En resa börjar

Den 30 juni hittade jag en knöl i mitt vänstra bröst, kändes som en hård kaka, så det var inget tvivel om att något inte var som det skulle.
Dagen innan hade vi varit på Stadsfesten och jag var till en början övertygad om att jag stött in i någon eller något under kvällen, den skulle försvinna helt enkelt.
Dagarna gick och efter en vecka var den oförändrad, kändes vid det här laget som att det var dags att någon skulle få titta på den, hade det blivit en inflammation kanske?

Det gick fort att få en tid hos läkaren på hälsocentralen och han mätte knölen, klämde, kände och sa väl egentligen inte så mkt om vad han trodde att det kunde vara, men en remiss skulle skickas.
Mammografi skulle göras.
Det sista läkaren sa innan jag lämnade rummet, ska jag aldrig glömma:
"Nu lämnar du din oro hos mig, så tar jag hand om den"

En dryg vecka senare åkte vi hela familjen ner till Umeå för mammografi, de gjorde då även ett ultraljud och tog prover från några stickpunkter i både bröstet och armhålan.
Läkaren pratade om inflammation och "normala förändringar" i bröstet, ordet cancer nämndes aldrig.

Ytterligare väntan, hela tiden en kamp mot tårarna, funderingar och en röst i huvudet som försökte intala mig om att det skulle gå bra, det ÄR INTE cancer.

Så kom samtalet jag väntat på, en tid på kirurgiska mottagningen bokades in, skulle jag få svar?

Jag har aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv som när jag satt där i väntrummet.

"Ja, nu är det ju så, att DU har cancer"
Det var det första läkaren sa efter att vi hälsat på varandra och en kort tystnad uppstått i rummet.
"Fan!" var väl egentligen min första reaktion och sen kom tårarna.
Det kändes som en käftsmäll, men han kunde inte ha sagt det på något annat sätt och jag uppskattar att han inte försökte linda in det.

I vänster bröst, gömmer sig en liten tumör, som även läkaren hade haft svårt att se på röntgenbilderna. Provsvaren var det som avslöjade vad som fanns där inne.
Och vad som räddade mig, var att det blivit en inflammation runt tumören, annars är det inte säkert att jag upptäckt den på ett bra tag till.

Så nu börjar en livsförändrande resa och det kommer att gå bra, det finns inga andra alternativ.
Sista dagarna har varit fyllda med tårar, förvirring, tomhet, en känslomässig berg-och-dal-bana som med ord inte går att beskriva.
Man är både arg, ledsen, förbannad, förtvivlad, rädd och samtidigt glad att det upptäcktes så snabbt.

Imorgon väntar inskrivning på kirurgen och på tisdag opereras jag.
Om de tar en del eller hela bröstet var inte klart vid senaste läkarbesöket, men bara det gör mig frisk så kan de ta högerarmen också.
Sen följer cytostatika och strålningsbehandlingar, men nu tar vi en sak i taget...

Jag vet inte hur resan kommer att te sig, jag vet inte vad jag kommer att orka.
Men jag hoppas, kanske mest för min egen skull att jag orkar skriva av mig, ventilera hur jag mår, men det får tiden utvisa.

En sista sak bara, tyck aldrig synd om mig, var stark med mig. Så att jag orkar att vara stark även när jag känner mig som svagast.