Intressant dag

Förutom strålning och spolning av venporten,
har dagen fått guldkant på grund av härliga möten.

På förmiddagen fick jag besök av en kusin som jag inte sett på väldigt många år.
Vi har haft en del kontakt via Facebook sista tiden, men jag kunde inte i min vildaste fantasi
ana, att det skulle vara så härligt att få träffa henne i verkligheten.

Vilken underbar människa du är frk Å!

Att man kan vara så lika på så många plan och gått omkring ett halvt liv, utan att veta om det.
Att dessutom, när hemlängtan är stor, få kramas, var ovärderligt.
Om ett skratt förlänger livet, så förstärker en kram både hopp och mod.

Senare vid middagen, började jag prata med en kvinna som gav mig ännu mera hopp.

Hon opererades för bröstcancer för snart 24 år sedan.
Har levt ett friskt och normalt liv sedan dess och
enligt henne, så kan man koppla bort Mr C när man är färdigbehandlad.

Nu efter 24 år har hon tyvärr fått ett återfall, men hon lever,
hon är positiv och har hopp om ännu flera år.

Fantastisk kvinna, stark och modig,
som förmodligen, utan att hon vet om det, gav mig ännu mer kraft att fortsätta kämpa.

Men det mest oväntade mötet idag, skedde när jag var på dagvården
för att få porten spolad.
Kommer ni ihåg när jag skrev detta:

"Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.

Ögonen var blanka.

Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.

Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.

Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags för mig att gå in till doktorn."

Det var veckan innan jag påbörjade strålningen och flera gånger sedan den dagen har jag tänkt på den här kvinnan, undrat hur det gick för henne.

Idag när jag satt där och väntade, så dök hon upp, plötsligt satt hon där bredvid mig och vi började prata.
Eller hon började prata med mig, berättade att hon varit i Danmark och levt på kakdiet i en vecka.
Visade sig att hon är konstnär och håller på med bokkonst.
Hon fick sin bröstcancer för två år sedan och att de nyligen misstänkt att hon fått ett återfall,
men det var falskt alarm...

Det var ju det jag kände, jag visste det, jag såg det på henne när hon gick där att något var fel
och nu plötsligt fanns hon där, för att berätta, att allt gått bra...

Nu kan jag stänga det kapitlet, jag kan lägga den oron bakom mig, men nu när jag sitter här och skriver,
så måste jag säga att jag önskar att jag hade berättat.
Berättat för henne att jag såg henne den där dagen och att hon har funnit i mina tankar sedan dess...

Livet är märkligt och ibland förstår jag mig inte alls på det,
men allt har en mening och så småningom får vi svar på våra frågor och vi kan stilla våra funderingar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En framtid som jag inte vet någonting om

Då var det snart dags att åka igen,
tiden går alldeles för snabbt när jag är hemma och
trots att jag fått en extra ledig dag så känns det,
som att jag nyss packade ur väskan.

Tolv gånger kvar nu, halva tiden har gått och sen är det bara att vänta på domen.
Vad är det som ska hända sen?

Vad som komma skall beror som jag förstår det på resultatet av strålningen,
så kort sagt, är det ingen idag som kan säga vad som kommer här näst.
Och samtidigt som jag inte vill veta, inte vill oroa mig,
så finns en konstant fasa inför ny cytostatika...
Som en del av er vet och säkert många förstår, så är cytostatika inget man vill få flera gånger.

Men i slutänden är inte valet mitt, som vanligt i denna karusell är det andra som avgör
vad som gäller och jag får lita på besluten, hålla i mig och åka med.

Försöker att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet någonting om,
men idag har jag verkligen kört fast mig i "men sen då"-spåret.

Ska försöka koppla bort tankarna en stund och försöka packa ihop det jag behöver i veckan.
Undrar vems briljanta idé det var att spara packningen till idag,
kan ha varit min, vem annars, men hur skulle jag kunna veta igår
att jag idag skulle vara uppslukad av andra tankar?

En sak i taget, ett steg i taget, ett delmål i taget, jag kan inte göra det här på något annat sätt!

Försöker släppa greppet om funderingarna, ingen annan vet vad som ska hända,
hur ska jag då kunna veta?

Dr Y har en plan, den planen kan involvera cytostatika och frågan är ju faktiskt,
att även om resultatet av strålningen nu är positivt, vore det inte lika bra att dundra på med en kur till?
Uppenbarligen fanns ju MrC kvar i kroppen, trots att jag fått rena rama rävgiftet...

Fast jag vill inte må så där dåligt igen....

Fastnat i tankarna, hakat upp mig, snurrat in mig, ångestkänslor över minnena av hur dåligt
jag tvingats må, fast samtidigt...

Samtidigt ska jag vara glad och tacksam över att jag har möjlighet att få hjälp som andra inte får
och är det kanske så att den enda fråga jag egentligen bör ställa till mig själv är:

- Vill du leva?

Idag är det dags för avfärd, tolv tillfällen kvar och sen får det bli som det blir,
det är bara att borsta av sig, bita ihop och slåss för livet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här går det undan

Har fått tid för röntgen på fredag.
Känns skönt att det gick så himla fort.

Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.

Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.

Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om  att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?

Men det kanske är min tur nu?

Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.

Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...

Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lever på en berg-och-dal-bana

Varit riktigt tungt nu ett par dagar.
Ifrågasätter mig själv och sjukdomen.
Försöker hitta nån form av förståelse för vad det är som händer.

Trött och slut, värk i kroppen och less.
Återigen så fruktansvärt less.

Samtidigt så känns det idag lite bättre än vad det gjorde igår
och sju resor bättre än det gjorde dagen innan.
Så återigen känns det som att livet är på väg tillbaka.

Är så förvirrad, blir förvirrad av alla känslor, alla funderingar.

Måste i alla fall stoltsera med att jag lyckats vara ute och röra på mig en del i veckan.
Som i ett försök att sortera och ventilera alla funderingar har det fått bli
korta promenader.
Smärtsamma promenader, förmodligen zombieliknande promenader.
Dessutom torterade jag mig igenom 20 minuter Tai Chi igår.

Älskar Tai Chi och har gjort det mycket förut.
Sen diagnosen har jag inte gjort ett enda pass men som sagt,
igår var det dags.
Samtidigt som det sprängde i varje ben i kroppen, så kände jag en otrolig befrielse
när jag tagit mig igenom det.

Och det som nog kändes allra bäst,
var att jag insåg att kroppen, trots allt, inte är helt slut.
Balansen fanns där, kraften och styrkan är inte helt borta.
Trots viktuppgång, så har kroppen inte helt förfallit.

Lycka!

Efter det, blev jag visserligen så trött att jag låg och kurade i soffan hela dagen.
Men jag kände mig nöjd med mig själv.

Jag ska vara nöjd med mig själv!

Livet med cancer är en berg-och-dal-bana,
jag vet aldrig vad dagen ska bjuda på när jag slår upp ögonen.
Jag vet aldrig hur mycket energi som finns och när den tar slut.

Men jag ska vara nöjd med mig själv och det jag klarar av,
för jag gör det bästa jag kan av varje dag.

Och det bästa är gott nog...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Snart kanske...

Tillbringat dagen ensam för första gången på drygt två veckor.

Huset har varit tyst, stilla, tomt och kallt.

Har visserligen inget emot att vara ensam men nu såhär första dagen så måste jag erkänna att det känts lite sorgligt.

Har mest bara vilat idag, försökt sova utan framgång.
Målat lite också men blev till slut så trött att soffan kändes mer lockande.

Har bara en vecka på mig att återhämta mig nu innan det är dags igen och det känns inte lockande alls med ny behandling om jag ska vara såhär sliten...

Behöver energi, behöver kraft att orka och just nu finns den inte.
Men en dag i taget, hoppas återigen på att få sova ordentligt i natt.
Vakna utvilad imorgon.

Hoppas och önskar...

Magen har dessutom sagt upp sig.
Vet inte om det är alla tabletter jag tagit sista veckan, det faktum att jag försöker ändra matvanor eller helt enkelr en kombination av de två.

Allt passerar hur som helst väldigt fort genom kroppen.
Kanske kan det också bidra till att jag är extra trött?

Funderar, spekulerar och analyserar, som vanligt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Har jag berättat hur trött jag är?

Trotts att det igår kväll kändes som att jag skulle somna bara jag stängde ögonen,
så låg jag vaken och snurrade.

Frustrerande är bara förnamnet.
Går omkring i nån sorts vakuum,
känner mig dimmig och allmänt förvirrad.

Måste däremot påpeka att värken idag,
mer eller mindre har gett med sig.
Lite öm i skinnet, men den sprängande känslan inuti kroppen
gör sig bara påmind vid enstaka tillfällen.

Är ju alltid nått, eller hur?

Men ärligt talat, så känner jag numera ett ganska desperat behov
av att sova ordentligt.

Trots detta ångar jag på idag av ren jäkla tjurskallighet.

Har formligen kastat ner alla julsaker i sina lådor,
rivit ner granen i all hast och när barnen undrat:
-Vart ska den här?
Så har svaret fått bli:
-Är väl inte så noga...

(Kommer att få ångra det bittert vid advent)

Trött, inte bara fysiskt och psykiskt,
trött på julen och alla saker som stått ihoptryckta runt huset.
Trött på mörkret, trött på gardinerna som stänger ute de få solminuterna...

Trött punkt

Dessutom mitt i allt detta, så gick dammsugarslangen sönder, helvete!

Bestämmer mig för att det jag nu åstadkommit idag får räcka.
Det kommer en dag imorgon och trots all denna trötthet,
så känner jag återigen en gnutta hopp...
För nu kan solen lysa på mig genom köksfönstret...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det nu, eller kanske aldrig?

Så när jag ligger där sömnlös,
snurrandes i sängen,
ojjandes över att kroppen gör ont och att sömnen inte vill komma till mig.

Så börjar jag fundera.

När jag fick min diagnos i augusti,
bestämde jag mig, av någon anledning för en rätt märklig sak,
att släppa på kraven,
kraven på mig själv,
må bra, äta det jag ville och göra det som kändes rätt.

Att släppa på kraven och må bra kan väl aldrig vara fel,
men när man konstaterar fem månader senare,
att vågen visar +10 kilo, så händer det något i huvudet.

Jag har gått upp 10 kilo sedan i augusti,
går vi ett år till tillbaka i tiden, så har jag gått upp 20 kilo sen jag började
om att jobba.

20 kilo, av de nästan 50 kilo jag en gång gjorde mig av med,
har jag fått tillbaka.

Slappna av!!

Har försökt intala mig själv, att när cellgiftsperioden är förbi,
när strålningen drar igång och kanske en del av det normala återvänder,
då ska jag ta tag i skiten igen,
men varför ska jag vänta?

Orken finns inte, kraften finns inte,
inte till att löpträna, styrketräna eller någon annan form av hårdare träning,
men några varv runt huset, eller till och från postlådan,
vad som helst.

Behöver få mig igång, försöka hålla mig igång och i alla fall se till att jag inte gräver mig djupare.

Kanske är det dumt att belasta sig själv med ytterligare,
men egentligen behöver jag inte göra det så svårt för mig.

1. Sluta med godiset
2. Sluta äta på kvällen
3. Sluta småäta mellan målen
4. Ät mer grönsaker/frukt
5. Nån form av rörelse, promenad, varje dag

Det borde i det här skedet räcka för att hålla det i schack i alla fall.

För i ärlighetens namn, att se på sig själv i spegeln,

se en trött människa, med nått fjunigt ludd på huvudet och bara ett bröst,

räcker för att man ska börja fundera på vem man tittar på egentligen.

Sen när allt börjar puta, kläder börjar spänna, då blir det än jobbigare.

Sätter ner foten, skäller lite på mig själv,

bestämmer mig för att inte ställa en massa krav, 

men att i alla fall ta och skärpa mig.

Jag kan det här,

jag har gjort det förr

och jag mår så mycket bättre om jag är i ballans.

Men hur börjar man om man inte orkar?

Med höger fot före vänster kanske?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Cellgiftshjärna och lycka

Hemma igen,
finns inget bättre än att komma hem,
landa, för att börja återvända.

Behandlingen gick bra,
la familia var med mig hela tiden,
myste framför film och ritade fula gubbar.
Så skönt att ha dom nära då jag var
extra nervös den här gången, i och med nytt läkemedel.

Värsta var nog de iskalla vantarna och sockorna jag fick bära
under behandlingen.
Vet inte vad jag ska jämföra det med, men ungefär som att ha händer
och fötter i is.
Efter en halvtimme eller så började de kännas rätt behagliga,
då är syster B vänlig nog att byta ut dom.

SMÄRTA!

Men det var uthärdligt och tack och lov kom värmen rätt
snabbt tillbaka när jag väl fått ta av mig dom.

Läger just nu, är mosigt.
Hjärnan börjar sakta men säkert varva ner och bytas ut mot bomull, igen.
Mest "spännande" är väl egentligen att se hur jag mår imorgon.
Har lyssnat på mina BC-vänner som vandrat samma väg,
konstaterat, att Taxen är bättre än Fecen, men långt ifrån en
dans på rosor.

Däremot kan jag nog konstatera att alla upplevt biverkningarna väldigt olika.

Så jag väntar och hoppas slippa biverkningarna,
fast så jävla tur lär jag väl inte ha.

I övrigt känner jag mig lite trött, men också väldigt avslappnad och lycklig.
Och mer begär jag faktiskt inte.

Tillägg: Om du undrar vad vantarna och sockorna är till för, så är det för att undvika nagelbortfall.
Så kort sagt, hellre kalla fötter och händer en stund, än inga naglar...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Konst som terapi

Känner mig tom på bekymmer idag,
mer till freds än på väldigt länge,
glad och även lycklig.

Jag vet att det kan svänga fort så jag håller tag i stunden.

Känner mig inte orolig, visst fundersam,
men just nu mest spänd över kommande vecka.
Kommer jag att dra vinsten nu?
Är det min tur?
Eller blir det en nitlott igen?

Känner mig optimistisk...

Känslan smög sig på redan igår och jag vet vart den kommer ifrån...

När jag fick min diagnos blev jag direkt erbjuden att få träffa någon att prata med.
Tackade aldrig ja.
Sen har jag fått frågan flertalet gånger och även blivit rekommenderad av andra att ta erbjudandet.
Jag har funderat, men aldrig nappat.

Vi är alla olika, vi har olika behov, vi har olika sätt att ventilera och få hur oss det vi känner.
Jag, ja, jag tänker (för) mycket, resonerar med mig själv, skriver av mig tankarna här
och så målar jag...

Det som räddat mig den här gången, är som vanligt konsten.

Jag rensar själen genom de tavlor jag målar, får ur mig det jag känner på ett bildlig sätt
och sen, sen känns det så fruktansvärt bra i hjärtat igen.

Konst som terapi är verkligen underskattat.

- Men då måste man ju kunna måla också...

Jag anser inte att jag är någon stor konstnär, jag strävar inte efter att bli det heller.
Jag kan måla på samma tavla i evigheter, lämna den och gå tillbaka igen senare och mer eller mindre börja om, för att sedan måla över helt, jag blir inte nöjd förens jag känner mig tom.
Jag målar inte för någon annans skull, än för min egen, sen om någon tycker om det jag gör så känns ju det naturligtvis jätteroligt.

Jag målar för att få ut känslan och det kan alla göra, resultatet är helt ovidkommande.

De vetenskapliga bevisen för att konst fungerar som terapi har jag inte, men det faktum att jag inte målat på snart en månad, stampat och grävt mig ner djupare, för att sedan komma upp till ytan efter att äntligen fattat penseln igen, det är för mig bevis nog.

Kanske fungerar det inte för alla, men bär du på något tungt som du inte vet hur du ska kunna släppa, köp en tub färg, eller en hink om du så vill och måla, kladda eller kasta färgen på en duk.

Det låter kanske fånigt, men säkert finns det någon fler där ute som kommer att få känna känslan av befrielse.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nedräkning

Mår toppen!

Så nu har jag fem dagar på mig att göra allt det där som jag inte orkat
de senaste två veckorna.

Alla säger vila... vila... vila...

Ja jag vet, men jag orkar inte vila hur mycket som helst.
Och varför ska jag vila när jag känner att orken till annat finns?

Fast ok, jag erkänner, allt jag gör tar dubbelt så lång tid som i vanliga fall.
Kroppen är inte riktigt med och allt kräver en extra tanke.

Mår fantastiskt!

Känner ett sug av att komma ikapp med livet som fått ligga på is ett tag.
Vet bara inte vart jag ska börja.

Prioriterar annars än förut och börjar med det som känns roligt att göra,
allt det tråkiga kan vänta.

Fem dagar kvar till sista FEC behandlingen,
ska bli så skönt att slippa den där äckelpäckelrödafecpåsen...

Känns underbart!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det här med att vila sig i form

Blir lite irriterad på mig själv när jag direkt jag vaknar
börjar plocka undan kaoset som råder.

Hur var det doktorn sa till mig igår,
jag skulle vila, visst var det så?
Låta kroppen återhämta sig, så att jag klarar
nästa behandling.

Men... men... men...

Men hur ska jag kunna vila, när jag är rastlös i kroppen
och inte alls känner att det är något som är fel?

Ja, eller inte alls ska jag väl inte påstå,
men förutom trött, förvirrad och frusen,
så känner jag mig peppad att göra något vettigt av dagen.

Och eftersom jag bestämmer själv,
så bestämmer jag att jag ska göra bort lite tråkiga saker
på förmiddagen och så kan jag vila sen...

I alla fall försöka vila sen...

Att villa, är fasen svårare än man tror,
när det är andra som säger att man behöver det.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaha, då var det nära

Har inte hunnit måla idag, men det gör inget.
För jag har hunnit med att bara vara.
Hjälpt mannen lite, hängt med ungarna,
ätit lunch med härliga L på Lilla Marie,
njutit av dagen helt enkelt.

Angående lunchen måste jag säga att det helt
fantastiskt att ha någon att bolla tankar med som inte behöver
försöka förstå hur man känner, utan faktiskt varit med om samma sak
och förstår.

Känns också skönt att höra att det man känner,
faktiskt är normalt.
Trots att en del saker känns långt ifrån normala.

Men imorgon, är det dags igen.
Åter ska man dunkas ner i skoskaften, trots att jag känner
att jag inte hunnit komma tillbaka helt från förra vändan.

Visst mår jag bra,
jag mår ärligt talat fantastiskt,
men orken finns inte och hjärnan tycks konstant upptagen med
att få det mest basala att fungera.
Är inte läge kort sagt för några avancerade uppgifter och
absolut inte flera saker samtidigt.

Men det ska gå den här gången också,
jag överlevde den första behandlingen, även om jag många gånger kände mig
mer död än levande.

Har bunkrat upp med nudlar, cola, soppa och skorpor.
Och jag kan inte annat än att hoppas att det som gick ner förra vändan
håller sig kvar i magen även denna gång.

Imorgon kommer barnen att följa mig ner till Umeå,
känns fantastiskt att få ha dom nära och
viktigt för mig att de får se vad det är jag faktiskt gör när jag
är där nere.

Imorgon är en annan dag och
om en vecka från och med imorgon,
så vet jag att livet återvänder igen.

Fram till dess ska jag vila, sova och ta hand om mig själv
och må bra i närheten av dom som jag älskar.

Försöker som senast att uppdatera bloggen,
men en dag i taget, så jag lovar inget.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ska samla på energi

Idag ska jag göra det som faller mig in,
blir definitivt att måla lite.
Kanske tvätta om andan faller på,
kanske också ligga i soffan, pilla naveln
och bara dega.

Blir också att luncha med en fantastiskt
stark kvinna, som gjort samma resa som jag.
Känns värdefullt att ha den möjligheten.

Idag samlar jag energi,
kraft och mod.
Laddar batterierna inför de kommande dagarna,
peppar mig själv.

När jag tänker tillbaka på förra behandlingen,
så minns jag visserligen hur vidrigt det var,
men den sköna känslan jag haft sista dagarna,
när jag mått bra,
slår den vidrigheten, men hästlängder.

Efter imorgon kvarstår fyra behandlingar.
Fyra stycken, en piss i havet.
Det är ju ingenting.

Idag är jag stark, imorgon,
imorgon kommer jag att bli svag igen,
men nu vet jag att det går över.
Jag vet att det finns en väg ut
och det får det att kännas så mycket lättare.

Tack för övrigt till alla goa människor,
som stöttade mig igår, här och på Facebook.

Ni är ovärderliga!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vill inte, vill inte, VILL INTE!!

Hände ibland när ungarna var mindre att de på morgonkvisten satte sig på tvären.
Ibland handlade det om stövlar, mössor eller kanske ville de inte fara på förskolan överhuvudtaget.

VILL INTE!!

Kampen var stenhård och kändes oändlig, tårar, skrik och sparkande ben som inte ville på med dom stickiga strumporna.

Nu är det min tur...
Har lust att lägga mig ner på golvet, skrika, slå med armarna och protestera.

Jag VILL INTE!!!

På onsdag ska mannen få bära mig gråtande ut i bilen, jag ska nagla mig fast i dörrkarmen, jag ska slåss för mitt liv...

Nä just det, slåss för mitt liv, det är ju det jag gör redan, det är ju därför jag MÅSTE åka ner till Umeå.

Men, jag VILL INTE!!

Jag mår ju så bra nu, visst så känner man att man inte är sig riktigt lik, koncentrationen är inte på topp, har svårt att få ihop saker, läser recept tio gånger innan jag fattar hur jag ska göra.

Känner mig korkad och det har jag faktiskt inte känt mig förut.

Så jag vill inte fara, men jag vet att jag måste.

Hoppas få må lite bättre denna gång, men förväntar mig det värsta.
Förbereder barnen på att ta sig till och från skolan själva, förbereder dom på att jag kommer att bli liggandes igen. Dom förstår, men dom tycker det är orättvist.

Det ÄR orättvist, fan vad livet är orättvist.

Jag vill inte, men jag vet att jag måste, därför kommer jag att åka ner på onsdag, bita i hop och ta mig igenom FEC nr2.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite delade känslor

Varit en far och fläng dag idag.

Besökt jobbet och alla fantastiska människor där, kramats, pratat och känt värmen.
Känns både roligt och viktigt att hålla sig uppdaterad om läget på jobbet,
även om det dröjer ett tag till innan jag ska jobba igen.

Sen hem, invänta man och barn och sen iväg för att fira med mat på O´Learys att vi tagit oss igenom den
första behandlingen.
Känns viktigt att markera varje steg som vi kommer närmare slutet på eländet.

Mitt under middagen inser jag att senast vi var där och åt, var dagen innan jag fick diagnosen.
Fan!
Kändes lite vemodigt, sorgset, samtidigt som maten som alltid var god och sällskapet det bästa.

Finns nog en risk att den känslan kommer att dyka upp om vi äter där fler gånger i framtiden, men det är som det är, jag kan inte backa bandet... Tyvärr...

Sen åkte vi till älskade mor och far på en kopp kaffe och lite kramande, alltid skönt att komma "hem" en stund. Landa lite.

Men nu är jag trött, blir att snegla lite på hockeyn, reflektera över dagen och längta till morgondagen då jag välkomnar helgen och kvalitetstid med familjen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får jag be om er hjälp?

Sitter och vrider på canvasen och funderar, vilket håll jag ska vända den?

Känslan jag vill ha är att jag kommer ut från djupet... men ju mer jag stirrar, desto svårare blir det. 

Misstänker att känslan är individuell och beroende på var man fokuserar blicken, men jag vill så gärna bestämma mig innan jag fortsätter.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Skiner idag

Från att "Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv" till
"Fy fan vad jag älskar att leva!"

Idag ska jag gå runt med ett fånigt leende och bara må fantastiskt.
Jag ska sjunga högt och vissla.
Jag ska dansa.
Och det känns som att inget kan stoppa mig.

Idag mår jag toppen och jag kan inte med ord beskriva hur underbart det känns.

Har tagit mig upp från den djupaste avgrunden och överlevt, även om det vissa dagar
sista veckan har känts helt och hållet hopplöst.

Känner mig stark, modig och lyckligt lottad över att få finnas.

Snälla vänner, ta vara på varje dag av livet och njut av ögonblicken,
lev nu för fan!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Gråter innan 06:30

Väcker mannen och gråter, under natten har jag fått ett meddelande från en stark kvinna som gjort samma resa som jag gör just nu.
Jag gråter när jag läser det hon skriver, hur hon sätter ord på det jag känner och om hur vidrigt det är att vara så här slut.
Gör ont att någon annan ska ha behövt må såhär, gläds över att jag vet att jag kommer att bli starkare igen.

Jag är inte ensam, jag vet.
Jag får aldrig ge upp, jag vet.
Man kan ta sig igenom detta och jag måste.

Känner mig på något sätt, i alla fall för tillfället starkare.
Magen känns lugnare, huvudet inte lika tungt.
Men tröttheten finns kvar och tårarna finns hela tiden nära.

Men allt är okej, för det får vara såhär.

Läste någonstans att ju mer "nedgången" man blir efter behandlingarna, desto bättre biter dom.
Hoppas att så är fallet, för då har då mina eventuella tjurskalliga frilansande cancerceller verkligen fått vad dom förtjänar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Skräms av tanken

De dagar jag nu gått igenom, ska jag gå igenom igen... och igen...

Mår fortfarande inte bra, orken tar slut på nolltid och jag tillbringar dagarna till att "bryta ihop och komma igen"

Cancer är ett rent jävla helvete, skulle vilja vakna, inse att jag drömt alltihop.

Känner mig tom, låg, ledsen och riktigt jävla trasig.

Känner mig inte direkt som någon glädjespridande solstråle just nu, men det får ni ta, hemskt ledsen för det, men jag gör så gott jag kan och jag orkar inte bättre än såhär...

Dag 3 efter FEC

Sjösjuk, bakfull, hungrig och kanske lite "morning sickness"

Känslig för lukter, konsistenser, smaker, är det lätt eller svårt att tugga?
Är det lätt eller svårt att få ner i magen?

Sluppit kräkas, tack och lov, men igår var det nära när de två stortjejerna gjorde sjögång i sängen när jag låg och vilade, men det gick bra...

Konstigt att man ska behöva känna sig så sjuk, när man väl börjat få mediciner för att bli frisk.
Känns bakvänt.

Torr i munnen, ont i huvudet och trött.

Vandrar omkring med tunga steg, energilös, stirrar tomt ut i luften och så gråter jag.
Utan anledning, från ingenstans så kommer tårarna...

Jag är en vandrande vålnad, en spillra av mitt forna jag men det kommer att vända.

Tar en dag i taget och försöker hålla huvudet högt, försöker att vara stark,
fast jag känner mig väldigt lite och svag...