Nedräkning

Mår toppen!

Så nu har jag fem dagar på mig att göra allt det där som jag inte orkat
de senaste två veckorna.

Alla säger vila... vila... vila...

Ja jag vet, men jag orkar inte vila hur mycket som helst.
Och varför ska jag vila när jag känner att orken till annat finns?

Fast ok, jag erkänner, allt jag gör tar dubbelt så lång tid som i vanliga fall.
Kroppen är inte riktigt med och allt kräver en extra tanke.

Mår fantastiskt!

Känner ett sug av att komma ikapp med livet som fått ligga på is ett tag.
Vet bara inte vart jag ska börja.

Prioriterar annars än förut och börjar med det som känns roligt att göra,
allt det tråkiga kan vänta.

Fem dagar kvar till sista FEC behandlingen,
ska bli så skönt att slippa den där äckelpäckelrödafecpåsen...

Känns underbart!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

D som i...

Igår dök den upp, den där ångesten som börjar på D.
Trodde inte att den skulle komma,
men i ett oförberett tillfälle så bankade den på dörren.

Har haft känslan förut, men det har kanske alla.
Jag menar, vem vill ordet som börjar på D?

Fylldes av sorg och tomhet,
en panikfylld saknad, tänk om...

Tänk så mycket jag skulle missa om jag nu gick och D...
Jag vill och måste se barnen växa upp...
Och min älskade man...
Tänk om jag aldrig skulle få se huset klart.

Gör ont i hjärtat...

Så ont det gör att tänka på detta stora svarta hål
som en dag ska konsumera oss alla.

Men det är klart att cancern inte ska ta D på mig.
Det är klart att jag tar mig igenom det här och kommer ut starkare än någonsin på andra sidan.

Men kanske är det omöjligt att undvika att  dom här tankarna dyker upp.
Kanske är det bara sånt som jag behöver bearbeta.

Kanske...

Men magkänslan igår var obehaglig, otäck, smärtsam och sorglig.
Tänk om...

Tänk om...

Tänker om och tar mig i kragen, det är framåt och uppåt som gäller.
Det finns helt enkelt inga alternativ som börjar på D...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Alla dessa känslor

Igår var det en märklig dag.

Gick omkring med egentligen alla känslor i kroppen på en och samma gång.

Börjar känna mig riktigt "normal" nu.
Inte lika trött, inte lika mkt värk, känner mig inte lika sjuk.
Det som händer då är att jag vill göra en massa saker, saker som jag inte kunnat eller orkat.

Problemet är att trots att jag nu känner mig hyffsat återställd, så går det snabbt upp för mig när jag ger mig på något att det mest bara är en känsla.

Så gårdagen...
Glad och full av enegi, peppad på att förändra världen, får backa då orken inte finns i längden och besvikelsen och ett pissigt humör levereras som ett brev på posten.

Slutar med att jag blir rastlös och bitter men ändå glad över att jag på ett sätt mår så mkt bättre...

Så gårdagen var frustrerande, fruktansvärt frustrerande...
Hoppas på en mindre känslomässig dag idag för alla närvarandes skull...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

När benen försvinner

Idag är ingen bra dag,
inte ur värksynpunkt i alla fall.

Spränger i fingrar, handleder, över bröstkorgen,
ländrygg och i höfterna.

Känns ganska precis som att någon kopplar ström i kroppen
på mig med oregelbundna mellanrum.

Rätt som det är, när jag minst anar det, går det en stöt genom kroppen
och benen mer eller mindre viker sig av smärtan.

Känns otäckt och högst irriterande.
Tycker att värken hållit sig kvar länge denna gång och
det tycks bli värre och värre varje dag.

Proppar i mig värktabletter, lite mot min vilja,
men jag hoppas de ska plocka bort smärttopparna i alla fall.
Såhär långt, verkar de tyvärr inte ens göra det.

Härdar ut men bestämmer mig för att kontakta sjukvården om det inte ebbar ut snart.
För det känns ohållbart att alltid behöva gå beredd att ta i sig  när benen försvinner.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Gäller att passa på

Tänker så här, ska passa på att variera medan jag kan.

Beställde därför den här peruken igår.

Hoppas den passar och är lika fin som den ser ut.

Bild kommer, beroende på resultat... :)

För varje dag
För varje andetag
Ska allt
bättre och bättre

Analyserar mera

Kommer ihåg en sköterska som vid min första graviditet påtalade hur
"bra jag kände min kropp och mina signaler"
Hur jag själv kopplade det ena till det andra och på så sätt kunde "parera" situationer.

Jag har funderat lite på det där sista tiden,
dels över hur säker jag var i kroppen på att jag hade cancer,
innan diagnosen var fastställd,
men dels också för att jag nu hela tiden noterar vad som händer med mig
vid olika förändringar.

Jag känner snabbt konkreta skillnader och har ett behov av att förstå varför
det blivit annars och då "analyserar" jag och jag tror,
att i många fall så är jag ute på rätt spår...

Känner att jag snurrar till det, men hur som helst,
dit jag vill komma är:

Följande mediciner tar jag efter behandlingarna:
* Emend - mot illamående
* Ondansetron - hjälper till mot illamåendet
* Primperan - mot illamående
* Betapred - även denna tablett mot illamående
* Omeprazol - magkatarr/halsbränna (tar den annars också)
* Cilaxoral - mot förstoppning
* Neulasta - dag fyra, mot infektion
* Åsså en bunt med Alvedon och Brufen...

Emend har jag tagit båda behandlingarna och jag vet inte hur de hjälper eller påverkar, men jag har inte hittat några nackdelar med den.
Ondansetron tog jag efter första behandlingen, den i kombination med Neulastan, gav mig en katastrofal huvudvärk.
Nu när jag bytt ut Ondansetron mot Primperan, så fick jag "lite" ont i huvudet dagen efter Neulastan, men helt klar uthärdligt.

Primperan har jag tagit tre gånger om dagen för att inte behöva känna mig spyfärdig,
nu från dag fem räcker det med att jag tar den på morgonen.
Missar jag den på morgonen däremot, så känner jag mig spysjuk efter frukost.

Neulasta, den tar jag på dag fyra. Den har jag tjatat så mkt om, så den tror jag ni har koll på vad den gör.
Däremot så har jag funderat lite på om jag på något sätt skulle kunna undvika att få lika mkt värk av den och
om den är boven till att jag känner mig så "matt" ungefär en vecka efter behandlingen...

Och så kom jag på det, idag faktiskt...

Betapred, den hjälper visserligen mot illamåendet, men från dag fem tar jag den inte.
Känner att Primperan räcker.
Betapred är kortison, kortison hjälper mot inflammationer och dessutom så blir man lite pigg av det.
Så värken och mattheten som kommer efter att jag tagit Neulastan,
känns lite knutet till att jag i samband med Neulasta, slutar att ta Betapred.

Så om jag skulle ta Betapred ett par dagar efter Neulasta, så kanske jag inte skulle behöva bli lika
knäckt av denna eländiga spruta?

Ska väl kanske inte ta det beslutet själv, men jag kommer helt klart att ta upp det med Dr Y
när vi ses nästa gång...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Upp och iväg

Efter en mysig förmiddag i sällskap av storasyster, så känns läget under kontroll.

Värken består men på något sätt känns det som att det lugnat ner sig lite.

Känner hopp inför morgondagen.
Hoppas på sol och energi att ta en liten promenad.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det spränger

Vaknat flera gånger i natt,
vaknat av värken.
Vandrat i huset och försökt få ordning på armar och ben.

Det spränger,
känns nästan som att skelettet försöker trycka sig ut genom skinnet.

Ligger i soffan och stirrar,
känner hur det gnäger i kroppen på mig.
Tagit värktabletter och hoppas dom ska hjälpa snart.

Jag vet att det kommer att gå över.
Om ett par dagar kommer jag må så mkt bättre men just nu känns det så långt borta.

Det ena helvetet avlöser det andra för att sedan försvinna och sen återkomma.
Tänk vilken skit man ska behöva uthärda, hur sjuk man ska behöva känna sig för att få bli frisk.

Börjar tänka på Taxoter, cellgiftet jag ska få vid behandling fyra - sex.
Dom hotar med värk som kraftig biverkning, känner att jag just nu inte ens vill veta...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Snudd på magi

Vaknar, utan huvudvärk!

Efter gårdagen var jag helt övertygad om att det skulle mala på precis som förra gången.
Men huvudet känns lugnt och stilla.

Känns lättande, men fortsätter med Alvedon ett par dagar.
Känns som att det är bättre att underhålla på det sättet
än att att locka fram skiten och sen inte kunna bota.

Däremot spränger det i smalbenen och handlederna,
precis som sist,
började ett par dagar efter Neulasta (hatar denna otäcka spruta)
och eskalerade till mer och mer värk, tills det sen bara försvann.

Vad som händer när jag tar Neulasta är att produktionen av de
vita blodkropparna "boostas" i benmärgen och det kan bidra till en 
"sprängande" känsla inne i skelettet. 

Nåja, det går över, jag vet vad det beror på och jag föredrar nog
ont i kroppen före ont i knoppen,
då jag sedan tidigare har bättre rutin på att ignorera den kroppsliga värken.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lägger ansvaret på Neulastan... eller?

Huvudvärken är officiellt tillbaka.
FAN!

Kan inte annat än att skylla på Neulastan
då jag inte tagit tabletterna som Dr Y trodde det berodde på.

Preparerar med Alvedon,
försöker hålla topparna borta men skiten är svårtyglad.

Kan ju också vara sömnrelaterat.
Försökt vila idag utan framgång, hjärnan på högvarv.

Trött och sliten kropp och hjärna,
kombinerat med hjärna som vill mer,
kombinerat med Neulasta.
Slutsats: Skit också!

Bli någon form av latmiddag,
sen ska jag återigen försöka lura mig själv till att sova en stund.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Håller låg profil

Vem är det som har kastat omkring mig som en vante,
kört över mig med en ångvält,
stampat på mig och kastat mig i diket, i natt?

Känner mig mörbultad, öm över mer eller mindre hela kroppen.
De "förebyggande" värktabletterna, hjälpte mot huvudet,
men såhär långt, inget annat.

Är det inte det ena, så är det det andra,
känner mig gnällig,
anser mig själv ha rätten ATT gnälla.

Lyckades dessutom på morgonen skrapa mig på armen,
under ett försök att SÄTTA mig i trappan.

Kroppskontroll noll.

Siktar in mig på att vila idag, komma ikapp efter en vilolös dag i går.
Vore kanske bäst för allmänheten om jag höll låg profil hela dagen,
i soffan.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fec2 dag 4

Överlevt dagen, utan att vila.
Vet inte hur det har gått till, däremot känns det i benen, i sinnet
och i kroppen i övrigt för den delen, att energin är slut.

Slut, finns inte mer, springer inte alls.

Vilken tur dagen är slut då, nu väntar bara lite soffhäng
och sen blir det tack och god natt.

Ser fram emot en morgondag bestående av massor med vila.

I övrigt, så mår jag väl rätt hyffsat,
precis som förra vändan börjar jag känna av någon form av
"träningsvärk" i magen, kan däremot garantera att den har
inget med någon form av träning att göra.

Huvudet känns ok, såhär långt, trots Neulasta i morse,
fortsätter hoppas på att den ska lysa med sin frånvaro.
Men har däremot börjat så smått att uppleva flimmret som fanns
framför ögonen vid Fec1, så jag vågar nog inte hoppas för mkt.

Preparerar med Alvedon i förebyggande syfte,
även om jag generellt ogillar just "förebyggande"
men det är värt det denna gång om det håller huvudvärken på
replängds avstånd.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så trillar 10-öringen ner

Gått och väntat på huvudvärken från helvetet ett par dagar nu.
Inget har hänt...

Sen tänker jag tillbaka,
när var det egentligen den dök upp.
Dag fem-sex ungefär.
Borde ju inte ha att göra med tabletterna för magen när det dröjde så länge.

Vart kom den ifrån då?
Vad förändrades?

Neulasta hände...
Sprutan som ska boosta mina blodkroppar.
Sprutan som ska stärka immunförsvaret.

Neulasta tog jag dag fyra, huvudvärken dök sedan upp som ett sktuvstäd på posten.

Idag är det dags igen och efter att ha kommit fram till ovanstående, så är jag inte superpeppad.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fec2 dag 3

Trött och magen krånglar.
Energin försvinner lika snabbt som
när man släcker ett ljus.

Vill som vanligt mer än jag orkar.
Vilat mkt idag men också varit ute en sväng.
Måste få mig ut ibland annars kryper det
i kroppen.

Känner mig rastös och orkeslös på samma gång.
Hittar ingen balans alls...

Skit också!

Tänkte måla lite men händerna är ostadiga.
Går inte alls som jag vill men jag måste härda ut.

Försöker ta det som det kommer men kan inte låta bli att bli förbannad, när det inte går som jag vill.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fec2 dag 2

Mår nog ärligt talat oförskämt bra,
i alla fall lät det lite så när jag träffade Dr. X idag.
Jepp, jag har varit ute på vift och jag råkade då snubbla på Dr. X.

Har gruvat mig, men varit medveten om att den dagen skulle komma.
Vad skulle jag säga?
Hur skulle jag reagera?
Skulle jag kunna låta bli att nämna hela soppan med den felaktiga diagnosen?

Vi möttes tack och lov på neutral mark
och jag tror att det var det bästa som kunde hända.
För det kändes jättebra,
han var nyfiken, intresserad och gav intrycket av att jag nog
borde må sämre med tanke på dosen Fec jag får.

Men jag mår bra eller i alla fall bättre nu än förra gången.
Jag har orkat mer nu, men är fruktansvärt trött.
Och känner mig konstant salongsberusad...

Sover bort hela förmiddagarna och det är nog därför
jag överlever eftermiddagarna.

Men men, man ska inte ropa hej förens man kommit över ån,
att ta sig över tog en dryg vecka förra gången,
så än har jag ett par spännande dagar framför mig...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fec2 dag 1

Kämpar inte emot,
sover när jag känner att jag behöver.
Äter och dricker det som slinker ner.

Håller mig på benen,
men inte längre än jag orkar.

Känner så här långt en stor skillnad
i jämförelse med första vändan.
Klagar inte.
Hoppas bara det håller i sig.

Det jag känner av mest är att hjärnan
tycks gå i slowmotion och
mycket ljud och hastiga rörelser är
påfrestande.

Ja lever, mår bra och kommer vinna även
denna rond.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Borta bra, hemma bäst

Känner mig som en vinnare när jag landar i soffan hemma.
Behandling nummer två av FEC avklarad, bara en kvar av den.

Nu väntar ett par dagar nerbankad i skorna, vilse i dimman och pannkakan,
för den delen också.
Men det ska gå bra.

Fick göra ett brejk i behandlingen då jag fick ont i huvudet,
känns inte kul att huvudvärken kommer redan.
Men efter en kort paus och en alvedon, så lugnade det ner sig.
Hoppas så innerligt att jag slipper ha den där dundrande värken denna gång.

Annars gick allt bra...

Känner att jag redan börjar vara lite dåsig i huvudet, blir en tidig kväll och
förhoppningsvis lyckas jag sova mkt imorgon.

Nu kom barnen hem också och jag ska kramas, massor.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Rond två

Tänk er en bild på mig, boxarmundering och redo att knocka ner droppstativet.
Så känns det idag, ja, eller det är ju egentligen inte droppet jag vill knocka utan cancern.
Men jag tror att ni förstår...

Sitter och väntar på påsarna med cellgift från apoteket,
får dropp med koksalt för fullt och har redan fått en tablett och två sprutor mot det
kommande illamåendet.

Nu börjas det igen, men den här gången är jag så mkt mer redo än förra gången,
känns det som i alla fall.

Det pratas om att jag kommer att må bättre den här gången
men det vore väl dumt att hoppas för mkt.

I ärlighetens namn så är det med skräckblandad förtjusning som jag sitter här.
Så skönt att gå rond två mot fuckin skitcancern men som säkert alla förstår hade jag
hellre varit på jobbet och varit frisk...

Vid närmare eftertanke måste jag väl kunna räkna det här som rond tre?
För operationen bör ju ha varit första ronden.

Snart 3-0 till mig, känner på mig att jag kommer att gå segrande ur matchen.

Hallonsaft?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men jabba dabba doo!!

Trots regn och rejält rusk tog bussen mig helskinnad till Umeå.
Anlände en och en halv timma innan första tid så jag passade på att strosa,
titta på folk och försöka få Internetanslutning på mobilen, hopplöst...

Provtagning, sen väntan på läkarbersöket.
Nervös var bara förnamnet, inställd på att få åka hem,
men ändå en positiv känsla i magen.

Tack å lov var blodvärdena över 3.0 denna gång och
jag fick en OK-stämpel i pannan.
Så imorgon blir det behandling nummer två och äntligen ett steg i rätt riktning.

De kommer att sänka min dos med 20% då jag for så illa av förra kuren.
Förhoppningen är att jag ska få må lite bättre och att jag ska får göra behandling nummer tre
om tre och inte fyra veckor.

Nu ska jag slappa på hotellet, dock fick jag inte lika fint rum som senast.
Våning 5-7 är renoverade och jättefina, med trägolv, nya fräscha möbler och "smal-TV"
Mitt rum har heltäckningsmatta, småskabbiga möbler och tjockis-TV
och jag fick inte ens en dubbelsäng, så nu kan jag inte ha datorn bredvid mig när jag sover.

Typiskt!

Halv nio imorgon blir det behandling, sen hämtar svärfar hem mig och
jag får tillbringa aftonen hemma imorgon, känns härligt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Inte alls produktiv

Tänkte jag skulle va duktig idag...
Gick inte så bra.
Startade en tvättmaskin,
glömde att jag startat tvättmaskinen
och målade i stället.

Sen kom barnen hem och jag satt fortfarande och målade.
Sen så var det bara att hålla i sig.

Så nu får jag försöka göra klart för avfärd ikväll.
Och blir det inte ikväll så kommer det en morgondag.

Så länge jag hinner med bussen...

Imorgon hoppas jag på att få sova på hotell, på onsdag hoppas jag på behandling.

Står och stampar, nu vill jag komma närmare slutet på eländet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Försöker planera

Lite jobbigt just nu...

Försöker få ihop de kommande dagarna
men när det handlar om att planera utifrån två olika situationer,
så blir jag smått förvirrad.

Måste först och främst boka rum på hotellet,
fast innan jag bokar, måste jag kolla så att jag kan avboka med  kort varsel.
Fast även om jag inte får avboka, måste jag nog boka,
för vart ska jag annars sova?

Sen måste jag packa, för även om jag nu får åka hem imorgon
så måste jag ju vara förberedd på att få stanna.

Och bussen, när går den?
Och när går bussen hem om jag nu ska hem imorgon?

Och hur blir det på onsdag om jag stannar, när behöver jag hämtning?
Tur att jag i alla fall vet vem som ska hämta mig.

Hoppas innerligt att proverna ser bra ut imorgon så att jag får stanna för behandling.
Men då jag mår precis som jag gjorde förra veckan så är det ju omöjligt att veta.

Skulle kännas jobbigt att behöva skjuta på det igen...

Måste säga till på fritids också,
förbereda dom på att lillan eventuellt behöver vara där längre på onsdag,
om det inte blir så att jag hämtar henne för att jag kommit hem.

Livet är lite, om utifall att kanske eventuellt just nu och
för en som gärna vill veta och ha kontroll över situationen så
är det pissjobbigt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hårångest

Aldrig någonsin i mitt liv har jag varit så fokuserad vid mitt hår.
Drog på mig peruken idag och drog ut på offentligt äventyr.

Jag vet att några av de jag träffade känner mig,
följer mig här eller på annat sätt är medvetna om att jag bär peruk.

Och det var i ärlighetens namn, fruktansvärt.

Plötsligt känns det som att alla, även de som inte vet
stirrar på håret och granskar.

Kom på mig själv att sitta och pilla, slita dra och rätta till och
det gör ju då saken inget bättre.

Dessutom satt jag en stund bredvid en ca 2 årig tös som jag plötsligt
oroade mig för att hon skulle börja dra mig i håret.

Dessa märkliga beteenden och funderingar känns inte ok,
är något helt nytt för mig att överhuvudtaget fundera över hur jag ser ut i håret.

Nu tar jag av mig peruken för idag,
lägger håret på hyllan,
känner mig som mig själv för en stund.

Tills nästa gång.

Har bestämt mig för att ha den på när jag åker ner till Umeå
men jag tar nog en sjal med mig, i nödfall.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kallt att vara kal

Konstaterar att peruken klämmer,
går visserligen göra lite större men
då känns det som att den ska trilla av.

Försökt använda den idag,
men har svårt att anpassa mig.
Fast jag trivs i den och
jag känner mig snyggare i håret än jag gjort
på väldigt länge.

Får "öva" en liten stund varje dag.
Kanske är det som ett par nya skor som
måste gås in.
Kanske går den ut sig lite eller kanske så
formar den sig efter huvudet efter ett tag.

Trivs visserligen med min kala skalle också,
så jag känner väl inget direkt någon enormt behov
av att bära peruken hela tiden.

Men det är kallt att vara kal och
det är väl mest därför det skulle vara skönt att vänja sig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Note to self

Bestämmer mig för att ta bussen ner tisdag,
bussen hem tisdag om behandling uteblir.

Får jag behandling, stannar jag till onsdag
och får hämtning efter det.

Då vet ni och jag!

Tänkte det var bäst jag skriver ner det,
så om jag börjar vela eller ångra mig,
så finns det redan nedskrivet att jag faktiskt bestämt mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Flower Power

Målar idag och det fick bli fler blommor och sen har jag jobbat lite mer med ansiktet. Klar nu?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli

bättre och bättre

Gör så gott jag kan

Vare sig vilandet eller något annat går speciellt bra.
Försöker stanna av uti mellan, men blir så rastlös,
försöker göra annat, blir slut.

Segar fram som en sengångare,
plockar lite här, vilar lite där.

Frustrerad.

Har i dag åstadkommit att dammsuga och renbädda.
Mer än vad jag åstadkommit på ett bra tag nu.

Men det har tagit mig ganska precis hela dagen
och jag gissar att jag får vara nöjd med det.

Energin sugs ur mig så fort jag får mig på fötter och
rinner till så fort jag sätter mig ner,
känns det som i alla fall.

Kände mig som en superhjälte i morse,
kände mig pigg och laddad att ta för mig av dagen
men nu är jag slut.

Längtar faktiskt till den dagen då jag orkar vända upp och ner på huset
och sen ställa allt i ordning på en och samma dag.

Fram till dess får jag dra mig fram i den takt det går och
öva på de magiska orden:

Kan någon hjälpa mig...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nya frillan

Bättre bild på hur jag ser ut i det nya håret. Känner mig riktigt nöjd med peruken faktiskt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det här med att vila sig i form

Blir lite irriterad på mig själv när jag direkt jag vaknar
börjar plocka undan kaoset som råder.

Hur var det doktorn sa till mig igår,
jag skulle vila, visst var det så?
Låta kroppen återhämta sig, så att jag klarar
nästa behandling.

Men... men... men...

Men hur ska jag kunna vila, när jag är rastlös i kroppen
och inte alls känner att det är något som är fel?

Ja, eller inte alls ska jag väl inte påstå,
men förutom trött, förvirrad och frusen,
så känner jag mig peppad att göra något vettigt av dagen.

Och eftersom jag bestämmer själv,
så bestämmer jag att jag ska göra bort lite tråkiga saker
på förmiddagen och så kan jag vila sen...

I alla fall försöka vila sen...

Att villa, är fasen svårare än man tror,
när det är andra som säger att man behöver det.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så märklig man är

Jaha, det var som att jag kände det på mig,
jag nämnde det för mannen tidigare i helgen.
Ändå har jag ju mått så bra, så jag ville nog tro att jag hade fel.

Men hädanefter litar jag på magkänslan.

Hela familjen drog till Umeå imorse,
mannen tog semester och ungarna en ledig dag.
Tanken var att alla skulle få se vad det är jag
pysslar med när jag är där nere.

Först provtagning, sen väntan,
sen läkarbesök och efter det var ju då tanken att jag
skulle få min andra kur med äckelFEC...

Men närå, jag fick rätt,
jag hade det på känn.
Mina blodvärden var alldeles för dåliga,
så en omgång cellgifter skulle vara för riskabelt.

Ändå har jag tagit en spruta för att undvika att det skulle hända,
men närå, här ska det inte behandlas.

Jävla skit också.

Jag avskyr FEC:en, tycker det är vidrigt,
men att inte få göra behandling nummer två,
utan måsta vänta och dra ut på behandlingstiden,
känns vidrigt det också.

Så märklig man är.
Har laddat till tusen,
peppat mig själv för att klara en omgång till
och bryter naturligtvis ihop när jag får åka hem obehandlad.

Men jag förstår och vill inte själv ta risken heller.
Så nu blir det att försöka vända värdena till något mer positivt.
Sen blir det provtagning på hemmaplan på måndag
och förhoppningsvis rond två på tisdag.

Kommer att få en lägre dos Fec nästa gång,
dels för att få må bättre än vad jag gjort,
tydligen så har jag mått betydligt sämre än vad jag borde gjort
och dels för att undvika dessa dåliga blodvärden.

När vi nu ändå var nere i Umeå,
så hade jag bokat in en tid hos frissan för att hämta min peruk.
Är riktigt nöjd med den och haft den på mig hela eftermiddagen.
Tycker inte alls att den är varm eller kliar som jag har hört
att många tycker.
Sen får vi väl se hur mkt jag använder den framöver,
men det är ju fantastiskt att man i alla fall har möjligheten att ha hår
på skallen om man känner att man vill det.

Har för övrigt gått upp två kilo sedan förra behandlingen, det ogillas om något,
men jag vet att jag går upp i vikt om jag småäter och rör på mig lite.
Och klarar man inte av att äta annat än lite och ofta och inte har energin att röra sig,
så är förklaringen väldigt enkel.

Skit samma, det blir ett senare problem att lösa, gissar att fokus nu måste vara
att må så bra som bara möjligt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaha, då var det nära

Har inte hunnit måla idag, men det gör inget.
För jag har hunnit med att bara vara.
Hjälpt mannen lite, hängt med ungarna,
ätit lunch med härliga L på Lilla Marie,
njutit av dagen helt enkelt.

Angående lunchen måste jag säga att det helt
fantastiskt att ha någon att bolla tankar med som inte behöver
försöka förstå hur man känner, utan faktiskt varit med om samma sak
och förstår.

Känns också skönt att höra att det man känner,
faktiskt är normalt.
Trots att en del saker känns långt ifrån normala.

Men imorgon, är det dags igen.
Åter ska man dunkas ner i skoskaften, trots att jag känner
att jag inte hunnit komma tillbaka helt från förra vändan.

Visst mår jag bra,
jag mår ärligt talat fantastiskt,
men orken finns inte och hjärnan tycks konstant upptagen med
att få det mest basala att fungera.
Är inte läge kort sagt för några avancerade uppgifter och
absolut inte flera saker samtidigt.

Men det ska gå den här gången också,
jag överlevde den första behandlingen, även om jag många gånger kände mig
mer död än levande.

Har bunkrat upp med nudlar, cola, soppa och skorpor.
Och jag kan inte annat än att hoppas att det som gick ner förra vändan
håller sig kvar i magen även denna gång.

Imorgon kommer barnen att följa mig ner till Umeå,
känns fantastiskt att få ha dom nära och
viktigt för mig att de får se vad det är jag faktiskt gör när jag
är där nere.

Imorgon är en annan dag och
om en vecka från och med imorgon,
så vet jag att livet återvänder igen.

Fram till dess ska jag vila, sova och ta hand om mig själv
och må bra i närheten av dom som jag älskar.

Försöker som senast att uppdatera bloggen,
men en dag i taget, så jag lovar inget.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ska samla på energi

Idag ska jag göra det som faller mig in,
blir definitivt att måla lite.
Kanske tvätta om andan faller på,
kanske också ligga i soffan, pilla naveln
och bara dega.

Blir också att luncha med en fantastiskt
stark kvinna, som gjort samma resa som jag.
Känns värdefullt att ha den möjligheten.

Idag samlar jag energi,
kraft och mod.
Laddar batterierna inför de kommande dagarna,
peppar mig själv.

När jag tänker tillbaka på förra behandlingen,
så minns jag visserligen hur vidrigt det var,
men den sköna känslan jag haft sista dagarna,
när jag mått bra,
slår den vidrigheten, men hästlängder.

Efter imorgon kvarstår fyra behandlingar.
Fyra stycken, en piss i havet.
Det är ju ingenting.

Idag är jag stark, imorgon,
imorgon kommer jag att bli svag igen,
men nu vet jag att det går över.
Jag vet att det finns en väg ut
och det får det att kännas så mycket lättare.

Tack för övrigt till alla goa människor,
som stöttade mig igår, här och på Facebook.

Ni är ovärderliga!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Svar till Nilla

Det här är min plats, min dagbok, mitt liv.
Här skriver jag vad jag tänker, vad jag tycker.
Vad jag känner.

Tycker du att jag är egoistisk, bara tänker på mig själv,
gräver ner mig, lyfter upp mig,
ignorerar omvärlden,
då behöver du inte läsa.

Det här handlar om mig.

Jag ältar, jag grubblar jag förbannar cancern och det helvete det gett mig.
Jag skrattar, ler och jag älskar livet och allt som det har skänkt mig.

Jag ber om ursäkt att jag får det att låta som om jag är den ende som är drabbad
men det är för att det här handlar om mig.
Jag skriver inte för din skull, utan för min
och för dom som bryr sig om hur jag mår.

Jag vet att du finns, jag vet att dom finns, dom andra, dom som ligger för döden i cancer,
dom som har fått sitt bäst före datum.
Jag vet, jag vet det så jävla väl att det gör ont i mig.

Jag vet också att det finns dom som har det än mycket värre än du och jag.
Barn som är sjuka, barn som svälter, som lever under så skabbiga förhållanden
att de aldrig kommer att växa upp och få sina egna barn.

Jag vet och om du kände mig, så hade du också vetat att jag vet och
att jag nu, för kanske första gången i mitt liv,
försöker lära mig att tänka på mig själv i ställer för hur alla andra har det.

Det här är min plats, min dagbok, mitt liv.
Här får jag älta mig blå och klaga mig less.
Vill du inte läsa för att du tycker att jag är egoistisk och
tror att jag är den ende som har cancer, läs inte då.

Ber om ursäkt om jag tar din kommentar för personligt,
kanske menade du det inte som jag tolkade det.
Men du får det att låta som att jag sitter här och tycker att
det är mest synd om mig i hela världen och om du hade haft en minsta
lilla aning om hur jag är, så hade du du vetat att det inte är så.

Och du, jag kommer att klara alla behandlingar med bravur, både
cytostatikan och strålningen.
Jag kommer att ta mig igenom det, det vet jag, men det är min fulla jävla
rätt att uttrycka vad jag känner på resans gång.

Tack för ordet!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Senaste tavlan

Det kan hända att jag är klar med denna nu, den som lever får se. Men den känns ganska bra nu faktiskt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vill inte, vill inte, VILL INTE!!

Hände ibland när ungarna var mindre att de på morgonkvisten satte sig på tvären.
Ibland handlade det om stövlar, mössor eller kanske ville de inte fara på förskolan överhuvudtaget.

VILL INTE!!

Kampen var stenhård och kändes oändlig, tårar, skrik och sparkande ben som inte ville på med dom stickiga strumporna.

Nu är det min tur...
Har lust att lägga mig ner på golvet, skrika, slå med armarna och protestera.

Jag VILL INTE!!!

På onsdag ska mannen få bära mig gråtande ut i bilen, jag ska nagla mig fast i dörrkarmen, jag ska slåss för mitt liv...

Nä just det, slåss för mitt liv, det är ju det jag gör redan, det är ju därför jag MÅSTE åka ner till Umeå.

Men, jag VILL INTE!!

Jag mår ju så bra nu, visst så känner man att man inte är sig riktigt lik, koncentrationen är inte på topp, har svårt att få ihop saker, läser recept tio gånger innan jag fattar hur jag ska göra.

Känner mig korkad och det har jag faktiskt inte känt mig förut.

Så jag vill inte fara, men jag vet att jag måste.

Hoppas få må lite bättre denna gång, men förväntar mig det värsta.
Förbereder barnen på att ta sig till och från skolan själva, förbereder dom på att jag kommer att bli liggandes igen. Dom förstår, men dom tycker det är orättvist.

Det ÄR orättvist, fan vad livet är orättvist.

Jag vill inte, men jag vet att jag måste, därför kommer jag att åka ner på onsdag, bita i hop och ta mig igenom FEC nr2.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Knöligt värre

Att nyligt fått diagnos cancer och sen hitta en knöl på foten, gör att det klumpas i magen.

Så ja, jag erkänner, jag tog till Google och hittade en bild på precis hur min fot ser ut.

Lånad bild

Det heter Ganglion och som jag förstår det, så läker jag ledvätska.
Läste på lite och det var väl ingen direkt fara, men om det blev rött, varmt eller på annat sätt besvärande så skulle man kontakta sjukvården.

Kommer visa upp foten när jag åker ner till Umeå på onsdag, men jag är rätt övertygade om att det är just ganglion och ingen mystiskt placerad tumör.

Men som sagt, igår kväll när jag hittade den, så hann jag tänka både det ena och det andra, misstänker att det är så det kommer att vara ett tag framöver...

Skitcancer!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kan inte bestämma mig

Det numera millimeterlånga håret tunnas sakta men säkert ut.
I nacken har jag blivit helt kal och vissa små fläckar över hela huvudet är hårlösa.

Ser inte alls roligt ut just nu, nog för att jag vet vad det beror på och inte för att det spelar så stor roll, men jag överväger att hyvla bort skiten helt och hållet.

Transformera mig till en hårlös apa för att slippa ångesten över att det numera ser ur som att jag har skabb.

Kan inte bestämma mig, tycker att det inte bör dröja så länge innan allt ändå är borta, men som vanligt så är jag dålig på att vänta.

Hade nog varit en sak om allt hår varit kvar, då hade det ju bara varit bra om det fått stanna ett par dagar till, men rådande läge ogillar jag skarpt.
Går visserligen mer eller mindre konstant med något på huvudet, men det handlar för mig mer om att jag vet hur det ser ut där under.

Får se vad jag bestämmer mig för och innan jag bestämt mig kanske det har trillat lös.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite delade känslor

Varit en far och fläng dag idag.

Besökt jobbet och alla fantastiska människor där, kramats, pratat och känt värmen.
Känns både roligt och viktigt att hålla sig uppdaterad om läget på jobbet,
även om det dröjer ett tag till innan jag ska jobba igen.

Sen hem, invänta man och barn och sen iväg för att fira med mat på O´Learys att vi tagit oss igenom den
första behandlingen.
Känns viktigt att markera varje steg som vi kommer närmare slutet på eländet.

Mitt under middagen inser jag att senast vi var där och åt, var dagen innan jag fick diagnosen.
Fan!
Kändes lite vemodigt, sorgset, samtidigt som maten som alltid var god och sällskapet det bästa.

Finns nog en risk att den känslan kommer att dyka upp om vi äter där fler gånger i framtiden, men det är som det är, jag kan inte backa bandet... Tyvärr...

Sen åkte vi till älskade mor och far på en kopp kaffe och lite kramande, alltid skönt att komma "hem" en stund. Landa lite.

Men nu är jag trött, blir att snegla lite på hockeyn, reflektera över dagen och längta till morgondagen då jag välkomnar helgen och kvalitetstid med familjen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Äckeltussar

Som på beställning efter gårdagens inlägg, så har det börjat släppa hår...
Och trots att jag klippt ner det och att det inte är mer än en cm eller så, så finner jag det högst olustigt.

Blir att be mannen trimma ner det helt i kväll så kan man väl "damma" bort resten allt eftersom.

Hoppas det dröjer ett tag innan ögonbrynen släpper, för dom gör så mycket för ansiktet och det här med att måla dit dom själv vet jag inte om det är min grej, men vi får väl se.

Från det ena, till något helt annat, målat lite i hallen igår och idag, kärlek är temat och såhär blev det.

Motiven är lånade ur Jenny Kempes bok "Förälskad"

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hårresan(de)

Dom har sagt till mig att med den behandling jag får, så kommer jag att tappa håret.
Dom har sagt till mig att det sker normalt sett mellan två-tre veckor efter första behandlingen.

Sjukt nog, så går jag nu och väntar. Men jag vet inte på vad egentligen.
Faller det bara av allt på en gång?
Över en natt?
Eller sker det successivt?

Känner jag när det är på gång?

Har haft myror i hårbotten egentligen sen några dagar efter behandlingen, men jag vet inte om det har något med saken att göra.

Tänk om det INTE faller av, tänk om behandlingen helt enkelt inte lyckas ta kål på mina hårceller?
Tänk om jag rakade bort håret i onödan.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det måste väl få ta sin tid

Blir arg, sen ledsen, sen liten och eländig.
Vill så mycket men orkar bara inte.

Känner hur det kryper under skinnet på mig. Överskottsenergi upp till öronen.
Har massor med saker som jag skulle kunna ta mig för.

Men så fort jag börjar,
så tar enegin slut.

Jag vet att kroppen tar stryk av behandlingarna.
Jag vet att jag måste tillåta mig själv att vila.

Men jag blir så arg, när jag vill och det inte går.

Idag har jag lyckats måla en vägg.
EN vägg.
Det tog mig nästan två timmar då jag tillbringade den mesta tiden vilandes på golvet.

Jag vet, jag ska inte ta ut mig.
Men jag mår bra innuti av att göra något av tiden istället för att bara sitta å glo.

Vill bli mig själv till 100 procent igen.
Jag vet att det kommer att dröja
men jag längtar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sår i halsen?

Vaknar av att jag har riktigt ont i halsen.
Tror inte att det är en förkylning för då brukar astman börja krångla först.

Gör ont att svälja, känns som att jag har sår i halsen.

Har haft ont i munnen ett par dagar nu pga småsår och blåsor och kan inte låta bli att tro nu att eländet spridit sig.

Blir väl att hålla sig till flytande föda, få se om det blir bättre då kanske.
Annars vet jag inte vad jag ska göra.

Känns som att jag drar mig lite för att ringa Umeå igen, vill nog slippa se sjukhusväggarna i den mån det går fram till nästa behandling.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre