Hinner inte bort, innan jag längtar hem

Helgerna går allt för fort och innan jag vet ordet av,
så är jag tillbaka till Umeå igen.

Sköterskan på strålningen lät inte alls överraskad när jag sa
att jag egentligen inte alls ville åka ner hit idag.
Tydligen är jag inte ensam om att känna så...

Längtar redan hem, längtade hem innan jag for.
Vill vara med min man och mina barn, vill kramas och känna kärleken.

Blir fem långa dagar här nere den här veckan,
känns inte bra att jag redan dag ett tycker att det känns jobbigt.
Tur tiden går fort och gör den nu inte det
så får jag väl i värsta fall sätta mig på en buss och åka hem igen.

Fungerar bättre med maten nu, små, små tuggor är det som gäller
och "kladdig" mat, allt som är torrt eller kräver mycket tuggande går bort.
Men det är skönt att kunna få i sig lite mer än bara soppa i alla fall.
Hoppas det nu inte ska smälla till och bli värre, när jag lyckats hitta nått som funkar.

Fast nog känns det att man trots allt får i sig för lite, är som matt och orkeslös,
men det är övergående... även om sköterskan idag använde ordet "förhoppningsvis"
så väljer jag att tro att det är övergående.

Kommer att spendera första kvällen denna vecka i min ensamhet och tänker på dom där hemma,

känner att jag verkligen behöver det.

Strålning 18/25, röd och "stram" i huden men inte ont.
Den skumma knölen till höger i bild är min venport...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre