Vart börjar jag?

Skulle nog i ärlighetens namn vilja börja detta inlägg
med den längsta svordomsramsa som någonsin skådats,
men jag väljer att inte göra det.

I stället ska jag försöka fylla i vad som har hänt sedan i tisdags.

Natten mellan tisdag och onsdag spenderade jag på kirurgen 2,
med hjälp av lite morfin kunde jag somna trots smärtorna från dränaget,
Just innan fyra hade effekten klingat av och jag vaknade av det onda och
låg vaken resten av natten.

Efter en hel del dränering och en halv dag väntande så fick jag göra en ny lungröntgen
och jag hann inte mer än tillbaka på rummet
så kom de med en härlig bägare med kontrastvätska.
Sen bar det iväg på skiktröntgen.

Åsså väntan, hade blivit lovad på morgonen att få åka hem,
så den timme som gick mellan skiktröntgen och samtalet med Dr X kändes som en evighet.

Så var det dags, DrX visade bilderna av mina lungor,
fortfarande syntes det ganska mycket vätska och dränaget skulle behöva sitta kvar.
Lite motvilligt gick han med på att jag skulle kunna få åka hem,
men med tanke på vad som hände sen så fanns inga andra alternativ.

Efter en liten stunds samtalande om mina lungor, så kom käftsmällen.
Biopsin visade trots allt, att det fanns spår av MrC i mitt högra bröst.

Jag visste det, men samtidigt inte.
Kändes först inte greppbart, hur är det möjligt?
Nio veckor sedan jag gjorde en PET-Ct och inte ett spår av MrC syntes i bröstregionen.
Tårar, ångest, hopplöshet, ett steg framåt fem tillbaka...

Att få åka hem var det bästa som kunde hända men att behöva ge beskedet att MrC återigen
är tillbaka, var fruktansvärt jobbigt...

Som toppen på isberget, så ringde telefonen när vi just skulle till och äta.
Det var en läkare från mottagningen som ville att jag skulle komma tillbaka.
De hade sett en liten skugga på lungan, som mycket väl kunde vara en blodpropp,
de var inte säkra, men i förebyggande syfte så ville de att jag skulle ta en spruta med blodförtunnande.
Upp, spruta, hem...

Efter en hel del pratande, gråt och förtvivlan, så landade jag återigen i tryggheten.
För varje besked känns smällen hårdare, men på något sätt går det fortare att hitta tillbaka till lugnet.
Så efter en morfintablett, somnade jag lugnt, utan snurrande tankar, i min egen säng
och vaknade återigen av smärtorna just innan fyra på morgonen.

Vid lunch åkte jag upp på lasarettet igen.
Dränaget sattes igång och DrX hälsade på en stund.
Han berättade att skiktröntgen såg bra ut, det som syntes var körtlarna på halsen,
men dom visste jag ju om och dom är ju strålade och förhoppningsvis döda.
Inget syntes i bröstet, så en mammografi kommer att göras, för att se vad dom hittar där inne.

Han informerade också om att jag får påbörja en ny kur cellgifter imorgon.
Blir i tablettform och jag sköter det själv hemma, två+två veckor med en vecka uppehåll där emellan.
Sen utvärdering och ny röntgen efter det.

Kommer också att få fortsätta med de blodförtunnande sprutorna ett tag, oklart ännu hur länge.

Efter DrX dök en läkare från IVA upp, han tittade på dränaget och sög ut 1,5 liter vätska,
så totalt 3,5 liter ungefär.
Han la också en bedövning rund dränaget så att det ska göra lite mindre ont för mig.
Dränaget ska sitta till imorgon, under förutsättning att de nu får ut all vätska.
Är ju bara att hoppas...

Sen efter en stunds väntan, fick jag åka hem igen...

Så det har varit några tuffa dagar, men jag mår under omständigheterna bra.
Trött och naturligtvis ledsen, men ändå fortfarande övertygad om att jag klarar det här
och jag kommer aldrig, aldrig att ge upp.

Imorgon ska jag infinna mig på mottagningen, få dränaget kollat och förhoppningsvis borttaget
och sen blir det genomgång av de nya cellgifterna.

Livet suger lite just nu, men det går vidare, en dag i taget...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre