Tveksam till att min kropp accepterat att jag har fått ett bröst bortopererat.
Envisas med att "växa tillbaka" hela tiden, visserligen inte i samma takt som tidigare, men sakta men säkert
så smyger det sig på plats igen.
Vid det här laget har jag mer eller mindre gett upp inlägget, tar på det om jag ska ut på stan eller så, men hemma, ute på gården, affären, ungarnas skola, så orkar jag inte.
Det enda som händer är att det börjar klämma och vara irriterande då det redan finns en form av "bröst" där.
Önskar att man hade vetat innan hur tiden efter operationen skulle vara, men då det skiljer sig så mycket från person till person, så förstår jag att det inte går att säga så mkt.
Men då det inte sas något alls egentligen, så var väl ärligt talat min inställning att det skulle bli rätt problemfritt.
Att de kanske inte sagt något för att ingen visste hur det skulle bli just för mig, tänkte jag inte ens på.
Men det ska vara övergående, det har de sagt i alla fall, att allt kommer att bli bättre med tiden.
Fast det är klart, då det också är individuellt hur lång tid det kan ta, så kan de inte säga så mkt.
Idag blir det på med inlägget en stund och in på stan, ska hämta en BH som jag beställt, anpassad för just inlägg och förhoppningsvis kommer jag få möjlighet att använda den någon gång.
Hur är det med förkylningen då?
Jo tack, det känns bättre än igår, men jag har ju visserligen knappt vaknat ännu.
fredag 31 augusti 2012
torsdag 30 augusti 2012
Fuck Förkylning!
Hade inte tänkt skriva idag, orkar inte gnälla men jag känner att jag bara måste få klaga, för jag har blivit:
Förkyld!
Snorar, kroppen värker, hostar, astman jävlas och jag är så fruktansvärt trött.
Grattis till mig!
Känner att jag inte alls har lust att vara sjuk nu och ska jag nu nödvändigtvis vara det så måste det gå över innan den 4 September.
Är det inte det ena så måste det vara det andra...
Mådde så förbannat bra igår, tyckte att jag förtjänade att göra det och hoppades att jag skulle få fortsätta att må bra ett tag nu, men icke det...
Fuck Cancer och Fuck Förkylning!
Förkyld!
Snorar, kroppen värker, hostar, astman jävlas och jag är så fruktansvärt trött.
Grattis till mig!
Känner att jag inte alls har lust att vara sjuk nu och ska jag nu nödvändigtvis vara det så måste det gå över innan den 4 September.
Är det inte det ena så måste det vara det andra...
Mådde så förbannat bra igår, tyckte att jag förtjänade att göra det och hoppades att jag skulle få fortsätta att må bra ett tag nu, men icke det...
Fuck Cancer och Fuck Förkylning!
onsdag 29 augusti 2012
Så många fantastiska människor
Varit en tur runt stan idag, gjort lite ärenden.
Fikat med en underbar kvinna full av värme och goda råd...
Hälsat på jobbet och bemötts av stöd och kramar...
Myst med käraste syster och hennes sötspröt...
Tänk så många fantastiska människor man omger sig med och vilka berg dessa människor är när man behöver det som mest.
Finns där för mig.
Stå ut med mig.
Överge mig inte.
Tack för att ni finns, älskar er tamme tusan allihop!
Fikat med en underbar kvinna full av värme och goda råd...
Hälsat på jobbet och bemötts av stöd och kramar...
Myst med käraste syster och hennes sötspröt...
Tänk så många fantastiska människor man omger sig med och vilka berg dessa människor är när man behöver det som mest.
Finns där för mig.
Stå ut med mig.
Överge mig inte.
Tack för att ni finns, älskar er tamme tusan allihop!
Allt kommer att gå bra
Jag har väntat på det länge nu, den där reaktionen från barnen om vad som egentligen hänt...
Visst så har vi gråtit, pratat, ventilerat, reflekterat och funderat men igår kväll, så brast det för en och sen brast det för alla.
Tänk så mycket tankar det finns, hur stor den minsta lilla grej kan växa sig om man inte släpper ut det direkt.
Tårarna sprutade, frågorna haglade och även om jag fortfarande själv inte har svaren på alla frågor, landade vi till slut i ett gemensamt beslut; Allt kommer att gå bra och om det nu är möjligt ska vi alla leva i minst 200 år till...
Visst så har vi gråtit, pratat, ventilerat, reflekterat och funderat men igår kväll, så brast det för en och sen brast det för alla.
Tänk så mycket tankar det finns, hur stor den minsta lilla grej kan växa sig om man inte släpper ut det direkt.
Tårarna sprutade, frågorna haglade och även om jag fortfarande själv inte har svaren på alla frågor, landade vi till slut i ett gemensamt beslut; Allt kommer att gå bra och om det nu är möjligt ska vi alla leva i minst 200 år till...
tisdag 28 augusti 2012
Drottningen av Småätarna
Efter många om och men, bestämde jag mig för att maila mottagningen...
Borde ju få svar nån gång var min tanke och visst fick jag svar, både på mail och via telefon.
Återigen var jag välkommen dit och jag fick tid redan idag.
Lättad cyklade jag dit och fick svar på mina funderingar.
Dr. J tyckte vi skulle dränera lite, visserligen var det inte mkt vätska, dryga decilitern, men det var skönt att bli av med det i alla fall.
Den stramande känslan jag har, beror mkt på läkningen och att jag återigen har för LITE underhudsfett(!?!?)
Det blir en irritation under huden.
Under tiden jag försökte övertala Dr. J om att jag faktiskt äter, så vrålade magen och vi kunde inte annat än att skratta...
Men jag lovar, jag äter, jag är Drottningen av Småätarna nu när jag bara är hemma hela dagarna.
Problemen jag har på insidan armen, beror även det på läkningen efter lymfoperationen.
Så allt var egentligen normalt och det känns extremt skönt att höra.
Som bonus plockade han bort ett självupplösande stygn från venporten, som inte löst upp sig.
Var risk för inflammation, så det var ju skönt att få plocka det i tid.
Så återigen, snabbt och trevligt mottagande och jag känner mig mkt lugnare, två tummar upp!
Problemet med telefonerna i morse hade tydligen berott på datastrul och drabbat hela Västerbotten, kort sagt, ingen anledning att älta mer över den biten.
Borde ju få svar nån gång var min tanke och visst fick jag svar, både på mail och via telefon.
Återigen var jag välkommen dit och jag fick tid redan idag.
Lättad cyklade jag dit och fick svar på mina funderingar.
Dr. J tyckte vi skulle dränera lite, visserligen var det inte mkt vätska, dryga decilitern, men det var skönt att bli av med det i alla fall.
Den stramande känslan jag har, beror mkt på läkningen och att jag återigen har för LITE underhudsfett(!?!?)
Det blir en irritation under huden.
Under tiden jag försökte övertala Dr. J om att jag faktiskt äter, så vrålade magen och vi kunde inte annat än att skratta...
Men jag lovar, jag äter, jag är Drottningen av Småätarna nu när jag bara är hemma hela dagarna.
Problemen jag har på insidan armen, beror även det på läkningen efter lymfoperationen.
Så allt var egentligen normalt och det känns extremt skönt att höra.
Som bonus plockade han bort ett självupplösande stygn från venporten, som inte löst upp sig.
Var risk för inflammation, så det var ju skönt att få plocka det i tid.
Så återigen, snabbt och trevligt mottagande och jag känner mig mkt lugnare, två tummar upp!
Problemet med telefonerna i morse hade tydligen berott på datastrul och drabbat hela Västerbotten, kort sagt, ingen anledning att älta mer över den biten.
Ursäkta om jag är till besvär...
Det var väl ungefär de orden jag hade tänkt börja samtalet med, om det nu hade blivit nått samtal.
I stället upplyser telefonen mig om att "talsvarssystemet inte är tillgängligt för tillfället" och kan väl inte annat än påstå att jag blev lite irriterad.
Nu har jag suttit här och stirrat på telefonen och funderat på vad jag ska säga och så kommer jag mig inte ens fram...
Ursäkta om jag är till besvär, det känns så. Varje gång jag ringer upp på mottagningen så känner jag mig nojjig och överdrivet orolig.
Men vet du vad, jag har aldrig gått igenom det här förut, jag vet inte om det ska vara såhär, jag har inte den blekaste aning om hur det ska kännas efter att man opererat bort ett bröst.
Det spänner och stramar så pass mycket idag att det går rysningar genom kroppen, det känns inte okej och jag får inte tag i någon som kan bemöta min oro.
Känner mig lite övergiven...
I stället upplyser telefonen mig om att "talsvarssystemet inte är tillgängligt för tillfället" och kan väl inte annat än påstå att jag blev lite irriterad.
Nu har jag suttit här och stirrat på telefonen och funderat på vad jag ska säga och så kommer jag mig inte ens fram...
Ursäkta om jag är till besvär, det känns så. Varje gång jag ringer upp på mottagningen så känner jag mig nojjig och överdrivet orolig.
Men vet du vad, jag har aldrig gått igenom det här förut, jag vet inte om det ska vara såhär, jag har inte den blekaste aning om hur det ska kännas efter att man opererat bort ett bröst.
Det spänner och stramar så pass mycket idag att det går rysningar genom kroppen, det känns inte okej och jag får inte tag i någon som kan bemöta min oro.
Känner mig lite övergiven...
måndag 27 augusti 2012
Klumpen i magen kommer tillbaka och jag blir ledsen igen.
En vecka kvar till besked, en vecka kvar tills jag kryper allt närmare fas två i resan mot att bli frisk.
Försöker att inte tänka på det så mkt, men då och då kommer tankarna och oron över vad Dr. J ska säga.
"Ta med nära anhörig" står det på kallelsen, bara det får det att kännas lite jobbigt i magen.
Klumpen i magen kommer tillbaka och jag blir ledsen igen.
Allt börjar ju kännas så bra nu.
Förutom att det är hyfsat ömt fortfarande efter operationen, det sträcker och drar i halva kroppen och vänstra armen är långt i från vad den en gång var.
Men jag känner mig pigg och jag orkar, framför allt så känner jag att jag vill...
Mitt i allt det så vet jag, att inom kort, fortsätter resan och då har jag ingen aning om hur jag ska komma att må.
Jag är rädd, försöker att inte läsa så mycket, lyssnar på halva örat på skräckhistorierna och försöker suga åt mig så mkt positiv energi jag bara kan.
Men det är gruvsamt och ångestladdat och ännu ett tag, är det bara att fortsätta vänta...
Försöker att inte tänka på det så mkt, men då och då kommer tankarna och oron över vad Dr. J ska säga.
"Ta med nära anhörig" står det på kallelsen, bara det får det att kännas lite jobbigt i magen.
Klumpen i magen kommer tillbaka och jag blir ledsen igen.
Allt börjar ju kännas så bra nu.
Förutom att det är hyfsat ömt fortfarande efter operationen, det sträcker och drar i halva kroppen och vänstra armen är långt i från vad den en gång var.
Men jag känner mig pigg och jag orkar, framför allt så känner jag att jag vill...
Mitt i allt det så vet jag, att inom kort, fortsätter resan och då har jag ingen aning om hur jag ska komma att må.
Jag är rädd, försöker att inte läsa så mycket, lyssnar på halva örat på skräckhistorierna och försöker suga åt mig så mkt positiv energi jag bara kan.
Men det är gruvsamt och ångestladdat och ännu ett tag, är det bara att fortsätta vänta...
Money, money, money
Det sista jag känner att jag vill behöva fundera på nu, är pengar.
Trots detta tror jag i nuläget, att det är en av de saker som gnager mest i skallen på mig.
Har ingen aning om hur det kommer att ser ut framöver, vet på ett ungefär, men inte förens jag vet kan jag sluta fundera.
Jag vet att vi klarar oss, det gör vi alltid.
Jag vet att det ordnar sig, för på ett eller annat sätt så gör det det...
Men oron finns där och att den ska behöva göra det, känns så himla trist...
Pengar, allt ska handla om pengar, kanske är det vad man gör det till, men visst är det en alldeles för stor del av det vardagliga livet?
Ekonomiskt oberoende, eller helt enkelt, bli frisk och hålla sig frisk sen...
Trots detta tror jag i nuläget, att det är en av de saker som gnager mest i skallen på mig.
Har ingen aning om hur det kommer att ser ut framöver, vet på ett ungefär, men inte förens jag vet kan jag sluta fundera.
Jag vet att vi klarar oss, det gör vi alltid.
Jag vet att det ordnar sig, för på ett eller annat sätt så gör det det...
Men oron finns där och att den ska behöva göra det, känns så himla trist...
Pengar, allt ska handla om pengar, kanske är det vad man gör det till, men visst är det en alldeles för stor del av det vardagliga livet?
Ekonomiskt oberoende, eller helt enkelt, bli frisk och hålla sig frisk sen...
söndag 26 augusti 2012
Tappat tråden
Har helt och hållet spårat ur och vet inte alls vart jag ska.
Förmodligen är jag inte klar ännu heller, men detta är i alla fall mitt pågående projekt...
Barnkalas
Varmkorv, glass, kakor, kex och godis...
Hur mycket godsaker rymmer barn i sina magar egentligen?
Till slut tog det stopp och kalaset tog slut och även om det är ganska mysigt med huset fullt av glada och busiga sjuåringar, så blir det extremt tyst och lugnt när det är över.
Tror bestämt att de dessutom tog min energi med sig, så nu ska jag sätta mig ner och måla på tavlan som aldrig blir klar och ta några djupa andetag för att se om det finns någon energi att hämta där inne...
Hur mycket godsaker rymmer barn i sina magar egentligen?
Till slut tog det stopp och kalaset tog slut och även om det är ganska mysigt med huset fullt av glada och busiga sjuåringar, så blir det extremt tyst och lugnt när det är över.
Tror bestämt att de dessutom tog min energi med sig, så nu ska jag sätta mig ner och måla på tavlan som aldrig blir klar och ta några djupa andetag för att se om det finns någon energi att hämta där inne...
lördag 25 augusti 2012
Ont i skinnet
Man kan bli galen för mindre...
Skinnet på insidan av vänster arm och längst efter hela operationsärret brinner upp, ja i alla fall känns det så.
Sticker och sliter, drar och spänner.
Har haft den känslan till och från sedan operationen, men idag har det varit värre än någonsin.
Lite vätska har det dessutom fyllts på under dagen, så jag fick inte som jag ville den här gången heller.
Men trots att humöret fortsätter att flacka hit och dit, så känner jag mig hyffsat uppåt idag, hoppas det håller i sig så att barnen som kommer på kalas imorgon slipper uppleva Häxan Surtant live...
Skinnet på insidan av vänster arm och längst efter hela operationsärret brinner upp, ja i alla fall känns det så.
Sticker och sliter, drar och spänner.
Har haft den känslan till och från sedan operationen, men idag har det varit värre än någonsin.
Lite vätska har det dessutom fyllts på under dagen, så jag fick inte som jag ville den här gången heller.
Men trots att humöret fortsätter att flacka hit och dit, så känner jag mig hyffsat uppåt idag, hoppas det håller i sig så att barnen som kommer på kalas imorgon slipper uppleva Häxan Surtant live...
fredag 24 augusti 2012
Nu får det vara nog
Sket sig det där med att vänta med dränering till på måndag, kändes som att jag höll på att spricka så akuten fick det bli.
3-4 dl elände idag också, men nu har jag bestämt att det får räcka, så jag hoppas att kroppen håller med.
I övrigt har jag faktiskt inte gjort just nånting idag och det gick bra det också.
3-4 dl elände idag också, men nu har jag bestämt att det får räcka, så jag hoppas att kroppen håller med.
I övrigt har jag faktiskt inte gjort just nånting idag och det gick bra det också.
Igår upp, idag ner
Misstänkte nästan att det inte skulle vara för evigt...
Gårdagen flöt på hur bra som helst, pallade med städning, kalasfrämmande och livet i allmänhet.
Hade inte ens problem med att hålla mig vaken framför teven igår kväll, helt klart någon form av rekord.
Men sen då?
Jo, sen vart det en ny dag och jag tror att jag förbrukade hela veckans ranson av energi igår, för idag står ögonen i kors, jag har redan hunnit brinna av en gång idag och tårarna har sprutat på morgonen.
Lagom är bäst, och kanske är det så att mannens order att ta det lugnt faktiskt är något jag bör försöka lyssna på.
Ska försöka det idag, men utifall att jag börjar känna mig piggare, så lovar jag inget...
I övrigt då?
Börjar känna mig nervös, småpirrar i magen inför den 4/9.
Då faller domen, det är då jag får veta vad det är för typ av cancer som valt att bosätta sig i mig och om det fanns spår av spridning till körtlarna.
Gör faktiskt lite ont i magen när jag tänker på det, men jag hoppas att det faktum att jag reagerade snabbt när jag väl hittade knölen, har hindrat eventuell spridning...
Sen har mitt "bröst" växt tillbaka igen, får ju aldrig vänja mig vid min "nya kropp" om det ska hålla på så här. Tyvärr hade de inte tid att hjälpa mig förens på måndag, så jag får stå ut över helgen och hoppas att det inte fyller på så mkt mer...
Tanke; Kan det vara så att det fyller på sig mer när jag stressar runt en massa?
Gårdagen flöt på hur bra som helst, pallade med städning, kalasfrämmande och livet i allmänhet.
Hade inte ens problem med att hålla mig vaken framför teven igår kväll, helt klart någon form av rekord.
Men sen då?
Jo, sen vart det en ny dag och jag tror att jag förbrukade hela veckans ranson av energi igår, för idag står ögonen i kors, jag har redan hunnit brinna av en gång idag och tårarna har sprutat på morgonen.
Lagom är bäst, och kanske är det så att mannens order att ta det lugnt faktiskt är något jag bör försöka lyssna på.
Ska försöka det idag, men utifall att jag börjar känna mig piggare, så lovar jag inget...
I övrigt då?
Börjar känna mig nervös, småpirrar i magen inför den 4/9.
Då faller domen, det är då jag får veta vad det är för typ av cancer som valt att bosätta sig i mig och om det fanns spår av spridning till körtlarna.
Gör faktiskt lite ont i magen när jag tänker på det, men jag hoppas att det faktum att jag reagerade snabbt när jag väl hittade knölen, har hindrat eventuell spridning...
Sen har mitt "bröst" växt tillbaka igen, får ju aldrig vänja mig vid min "nya kropp" om det ska hålla på så här. Tyvärr hade de inte tid att hjälpa mig förens på måndag, så jag får stå ut över helgen och hoppas att det inte fyller på så mkt mer...
Tanke; Kan det vara så att det fyller på sig mer när jag stressar runt en massa?
torsdag 23 augusti 2012
Energiknippe
Vaknar trött, sliten, utmattad och inte ett dugg utvilad.
Klockan visar 06:10 och ska vi hinna fira lillan på 7-årsdagen, så är det bara att kasta täcket och kravla sig upp ur sängen...
Tunga fötter upp för trappan, öppnar rullgardinen, petar på stortjejerna och hela familjen sjunger "Lottas födelsedagssång", till och med födelsedagsbarnet själv sjunger, med ett stort leende.
Bubblar i mig, när jag inser vilken fantastisk familj vi är och sen sköljer energin över mig...
Den här dagen har potential att bli den bästa dagen på väldigt länge och trots att mannen hade stränga order till mig:
"Nu tar du det lugnt idag", så ska jag göra allt jag bara vill och orkar, för jag känner att lusten att göra det finns, så det så!
Klockan visar 06:10 och ska vi hinna fira lillan på 7-årsdagen, så är det bara att kasta täcket och kravla sig upp ur sängen...
Tunga fötter upp för trappan, öppnar rullgardinen, petar på stortjejerna och hela familjen sjunger "Lottas födelsedagssång", till och med födelsedagsbarnet själv sjunger, med ett stort leende.
Bubblar i mig, när jag inser vilken fantastisk familj vi är och sen sköljer energin över mig...
Den här dagen har potential att bli den bästa dagen på väldigt länge och trots att mannen hade stränga order till mig:
"Nu tar du det lugnt idag", så ska jag göra allt jag bara vill och orkar, för jag känner att lusten att göra det finns, så det så!
onsdag 22 augusti 2012
Pappersanalfabet
Stirrar på papperna från Försäkringskassan, inser att jag aldrig kommer att kunna fylla i dom själv.
Får inte ihop frågorna med några svar, vet knappt vart jag ska kryssa ja eller nej.
Hatar papper, hatar formulär, enkäter, intyg och annat elände som det ibland krävs att man fyller i.
Blir nollställd, även om det handlar om mig och jag vet bäst vad som ska fyllas i så blir det blankt.
Fylls med samma känsla som när man satt i skolbänken med ett prov framför sig som man helt och hållet glömt att plugga till, det blir panik och ångesten över att svara fel infinner sig...
Allt för många gånger har jag fyllt i papper till Försäkringskassan och A-kassan och fått dom skickade tillbaka, rader markerade med överstykningspenna och en post-it lapp att jag glömt eller svarat något som inte dom tycker stämmer.
Avskyr papper, föraktar dom.
Måste ju finnas någon som kan hjälpa mig att fylla i skiten, för jag vet vad jag vill framföra, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt att förmedla det på ett formulär där svaren ska anges med kryss eller kortfattade meningar.
Jag vet att om jag fyller i och skickar in så blir det fel och struntar jag i det, går det åt helvete.
Pest eller kolera, det är bara att välja, men idag känns det omöjligt...
Får inte ihop frågorna med några svar, vet knappt vart jag ska kryssa ja eller nej.
Hatar papper, hatar formulär, enkäter, intyg och annat elände som det ibland krävs att man fyller i.
Blir nollställd, även om det handlar om mig och jag vet bäst vad som ska fyllas i så blir det blankt.
Fylls med samma känsla som när man satt i skolbänken med ett prov framför sig som man helt och hållet glömt att plugga till, det blir panik och ångesten över att svara fel infinner sig...
Allt för många gånger har jag fyllt i papper till Försäkringskassan och A-kassan och fått dom skickade tillbaka, rader markerade med överstykningspenna och en post-it lapp att jag glömt eller svarat något som inte dom tycker stämmer.
Avskyr papper, föraktar dom.
Måste ju finnas någon som kan hjälpa mig att fylla i skiten, för jag vet vad jag vill framföra, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt att förmedla det på ett formulär där svaren ska anges med kryss eller kortfattade meningar.
Jag vet att om jag fyller i och skickar in så blir det fel och struntar jag i det, går det åt helvete.
Pest eller kolera, det är bara att välja, men idag känns det omöjligt...
tisdag 21 augusti 2012
Så kom lugnet
Mannen målar och ungarna är ute och känner på regnet. Och jag varvar ner för en stund...
Dagen har varit fullspäckad med skolstarter och jag har nog mest stirrat tomt ut i luften.
Men visst är det skönt på något sätt att vardagen kommer tillbaka, med normala tider och normala rutiner, hur normalt det nu kan bli under rådande omständigheter.
Dagen har varit fullspäckad med skolstarter och jag har nog mest stirrat tomt ut i luften.
Men visst är det skönt på något sätt att vardagen kommer tillbaka, med normala tider och normala rutiner, hur normalt det nu kan bli under rådande omständigheter.
måndag 20 augusti 2012
Får jag vila nu?
Vilken jävla dag det blev....
Tandläkaren var nästan 20 minuter sen och från att ha upplevt honom som en kul och trevlig filur så var han idag mest bara seg och jobbig.
Aldrig blev han då färdig och när jag såg i ögonvrån att klockan närmade sig inbokad tid för läkarbesök tickade hjärtat snabbare än på en rädd hare.
Fy fasen va stressad jag blev.
Jag som ställt in mig på att allt skulle gå så smärtfritt och visserligen hade det gjort det om tandläkaren inte sölat.
Tio minuter i tre kom jag inspringande på kirurgmottagningen, anmälde mig i luckan och jag kan tänka mig att det syntes på mig hur stressad och frustrerad jag var.
Tack och lov så hade doktorn fortfarande tid med mig och efter att ha tittat på mitt nya "bröst" så fällde han kommentaren, som helt klart är dagens höjdpunkt:
- Har du haft sådär snyggt bröst någon gång?!
FYRA dl vätska senare, så var det snygga bröstet borta. Men vad gör väl det när det onda försvinner samtidigt...
Visserligen blir jag alltid lite mör efteråt, men i jämförelse är det en piece of kaka...
Sen stress hem, iväg och handla, iväg och äta och sen hem och stress med att få ordning på ungarna inför skolstarten imorgon.
Får jag vila nu?
Tandläkaren var nästan 20 minuter sen och från att ha upplevt honom som en kul och trevlig filur så var han idag mest bara seg och jobbig.
Aldrig blev han då färdig och när jag såg i ögonvrån att klockan närmade sig inbokad tid för läkarbesök tickade hjärtat snabbare än på en rädd hare.
Fy fasen va stressad jag blev.
Jag som ställt in mig på att allt skulle gå så smärtfritt och visserligen hade det gjort det om tandläkaren inte sölat.
Tio minuter i tre kom jag inspringande på kirurgmottagningen, anmälde mig i luckan och jag kan tänka mig att det syntes på mig hur stressad och frustrerad jag var.
Tack och lov så hade doktorn fortfarande tid med mig och efter att ha tittat på mitt nya "bröst" så fällde han kommentaren, som helt klart är dagens höjdpunkt:
- Har du haft sådär snyggt bröst någon gång?!
FYRA dl vätska senare, så var det snygga bröstet borta. Men vad gör väl det när det onda försvinner samtidigt...
Visserligen blir jag alltid lite mör efteråt, men i jämförelse är det en piece of kaka...
Sen stress hem, iväg och handla, iväg och äta och sen hem och stress med att få ordning på ungarna inför skolstarten imorgon.
Får jag vila nu?
Stresstoleransen ligger på minus
Å så kommer det en sån där dag igen, då man bara vill rulla ihop sig till en boll och gråta.
Tandläkarbesök kolliderar mer eller mindre med läkartid för dränering.
Huvudet exploderar, orkar inte stressa mellan, orkar inte jaga...
Stresstoleransen ligger på minus och även om det är flera timmar kvar tills jag ska iväg någonstans så kryper det under skinnet på mig, hinner jag?
Så tar jag mig för att lyfta luren, ursäktar min existens och vill inte vara till besvär, ber om hjälp...
Tänk så enkelt det är egentligen att be om lite hjälp, för sen faller allt på plats, det ordnar sig...
Tandläkarbesök kolliderar mer eller mindre med läkartid för dränering.
Huvudet exploderar, orkar inte stressa mellan, orkar inte jaga...
Stresstoleransen ligger på minus och även om det är flera timmar kvar tills jag ska iväg någonstans så kryper det under skinnet på mig, hinner jag?
Så tar jag mig för att lyfta luren, ursäktar min existens och vill inte vara till besvär, ber om hjälp...
Tänk så enkelt det är egentligen att be om lite hjälp, för sen faller allt på plats, det ordnar sig...
söndag 19 augusti 2012
Upp och ner och ingen ordning
Gårdagen var en skitdag, trött grinig, hängig i allmänhet.
Mitt bortopererade bröst envisas att komma tillbaka och den konstant dragande, spännande, värkande känslan, kan göra vem som helst vansinnig...
Trött på att vänta på besked, trött på att vänta på att komma igång med behandlingen, trött på att stå och stampa på samma ställe och aldrig ta mig framåt.
Jag längtar inte, men det är ett evigt väntande...
Idag har det gått bättre, spränger och värker fortfarande, men imorgon ska jag förhoppningsvis få skiten dränerat.
Vi har hunnit med en del ute på gården och jag har hunnit måla och nu känner jag visserligen av värken mera, men skönt att fått vara igång litegrann...
Humöret känns bättre och sinnet lugnare, men, fan, önskar att tiden kunde gå lite snabbare...
Mitt bortopererade bröst envisas att komma tillbaka och den konstant dragande, spännande, värkande känslan, kan göra vem som helst vansinnig...
Trött på att vänta på besked, trött på att vänta på att komma igång med behandlingen, trött på att stå och stampa på samma ställe och aldrig ta mig framåt.
Jag längtar inte, men det är ett evigt väntande...
Idag har det gått bättre, spränger och värker fortfarande, men imorgon ska jag förhoppningsvis få skiten dränerat.
Vi har hunnit med en del ute på gården och jag har hunnit måla och nu känner jag visserligen av värken mera, men skönt att fått vara igång litegrann...
Humöret känns bättre och sinnet lugnare, men, fan, önskar att tiden kunde gå lite snabbare...
fredag 17 augusti 2012
Bästa dagen på länge
Inte alls varit lika trött idag, inte heller haft lika ont.
Har orkat mig iväg med ungarna på biblioteket, satt i och för sig och vilade hela tiden vi var där, men jag tog mig dit och det känns som ett framsteg.
Utöver det så önskar jag att alla vilsna nerver hittar rätt i vänsterarmen snart då det känns som att någon gnider brännässlor vid minsta beröring.
Och så önskar jag att känseln i armhålan kommer tillbaka då det känns allmänt märkligt...
När jag ändå håller på att önska, så önskar jag att ingen någonsin ska behöva drabbas av denna skitsjukdom...
Har orkat mig iväg med ungarna på biblioteket, satt i och för sig och vilade hela tiden vi var där, men jag tog mig dit och det känns som ett framsteg.
Utöver det så önskar jag att alla vilsna nerver hittar rätt i vänsterarmen snart då det känns som att någon gnider brännässlor vid minsta beröring.
Och så önskar jag att känseln i armhålan kommer tillbaka då det känns allmänt märkligt...
När jag ändå håller på att önska, så önskar jag att ingen någonsin ska behöva drabbas av denna skitsjukdom...
torsdag 16 augusti 2012
Roliga bekymmer
Man får försöka hitta ljusglimtar i tillvaron och en av dom är mitt nya "bomullsbröst"
Familjen påpekar flera gånger per dag att det ligger och dräller.
Ibland i köket, ofta på vardagsrumsbordet och ibland på toaletten.
Jag tar helt enkelt av mig det när det är till besvär (läs: jämt) och lägger det där jag är helt enkelt.
Kanske vänjer jag mig att ha det på mig eller så vänjer sig familjen med att det kan dyka upp ett "bröst" där man minst anar det, hur som helst så ler jag lika mycket varje gång när ungarna ropar:
-Mamma, ska ditt bröst ligga här?
"wherever i lay my breast that's my home"
Känner mig befriad
Spenderat en hel del tid framför spegeln nu på morgonen, tagit en sista titt på de 34 agrafferna som prytt min kropp den sista veckan.
Idag har jag fått dom bort plockade och jag kan lova att jag kommer inte att sakna dom.
Vilken känsla det var att sätta sig upp på britsen utan att det gjorde ont precis överallt, det har slitit, dragit nypts och varit irriterande. Och framför allt har jag varit rädd att jag skulle fastna i dom.
Nu är dom borta och visst finns en del av det onda kvar och vänsterarmen är begränsad i sin rörlighet, men skillnaden är enorm.
Känner mig som en ny människa.
Sen var Dr. J naturligtvis tvungen att dränera igen, inte det jag uppskattar mest i hela världen, men det ska göras. Ytterligare 2,5 dl äckelpäckel blev jag av med och jag hoppas verkligen att det ska ge med sig nu.
Idag har jag fått dom bort plockade och jag kan lova att jag kommer inte att sakna dom.
Vilken känsla det var att sätta sig upp på britsen utan att det gjorde ont precis överallt, det har slitit, dragit nypts och varit irriterande. Och framför allt har jag varit rädd att jag skulle fastna i dom.
Nu är dom borta och visst finns en del av det onda kvar och vänsterarmen är begränsad i sin rörlighet, men skillnaden är enorm.
Känner mig som en ny människa.
Sen var Dr. J naturligtvis tvungen att dränera igen, inte det jag uppskattar mest i hela världen, men det ska göras. Ytterligare 2,5 dl äckelpäckel blev jag av med och jag hoppas verkligen att det ska ge med sig nu.
onsdag 15 augusti 2012
Vaknar ledsen
Vet inte om jag kanske drömt något som förorsakat klumpen i magen, men jag känner mig ledsen och nedstämd idag.
Känns tomt på insidan, lite hopplöst och ensamt... hur man nu kan känna sig ensam i ett hus med fem personer.
Känner mig liten och ynklig och skrynklig.
Önskar att det vänder, att dagen får bjuda på skratt, glädje, massor med kramar och kärlek...
Känns tomt på insidan, lite hopplöst och ensamt... hur man nu kan känna sig ensam i ett hus med fem personer.
Känner mig liten och ynklig och skrynklig.
Önskar att det vänder, att dagen får bjuda på skratt, glädje, massor med kramar och kärlek...
tisdag 14 augusti 2012
Så gick det idag
Mår lite bättre efter dräneringen, fast kanske är det inte så konstigt att man blir trött och grinig när det gör konstant ont.
För den som vill veta så hittade dom nästan 2,5 dl goggamoj där inne.
Allt såg för övrigt bra ut, så pass bra att jag fick tid redan på torsdag för att ta bort agrafferna, var egentligen inbokat till den 20/8.
Så det är ju om något ett steg i rätt riktning.
Dagens lite roliga var när Dr. J påpekade att jag har för lite underhudsfett (jasså, jag som känner mig underhudsfettsberikad)
Anledningen till det uttalandet var att venporten irriterat och det kan helt enkelt bero på att den inte har nått att gosa med, lite "hårt mot hårt" så att säga...
Men men, efter ännu en heldag själv med ungarna, lasarettsbesök och en tur in på lekterapin, så är batterierna slut och jag tror jag tillbringar resten av dagen i soffan, alternativt med en pensel i handen
För den som vill veta så hittade dom nästan 2,5 dl goggamoj där inne.
Allt såg för övrigt bra ut, så pass bra att jag fick tid redan på torsdag för att ta bort agrafferna, var egentligen inbokat till den 20/8.
Så det är ju om något ett steg i rätt riktning.
Dagens lite roliga var när Dr. J påpekade att jag har för lite underhudsfett (jasså, jag som känner mig underhudsfettsberikad)
Anledningen till det uttalandet var att venporten irriterat och det kan helt enkelt bero på att den inte har nått att gosa med, lite "hårt mot hårt" så att säga...
Men men, efter ännu en heldag själv med ungarna, lasarettsbesök och en tur in på lekterapin, så är batterierna slut och jag tror jag tillbringar resten av dagen i soffan, alternativt med en pensel i handen
Pissnatt
Sovit som en kratta då både känsel och "bröst" börjar komma tillbaka.
Det är en blandad känsla,det bränner, sticker och spänner.
Känns ungefär som att huden slits från kroppen samtidigt som någon gör "tusen nålar" på mig och bränner mig sporadiskt med en cigarett....
Känner mig mer död än levande...
Blir ytterligare dränering idag, ser verkligen (inte) fram emot det, hade tillräckligt ont efter i söndags och då var huden fortfarande avdomnad.
Fan!
Idag är det inte kul att vara jag och jag skulle nog allra helst vilja dra täcket över huvudet...
Det är en blandad känsla,det bränner, sticker och spänner.
Känns ungefär som att huden slits från kroppen samtidigt som någon gör "tusen nålar" på mig och bränner mig sporadiskt med en cigarett....
Känner mig mer död än levande...
Blir ytterligare dränering idag, ser verkligen (inte) fram emot det, hade tillräckligt ont efter i söndags och då var huden fortfarande avdomnad.
Fan!
Idag är det inte kul att vara jag och jag skulle nog allra helst vilja dra täcket över huvudet...
måndag 13 augusti 2012
Vilket mankemang....
Hade någon för en månad sedan frågat mig om jag brydde mig om hur mina bröst såg ut, så hade jag förmodligen skrattat...
Idag står jag framför spegeln och puffar, tar bort bomull, lägger till bomull och jämför...
Konstaterar att nu ser dom hyffsat lika ut, om utifall att någon eventuellt av någon anledning skulle stirra på den regionen.
En snabb tripp in på stan innebär inte längre bara att ta på sig jackan...
söndag 12 augusti 2012
Crash and burn
Kryper nog i säng snart och tycker synd om mig själv...
Fått ont efter dagens dränering och det känns nästan som att det fyllts på med lika mkt skit igen,
läkaren sa att det kunde vara så, men hur länge?
Och måste det göra ont?
Imorgon blir första dagen själv med alla tjejerna sedan operationen, mannen börjar om att jobba och är morgondagens dagsform inte bättre, blir det en dag framföre teven...
Fått ont efter dagens dränering och det känns nästan som att det fyllts på med lika mkt skit igen,
läkaren sa att det kunde vara så, men hur länge?
Och måste det göra ont?
Imorgon blir första dagen själv med alla tjejerna sedan operationen, mannen börjar om att jobba och är morgondagens dagsform inte bättre, blir det en dag framföre teven...
Vart kom det bröstet ifrån?
Suttit på akuten på förmiddagen, men ingen panik nu, allt är under kontroll.
Det som hade hänt var att det fyllts på med en massa läbbig vätska (3-4 dl) som gjorde att bröstet, mirakulöst växt tillbaka.
Det hade ju varit praktiskt om det nu vore så enkelt, att det växte tillbaka av sig själv, men efter lite dränering är det nu borta igen och det känns inte längre som att huden ska slitas bort från kroppen...
Läget under kontroll och allt normalt enligt farbror doktorn, som till min stora glädje var samma läkare som jag träffat tidigare och dessutom utförde operationen.
Det som hade hänt var att det fyllts på med en massa läbbig vätska (3-4 dl) som gjorde att bröstet, mirakulöst växt tillbaka.
Det hade ju varit praktiskt om det nu vore så enkelt, att det växte tillbaka av sig själv, men efter lite dränering är det nu borta igen och det känns inte längre som att huden ska slitas bort från kroppen...
Läget under kontroll och allt normalt enligt farbror doktorn, som till min stora glädje var samma läkare som jag träffat tidigare och dessutom utförde operationen.
lördag 11 augusti 2012
Skynda långsamt
Känt mig lite som en superhjältinna idag, hjälpt mannen med lite hyllor, varit iväg med cykeln och handlat.
Jag har till och med målat lite, månader sen sist...
Men inget gott som tydligen inte ska ha nått ont med sig, för nu sitter jag här vid datorn och undrar hur jag ska orka tvätta penslarna och gå och lägga mig för att vila en stund.
När jag känner att jag orkar så borde jag kanske spara på energin lite grann...
Men helt klart känner jag att kroppen börjar repa sig efter operationen, men än på ett tag blir det nog inga löprundor...
Jag har till och med målat lite, månader sen sist...
Men inget gott som tydligen inte ska ha nått ont med sig, för nu sitter jag här vid datorn och undrar hur jag ska orka tvätta penslarna och gå och lägga mig för att vila en stund.
När jag känner att jag orkar så borde jag kanske spara på energin lite grann...
Men helt klart känner jag att kroppen börjar repa sig efter operationen, men än på ett tag blir det nog inga löprundor...
fredag 10 augusti 2012
Så mkt kärlek
♥
Kram på dig... ♥
kram
Kram!
♥ varma kramar från mig till dig ♥
Pissliv......men det här ska du fixa vännen. En dag i taget !
Oj :( Kram!! ♥
Svårt att hitta ord som styrker och hjälper men du finns i mina tankar och alla andras tankar så med allas styrka och med DIN styrka fixar du detta! Kram!!!
Åh skit också. Kram på dig.
Men vafan! Hoppas nu allt går åt rätt håll fr.o.m. nu åtminstone
kram
Livet är verkligen INTE rättvist! Kram från oss ♥
Men va? Håller alla tummar jag kan för dig:) och är du lika som den Jenny jag gick skola med fixar du detta:) är de nån som kan är de du!!!:)
Oj, chockerande. Vet inte vad jag ska skriva, måste kännas fruktansvärt. Men du kommer att klara det, forskningen på bröstcancer har gjort enorma steg i rätt riktning, du kommer att bli frisk. Stor kram på dig Jenny!
Kram på dig
♥ Stor kram till dig ♥
jag fortsätter hålla tummarna för dig kram
Kram!
Kram på dig ♥♥
Tänker på dig många kramar
Tänker på dig. Många kramar till du
Bamsekram!
♥
kram på dig.
Många kramar från oss på 3:an.
Många många kramar till dig!!! ♥
♥
Kram på dig.... Tänker på dig!!
Tänker på er allihop. *kram*
kram
Kram, tänker på er ♥
Styrkekramar! Tillsammans med din fantastiska familj klarar du det här, det vet jag!
Kram ♥
:( Kramar
Fy vad hemskt! Säg till om det är nåt vi kan hjälpa till med! Kraaaa
Sänder styrketankar från oss på *******
Puss på dig, kmr gå Awesome :-)
FUCK CANCER!
:( Kramizar
Styrkekram ♥
:-( Tänker på dig/er. Varit i samma "tummhållar" sits, men med en mer tursam diagnos. Men jag minns känslan fram till dess och kan bara gissa hur du känner nu. Styrkekr
Styrkekramar till dig! Tänker på dig!
Håller med verkligen orättvist, stort stöd finns på ****** dit kan du alltid komma på kaffe, stora kramar.
Du klarar detta, många kramar.
Massor massor Massor av styrkekramar ♥ Men du fixar det här!!
:( Kram!
Nämen va faan! Upp till kamp gumman, du kommer bli frisk! Och styrkekramen på dig,
:/ Kram..
Styrkekramar ♥ tur att du har en sån fin familj som kan stötta dig! Tänker på er!
Kram, kram, kram - ♥
Verkligen orättvist och jättetråkigt! Men nu är det jävlar anamma som gäller! Många kramar till dig.
Kramar till dig! Förstår att det känns jobbigt och svårt men du har rätt inställning. En dag i sänder. Sköt om dig
*kram*
Men Jenny, vad händer? Så mycket orättvist. Stor kram till dig och tummarna håller jag hårt för dig.
Fan ta denna sjukdom. Sänder dig all styrka från djupet av mitt hjärta
Vaffan :( Vore världen rättivs skulle sånt här absolut inte hända dig....
:-(
Styrkekram ♥ Ps. Hör av dig/ er om vi kan hjälpa på nåt sätt!
Kram ♥ ♥ ♥
Kram på dej!
Skit cancer!! Stor kram till dig
:-(:-(:-(Kram
Livet är så orättvist!! Många Styrkekramar till dig och din familj!
kommer att hålla mina tummar för dig tills det är över♥
Mantrat lyder: levahärochnu!
BAOTAKRAM från mej
Älskar dej Systra mi ♥♥
Läser detta först nu... Damn... Fy fasen :-( håller tummar och tår för att du snabbt blir frisk igen!
kram på dig från både mig och *****.
Vill så mkt, men mest bara sova
Spenderade stora delar av gårdagen vilande och hur mkt jag än sov, så var jag fortfarande trött och när kvällen kom, så slocknade jag som ett ljus.
Dagen har sett ut på ungefär samma sätt, förutom en tur ut med bilen, springa på lite affärer och be ungarna om att skynda på lite, så att jag skulle få sätta mig och vila.
Att man skulle kunna bli så trött, hade jag inte kunnat ana.
Visst kan jag förstå att kroppen har ett stort jobb att utföra med läkningen och visst är det säkert så att den spänning och oro som funnits i kroppen inför operationen, nu har släppt och allt kommer efteråt som ett brev med sömnpulver på posten.
Men rastlös själ som jag är vill jag så mkt mer än bara vila och sova, men kan hända att det inte bara är en jobbig tid som jag har framför mig, kanske är det också en bra tid för mig att lära mig, att stänga av, koppla bort och att inte alltid vara den som finns till hands...
Som en klok vän skrev till mig idag:
" Och kom ihåg att allt som händer, vad det än är kan vara förklädda gåvor"
Dagen har sett ut på ungefär samma sätt, förutom en tur ut med bilen, springa på lite affärer och be ungarna om att skynda på lite, så att jag skulle få sätta mig och vila.
Att man skulle kunna bli så trött, hade jag inte kunnat ana.
Visst kan jag förstå att kroppen har ett stort jobb att utföra med läkningen och visst är det säkert så att den spänning och oro som funnits i kroppen inför operationen, nu har släppt och allt kommer efteråt som ett brev med sömnpulver på posten.
Men rastlös själ som jag är vill jag så mkt mer än bara vila och sova, men kan hända att det inte bara är en jobbig tid som jag har framför mig, kanske är det också en bra tid för mig att lära mig, att stänga av, koppla bort och att inte alltid vara den som finns till hands...
Som en klok vän skrev till mig idag:
" Och kom ihåg att allt som händer, vad det än är kan vara förklädda gåvor"
torsdag 9 augusti 2012
Behövde dessa ord idag...
Att vara stark
Att vara stark är inte att aldrig falla,
att alltid veta att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta,
att hoppa högst eller att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet som det är
att acceptera dess kraft att ta del av den
Att falla till botten, slå sig hårt och alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit
Marie Fredriksson Anthony
Tack kusin!
Att vara stark är inte att aldrig falla,
att alltid veta att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta,
att hoppa högst eller att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet som det är
att acceptera dess kraft att ta del av den
Att falla till botten, slå sig hårt och alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit
Marie Fredriksson Anthony
Tack kusin!
Försöker anpassa mig
Jag vet inte vad som är värst, att försöka vänja mig att vara utan ett bröst eller att stoppa in en bomullsboll i behån.
Den tillfälliga protesen är onaturlig, knölig, obekväm och besvärlig, nästan så att jag föredrar att vara utan, men jag antar att jag drar mindre blickar mot mig om jag försöker att ha den på mig.
Är väl en vanesak, som så mycket annat antar jag...
Utöver det, så mår jag bra, det stramar och drar i såret och området runt venporten de satt in under huden kliar, men annars så är det skönt att vara hemma och livet, ja det går vidare.
Den tillfälliga protesen är onaturlig, knölig, obekväm och besvärlig, nästan så att jag föredrar att vara utan, men jag antar att jag drar mindre blickar mot mig om jag försöker att ha den på mig.
Är väl en vanesak, som så mycket annat antar jag...
Utöver det, så mår jag bra, det stramar och drar i såret och området runt venporten de satt in under huden kliar, men annars så är det skönt att vara hemma och livet, ja det går vidare.
 |
| Mitt nya "bröst" |
onsdag 8 augusti 2012
Den enbröstade banditen
Så var jag hemma igen.
Inskrivningen skedde på måndagen, oändliga samtal med läkare, sköterskor och narkospersonal.
Tack och lov fick jag åka hem över natten, så att jag skulle få sova ordentligt.
Tisdag morgon befann jag mig åter på Kirurgiska avdelningen 2, blev installerad i mitt rum och började väntan på att få komma in på operation.
Tiden går inte fort när man väntar, men ungefär kvart i tio, fick jag byta om till en snygg skjorta för att rullas ner till operation.
Och sen väntan, väntan för att komma in i förberedelserummet, väntan för att komma in i operationssalen.
Väntan på ryggbedövningen och väntan på att få somna.
Sen somnade jag och vaknade lika fort, kändes det som:
- Nu var det klart, är du sugen på lite vatten kanske?
- Kan jag få kaffe?
Kaffe fick jag inte, men vatten...
Så nu var man ett bröst fattigare och ett antal lymfkörtlar fattigare och mör, fruktansvärt mör och så otroligt trött.
Nu väntar två veckor vila och läkning innan agrafferna ska tas bort och sen ytterligare en dryg vecka innan jag får besked om vilken typ av cancer jag har och hur vi bränner bort eventuella rester från kroppen.
Livet går vidare, med eller utan bröst och fokus nu måste vara att göra allt för att bli frisk, men visst måste jag erkänna att det fattas något när jag ser mig i spegeln...
Inskrivningen skedde på måndagen, oändliga samtal med läkare, sköterskor och narkospersonal.
Tack och lov fick jag åka hem över natten, så att jag skulle få sova ordentligt.
Tisdag morgon befann jag mig åter på Kirurgiska avdelningen 2, blev installerad i mitt rum och började väntan på att få komma in på operation.
Tiden går inte fort när man väntar, men ungefär kvart i tio, fick jag byta om till en snygg skjorta för att rullas ner till operation.
Och sen väntan, väntan för att komma in i förberedelserummet, väntan för att komma in i operationssalen.
Väntan på ryggbedövningen och väntan på att få somna.
Sen somnade jag och vaknade lika fort, kändes det som:
- Nu var det klart, är du sugen på lite vatten kanske?
- Kan jag få kaffe?
Kaffe fick jag inte, men vatten...
Så nu var man ett bröst fattigare och ett antal lymfkörtlar fattigare och mör, fruktansvärt mör och så otroligt trött.
Nu väntar två veckor vila och läkning innan agrafferna ska tas bort och sen ytterligare en dryg vecka innan jag får besked om vilken typ av cancer jag har och hur vi bränner bort eventuella rester från kroppen.
Livet går vidare, med eller utan bröst och fokus nu måste vara att göra allt för att bli frisk, men visst måste jag erkänna att det fattas något när jag ser mig i spegeln...
måndag 6 augusti 2012
Elefanter i magen
Inskrivning på kirurgen idag, provtagningar och genomgång av operationen.
Känns som att det flyger omkring elefanter i magen på mig, kanske mest för att jag inte vet riktigt vad som komma skall.
Har aldrig någonsin varit sövd, aldrig blivit opererad, mer än en gång i munnen.
Jag har ingen aning om vad det egentligen handlar om.
Ovissheten är värst, att inte ha nog kunskap för att känna att jag har kontroll över situationen.
Förhoppningsvis rätas alla frågetecken ut under dagen och jag kan sova lugnt inför operationen imorgon.
Känner mig rädd över hur jag ska se på mig själv efter operationen, rädd över hur andra ska se på mig, orolig hur mitt inre ska påverkas av att skalet förändras.
Bestämmer mig för att försöka ut i det yttersta att hålla ryggen rak, huvudet högt och inte gömma mig.
Inte låta sjukdomen ta över.
FAN!
Önskar att jag orkar hålla mig lika stark som alla säger att jag är...
Känns som att det flyger omkring elefanter i magen på mig, kanske mest för att jag inte vet riktigt vad som komma skall.
Har aldrig någonsin varit sövd, aldrig blivit opererad, mer än en gång i munnen.
Jag har ingen aning om vad det egentligen handlar om.
Ovissheten är värst, att inte ha nog kunskap för att känna att jag har kontroll över situationen.
Förhoppningsvis rätas alla frågetecken ut under dagen och jag kan sova lugnt inför operationen imorgon.
Känner mig rädd över hur jag ska se på mig själv efter operationen, rädd över hur andra ska se på mig, orolig hur mitt inre ska påverkas av att skalet förändras.
Bestämmer mig för att försöka ut i det yttersta att hålla ryggen rak, huvudet högt och inte gömma mig.
Inte låta sjukdomen ta över.
FAN!
Önskar att jag orkar hålla mig lika stark som alla säger att jag är...
söndag 5 augusti 2012
En resa börjar
Den 30 juni hittade jag en knöl i mitt vänstra bröst, kändes som en hård kaka, så det var inget tvivel om att något inte var som det skulle.
Dagen innan hade vi varit på Stadsfesten och jag var till en början övertygad om att jag stött in i någon eller något under kvällen, den skulle försvinna helt enkelt.
Dagarna gick och efter en vecka var den oförändrad, kändes vid det här laget som att det var dags att någon skulle få titta på den, hade det blivit en inflammation kanske?
Det gick fort att få en tid hos läkaren på hälsocentralen och han mätte knölen, klämde, kände och sa väl egentligen inte så mkt om vad han trodde att det kunde vara, men en remiss skulle skickas.
Mammografi skulle göras.
Det sista läkaren sa innan jag lämnade rummet, ska jag aldrig glömma:
"Nu lämnar du din oro hos mig, så tar jag hand om den"
En dryg vecka senare åkte vi hela familjen ner till Umeå för mammografi, de gjorde då även ett ultraljud och tog prover från några stickpunkter i både bröstet och armhålan.
Läkaren pratade om inflammation och "normala förändringar" i bröstet, ordet cancer nämndes aldrig.
Ytterligare väntan, hela tiden en kamp mot tårarna, funderingar och en röst i huvudet som försökte intala mig om att det skulle gå bra, det ÄR INTE cancer.
Så kom samtalet jag väntat på, en tid på kirurgiska mottagningen bokades in, skulle jag få svar?
Jag har aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv som när jag satt där i väntrummet.
"Ja, nu är det ju så, att DU har cancer"
Det var det första läkaren sa efter att vi hälsat på varandra och en kort tystnad uppstått i rummet.
"Fan!" var väl egentligen min första reaktion och sen kom tårarna.
Det kändes som en käftsmäll, men han kunde inte ha sagt det på något annat sätt och jag uppskattar att han inte försökte linda in det.
I vänster bröst, gömmer sig en liten tumör, som även läkaren hade haft svårt att se på röntgenbilderna. Provsvaren var det som avslöjade vad som fanns där inne.
Och vad som räddade mig, var att det blivit en inflammation runt tumören, annars är det inte säkert att jag upptäckt den på ett bra tag till.
Så nu börjar en livsförändrande resa och det kommer att gå bra, det finns inga andra alternativ.
Sista dagarna har varit fyllda med tårar, förvirring, tomhet, en känslomässig berg-och-dal-bana som med ord inte går att beskriva.
Man är både arg, ledsen, förbannad, förtvivlad, rädd och samtidigt glad att det upptäcktes så snabbt.
Imorgon väntar inskrivning på kirurgen och på tisdag opereras jag.
Om de tar en del eller hela bröstet var inte klart vid senaste läkarbesöket, men bara det gör mig frisk så kan de ta högerarmen också.
Sen följer cytostatika och strålningsbehandlingar, men nu tar vi en sak i taget...
Jag vet inte hur resan kommer att te sig, jag vet inte vad jag kommer att orka.
Men jag hoppas, kanske mest för min egen skull att jag orkar skriva av mig, ventilera hur jag mår, men det får tiden utvisa.
En sista sak bara, tyck aldrig synd om mig, var stark med mig. Så att jag orkar att vara stark även när jag känner mig som svagast.
Dagen innan hade vi varit på Stadsfesten och jag var till en början övertygad om att jag stött in i någon eller något under kvällen, den skulle försvinna helt enkelt.
Dagarna gick och efter en vecka var den oförändrad, kändes vid det här laget som att det var dags att någon skulle få titta på den, hade det blivit en inflammation kanske?
Det gick fort att få en tid hos läkaren på hälsocentralen och han mätte knölen, klämde, kände och sa väl egentligen inte så mkt om vad han trodde att det kunde vara, men en remiss skulle skickas.
Mammografi skulle göras.
Det sista läkaren sa innan jag lämnade rummet, ska jag aldrig glömma:
"Nu lämnar du din oro hos mig, så tar jag hand om den"
En dryg vecka senare åkte vi hela familjen ner till Umeå för mammografi, de gjorde då även ett ultraljud och tog prover från några stickpunkter i både bröstet och armhålan.
Läkaren pratade om inflammation och "normala förändringar" i bröstet, ordet cancer nämndes aldrig.
Ytterligare väntan, hela tiden en kamp mot tårarna, funderingar och en röst i huvudet som försökte intala mig om att det skulle gå bra, det ÄR INTE cancer.
Så kom samtalet jag väntat på, en tid på kirurgiska mottagningen bokades in, skulle jag få svar?
Jag har aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv som när jag satt där i väntrummet.
"Ja, nu är det ju så, att DU har cancer"
Det var det första läkaren sa efter att vi hälsat på varandra och en kort tystnad uppstått i rummet.
"Fan!" var väl egentligen min första reaktion och sen kom tårarna.
Det kändes som en käftsmäll, men han kunde inte ha sagt det på något annat sätt och jag uppskattar att han inte försökte linda in det.
I vänster bröst, gömmer sig en liten tumör, som även läkaren hade haft svårt att se på röntgenbilderna. Provsvaren var det som avslöjade vad som fanns där inne.
Och vad som räddade mig, var att det blivit en inflammation runt tumören, annars är det inte säkert att jag upptäckt den på ett bra tag till.
Så nu börjar en livsförändrande resa och det kommer att gå bra, det finns inga andra alternativ.
Sista dagarna har varit fyllda med tårar, förvirring, tomhet, en känslomässig berg-och-dal-bana som med ord inte går att beskriva.
Man är både arg, ledsen, förbannad, förtvivlad, rädd och samtidigt glad att det upptäcktes så snabbt.
Imorgon väntar inskrivning på kirurgen och på tisdag opereras jag.
Om de tar en del eller hela bröstet var inte klart vid senaste läkarbesöket, men bara det gör mig frisk så kan de ta högerarmen också.
Sen följer cytostatika och strålningsbehandlingar, men nu tar vi en sak i taget...
Jag vet inte hur resan kommer att te sig, jag vet inte vad jag kommer att orka.
Men jag hoppas, kanske mest för min egen skull att jag orkar skriva av mig, ventilera hur jag mår, men det får tiden utvisa.
En sista sak bara, tyck aldrig synd om mig, var stark med mig. Så att jag orkar att vara stark även när jag känner mig som svagast.
torsdag 2 augusti 2012
Hårresan(de) Augusti -12
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)