Lägger skiten bakom och ler mot allt nytt

Snart är 2012 över.
Aldrig någonsin har jag längtat så mkt efter att få ringa ut det gamla året.

Så mkt har gått fel under 2012, inte bara för mig.

Sjukdommar, död och elände från start till mål, 2013 kan väl omöjligt bli värre?

2013 ska bli mitt år och även ditt år.
Vårt år.
En chans att börja om på riktigt den här gången.

2012 har lärt mig mkt om mig själv.
Jag vet nu att man inte kan ta livet för givet, jag har lärt mig att allt det där som aldrig skulle hända mig, faktiskt kan hända.

2012, på yta och djup ett skitår men tittar jag på hur jag tvingats växa som människa, se mer på mig själv och lärt mig förstå hur skört livet är så var 2012 nog trots allt inte helt bortkastat.

2013 blir ett år med tillfrisknande, reflektion och beslutstaganden.
En nystart, ett år där jag får möjligheten att börja om, bygga upp mig själv från grunden med hjälp av mina nya kunskaper.

2013 är det dags att välja väg, hitta vad som är viktigast för mig, prioritera livet och kärleken.

Välkomnar 2013 och något säger mig att det kommer att bli ett fantastiskt år, för dig och för mig.

Möt varje dag med ett leende, dra lärdom av varje motgång, se på dig själv, prioritera det som ligger dig varmast om hjärtat och lev nu!

Ett riktigt gott nytt och lyckligt år önskar jag just dig!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Taxotere dag två

Ont i kroppen, trött, sover dåligt.
Lycklig.
Magen orolig.
Ligger i soffan och stirrar.
Mår bra men samtidigt inte.

Kluven.

Vet inte riktigt hur jag mår.
Känns som att jag skulle kunna ligga här hela dagen samtidigt känner jag att det finns någon form av energi som måste få släppas ut.

Hungrig men inte sugen på något,
allt tycks smaka så mkt mer än vanligt.
Och allt har en skum bismak.
Ont i munnen, sprukna läppar.
Sugen på vatten men vatten smakar nog värst av allt.

Känner att jag gnäller idag men just nu är det såhär det är.
Kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår och vad det är jag känner.

Ligger kvar i soffan en stund till och försöker bestämma vart den här dagen ska leda mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dag ett efter Taxotere

När man inte vet vad man ska förvänta sig så är varje fenomen en överraskning.
Visst, jag har fått tips, jag har lyssnat på mina BC-vänner hur de upplevt taxen.
Jag har försökt förstå, men man kan aldrig jämföra.

Så här långt måste jag säga, att jag mår mycket bättre än jag gjorde av Fecen.

Känner mig närvarande, men bortkopplad.
Trött, men kan inte sova, gissar att det är kortisonets fel.
Munnen är konstant torr.
Magen orolig, men inte illamående.
Och jag har en värk i kroppen, som känns som att den ligger på ytan,
det liksom drar i skinnet på fingrar, armar och ben.
Som om huden vore för liten.

Men jag har orkat hålla mig på benen stora delar av dagen
och det känns som en enorm skillnad.

Har haft familjen hemma hela dagen,
mysigt, men samtidigt så tillåter jag mig inte riktigt att vila.

Ni vet, det där berömda samvetet.
Vet att jag måste överlåta en del till andra,
men det är inte riktigt min grej.
Så mycket har dom minsann fått hjälpa till med
men annat har jag, med god hjälp av en hel del pausande
klarat av själv.

Såhär långt, så gillar jag Taxoteren betydligt mer än Fecen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Cellgiftshjärna och lycka

Hemma igen,
finns inget bättre än att komma hem,
landa, för att börja återvända.

Behandlingen gick bra,
la familia var med mig hela tiden,
myste framför film och ritade fula gubbar.
Så skönt att ha dom nära då jag var
extra nervös den här gången, i och med nytt läkemedel.

Värsta var nog de iskalla vantarna och sockorna jag fick bära
under behandlingen.
Vet inte vad jag ska jämföra det med, men ungefär som att ha händer
och fötter i is.
Efter en halvtimme eller så började de kännas rätt behagliga,
då är syster B vänlig nog att byta ut dom.

SMÄRTA!

Men det var uthärdligt och tack och lov kom värmen rätt
snabbt tillbaka när jag väl fått ta av mig dom.

Läger just nu, är mosigt.
Hjärnan börjar sakta men säkert varva ner och bytas ut mot bomull, igen.
Mest "spännande" är väl egentligen att se hur jag mår imorgon.
Har lyssnat på mina BC-vänner som vandrat samma väg,
konstaterat, att Taxen är bättre än Fecen, men långt ifrån en
dans på rosor.

Däremot kan jag nog konstatera att alla upplevt biverkningarna väldigt olika.

Så jag väntar och hoppas slippa biverkningarna,
fast så jävla tur lär jag väl inte ha.

I övrigt känner jag mig lite trött, men också väldigt avslappnad och lycklig.
Och mer begär jag faktiskt inte.

Tillägg: Om du undrar vad vantarna och sockorna är till för, så är det för att undvika nagelbortfall.
Så kort sagt, hellre kalla fötter och händer en stund, än inga naglar...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men yes så jävla bra!

Återigen får man vara sådär sjukt lycklig,
över något man egentligen inte vill...

När jag kom in till doktor Z idag,
såg jag direkt att turen var på min sida.
Min rosa VIP-biljett till dagvården låg och väntade på mig.

Lycka är att få ta sig vidare med behandlingen...

Tack för alla hållna tummar,
både här och på Facebook.
Det hjälpte den här gången!

Så ikväll blir det hotellmys
och imorgon väntar kur ett av Taxotere.

Fick för övrigt  penicillin utskrivet för att ta för att undvika
infektion i dumtummen,
Blir nog bra det,
det säkra före det osäkra.

Bävar nu för kvällens dos av Betapred (kortison)
16 härliga tabletter ska jag ner med,
tycker att 8 smakar illa nog.
Men det är för en god sak och
klarar jag det här, klarar jag allt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Pirrigt och oroligt.

Får plötsligt ont i magen,
så där nervöst ont i magen.
Pirrigt och oroligt.

Torsdag i morgon.

Vi packar väskan, hoppas försiktigt att få stanna i Umeå,
ställer in oss på att åka hem.

Förra veckan var magkänslan bra,
vågade tro att det skulle bli av,
magkänslan var fel.
Nu är magkänslan inge vidare,
hur ska jag tolka det?

Är nog kanske mest orolig hur barnen ska ta det
om vi får vända hemåt igen.

Tar en dag och en sak i taget,
vågar nog inte hoppas,
men önskar att det blir behandling i veckan.

Uppdaterar er imorgon,
håll en tumme att uppdateringen kommer från hotellrummet...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag överlevde julen...

Visserligen var jag extremt trött innan vi väl satt i bilen på vägen hem,
men lugnet fanns där hela tiden och när barnen sjöng julsånger i baksätet
kunde jag inte låta bli att skråla med.

Barnen nöjda, alla nöjda och inte minst så var jag nöjd med dagen.

Har myst i min nya flanellpyjamas sedan vi kom hem igår och
då dagens planer sprack räknar jag med att fortsätta att göra det.

På torsdag väntar en roadtrip till Umeå,
men trots att torsdagen snart är här, så känns den just nu så långt borta.

Kokar kaffe, lyssnar på barnen som spelar spel och en väldigt sen frukost ska
snart serveras.

Är det såhär julen ska kännas?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dan före dopparedan

Försöker komma ihåg när det började,
när det var jag tappade bort känslan för julen.
Kan inte minnas,
kan inte sätta fingret på om det var något särskilt som inträffade.

År efter år försöker jag,
julklapparna stresshandlas, sju sorters kakor ska bakas, julgodiset kokas,
huset ska pyntas och hållas rent och stämningsfullt.
Jag spelar julmusiken och gör mitt bästa för att förstå.

Stressar, jagar upp mig, oroar mig in i det sista om klapparna
jag köpt uppfyller förväntningarna.

På julaftonen händer det något.
Jag kokar av känslor och allt det här jag nu stressat inför
måste nu bli så bra som möjligt, för alla andra.

Men den där känslan, julkänslan,
den infinner sig inte och det har den inte gjort sen långt
innan barnen föddes.

Bästa stunden för mig på julen, är när allt är över.
När lugnet har lagt sig, när maten är bortplockad,
paketen öppnade och jag landat i soffan och kan andas igen.
Då har jag kunnat skymta en känsla för julen...

Och jag är nog inte ensam, det kan jag inte tänka mig...

Men i år har det hänt något, ett lugn har infunnit sig.
Jag har gjort det som känts viktigast.
Jag har gjort det i den takt som jag har orkat.
Jag har lyssnat på mig själv.
Jag har, som en klok herre sa, skapat mina egna traditioner.

De kakorna jag aldrig bakade, har ingen än så länge saknat.
Ingen klagade över att få baka pepparkakor från köpt deg.
Och att skinkan inte grilljerades förens igår kväll, har ingen tagit skada av.
Julklapparna har handlats på magkänsla.
Och plötsligt har nog allt fallit på plats.

Ingen oro inför de kommande dagarna, för jag ska få vara nära de jag älskar.
Ingen oro inför att julklapparna ska bli fel, för jag vet att oavsett, blir alla nöjda.
Ingen oro.

Vi säger hela tiden, att julen handlar om att få vara varandra nära.
Julen handlar om kärlek och att få dela sin glädje med andra.
Varför kan vi inte bara leva utefter det?

Låta julen bli det den blir, släppa kraven vi har på oss själva,
för då blir julen också bra för dom vi har närmast.

I år, i år har jag lyssnat på julmusiken och tagit den till mig.
Den har till och med fått mig att gråta.

I år tillåter jag mig själv för första gången på väldigt länge, att känna julen...

En riktigt god och kärleksfull jul önskar jag till er alla!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite kul i alla fall

Fick för övrigt hem en kopia av min "Flower Power" tavla igår. 

Väldigt nöjd med resultatet, vilket innebär att jag bara ska undersöka kostnader och lite praktiska detaljer. Sen kanske jag kan rulla igång med min idé om en insamling till Cancerfonden.

Men det får nog vänta tills efter jul/nyår...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det snurrar

Ringde vårdcentralen idag.
Nya bud: Låt allt sitta kvar på tummen så länge det bara går.

Vore det inte mycket enklare för oss patienter om vi fick samma info oberoende av vem vi pratar med?

Men hennes resonemang om att det hinner läka under osv. kändes rimligt,
så jag låter plast och bandage sitta.

En annan sak som i nuläget däremot oroar mig lite mer,
är att jag fått en öm fläck mitt fram på brösten, som i ena änden av operationsärret.
Vet inte om det kommer från ärret eller om det är nått jag gjort.
Men kan naturligtvis inte låta bli att känna om det känns knöligt.

Och knöligt är det, hela ärret är knöligt, fast det har det ju varit hela tiden...

Behöver förmodligen inte oroa mig, har kanske sträckt mig på nått sätt
eller så är det helt enkelt bara ärret som stramar.

Men kan inte stoppa tankarna från att snurra.
När jag från första början hittade min knöl i bröstet så var den ju öm.
Fast det här känns i och för sig lite annars...

Vet inte vad jag ska tro men försöker intala mig själv att jag kan avvakta.
Jag ska ju hur som helst ner till Umeå till veckan,
är det då fortfarande ingen skillnad så kan jag ta upp det då.

Känner att det går inte så bra för mig att koppla bort cancerskiten när det hela tiden
dyker upp nya gropar i vägen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sista-minuten-klappar

Lycka är att vara klar med alla julklappar
eller nästan klar i alla fall.
Tre paket fattas och två är ännu inte inslagna.

Snart i mål!!

Morgondagen får vigas åt att införskaffa det sista,
sen ska barnen köpa åt varandra också.
Brukar bli ett par kaotiska timmar på Barnens Hus då ungarna
turas om att sitta i bilen medan jag springer omkring där inne med den
tredje som alltid har beslutsångest och mest hittar saker som i sista minuten
ska läggas till på önskelistan...

Åh vad jag längtar!

Men det brukar alltid gå bra och alla överlever för att sedan göra om samma sak ett år senare.
Ska väl vara glad så länge de fortfarande lyckas hitta saker på Barnens Hus,
värre blir det den dagen då man ska springa med dom runt alla butikerna på stan.

Förutom shopping ska jag imorgon ringa vårdcentralen igen.
Har haft blåsan under skydd nu sedan i måndags och jag vet inte,
tycker inte att det verkar hända något magiskt med den.
Sköterskan sa att jag kunde ta bort alla förbanden efter några dagar,
men jag kände mig inte sugen på att gå omkring med den oskyddad då den lär spricka.

Ringer nog och frågar hur dom tänkte, för hon pratade om att de skulle kunna hjälpa mig
att ta bort skinnet och lägga om det igen, men jag vet inte om hon menade efter det att
kroppen tagit hand om vätskan.

Måste bli bättre på att ställa alla dessa frågor som dyker upp i huvudet så slipper jag gå
och fundera senare...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Packar upp väskan igen...

Värdena helt oförändrade från igår.
Rycker på axlarna, vem kunde ha anat?

Ny tid den 27/12, då åker jag ner för provtagning, läkarbesök i Umeå
och ev. behandling dagen efter.
Bestämmer mig för att kolla upp vad det kostar för familjen på patienthotellet
och helt enkelt göra en "mysig minisemester" av det.

Nåja, livet går vidare, en dag i taget.
Nu kan jag i alla fall koppla bort det här för en stund och
förhoppningsvis njuta av julen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Provdag nummer två

Packar väskan och förbereder mig mentalt för att tillbringa natten på patienthotellet.
Fortfarande skeptisk över att det ska ha skett nått mirakel sedan igår,
men vad vet man.
Har ingen aning om hur snabbt det kan svänga, bara att vänta.

Funderar om jag kanske måste fråga när de ringer om det är nån fara att behandla
när jag har en så tjusig brännskada.
Var en sköterska nämligen som verkade lite skeptisk...
Tycker ju att så länge man håller det rent och skyddat och att blåsan inte spricker.

Men fråga måste jag, så jag inte nu (mot all förmodan) åker ner och får vända igen.

Alltid är det nått känns det som,
men om jag gör bort alla livets prövningar på en och samma gång
så kanske jag kan leva lycklig i resten av mitt liv sen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Orkar inte ens bli ledsen längre

Fick snabbt svar från Onkologen idag,
tyvärr var det inget positiv besked jag fick.

De vita blodkropparna hade sjunkit från 3,7 till 1,7 sedan förra veckan
och ingen fattar vad som händer.
Möjligtvis var det Neulastan som hållit i sig länge och höll värdena uppe förra veckan,
för mina "normala värden" borde inte kunna bli så här låga.

Blir inte klok på det här,
orkar inte ens bli ledsen längre, blir bara förbannad.
Jag vill ju göra bort skiten nån gång.

Kommer att åka upp på lasarettet imorgon för att ta nya prover,
får svar under dagen och om det svängt uppåt så
kommer jag att åka ner till Umeå imorgon eftermiddag.
Stannar sedan i Umeå för behandling på torsdag.

Att det från idag till imorgon ska ha svängt så mycket
är jag ärligt talat väldigt skeptisk till,
men man vet ju aldrig.

Hoppas kan man ju alltid,
även om det inte hjälpt mig så mycket på min resa än så länge...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men då var det tisdag igen

Gissa vad jag har gjort idag?

Ja, precis, det är ju tisdag och tisdag innebär provtagning.
Och det är nu det gäller, är alla värden ok,
så drar jag till Umeå imorgon på morgonen.

Hoppas så innerligt att allt ska se bra ut så jag för en gångs skull
inte behöver stå och stampa flera veckor i onödan.

Känner mig positiv, magkänslan är bra,
det känns som att det blir av imorgon.

Samtidigt är jag in i helvetes jävla skitnervös,
orolig, men samtidigt nyfiken över hur jag ska uppleva Taxoteren.

Rätt så blandade känslor kort sagt, men jag överlevde Fec:en,
då ska jag väl överleva det här också.

Hoppas dom hör av sig fort till mig idag, så jag får veta om jag får åka eller inte.
Man kan ju tycka vid det här laget att jag ska vara van att vänta,
att jag ska ha lärt mig att vänta.
Men det är fortfarande lika jobbigt och hur mycket jag än försöker koppla bort
så snurrar tankarna runt i skallen på mig.

Snabbt och positivt svar vill jag ha, imorgon vill jag ta nästa steg i behandlingen!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Senaste peruken

Den är betydligt rödare i verkligheten. Lite skeptisk än så länge men  bara fått positiv feedback,
så jag hoppas att jag ska vänja mig...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

O-aj-aj-aj...

Dom ville inte stick hål på blåsan på grund av infektionsrisken. 

Däremot fick jag en "extrahud", kompresser, bandage och en stödstrumpa. 

Fick även order om att undvika stötar och kokande vatten.

Skulle låta bandaget sitta ett par dagar, men överväger 

att låta dom titta på det när/om jag åker till Umeå på onsdag.

Vilken tur att jag både bakat och tillverkat godis klart för den här julen,

känner att med min tur sista veckan bör jag undvika allt som med lite klantighet kan bli farligt...

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Otur eller klumpigt?

Sista veckan har inte varit min vecka.

Började med att jag fick en blodblåsa när jag gjorde lakritskola,
klämde mig mellan kolan och plåten när jag bröt kolan i bitar.

Sen lyckades jag att droppa knäck på fingret, blev en läbbig blåsa som naturligtvis
gick sönder och har nu blivit till ett ont sår.

Sen har jag vid något annat tillfälle lyckats bränna mig på ena knogen, misstänker att det
var vid pepparkaksbaken, för ugnen bränner jag mig alltid i...

Men igår var värst, kokade spagetti i godan ro och skulle lyfta locket på pastapannan av någon anledning.
Då jag alltid har locket lite på glänt, så hade det kommit vatten på locket,
det vattnet hällde jag över tummen.

SMÄRTA!

Kalla det otur eller klumpigt, vilket du vill, men ont som fasen gjorde det och nu har jag en
blåsa på 4x2x1 cm. ungefär.

De tidigare småsåren har jag inte brytt mig om, men igår slogs jag av tanken att jag ska göra en behandling på onsdag.
Om blåsan spricker eller att jag slår i den eller vad som helst som gör att det blir ett öppen sår, så finns det stor risk att det blir en infektion när jag väl gjort behandlingen.

Hade jag inte genomgått en cellgiftsbehandling, hade jag förmodligen punkterat den, satt ett plåster och hoppats att det skulle gå vägen.
Nu ringer jag istället hälsocentralen och känner mig nojjig och superfånig.

Men jag antar att det är det bästa att göra, får väl se vad dom säger och vad dom tycker att jag ska göra.
Jag klandrar dom inte om dom tycker det var klantigt och onödigt, för jag är beredd att hålla med.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Allt blir cancer

Jag och mannen ska gå ut och äta i kväll och gå på bio.
Supermysigt och välbehövligt.

Tanken slår mig att det var väldigt länge sen sist.
Konstaterar att det var ganska precis sex månader sedan.

Vi var på stadsfesten...

Det var dagen innan jag hittade knölen.

Hur kan det komma sig att hur jag än vrider och vänder på saker,
hur jag än försöker hitta positiva saker att ta tag i,
så blir det till slut cancer?

Tänker för mycket, söker jag kanske bristerna?
Jag vet inte, men just nu känner jag en stor sorg inför alla dessa datum som
det sista halvåret kopplas ihop med skitcancern.

2013 däremot, 2013 kommer att kunna fyllas med flertalet positiva datum.
Dagen jag får sista cellgiftsbehandlingen, dagen jag gör sista strålningen, dagen jag får en "OK"-stämpel i pannan och kan lägga cancern bakom mig,

FÖR ALLTID!

Ikväll ska jag försöka slappna av och koppla bort.
Njuta av egentid med mannen och glömma för en stund att på onsdag är det dags att bli
nedslagen i skorna igen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ny peruk

Angående gårdagens inlägg om peruker blev jag inspirerad av min vän A, köpte den här på Tradera nu på morgonen. 

Brukade färga håret rött förut, innan de gråa stråna tog över och det blev hopplöst att färga.

Däremot har jag aldrig provat rött i kombination med lugg. 

Bild kommer när den dykt upp, håller tummarna för att det blir innan jul..

Uppdatering: Tog en timme från betalning  tills det jag fick mejl om att den var skickad. Trevligt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Frågorna jag inte ställer

Tänkt och grubblat ganska mycket på sista tiden och här kommer en lista på
saker jag funderar över, men inte frågar då jag vet inte om jag vill höra svaren...

• Hur ser prognoserna ut för trippelnegativ bröstcancer?
• Hur stor är risken för återfall?
• Blir risken för återfall mindre med åren?
• Hade det sett annars ut om jag hittat knölen tidigare?
• Hur länge kan jag ha burit på skiten?
• Kunde jag gjort något för att undvika?
• Kan jag göra något för att undvika återfall?
• Finns det någon ärftlighet?
• Behöver jag oroa mig för mina barn?
• Kommer jag att dö nu?

Jag vet att jag borde ställa frågorna, ta svaren för vad det är och gå vidare.
Sluta fundera helt enkelt, men jag är nog mest rädd att svaren jag får, ska ge mig ännu mer att fundera över...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så enkel med peruk... eller?

Aldrig någonsin har jag pillat så mycket med håret som jag gör numera.
Borstar, fixar, grejar donar, tar av och tar på.
Oftast slutar det med att jag drar på mig mössan.

Peruk i all ära men helt enkelt är det inte.

Vad som är problemet?

Problemet är att det känns viktigt att det inte skriker PERUK om peruken.
Och eftersom jag själv vet att det är en peruk, hur länge jag än håller på,
så känns det som att alla kommer att tänka på att jag har en peruk.

De som känner mig, vet att jag har cancer, de vet att jag saknar hår,
de vet att om jag plötsligt dyker upp med hår, så är det en peruk.
Så för den delen spelar det väl egentligen ingen roll...?

Det är alla dom andra, dom som inte känner mig, de som inte vet att jag har cancer.
Det är dom som jag tror tänker på att det är en peruk.
Fast varför skulle dom göra det?

Känner mig tryggare i mössan än i peruken,
behöver inte fundera om håret sitter som det ska
eller om en plötsligt vindpust ska göra så att min "hemlighet" avslöjas.

Urfånigt, jag vet, men jag kan inte släppa tanken på hur jag skulle
reagera om jag offentligt helt plötsligt skulle bli hårlös.

Granskar fram, bak och sidor 100 ggr innan jag känner mig klar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ser lovande ut

Kände ett starkt behov av att ringa Onkologen idag,
så fruktansvärt nyfiken på hur provtagningen gick igår.

- Allt ser bra ut.
- Va! (märkbart förvånad) Även dom vita?
- Ja, 3,7 låg dom på.

Ja men YES!!

Det här innebär ju då att om det värdet sjunkit till nästa vecka,
så har det inget med behandlingen att göra, utan då är det mina egna jävla skitvärden...

Hoppas hur som helst att det fortsätter att se bra ut,
skulle vara skönt att få göra kommande behandlingar i den takt det är planerat.
Ser visserligen inte fram emot Taxoteren.
Även om alla jag pratat med som fått den upplevt den bättre än Fec:en,
så är jag lite orolig hur jag kommer att reagera på den.

Alltid spännande och lite nervöst inför nya steg i behandlingen,
men det kommer att gå bra, det finns inga andra alternativ...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Boob-in-box

Så var det tisdag igen,
tisdagar för mig innebär numera provtagning.

Kändes däremot tveksamt om jag skulle lyckas
ta mig upp på lasarettet i morse då jag har en höft som tar död på mig.

Låter som en gammal tant, men vinterhalvåret är ett rent helvete värkmässigt
och när det växlar mkt i temperatur, blir det då ännu värre.
Som sagt, tantvarning.

Men jag tog mig dit och som vanligt är det klart på ett ögonblick,
blir spännande att höra vad som hänt med värdena sen förra veckan.

Efter provtagningen gick jag upp på kirurgmottagningen.
De ringde igår, för att  mitt nya bröst har kommit.
Kunde hämta det i receptionen.

Bisarrt... Inte varje dag man bär hem sitt bröst i en påse.

Hade väl aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle bli så här.
Att jag skulle behöva en bröstprotes.

Skitcancer!

Men jag är glad att alternativet finns tills det nån gång i framtiden är dags för rekonstruktion...

Boob-in-box

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Har en ide' om att hjälpa

Skulle vilja kunna bidra på något sätt,
hjälpa till...
Dra mitt strå till stacken...

Funderar på att starta igång en insamling via Cancerfonden.
Funderar på att låta trycka upp mina tavlor på canvas för försäljning och sen ge en del av summan till insamlingen.

Funderar om jag skulle orka dra igång ett sånt projekt nu och om det skulle ge något.

Förbryllad, fundersam, motiverad och trött.

Funderar på hur jag ska göra...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det här med sömn...

Det här går inte.

Mardrömmar i natt igen, inte riktigt lika otäcka som igår natt men tillräckligt för att väcka upp mig.

Har jag plötsligt fått en vildare fantasi eller har det med behandlngarna att göra? Någon som känner igen sig?

Ska jag inte få sova ordentligt kan jag lika gärna vara vaken...

Misstänker själv att det har med mitt totalt uppskruvade sinnelag att göra.
Tankar, funderingar, ide'er, virrvarr, kaos hela tiden. Kantat av ett, hysteriskt nykärsliknande lyckorus som mer eller mindre hållit i sig sedan i fredags.

(Några mindre humörexplosioner har inträffat, men har gått över fort)

Nu vill jag absolut inte att den positiva grundkänslan ska försvinna, men den tillsammans med en förvirrad Duracell-hjärna gör kroppen stressad och jag misstänker att det är där mardrömmarna gör entre'.

Fast jag vet inte, som vanligt, men vad det än beror på är situationen just nu påfrestande och i längden helt ohållbar.

Spelar ingen roll hur glad och sprallig jag känner mig, när jag samtidigt är så trött att jag bara vill gråta...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Mardrömmar

Varit en skitnatt!
Hade jättesvårt att koppla ner hjärnan efter gårdagen,
sista gången jag kollade på klockan så hade hon hunnit bli tre.

Måste hitta mig en tystlåten natthobby.

Sen, förmodligen på grund av allt snurrande i skallen så kom mardrömmarna.
Aldrig haft så mkt mardrömmar som sedan jag började med cellgifterna.
Att vakna av att man skriker hjälp rakt ut och att pulsen är så hög att det låter
i huvudet som om nån bankar på dörren, kan inte vara hälsosamt.

Somnade om kring fyratiden, möttes åter av mardrömmar.
Vaknade klockan sex av larmhelvetet jag glömt stänga av.

Somnade om, och vaknade igen klockan nio, med en strålande idé
och ett lysande humör...

Märkligt hur det kan bli.

Är tröttare än tröttast, lycklig och sprallig och lite förvirrad just nu.

Idéen får jag återkomma till senare tror jag, när jag tänkt lite mer på saken.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Supercalifragilisticexpialidocious

Är en sån där fantastiskt överdrivet underbart härlig dag idag.
Vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Går omkring med ett fånigt leende och tycker att allt är toppen.

Magen kivas, Neulasta-värken är på topp, men idag, kunde jag inte bry mig mindre.

Älskar när jag får vakna på rätt sida, känner mig inspirerad och motiverad
och jag har tänkt njuta till max av härligheten.

Pysslar, dansar runt (läs: haltar omkring lite fånigt) och lyssnar på julmusik.
Tanken slog mig att jag kanske skulle städa lite,
men ÄNTLIGEN har jag lärt mig på riktigt. att bara för att det känns bra i själen,
så är jag ingen superhjälte.

Så jag känner lugnet i stället, gör det som känns trevligt och mår bra helt enkelt.

Måste för övrigt tillägga att jag igår bestämde mig för något,
en sak som jag aldrig trodde att jag tänkt genomföra.
Men på ett eller annat sätt, när jag är fri från cancern och alla skitbehandlingar,
då ska jag ta körkort...
Det är dags nu, det är så mkt som det är dags för nu....

Känslan är på topp!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det där med balansen...

Blev uppringd av en sköterska på Onkologen idag.
Hon ville väl mest bara kolla av hur jag mådde idag...

Jo vars hyffsat, bättre än igår blev svaret.
Hon tyckte med ett litet fniss, att det lät bra.

Vi pratade lite om de prover jag tog i tisdags
och hittade något som kan vara en liten bidragande orsak till måendet.

Salt/vätskebalansen var i underkant, så mer och mer och mer vätska blev jag ordinerad.
Synd bara att all vätska mer eller mindre smakar apa de första två veckorna efter cellgifterna.
Men det löser sig nog.

I övrigt så var blodvärdena inklusive de vita blodkropparna i taket,
vilket naturligtvis har att göra med Neulastan.
Men då vet vi då i alla fall att sprutan fungerar som den ska på mig...
Intressant å se bara hur mkt det hinner droppa innan nästa vecka,
då det trots allt alltid är lågt när det väl gäller....

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Magen är in och ut

Sovit bra i natt.
Känner mig därför mycket piggare än igår...

Men magen... magen gör mig tokig!

Visserligen passerar det rätt håll nu, men behöver knappt känna lukten av mat
så är det bara att springa på dass.

Skitkul läsning, jag vet, men det är sanningen...

"Neulasta-värken" har dessutom gett sig till känna ordentligt och jag vågar
inte proppa i mig värktabletter då magen förmodligen inte blir mindre upprörd av det.
Så magen spökar och kroppen spränger.

Men förutom det, så måste jag säga att det känns som att det kan bli en bra dag ändå.

Hur nu det går ihop...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vilken smärta

Ligger i soffan.
Gömmer mig under dubbla filtar
och fryser.

Trött, har knappt sovit sen igår.

Började gårdagen med en promenad på lasarettet för provtagning.
När jag kom hem kände jag mig pigg och tänkte att lite skottning har ingen dött av.

Under tiden jag skottade började jag få kramper i magen, skottade lite till.

Idiot!

När kroppen sa ifrån helt gick jag in och spenderade resten av dagen och natten,
frysandes, krampandes, kräkandes...
Kan inte minnas att jag någonsin haft så ont i magen.

Har gått bättre idag.
Fått i mig hyffsat med mat och fått behålla den.

Pratade med Umeå som tyckte det lät som biverkning från cyton.
Kunde avvakta hemma så länge jag inte börjar om och kräkas.

Så här ligger jag nu.
Zappar fram och tillbaka mellan all sköns märkliga program.
Längtar till kvällen och hoppas på en god natts sömn.


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sssscccchhhhh....

Stiger upp ur sängen, huset är tomt och helt tyst.
Legat och dragit mig eller rättare sagt gruvat mig.

Har en stramande, värkande känsla i kroppen,
spänner i skinnet, öm på huden.
Inte upplevt det här tidigare, känns obehagligt.

Lyckats få mig upp, trillat i mig lite piller,
förhoppningsvis ska en del av den stramande värken försvinna,
förhoppningsvis ska magen lugna ner sig.

Känner mig i olag ännu en dag.

Satt länge och lyssnade vid köksbordet,
kunde för en stund tro att världen stannat där ute.
Snön dämpar ljudet från bilarna och när inte ens kylskåpet
pratar med mig kändes det fruktansvärt tyst och tomt.

Känner mig slut, men samtidigt pigg.
Kroppen är tärd, hjärnan trött, men ändå finns en vilja att göra något.

Kluven, fruktansvärt kluven.

Skulle vilja ta en promenad, måste ta en promenad,
har en inbokad tid på lasarettet...
Den efterlängtade bröstutprovningen.

Kände mig inte alls upplagd för det idag...

Tyst, tomt, ensamt, stilla och väldigt lugnt.
Fryser gör jag också...
Söker mig nog tillbaka till sängen igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen advent

Mår lite halvskumt idag...
Vet inte om det har att göra med att väckarklockan ringde alldeles för tidigt i morse.

Har firat första advent med körsång i kyrkan och det ska jag säga, att den här familjen stiger
ogärna upp innan klockan 09:00 en söndag.
Men, ska flickorna vara i kyrkan för repetition 09:10, så är det bara att krypa ur sängen.

Så det kan vara det som ställer till det för mig,
känner mig i olag.
Skakig i kroppen, lite öm i halsen, tung i huvudet, orolig i magen.
Men samtidigt känner jag mig inte sjuk, mer ur balans.

Vill bara sova känns det som, är kanske också det som behövs.

Får bli en snabb tur på kulturverkstaden på Nordanå,
sen blir det soffläge för hela slanten.
Skyltsöndag skippar vi nog helt och hållet,
vet inte när vi var där senast, för mkt folk för min smak och
ungarna har aldrig visat något större intresse.

Trött, tung i kroppen, lite gnällig känner jag mig...
Tagit Neulasta-sprutan i dag dessutom,
min fiende nummer ett, men kanske också bäste vän,
vill inte veta hur blodvärdena sett ut utan den...

Imorgon kommer värken, smygandes som ett brev på posten...
Grattis till mig, trevlig fortsatt advent till er alla...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sista Fec - dag två

Mår halvruttet idag.
Trots att jag trillat i mig alla piller, så känns det som att magen centrifugerar på max.

Känner mig dock inte trött, så har inte haft ro att sova som igår.

Sitter i stället och stirrar på barnens önskelistor, försöker hitta bra alternativ.
Internet är ju toppen på så sätt att det mesta går ju faktiskt att beställa,
för upplagd att springa runt på stan, det är jag då absolut inte.

Vill bara att den här julen ska bli en så vanlig jul som det bara är möjligt,
men med en behandling, förhoppningsvis den 19/12, får vi väl se hur normalt det nu kan bli.

Försöker att inte fundera så mkt på det.
Jag vet ju inte hur jag kommer att reagera på  kommande behandlingar
och blir det nu som det blivit hittills, så är det minst en vecka extra innan det blir nån
behandling över huvudtaget.

Försöker ta en dag i taget, börjar med den här...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dag ett, sista FEC

Får en känsla av att det är värre den här gången än förra.
Resonerar med mig själv och det kan ju ha att göra med
att det är så länge sen sist.
Kanske har jag förträngt litegrann hur det kändes.

Kroppen har fått återställa sig fysiskt och blir nu plötsligt sänkt igen.

Kan vara så.

Tillbringat dagen med att sova, snegla på tv, lyssnat på film och sovit.
Känner mig nästan lite levande död.
Zombievarning på mig.

Men jag vet att de går över, ge mig några dagar så försvinner topparna av eländet
och jag orkar med och mer.

Det är så skönt att veta att det är sista gången jag ska må på just det här sättet.
Hur jag kommer att må av Taxoteren är det inte ens lönt att spekulera i,
men utgår jag i från vad jag hört och läst, så ska jag nog i alla fall må lite bättre.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fuck Off FEC

Umeå idag, resan startade ganska precis 07:00.
Hade sällskap av min underbara pappa och det kändes toppen.

Kändes igår kväll på ett sätt onödigt att åka,
samtidigt nyttigt och bra att få fram sina funderingar.

Träffade Dr Y, först pratade vi om hur jag mått och hur jag mår.
Vi pratade om gårdagens provresultat, vi pratade om svaret jag fått
att det inte skulle bli någon behandling.

Dr Y såg för en liten stund rätt så lurig ut.
Sen berättade han att han pratat med hematologen,
det de konstaterade då, var att det totala antalet via blodkroppar var lågt
MEN
den delen vita som bekämpar infektioner, var normal.

Så jag skulle få min behandling...

ÄNTLIGEN!!!

Sjukt härlig känsla infann sig och lugnet med den.

I  övrigt konstaterades att vi inte skulle sänka FEC:en ytterligare,
jag kommer att ta Neulastan som vanligt på dag fyra.
Jag kommer däremot att få kolla mina blodvärden en gång i veckan
så att de får hundra koll på vad det egentligen är som försegår.

Så idag mina vänner har jag fått min sista kur med FEC.
Och jag törs lova att jag har inga som helst planer på att pumpa i mig denna hallonsaft igen.

Det känns otroligt skönt att kunna lägga FEC:en bakom mig.
Jag är nu halvvägs genom cellgifterna och äntligen händer det något.

Ligger just nu i soffan, mår väl lite sisådär, men samtidigt så känns det så skönt att få göra det här idag.
Känner hur hjärnan varvar ner och det blir svårare och svårare att forma orden till meningar.

Mår piss, men ändå så himla bra...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Får lust att ge upp

Åker till Umeå imorgon, men som det ser ut blir det ingen behandling imorgon heller.
De vita blodkropparna har lyckats öka från 2,5 till 2,6 på en vecka.
Visst det är ju i alla fall en positiv trend, men vad är jag hjälpt av det?
Jourläkaren som ringde och meddelade provsvaren var även hon fundersam
till varför det tar så lång tid...

Blir arg, less, ledsen och frustrerad.
Och rädd...

Nånting i mig säger att det är lika bra att lägga ner skiten,
ge upp.
Nånting annat skriker åt mig att ställa mig upp och kämpa vidare,
ge upp är inget alternativ.

Lägger mig i soffan och gråter en stund,
samlar kraft och energi att ställa alla frågor jag bara kan imorgon.

Jag ska på ett eller annat sätt gå vinnande ur den här striden,
just nu verkar det dock inte vara med hjälp av cellgifterna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Tung natt

Bland de värsta saker jag vet, är att inte kunna sova...

Har haft perioder i mitt liv då det vissa nätter varit näst intill omöjligt
under långa perioder.

Sen jag blev sjuk så har det aldrig varit problem flera nätter i rad,
men när det väl händer, så är det fortfarande lika jobbigt om än det bara handlar om en natt.

Har haft en sån natt, i natt...

Känner det i kroppen när det är på gång,
huvudet är trött, ögonen flackar och jag vill sova
men i kroppen finns en rastlöshet och oro som inte ens går att beskriva.

Låg länge och stirrade på TV:n, planen var att försöka slappna av,
koppla bort och vänta tills jag helt enkelt nästan sov.
Så kom det där ögonblicket då jag kom på mig själv att jag inte tittade på TV:n längre,
att jag helt enkelt mer eller mindre sov, stängde av, vred mig i sängen och sen började
tankarna gå på högvarv.

Fan, att det inte ens ska gå lura sig själv,

Lyssnade på mannen som andades, började fundera hur jag hamnat här.
Här i, i det här huset, med denne underbara man och dessa fantastiska barn.

Började tänka på hur livet sett ut, första lägenheten, skafferiet fyllt av biffnudlar,
disk fulla bänken och dammråttor som mer eller mindre konstant försökte ta över.
Jag kom ihåg lyckan över att två skulle bli tre, chocken som kom när vi fick veta att två faktiskt skulle bli fyra.
Kom ihåg pannan med palt som blev kvar på bänken när vi åkte in på förlossningen, ler åt mannens
historia om hur vidrig den var att diska när han städade innan hemkomsten.

Kände känslan av beskedet att vi skulle bli fem, glädjen över att huset vi så gärna ville ha, blev vårt...
Mindes hur jag spillde cola över halva köket innan vi åkte in på förlossningen...

Minns mitt rum, hemma hos mamma och pappa, rummet med de prickiga tapeterna som jag ritade på.
Minns jordgubbslandet med kanske dom godaste jordgubbarna.
Kommer ihåg ärtrör och sandlådor, kiosken som bjöd på glass på skolavslutningen.

Började tänka på hur mina äldre systrar tog hål i mina öron när jag var liten, minns hur jag själv senare i livet stod på toaletten och tryckte hål både här och där...

Stirrade på klockan, försökte koppla bort det som snurrade i huvudet, men i tankarna var jag fast besluten att vandra mig igenom livet.

Det tog mig ganska precis en och en halv timme att ta mig till det jag tror är mitt första starka minne, kan tänka mig att jag var tre-fyra år, vi firade jul hemma hos mormor och morfar, jag minns ett pussel jag fick av min moster.

En och en halv timme tog det mig att gå igenom ett liv som varit i 34 år...

Det var då ångesten kom över hur fort det har gått, hur allt sprungit förbi mig.
Sen, som en brev på posten dök frågan upp, hur blir det med resten?

Kommer livet att fortsätta springa förbi mig och vad kan jag göra för att bromsa eller
i alla fall hinna med?

Knöt sig i magen.

Funderade en stund på att väcka mannen, kröp nära i stället, sökte trygghet.
Somnade till slut, vet inte när men när ena flickan kom inskuttande i sovrummet kändes det som att jag nyss somnat.
Den olustiga känslan i kroppen hade tack och lov avtagit men funderingarna kvarstår;
Kommer jag att hinna leva färdigt?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

På onsdag...

Så inser jag, att det är måndag igen...

Provtagning imorgon.
Kommer på att jag helt förträngt det de sista dagarna,
så pass att jag inte ens kontaktat vårdcentralen om en tid.

Vågar inte ringa dit idag, med tanke på det bemötande jag fått när jag ringt veckan innan,
vill inte ens veta hur det skulle låta om jag ringer EN dag innan...

"Framförhållning!!!" 

Cyklar upp på labb på lasarettet i stället, visst, jag får vänta lite längre där beroende på hur mkt folk det är,
men det är det värt.

Känner mig lite nervös inför onsdag, fast samtidigt lugn.
På nått sätt inbillar jag mig att nu har det gått så pass lång tid att är inte värdena bra,
så måste de trolla med knäna på nått sätt och behandla ändå....

Kan jag kräva att det ska behandla även om jag nu fortfarande ligger under 3.0?
Visst är det en risk, men så mkt under jag kan ju inte ligga nu så att det ska göra nån enorm skillnad?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sidan blir en grupp

Angående gårdagens inlägg om en sida på Facebook...

Har tänkt om och lagt upp en grupp istället Cancerbloggar .
Anledningen är enkel, i en grupp får alla lika mkt utrymme, på en sida så hamnar mina inlägg i loggen och andras hamnar under "inlägg av andra"
Bloggar du i ämnet cancer, som drabbad eller närstående eller är du bara nyfiken och vill läsa vad andra skriver?

Alla är välkomna!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Funderar lite...

Jag vet att jag är allt annat än ensam där ute.
Däremot har jag ingen aning om hur många det är som besöker mig
som har gått igenom, eller går igenom samma sak, eller liknande för den delen.

Kanske finns det någon av er som, precis som jag bloggar/bloggat om resan.
Har lagt upp en sida på Facebook, CancerBloggar, som ett försök att samla
bloggare i samma situation.

Tanken är att man gillar sidan och sedan länkar där till sin blogg när man skrivit något nytt.
Alla som då gillar sidan, får uppdateringen i Facebooks nyhetsflöde.

Lägger upp detta på prov för att se hur det går.

Alla är välkomna att gilla sidan för att läsa eller/och dela med sig av sina bloggar i ämnet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vår i Novembermörkret

Så var det gjort,
det där som i fredags kändes så hopplöst och avlägset.

Julen har fått börja smyga sig in i huset
men jag kan lova att stämningen finns inte på plats.

Skulle gissa att det är fler än jag som tycker det känns bakvänt
att hänga upp de röda gardinerna när det är vårväder ute.

Hoppas julkänslan så småningom ger sig till känna,
men det känns väldigt avlägset.
Huvudet känns proppat med så mkt annat,
så julen känns inte som det jag prioriterar i första hand.

Ska försöka ta fram några tomtar innan Lucia,
julgranen får vänta till någon dag innan jul
och julbaket blir om det blir,
annars går det nog bra att köpa det fika man kan tänkas behöva.

Känner mig inte som den bästa mamman,
men när jag tänker på det, så ligger prioriteringarna på att jag ska må bra,
att barnen ska må bra och att mannen ska må bra.
Och att vi får vara tillsammans...

Och får vi bara det, så klarar vi oss fint, med eller utan julstämning.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Panikartat

Stressar upp mig lite när jag startar datorn och möts av:
31 dagar till julafton!

Vaddå 31 dagar?
Det är ju bara en månad, det kan väl ändå inte vara rätt?
Finns inte en chans att det i min värld är en månad kvar till julafton,
hur skulle det gått till?
Behöver dispens.

Behöver få skjuta upp julen lite, en månad eller två,
i värsta fall tre om ingen har några protester...

31 dagar till jul, finns inte en chans.
Jag har varken tid eller lust just nu...

En vecka till advent, vad ska man hinna innan advent?
Byta gardiner och ställa fram adventsljusstakarna...
Behöver man hinna mer?

Vart tar tiden vägen egentligen?
Vart tar livet vägen för den delen?

Får lite ångest...

31 dagar till för mig en inte så viktig dag egentligen,
jag skulle klara mig utan...
Ändå vill jag göra som jag brukar,
hinna det jag normalt hinner.
Jag vill att julen ska bli så normal som möjligt under rådande omständigheter...

Räknar lite, om jag mot all förmodan (ja så känns det) får göra min behandling till veckan,
så blir den fjärde behandlingen (om inte allt jävlas) den 19 december.
Under dom förutsättningarna så är ju frågan,
hur normal kan den här julen bli egentligen?

Behöver få flytta på julen lite, bara så jag hinner ikapp...

31 dagar, en månad, fyra veckor, låter inte så lite,
borde inte vara några problem om jag inte visste att nästan två veckor
försvinner spårlöst i samband med behandling.

Lägger upp en plan,
bestämmer mig lika fort att skippa planen,
saker och ting blir ju ändå aldrig som jag tänkt mig.

På måndag, kanske redan på söndag åker julgardinerna upp eller så får det bli på tisdag.
Innan onsdag i alla fall, sen får resten falla på plats eftersom och
det som inte blir av kommer ingen förhoppningsvis att sakna...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Konst som terapi

Känner mig tom på bekymmer idag,
mer till freds än på väldigt länge,
glad och även lycklig.

Jag vet att det kan svänga fort så jag håller tag i stunden.

Känner mig inte orolig, visst fundersam,
men just nu mest spänd över kommande vecka.
Kommer jag att dra vinsten nu?
Är det min tur?
Eller blir det en nitlott igen?

Känner mig optimistisk...

Känslan smög sig på redan igår och jag vet vart den kommer ifrån...

När jag fick min diagnos blev jag direkt erbjuden att få träffa någon att prata med.
Tackade aldrig ja.
Sen har jag fått frågan flertalet gånger och även blivit rekommenderad av andra att ta erbjudandet.
Jag har funderat, men aldrig nappat.

Vi är alla olika, vi har olika behov, vi har olika sätt att ventilera och få hur oss det vi känner.
Jag, ja, jag tänker (för) mycket, resonerar med mig själv, skriver av mig tankarna här
och så målar jag...

Det som räddat mig den här gången, är som vanligt konsten.

Jag rensar själen genom de tavlor jag målar, får ur mig det jag känner på ett bildlig sätt
och sen, sen känns det så fruktansvärt bra i hjärtat igen.

Konst som terapi är verkligen underskattat.

- Men då måste man ju kunna måla också...

Jag anser inte att jag är någon stor konstnär, jag strävar inte efter att bli det heller.
Jag kan måla på samma tavla i evigheter, lämna den och gå tillbaka igen senare och mer eller mindre börja om, för att sedan måla över helt, jag blir inte nöjd förens jag känner mig tom.
Jag målar inte för någon annans skull, än för min egen, sen om någon tycker om det jag gör så känns ju det naturligtvis jätteroligt.

Jag målar för att få ut känslan och det kan alla göra, resultatet är helt ovidkommande.

De vetenskapliga bevisen för att konst fungerar som terapi har jag inte, men det faktum att jag inte målat på snart en månad, stampat och grävt mig ner djupare, för att sedan komma upp till ytan efter att äntligen fattat penseln igen, det är för mig bevis nog.

Kanske fungerar det inte för alla, men bär du på något tungt som du inte vet hur du ska kunna släppa, köp en tub färg, eller en hink om du så vill och måla, kladda eller kasta färgen på en duk.

Det låter kanske fånigt, men säkert finns det någon fler där ute som kommer att få känna känslan av befrielse.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

FuckFec-tavla

Smyggtitt på pågående projekt, bättre bild kommer i "galleriet" 

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu finns en plan... men...

Dr. Y ringde, naturligtvis när jag var på lasarettet med ena flickan,
så möjligheten att vräka ur sig alla frågor och ventilera fanns inte.

Men han konstaterade att vi måste träffas och vi måste hitta en lösning.

På tisdag blir det provtagning och på onsdag åker jag ner till Umeå,
oavsett resultat.
Han ville sitta ner och prata med mig...

Det skulle ju vara så "enkelt"
Sex behandlingar med tre veckor mellan,
skulle om allt fallit på plats gjort min fjärde behandling i veckan.
Hade varit  klar till nyår med cellgifterna.

Nu väntar jag fortfarande på den tredje behandlingen...

Insåg igår att det har börjat växa lite hår på sidorna av huvudet,
inte haft det sedan slutet september.
Tar det som ett tecken på att det tagit för lång tid...

Måste lita på att dom vet vad dom sysslar med,
måste lita på att om de ansåg att något var tvunget att göras akut,
så skulle de se till att det blev gjort.
Måste lita på att det kommer att gå bra och att planen till slut går i lås,
även om det tar betydligt längre tid än det var tänkt...

Men det känns inte bra det här,
magkänslan är inte positiv på något sätt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kan inte vara bra

Börjar vara plågsamt.
Inte hört något från Dr Y, ringde själv onkologen istället.

Känner att jag inte får svar på mina funderingar men så mkt kunde jag få fram  att det inte är bra att vänta för länge mellan behandlingarna.

Känns inte bra det här.
Känns som att det måste finnas något de kan göra för att höja blodvärdet.
Känns just nu som att jag är beredd att göra vad som helst.

GE MIG MITT GIFT!

Dr Y skulle hur som helst höra av sig,
så mkt fick jag veta men inte när.
Inte ens ungefär när.

Väntan äter upp mig,
jag behöver få ett besked,
jag måste få gå vidare.
Jag klarar inte den psykiska påverkan som det här har på mig.

Försöker koppla bort, hålla tankarna borta men jag kan inte låta bli att oroa mig över vad allt detta har för effekt på slutresultatet.

Det här är rent ut sagt ett jävla helvete och jag är fångad mitt i och kan inget annat göra än att vänta...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Tyer icke mer

Inget nytt,
inget samtal från Dr Y.
Räknar med att det som vanligt dyker upp en kallelse i slutet på veckan.

Hade varit skönt att få höra från honom att läget trots allt är ok.
Fast dagen är ju inte slut ännu...

Tycker inte om att det här suger energin ur mig men hur mkt jag än försöker att inte vänta,
försöker leva i nuet.
Så hittar jag mig själv, sittande och grubblande på vad som ska hända, funderande över när det är min tur.

Orkar inte vänta, orkar inte stå här och stampa längre men det finns inte ett skit jag kan göra för att påverka situationen...

Och det är nog det värsta...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Är det lönt att hoppas?

Känner mig tom och hopplös.
Att man kan tappa all energi så fort.

Nej, nej och åter nej, alltid detta nej.
Ingen behandling denna vecka heller.

Blodvärdet hade gått upp till 2,5 så det är i stort sett oförändrat.

Vi siktar på nästa vecka, men Dr Y skulle ringa mig imorgon,
får väl se om han har någon annan plan än att bara vänta.

Fem veckor har gått, kanske blir det sex veckor.
Fortfarande fyra behandlingar kvar.

Känns just nu som att jag aldrig kommer att komma i mål...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Blodprov, check - nu väntan

Jaha, då var man där igen.
Tredje måndagen på rad som aldrig någonsin kommer att ta slut.
Har varit och lämnat proverna nu i alla fall och mer än så kan jag inte göra.

Gick hur bra som helst att få lämna proverna uppe på labb på lasarettet,
men vad hjälpte det?
Dom skulle ändå inte kunna analysera dom här och bara faxa provsvaren.
Så väntan kommer att bli lika lång som vanligt.

Kan inte förstå varför dom måste skicka ner proverna för analys i Umeå.
Hon pratade om att de hade olika system
men provsvaren måste väl ändå vara samma?

Orkar inte lägga ner så mkt energi på just den biten,
finner det bara högst märkligt.

Nu ska jag försöka koppla bort väntan,
göra något vettigt av dagen och inte hoppas för mkt.
Men det vore väl för jäkligt om jag inte skulle få åka ner nu heller...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hängig

Magkänslan är inte okej.
Har en stark känsla av att det skiter sig imorgon igen.
Känns nästan som att jag inte ens kommer att ta mig till provtagningen.

Känner mig sjuk.

Lita på magkänslan, brukar jag säga.
Vill inte göra det den här gången.

Pappa hävdar 3,2 i blodvärde.
Och jag hoppas att hans magkänsla stämmer bättre än min.

Men det känns inte bra.
Inför tidigare provtagningar har jag ändå mått rätt så bra, nu gör jag inte ens det.

Förutsättningarna känns usla och jag kan inte göra annat än att hoppas.

Imorgon behöver jag alla tummar jag kan få på min sida...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ångesladdat

Gruvsamt alltid lika gruvsamt.
Ångestladdat, fullt av funderingar, bekymrad.

Är det något som kräver energi för mig, så är det begravningar.
Är bland det jobbigaste jag vet.
Känslomässigt jobbigt.

Egentligen spelar det ingen roll vems,
jag menar, jag fällde en tår under begravningen i
"Hur många lingon finns det i världen?"

Fast det var jag nog inte ensam om.

Begravningar är starka, känslosamma, sorgliga,
men samtidigt så vackra.

Dom är slutet på något underbart,
men jag vill gärna tro att dom även är början på något nytt.

Har varit på min mans morbrors begravning i dag,
en känslomässigt kaotisk begravning,
ett avslut, ett farväl.

Haft tid för eftertanke och fundering,
försökt förstå.
Kommer nog aldrig att förstå,
men jag måste lära mig att acceptera...

"Ingen får finnas jämt, vi föds och vi dör. Så har det alltid varit"

Sov gott M!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen värk(lighet)en

Kroppen säger ifrån, strejkar.

Fötterna ömmar, det spränger i benen, höfter och ryggslut kommer när som helst att avlägsna sig från kroppen och armarna, axlarna och nacken, dom bara hänger livlösa.
Har till och med ont i tänderna, men huvudet känns okej.

Kan vara så att den sista tidens: "Jag gör vad jag kan för att hålla tankarna borta" nu har satt sig i kroppen, kanske inte helt oväntat, så jag får ju skylla mig själv.
Frågan är bara, hur gör jag nu då?

Vill inte vara stilla, vill inte bli sittandes/liggandes och inte kunna göra ett skrot, men värken säger åt mig att ta det lugnt.
Blir så less, är det inte det ena, så är det det andra, men som sagt, knappast oväntat, hade jag bara tänkt ett steg längre hade jag kunnat räkna ut att värken skulle dyka upp precis när som helst.

Sitter i köket, med datorn, telefonen och kaffekoppen, allt jag kan tänkas behöva, väntar på att vårdcentralen ska ringa.
Väntar på att för tredje veckan i rad få tjafsa till mig en tid tidigt på morgonen, tror jag bokar in en tid till veckan efter det också, i fall att det skiter sig igen. Bättre att ligga ett steg före, lättare att kunna avboka...

Trött, hängig, värk i hela kroppen och kanske till och med snudd på att vara lite förkyld, förutsättningarna för  den här dagen känns inge vidare.
Sitter nog här och tycker synd om mig själv ett tag, trots att eländet till stor del är självförvållat, funderar över vad jag skulle kunna ta mig till, för att göra ingenting, känns helt enkelt inte som ett alternativ.

Skitkropp, skitvärk, skitcancer...

Och så ringer telefonen, vårdcentralen, blir erbjuden tid för provtagning 15:10.
Som vanligt får jag förklara att Onkologen vill att jag tar proverna senast 08:00, så dom ska hinna ge mig svar om jag ska åka ner eller inte.
"Du måste ha framförhållning, ringa direkt när du får kallelsen"
Förklarar att jag fick kallelsen igår och att när jag då ringde så hade de inga mer uppringningstider för dagen.

Klockan nio säger hon då, "då borde vi hinna få ner det till Umeå."
Ber att få boka in en tid för veckan efter också, men då jag inte vet om det blir samma dagar det handlar om, så vill hon inte boka in mig...

På måndag cyklar jag upp och sätter mig på labb på lasarettet, så tidigt som möjligt, hoppas på att dom tar emot mig, tror att det är det enklaste.

Man ska fasen va frisk, för att orka vara sjuk...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

På tisdag, då jäklar

Då kom den nya kallelsen...
Ny tid på tisdag och provtagning måndag.
Dags att börja ladda för ny behandling då.

Känns som att jag gjort det ett par gånger nu.
Laddat, störtat och fått ladda om.

Känns som att det är lika bra att låtsas som att det regnar.
Låta dagarna passera och ställa in mig på absolut ingenting.

Orkar inte bli besviken igen...
Men kan inte lova att jag blir det om behandlingen uteblir.

Imorgon gäller det att försöka få en tid för provtagning, sen släpper jag nästa vecka och försöker ta det som det kommer.

Men visst är det väl ändå dags att få gå vidare nu?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bröstutprovning

Då hade jag äntligen tagit tjuren vid hornen och kontaktat kirurgmottagningen.

Skulle väl egentligen gjort det för en dryg månad sedan men har dragit ut på det, varit lite rädd att möta på Dr X.
Det är jag inte längre.

Så nu väntar jag på att bli kontaktad för tidsbokning av bröstutprovning...
Kan man säga så, bröstutprovning?

Den provisoriska bomullstissen jag hatade från början, ska nu få läggas på hyllan.
Fast nu har jag ju vant mig vid den, så vi får väl se vad jag tycker om den nya.

Har för övrigt landat lite sedan besvikelsen igår.
Kan ju tyvärr inte göra så mkt åt det.
Men jag kan inte låta bli att fundera hur mkt det påverkar slutresultatet av behandlingen.

Inte alls, säger Dr Y, men om det blir vecka efter vecka utan behandling så känns det som att det ändå måste göra det på nått sätt.

Men men, kan inte annat än att lita på att dom vet vad dom gör och att dom gör sitt bästa.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jävla-piss-skit

Att jag ska börja storgråta för att jag inte får åka på behandling, det trodde jag aldrig skulle hända.
Men nu hände det, igen, för andra veckan i rad...

De vita blodkropparna håller sig fortfarande låga, 2,3 denna vecka, 1,7 hade jag haft förra.
Så det går sakta men säkert uppåt, men riktvärdet 3,0, känns långt borta.

Alla andra prover ser bra utom, förutom de där förbaskade blodkropparna.

- Finns det INGET jag kan göra?
- Försöka leva häslosamt och må bra, mer än så kan du inte påverka.

Kroppen och onkologen har bestämt sig, det blir ingen behandling den här veckan heller
och jag känner mig ledsen, arg och nedsämd.

FAN!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu kan jag bara vänta... igen

- Jaha, var det dags nu igen, sa sköterskan på Hälsocentralen?
- Jepp, var det ljud jag fick ur mig i kombination med en suck.
- Var dom inte bra dom vi tog förra veckan?
- Nepp, fick hon till svar.

Kände mig snäsig och kort, men otålighet, trötthet och väntan, kan göra märkliga saker med en människa.
Tre rör med blod senare önskade hon mig lycka till och jag var på väg hem igen.

Så nu börjas det, den där väntan som känns som en evighet.
Får svar på proverna i eftermiddag, i eftermiddag får jag veta om jag ska åka ner imorgon,
i eftermiddag... alldeles för många timmar kvar tills i eftermiddag.

Jag vill lämna cellgifterna bakom mig, jag vill kriga mig igenom strålningen, jag vill att det ska vara vår, jag vill gå ut genom sjukhusdörrarna en sista gång och ge cancern långfingret.
Ja, jag vet, när våren kommer och allt är över är det minst fem år innan jag blir friskförklarad, men jag är fri.

Fri från dessa regelbundna återbesök som får mig att fastna och haka upp mig, att vänta...
Fri från många av de funderingar som cirkulerar inuti huvudet på mig...
Fri från den här kroppen och själen som jag bär på som jag snart inte längre känner igen...
Fri...

Så nu väntar jag igen, väntar och hoppas på ett positiv besked, väntar på att få ringa pappa och meddela at imorgon åker vi, väntar på att få komma halvvägs med cellgifterna och att bli fri från FEC:en.

Den som väntar på nått gott, väntar alldeles för ofta, för länge...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Stampar

Bästa sättet att hålla tankarna borta och slippa känna hur slut jag egentligen är, är att hålla mig igång.

Men när jag väl stannar sköljer det över mig och känns nog sju resor värre än vad det egentligen är.

Hamnat i kanske världens ondaste cirkel och det är nog bara bra provsvar imorgon som kan bryta eländet.

Får jag inte göra behandlingen i veckan vet jag ärligt inte vad jag tar mig till.

Jag måste iväg och vidare...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Håller mig sysselsatt

Varvar min tid med att försöka komma ikapp vardagen och ligga på golvet, stirrandes i taket.

Är slut, men känner att jag måste hålla mig sysselsatt för att få tiden att gå.

Väntan är det värsta jag vet och jag borde väl kanske inte gå och vänta.
Kanske borde jag istället försöka koppla bort.

Vill göra bort sista Fecen nu, oroar mig för att det inte ska bli till veckan heller.
Inte lönt att grubbla men kan av naturen inte låta bli.

Fyller min tid med hjärndödande aktiviteter och nödvändig vila.

Allt för att dagarna ska passera.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

På tisdag, på tisdag, på tisdag...

Dr. Y ringde i förmiddags, ville kolla läget.
Kolla hur jag mådde efter gårdagens besked.

Vad ska man säga, besviken, rastlös, står och stampar.
För varje gång värdena är dåliga så blir behandlingsperioden längre.
Suger, om jag ska uttrycka mig som ungarna.

Han meddelade att jag inte på nått sätt behövde oroa mig över värdena,
att det är helt ok.
Han meddelade också att dosen kommer att sänkas ytterligare till nästa gång
och att det inte på något sätt kommer att påverka slutresultatet.

Jag litar på honom...

Vi siktar in oss på nästa tisdag i stället, med provtagning hemma på måndag.

Så det är bara att passa på och njuta av dagarna fram till dess.
Mår ju ändå helt ok, borde tydligen må sämre än jag gör.
Fast allt är ju relativt...

Har för övrigt målat en hel del i dag, inte tavlor, utan väggar.
Rensat tankarna och fått ut överskottsenergin.
Saker som inte kräver någon som helst tankeverksamhet känns lämpliga att sysselsätta sig med.
Däremot är målandet på gränsen till för fysiskt ansträngande, men måla, pausa, pausa, måla, går superbra.
Känns bara så härligt att faktiskt kunna göra något, även om allt tar extremt lång tid för mig.

På tisdag, på tisdag, på tisdag...
Visst är det väl ändå dags då, att få komma halvvägs?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nya peruken

Överträffar förväntningarna, lite lång, men kanske är det en vanesak.
Känns nästan mer äkta i kvaliten än den jag fått via landstinget.
Lite gladare igen!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fan, fan, fan

Ska  jag bli fri från helvetet nån gång?

Dåliga blodvärden, igen.
Kort sagt; Ingen behandling...

Helvete!

"Vad kan jag göra?"
"Tyvärr inget, låt bara kroppen läka"

Jag vill ju vara halvvägs, det var ju det som skulle hända nu.

Blir arg, ledsen, frustrerad.
Målet åker längre bort istället för att komma närmare.

Skit också!

Känns inte positivt just nu...

Fan!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men alltså

Väntar, väntar, väntar och väntar!
Men vad i hela fridens dagar, ska jag måsta vänta hela dagen...?

Jo, tydligen!

Misstänkte att tanten på vårdcentralen inte alls hade i åtanke att göra som det stod på lappen:
"Proverna analyseras i Skellefteå och svar FAXAS senast 14:00"

Ringer ner på Onkologen, kollar om de fått svar, nope, inget svar.
Hon kollar av om de fått proverna skickade till sig, nope, inga prover.
Sköterskan ber att få återkomma.

Väntar, väntar och väntar...

Som jag misstänkte, inga prover analyserade i Skellefteå utan dom är på väg till Umeå.
Men va bra!
Grattis!

Så nu är det inte ens säkert att jag får veta idag om jag ska iväg eller inte.
Så himla tur då att jag ÄLSKAR att åka fram och tillbaka till Umeå i onödan.

Närå, jag är inte alls arg, snudd på lite lätt irriterad bara.
Visst ska väl Skellefteå också kunna analysera proverna?
Hur gör dom annars på akuten?
Teleporterar de proverna till Umeå?
Med tanke på hur snabbt man får svar där...

Tycker väl mest synd om pappa som ska skjutsa mig OM jag ska ner,
han får ju inte heller veta...
"Vi åker hur som helst"

Visst, ok, det går ju, men som sagt:
Det är ju så förbannat att trevligt att åka fram och tillbaka till Umeå, i onödan.

Suck, det ska då aldrig kunna bli rätt direkt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ingen växtkraft

Tittar mig i spegeln och borstar bort några ögonfransar som fastnat på kinderna.

Än så länge är det mkt kvar av både fransar och ögonbryn, ingen annan än jag själv tycks se att de tunnas ut.

Förutom fransar och bryn har jag nu fläckar med sporadisk hårväxt mitt uppe huvudet och lite tunt fjun på armarna.

Konstaterar att den normala vinterpälsen lyser med sin frånvaro och överväger i stället att köpa en tunn sovmössa då den kalla kudden gör ont i skinnet.

Har nog aldrig längtat så mkt efter mitt hår som nu, kanske mest för att jag vet att det inte hjälper att försöka spara.
Hur mkt jag än väntar så blir det nu istället bara mindre.

Imorgon väntar provtagning, på tisdag förhoppningsvis behandling.
Sista FEC, behandling tre av sex.

Halvvägs!

Sen ska håret få växa fritt tills jag själv eventuellt bestämmer annat.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kan himlen aldrig vänta?

Så slås jag av tanken igen,
ingen, vare sig gammal eller ung ska behöva drabbas av denna vidriga sjukdom.

Ingen ska behövs förlora sitt liv till detta monster.

Ingen ska behöva förlora någon de älskar på grund av denna parasit.

Himlen har fått en ny liten ängeln, jag kände inte föräldrarna men jag känner för dom.
Det gör så ont i hjärtat på mig för deras skull, kan inte ens föreställa mig hur smärtsamt det ska vara.

Cancer, fuck cancer!

Blir så arg och samtidigt så ledsen, kan inte acceptera att livet är så orättvist.

Kan inte acceptera att någon ska behöva förlora sitt liv till denna skitsjukdom.

Ta hand om varandra, bry er om varandra, glöm inte bort varandra och ta ingenting för givet.

Styrka till alla er som älskar någon som just nu slåss mot cancern eller förlorat någon ni älskade till denna orättvisa sjukdom.

Styrka och mod till er som kämpar mot den, ge aldrig upp!

Ta inte livet för givet, lev nu!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre