv!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Läskigt med nytt

Dagarna går fort och etapp ett i det sista steget till att bli frisk närmar sig.

Imorgon åker jag ner till Umeå för att ta prover och träffa Dr. Z på eftermiddagen.
Ska bli väldigt intressant och se om de vita blodkropparna repat sig ännu.
Kan väl inte påstå att jag känner någon direkt skillnad.

Visserligen så orkar jag mer fysiskt nu, jag kan ta en promenad på ett par kilometer utan problem.
Har inte samma kondition och inte heller samma fart som tidigare men ser inte det som något konstigt.

Däremot tar orken slut väldigt fort, jag känner mig konstant trött och de enklaste saker, som att
starta en tvättmaskin kan bli ett evighetsprojekt.

Vardagen är värst, med all planering, komma ihåg tider, middagsplaner, städning osv.
Att hitta orken, energin och förmågan att få ihop dagarna slutar allt som oftast i frustration och tårar.
Men det kommer att bli bättre, alla säger det, att jag kommer tillbaka .
Men när man står och stampar för att man glömt vad man för två sekunder sedan kom på att man skulle göra, så känns det hopplöst.
Och att man sen inte orkar genomföra det, när man kommer på vad det var, känns nästan ännu värre.

Men visst, det blir bättre och bättre fast som sagt, nu drar ju snart nya behandlingar igång och det är ju osett hur jag kommer att må då...

Så alltså, imorgon läkarbesök.

Sen på onsdag ska jag på något de kallar "fixering"
Det dom gör är att mäta upp området som ska strålas och ställer in utrustning så det anpassas efter mig och hur jag ska ligga under strålningarna.

På onsdag ska jag även få göra en PET-ct röntgen. Jag tror bestämt jag har nämnt det tidigare, men nu när jag fått info om precis hur det kommer att gå till, så känns det ärligt talat, lite läskigt.

Först och främst måste jag vara fastande sex timmar innan och då jag ska göra den klockan 09:30, så blir det ingen frukost.
Jag får dricka kaffe och vatten, men absolut inget socker, då det förstör undersökningen.
Undersökningen börjar sedan med att jag ska dricka 8 dl kontrastvätska.
Sen kommer ett svagt radioaktivt spårämne att injiceras i armen.

Sen en timmes vila och sedan röntgen, som tar ungefär 30 minuter.

Tilläggas bör att spårämnet som injiceras, gör mig radioaktiv under några timmar efter undersökningen och man får därför inte ta med barn eller gravida till undersökningen....
Hade väl däremot tänkt att få åka hem efter röntgen, frågan är om man måste varna dom på bussen?

Förhoppningsvis blir jag inte självlysande i alla fall.

Så så ser min vecka ut, sen blir det paus tills måndag nästa vecka och strålningarna drar igång.

Biverkningar att se fram emot:
Trötthet, minskad aptit, torr i halsen och brännskador.

Bring it on!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här är jag

Har sista veckan lyckats att ta mig ut på längre och längre promenader.
Går lättare och lättare för varje gång,
Och trots att det till och från spränger
i kroppen, så njuter jag av varje sekund.

För mig är rörelse viktigt,
för att må psykiskt bra, så måste jag även må bra fysiskt.

Sista månaderna kan jag nog säga att jag brustit på båda punkterna.

Kroppen har inte orkat och när man nått en viss punkt,
när man mår dåligt psykiskt,
så är det inte bara kroppen utan huvudet som också sätter stopp.

När jag är ute och går pratar jag med mig själv,
mest inne i huvudet, men ibland händer det nog att jag pratar högt.
Jag resonerar kring hur jag mår och hur jag kan må bättre.
Låter kanske knäppt men jag är övertygad om att fler borde göra det.

Ibland händer det att jag kommer till insikt om saker jag borde förändra,
saker jag borde göra annars,
hur jag skulle kunna må bättre.
Men tyvärr är jag oftast inte så god lyssnare och glömmer bort allt när det känns jobbigt igen.

I morse längtade jag efter mig själv...

Ikväll insåg jag, att jag är ju redan här.

Visserligen är både förpackningen och innehållet förändrat,
men de sista månaderna har jag formats till den jag är idag.

Förpackningen kan jag göra något åt, i alla fall de extra kilona som
brist på ork och kraftig medicinering har orsakat.

Ärren jag bär på insidan kan däremot bli svårare, men jag vill nog påstå att Mr C inte på
något sätt gjort mig till en sämre människa.
Snarare tvärtom, låt mig bara läka först, ge mig tid.

Tänkte häromdagen, hur många starka människor det finns där ute,
som dagligen slåss mot Mr C.
Som gått igenom jobbiga operationer, tunga behandlingar, tuffa motgångar,
ångest och smärta och ändå rest sig upp, gång på gång.

Insåg idag, att jag är en av dom...

Så här har ni mig, ärrad och kantstött, men fortfarande jag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Försöker att inte vänta

Mår under omständigheterna bra,
känner mig trygg i situationen,
känner att det kommer att ordna sig.

Är så tacksam för allt stöd jag får,
från familjen, vännerna och både kända och okända människor på nätet.
Det värmer så otroligt mycket!

Har fått tillbaka en del av oroskänslan i magen under dagen.
Den enda logiska förklaringen jag har till det är att jag inte
kan låta bli att gå och vänta.
Hade varit så fruktansvärt skönt om Dr Y hade ringt.
Oavsett besked, oavsett plan.
Bara för att få gå vidare helt enkelt.

Försöker att låta bli att vänta, försöker lämna telefonen i ett rum
där jag inte är men vill hemskt gärna ha den nära, för tänk om...

Imorgon ska jag försöka att helt låta bli att vänta,
för i ärlighetens namn, så kan jag väl ändå inte kräva
att han ska ha tid att höra av sig när det är helg?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Igår så hände det

Har känt mig så lugn hela veckan,
har hållit huvudet högt och ovanför ytan,
har stått ut...

Men jag tog mig inte hela vägen.

Igår under eftermiddagen smög sig ångesten på,
en tryckande känsla över bröstet,
kändes näst intill omöjligt att andas.

En känsla av maktlöshet blandat med panik.

Grät i famnen på mannen igår kväll,
hysteriskt,
så som jag inte kan minnas att jag gjort sen jag var liten.
Kippade efter andan,
kände mig liten och rädd.

Låg där länge, lyssnade på hans lugnande ord
om hur allt ska bli bra igen och grät.

Allt kommer att bli bra igen, oavsett vad jag får för besked idag
så säger hjärtat åt mig att det kommer att bli bra.

Jag vet inte när jag får beskedet idag,
jag vet egentligen inte heller OM jag får beskedet idag,
provsvaren kan ju trots allt bli försenade.

Det känns som att det absolut värsta som kan hända idag,
är att jag inte får veta.
Det känns som om jag bara får veta vad jag har att göra med så
kan jag ta tag i det och hantera det.

Jag bryter ihop och kommer igen,
ännu en gång starkare än jag var innan.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon kommer känslorna

Fjärilar, elefanter och en ångvält i magen.
Nervös till tusen inför morgondagen.

Men vad kan jag göra?

Jag har ingen makt överhuvudtaget ,
det är bara att följa med på tåget och ta det som det kommer.

Trycker undan en massa känslor,
sparar dom tills imorgon.

Det är förmodligen både på gott och på ont,
men jag vill inte gå omkring och vara ledsen nu
om det visar sig imorgon att jag inte har något att vara ledsen över...

Så imorgon kan det nog bara gå på två sätt,
antingen spricker jag av glädje
eller så rasar jag av sorg.

Fast det är ju trots allt omöjligt att veta hur jag kommer att reagera...

Fördriver tiden idag med promenader, hög musik, kramar och ishackning.
Kanske ska jag försöka måla något också, men just den biten känns svår
när jag finner det lättast att måla när känslan är konkret.
Känslan just nu är diffus och ogreppbar...

Imorgon på morgonen väntar röntgen med härlig kontrastvätska
och sen någon gång under dagen förväntas jag får svar.

Orkar jag, så skriver jag om hur det har gått.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det du Mr C?

Gårdagen var riktigt snurrig.
Tider bokades hit och dit och det slutade som jag skrev igår,
med att jag var och tog biopsin och som det lät så skulle jag få svar i samband med
röntgen på fredag.

Det var Dr X som tog biopsin.
Han klämde och kände först på knölarna och sa kort och gott:
- Jag vill inte påstå att jag hoppar högt...

Så även om jag försöker vara positiv, så känns det nog lite grann som att det är
Mr C som kommit på besök igen.
Trots det vet jag ännu inte vad jag ska känna...

Mötet med Dr X gick bra, trots att jag under en period kände mig rätt besviken på honom
men vi har träffats ett par gånger på "neutral mark" och igår kändes allt lika bra som jag tyckte
att det gjorde från början.

Önskar nu att veckan ska gå fort och att det ska bli fredag,
samtidigt får dagarna gärna gå väldigt långsamt så jag hinner njuta lite extra
innan ett eventuellt skitbesked.

Vad som händer om det nu är Mr C, har jag ingen aning om.
Men inställningen är och kommer alltid att vara densamma, skiten ska bort!!

Har för övrigt både idag och igår fått mig ut på promenad, värker i kroppen och
benen känns stumma, men själen blir glad och då tar jag "bieffekterna" med en klackspark.

Skickar kärlek och värme till alla er som stöttar mig på min resa!
Det är så skönt att inte behöva känna sig ensam!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här går det undan

Har fått tid för röntgen på fredag.
Känns skönt att det gick så himla fort.

Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.

Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.

Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om  att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?

Men det kanske är min tur nu?

Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.

Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...

Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag kunde ha gått i mål...

Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...

Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...

Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.

Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.

"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"

Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:

Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.

Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.

Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.

- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.

Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.

Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Imorgon gäller det...

Nervös och orolig,
fundersam och samtidigt känns det så skönt att det äntligen är dags.

08:45 blir det provtagning i Umeå,
09:15 får jag träffa Dr Y.

Förhoppningsvis får jag klarhet i hur han tänkte angående sista cyton.
Förhoppningsvis får jag en plan gällande kommande strålning.
Och förhoppningsvis kommer han fram till att knölarna på halsen är helt ofarliga...

Blir att försöka göra en tidig kväll så att jag känner mig hyfsat pigg imorgon
och så att jag inte försover mig...

Håll en tumme att jag får sova i natt och att morgondagen blir positiv...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Behöver en energireserv

Lever i en orosbubbla just nu, som tidigare nämnt så har jag drabbats av hjärnspöken.
Har några lymfkörtlar på vänster sida, mot nyckelben och upp mot halsen som är svullna.

Förmodligen är det på grund av att jag är så slut i kroppen och att immunförsvaret är i botten,
men gissa vad hjärnan skriker?

Dr Y ska kolla på dom på måndag och jag vet inte om man kan kräva en biopsi,
även om han tror att det är ofarligt, bara för att lugna sinnet...

Så det är mycket tankar som snurrar just nu,
samtidigt som jag har fullt sjå att hålla koll på armar och ben och att bara orka.

Måste ändå säga, att i alla fall förmiddagen idag har gått bra,
bakat inför stortjejernas födelsedag imorgon.
Varit ute några korta svängar och faktiskt känt mig både gladare och trevligare än vanligt.

Däremot tar orken alldeles för fort slut och när den väl gör det så känner jag mig helt däckad.
Hoppas hålla mig vaken framför teven ikväll men lämnar absolut inga garantier på att jag lyckas...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite hängig

Vad hade jag egentligen förväntat mig?

Konfettiregn? Applåder? Stående ovationer?
Kanske en parad genom stan med trumpeter och cymbaler?

Ärligt talat hade jag nog i alla fall förväntat mig att känna mig gladare.

Känner mig istället sjuk...
Torr under ögonen, munsår, ont i halsen, tandvärk, värk i kroppen, trött och absolut noll ork.
Förmodligen har jag väl nå skit i kroppen som inte vill bryta ut, vilket i och för sig är bra,
men med mitt för tillfället bristande immunförsvar, så lär jag ju inte bli av med skiten heller.

Umeå på måndag, blir bra det.
Provtagning, planering, fundering.
Kanske hittar dom nått fel på mig och
ordinerar medicinering.

Skulle behöva semester från mig själv en stund...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lycklig men samtidigt så ledsen

Jag har inte tänkt ljuga,
jag har inte tänkt påstå att jag hoppar och studsar av lycka,
att jag jublar av glädje...

Jag är klar med cellgifterna och min plan är också att aldrig mer behöva ta dom,
ändå känner jag mig inte klar ännu.

Jag skulle gå i mål efter sex behandlingar,
jag skulle göra glädjeskutt och segerdans,
jag skulle ju skrika av lycka och känna mig fri.
Står fortfarande på fel sida målsnöret efter bara fem behandlingar
och tar mig inte riktigt förbi.

Kan hända jag fattar när jag börjar känna mig piggare,
när kroppen vill annat än att sova,
när värken gett med sig litegrann,
när alla biverkningar jag fortfarande känner av lugnat ner sig.

Kan hända att jag fattar när jag träffat läkaren på måndag...

Eller jag har nog egentligen fattat och det känns skitbra,
nu är det bara framåt och uppåt,
mot stålningen och vidare mot det nya livet.

Jag är glad och lycklig, men samtidigt konstant nära till tårar...

Jag tror inte jag egentligen vet vad jag känner,
jag är förvirrad, riktigt jävla förvirrad...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre