Jag har väntat på det länge nu, den där reaktionen från barnen om vad som egentligen hänt...
Visst så har vi gråtit, pratat, ventilerat, reflekterat och funderat men igår kväll, så brast det för en och sen brast det för alla.
Tänk så mycket tankar det finns, hur stor den minsta lilla grej kan växa sig om man inte släpper ut det direkt.
Tårarna sprutade, frågorna haglade och även om jag fortfarande själv inte har svaren på alla frågor, landade vi till slut i ett gemensamt beslut; Allt kommer att gå bra och om det nu är möjligt ska vi alla leva i minst 200 år till...
barn är underbara , när frågorna & tårarna kommit så accepterar det allt som det är ,Leo har gått igenom flera fråge och grinar kvällar om min sjukdom, kommer Mamma dö ,hur farligt ,vad kan man göra ,varför , och slutar alltid med att ok då vet jag Mamma ska leva förevigt (man kan ju alltid hoppas) M och T har ju en kille i Leos klass som förlorade sin Mamma i våras ( hon hade ju en helt annan cancer överallt ) men jag gissar att det kan komma mer frågor eftersom sjukdomen heter samma Leo hade massor av frågor och har fortfarande varför hon var så sjuk och jag är så sjuk men för mig är det inte farligt. Men det viktigaste är att både du och jag har bestämt oss vi blir minst 200år då sitter vi nog där och är gaggiga och har kul åt allt Kram Ulle
SvaraRaderaBra att det fick komma ut. Jag beundrar din glöd och din styrka. Håll fast vid den. Den kommer spela stor roll i ditt tillfrisknande. Är helt övertygad om att det kommer gå bra. Om det är någon som jag kan se kämpa sig igenom detta så är det du. Cudos!
SvaraRadera//Junker
Barn är för härliga! Låter hur toppen som helst, 200 år till! Tänker på dig. Kram
SvaraRadera