Lägger skiten bakom och ler mot allt nytt

Snart är 2012 över.
Aldrig någonsin har jag längtat så mkt efter att få ringa ut det gamla året.

Så mkt har gått fel under 2012, inte bara för mig.

Sjukdommar, död och elände från start till mål, 2013 kan väl omöjligt bli värre?

2013 ska bli mitt år och även ditt år.
Vårt år.
En chans att börja om på riktigt den här gången.

2012 har lärt mig mkt om mig själv.
Jag vet nu att man inte kan ta livet för givet, jag har lärt mig att allt det där som aldrig skulle hända mig, faktiskt kan hända.

2012, på yta och djup ett skitår men tittar jag på hur jag tvingats växa som människa, se mer på mig själv och lärt mig förstå hur skört livet är så var 2012 nog trots allt inte helt bortkastat.

2013 blir ett år med tillfrisknande, reflektion och beslutstaganden.
En nystart, ett år där jag får möjligheten att börja om, bygga upp mig själv från grunden med hjälp av mina nya kunskaper.

2013 är det dags att välja väg, hitta vad som är viktigast för mig, prioritera livet och kärleken.

Välkomnar 2013 och något säger mig att det kommer att bli ett fantastiskt år, för dig och för mig.

Möt varje dag med ett leende, dra lärdom av varje motgång, se på dig själv, prioritera det som ligger dig varmast om hjärtat och lev nu!

Ett riktigt gott nytt och lyckligt år önskar jag just dig!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Taxotere dag två

Ont i kroppen, trött, sover dåligt.
Lycklig.
Magen orolig.
Ligger i soffan och stirrar.
Mår bra men samtidigt inte.

Kluven.

Vet inte riktigt hur jag mår.
Känns som att jag skulle kunna ligga här hela dagen samtidigt känner jag att det finns någon form av energi som måste få släppas ut.

Hungrig men inte sugen på något,
allt tycks smaka så mkt mer än vanligt.
Och allt har en skum bismak.
Ont i munnen, sprukna läppar.
Sugen på vatten men vatten smakar nog värst av allt.

Känner att jag gnäller idag men just nu är det såhär det är.
Kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår och vad det är jag känner.

Ligger kvar i soffan en stund till och försöker bestämma vart den här dagen ska leda mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dag ett efter Taxotere

När man inte vet vad man ska förvänta sig så är varje fenomen en överraskning.
Visst, jag har fått tips, jag har lyssnat på mina BC-vänner hur de upplevt taxen.
Jag har försökt förstå, men man kan aldrig jämföra.

Så här långt måste jag säga, att jag mår mycket bättre än jag gjorde av Fecen.

Känner mig närvarande, men bortkopplad.
Trött, men kan inte sova, gissar att det är kortisonets fel.
Munnen är konstant torr.
Magen orolig, men inte illamående.
Och jag har en värk i kroppen, som känns som att den ligger på ytan,
det liksom drar i skinnet på fingrar, armar och ben.
Som om huden vore för liten.

Men jag har orkat hålla mig på benen stora delar av dagen
och det känns som en enorm skillnad.

Har haft familjen hemma hela dagen,
mysigt, men samtidigt så tillåter jag mig inte riktigt att vila.

Ni vet, det där berömda samvetet.
Vet att jag måste överlåta en del till andra,
men det är inte riktigt min grej.
Så mycket har dom minsann fått hjälpa till med
men annat har jag, med god hjälp av en hel del pausande
klarat av själv.

Såhär långt, så gillar jag Taxoteren betydligt mer än Fecen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Cellgiftshjärna och lycka

Hemma igen,
finns inget bättre än att komma hem,
landa, för att börja återvända.

Behandlingen gick bra,
la familia var med mig hela tiden,
myste framför film och ritade fula gubbar.
Så skönt att ha dom nära då jag var
extra nervös den här gången, i och med nytt läkemedel.

Värsta var nog de iskalla vantarna och sockorna jag fick bära
under behandlingen.
Vet inte vad jag ska jämföra det med, men ungefär som att ha händer
och fötter i is.
Efter en halvtimme eller så började de kännas rätt behagliga,
då är syster B vänlig nog att byta ut dom.

SMÄRTA!

Men det var uthärdligt och tack och lov kom värmen rätt
snabbt tillbaka när jag väl fått ta av mig dom.

Läger just nu, är mosigt.
Hjärnan börjar sakta men säkert varva ner och bytas ut mot bomull, igen.
Mest "spännande" är väl egentligen att se hur jag mår imorgon.
Har lyssnat på mina BC-vänner som vandrat samma väg,
konstaterat, att Taxen är bättre än Fecen, men långt ifrån en
dans på rosor.

Däremot kan jag nog konstatera att alla upplevt biverkningarna väldigt olika.

Så jag väntar och hoppas slippa biverkningarna,
fast så jävla tur lär jag väl inte ha.

I övrigt känner jag mig lite trött, men också väldigt avslappnad och lycklig.
Och mer begär jag faktiskt inte.

Tillägg: Om du undrar vad vantarna och sockorna är till för, så är det för att undvika nagelbortfall.
Så kort sagt, hellre kalla fötter och händer en stund, än inga naglar...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men yes så jävla bra!

Återigen får man vara sådär sjukt lycklig,
över något man egentligen inte vill...

När jag kom in till doktor Z idag,
såg jag direkt att turen var på min sida.
Min rosa VIP-biljett till dagvården låg och väntade på mig.

Lycka är att få ta sig vidare med behandlingen...

Tack för alla hållna tummar,
både här och på Facebook.
Det hjälpte den här gången!

Så ikväll blir det hotellmys
och imorgon väntar kur ett av Taxotere.

Fick för övrigt  penicillin utskrivet för att ta för att undvika
infektion i dumtummen,
Blir nog bra det,
det säkra före det osäkra.

Bävar nu för kvällens dos av Betapred (kortison)
16 härliga tabletter ska jag ner med,
tycker att 8 smakar illa nog.
Men det är för en god sak och
klarar jag det här, klarar jag allt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Pirrigt och oroligt.

Får plötsligt ont i magen,
så där nervöst ont i magen.
Pirrigt och oroligt.

Torsdag i morgon.

Vi packar väskan, hoppas försiktigt att få stanna i Umeå,
ställer in oss på att åka hem.

Förra veckan var magkänslan bra,
vågade tro att det skulle bli av,
magkänslan var fel.
Nu är magkänslan inge vidare,
hur ska jag tolka det?

Är nog kanske mest orolig hur barnen ska ta det
om vi får vända hemåt igen.

Tar en dag och en sak i taget,
vågar nog inte hoppas,
men önskar att det blir behandling i veckan.

Uppdaterar er imorgon,
håll en tumme att uppdateringen kommer från hotellrummet...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag överlevde julen...

Visserligen var jag extremt trött innan vi väl satt i bilen på vägen hem,
men lugnet fanns där hela tiden och när barnen sjöng julsånger i baksätet
kunde jag inte låta bli att skråla med.

Barnen nöjda, alla nöjda och inte minst så var jag nöjd med dagen.

Har myst i min nya flanellpyjamas sedan vi kom hem igår och
då dagens planer sprack räknar jag med att fortsätta att göra det.

På torsdag väntar en roadtrip till Umeå,
men trots att torsdagen snart är här, så känns den just nu så långt borta.

Kokar kaffe, lyssnar på barnen som spelar spel och en väldigt sen frukost ska
snart serveras.

Är det såhär julen ska kännas?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Dan före dopparedan

Försöker komma ihåg när det började,
när det var jag tappade bort känslan för julen.
Kan inte minnas,
kan inte sätta fingret på om det var något särskilt som inträffade.

År efter år försöker jag,
julklapparna stresshandlas, sju sorters kakor ska bakas, julgodiset kokas,
huset ska pyntas och hållas rent och stämningsfullt.
Jag spelar julmusiken och gör mitt bästa för att förstå.

Stressar, jagar upp mig, oroar mig in i det sista om klapparna
jag köpt uppfyller förväntningarna.

På julaftonen händer det något.
Jag kokar av känslor och allt det här jag nu stressat inför
måste nu bli så bra som möjligt, för alla andra.

Men den där känslan, julkänslan,
den infinner sig inte och det har den inte gjort sen långt
innan barnen föddes.

Bästa stunden för mig på julen, är när allt är över.
När lugnet har lagt sig, när maten är bortplockad,
paketen öppnade och jag landat i soffan och kan andas igen.
Då har jag kunnat skymta en känsla för julen...

Och jag är nog inte ensam, det kan jag inte tänka mig...

Men i år har det hänt något, ett lugn har infunnit sig.
Jag har gjort det som känts viktigast.
Jag har gjort det i den takt som jag har orkat.
Jag har lyssnat på mig själv.
Jag har, som en klok herre sa, skapat mina egna traditioner.

De kakorna jag aldrig bakade, har ingen än så länge saknat.
Ingen klagade över att få baka pepparkakor från köpt deg.
Och att skinkan inte grilljerades förens igår kväll, har ingen tagit skada av.
Julklapparna har handlats på magkänsla.
Och plötsligt har nog allt fallit på plats.

Ingen oro inför de kommande dagarna, för jag ska få vara nära de jag älskar.
Ingen oro inför att julklapparna ska bli fel, för jag vet att oavsett, blir alla nöjda.
Ingen oro.

Vi säger hela tiden, att julen handlar om att få vara varandra nära.
Julen handlar om kärlek och att få dela sin glädje med andra.
Varför kan vi inte bara leva utefter det?

Låta julen bli det den blir, släppa kraven vi har på oss själva,
för då blir julen också bra för dom vi har närmast.

I år, i år har jag lyssnat på julmusiken och tagit den till mig.
Den har till och med fått mig att gråta.

I år tillåter jag mig själv för första gången på väldigt länge, att känna julen...

En riktigt god och kärleksfull jul önskar jag till er alla!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Lite kul i alla fall

Fick för övrigt hem en kopia av min "Flower Power" tavla igår. 

Väldigt nöjd med resultatet, vilket innebär att jag bara ska undersöka kostnader och lite praktiska detaljer. Sen kanske jag kan rulla igång med min idé om en insamling till Cancerfonden.

Men det får nog vänta tills efter jul/nyår...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det snurrar

Ringde vårdcentralen idag.
Nya bud: Låt allt sitta kvar på tummen så länge det bara går.

Vore det inte mycket enklare för oss patienter om vi fick samma info oberoende av vem vi pratar med?

Men hennes resonemang om att det hinner läka under osv. kändes rimligt,
så jag låter plast och bandage sitta.

En annan sak som i nuläget däremot oroar mig lite mer,
är att jag fått en öm fläck mitt fram på brösten, som i ena änden av operationsärret.
Vet inte om det kommer från ärret eller om det är nått jag gjort.
Men kan naturligtvis inte låta bli att känna om det känns knöligt.

Och knöligt är det, hela ärret är knöligt, fast det har det ju varit hela tiden...

Behöver förmodligen inte oroa mig, har kanske sträckt mig på nått sätt
eller så är det helt enkelt bara ärret som stramar.

Men kan inte stoppa tankarna från att snurra.
När jag från första början hittade min knöl i bröstet så var den ju öm.
Fast det här känns i och för sig lite annars...

Vet inte vad jag ska tro men försöker intala mig själv att jag kan avvakta.
Jag ska ju hur som helst ner till Umeå till veckan,
är det då fortfarande ingen skillnad så kan jag ta upp det då.

Känner att det går inte så bra för mig att koppla bort cancerskiten när det hela tiden
dyker upp nya gropar i vägen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sista-minuten-klappar

Lycka är att vara klar med alla julklappar
eller nästan klar i alla fall.
Tre paket fattas och två är ännu inte inslagna.

Snart i mål!!

Morgondagen får vigas åt att införskaffa det sista,
sen ska barnen köpa åt varandra också.
Brukar bli ett par kaotiska timmar på Barnens Hus då ungarna
turas om att sitta i bilen medan jag springer omkring där inne med den
tredje som alltid har beslutsångest och mest hittar saker som i sista minuten
ska läggas till på önskelistan...

Åh vad jag längtar!

Men det brukar alltid gå bra och alla överlever för att sedan göra om samma sak ett år senare.
Ska väl vara glad så länge de fortfarande lyckas hitta saker på Barnens Hus,
värre blir det den dagen då man ska springa med dom runt alla butikerna på stan.

Förutom shopping ska jag imorgon ringa vårdcentralen igen.
Har haft blåsan under skydd nu sedan i måndags och jag vet inte,
tycker inte att det verkar hända något magiskt med den.
Sköterskan sa att jag kunde ta bort alla förbanden efter några dagar,
men jag kände mig inte sugen på att gå omkring med den oskyddad då den lär spricka.

Ringer nog och frågar hur dom tänkte, för hon pratade om att de skulle kunna hjälpa mig
att ta bort skinnet och lägga om det igen, men jag vet inte om hon menade efter det att
kroppen tagit hand om vätskan.

Måste bli bättre på att ställa alla dessa frågor som dyker upp i huvudet så slipper jag gå
och fundera senare...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Packar upp väskan igen...

Värdena helt oförändrade från igår.
Rycker på axlarna, vem kunde ha anat?

Ny tid den 27/12, då åker jag ner för provtagning, läkarbesök i Umeå
och ev. behandling dagen efter.
Bestämmer mig för att kolla upp vad det kostar för familjen på patienthotellet
och helt enkelt göra en "mysig minisemester" av det.

Nåja, livet går vidare, en dag i taget.
Nu kan jag i alla fall koppla bort det här för en stund och
förhoppningsvis njuta av julen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Provdag nummer två

Packar väskan och förbereder mig mentalt för att tillbringa natten på patienthotellet.
Fortfarande skeptisk över att det ska ha skett nått mirakel sedan igår,
men vad vet man.
Har ingen aning om hur snabbt det kan svänga, bara att vänta.

Funderar om jag kanske måste fråga när de ringer om det är nån fara att behandla
när jag har en så tjusig brännskada.
Var en sköterska nämligen som verkade lite skeptisk...
Tycker ju att så länge man håller det rent och skyddat och att blåsan inte spricker.

Men fråga måste jag, så jag inte nu (mot all förmodan) åker ner och får vända igen.

Alltid är det nått känns det som,
men om jag gör bort alla livets prövningar på en och samma gång
så kanske jag kan leva lycklig i resten av mitt liv sen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Orkar inte ens bli ledsen längre

Fick snabbt svar från Onkologen idag,
tyvärr var det inget positiv besked jag fick.

De vita blodkropparna hade sjunkit från 3,7 till 1,7 sedan förra veckan
och ingen fattar vad som händer.
Möjligtvis var det Neulastan som hållit i sig länge och höll värdena uppe förra veckan,
för mina "normala värden" borde inte kunna bli så här låga.

Blir inte klok på det här,
orkar inte ens bli ledsen längre, blir bara förbannad.
Jag vill ju göra bort skiten nån gång.

Kommer att åka upp på lasarettet imorgon för att ta nya prover,
får svar under dagen och om det svängt uppåt så
kommer jag att åka ner till Umeå imorgon eftermiddag.
Stannar sedan i Umeå för behandling på torsdag.

Att det från idag till imorgon ska ha svängt så mycket
är jag ärligt talat väldigt skeptisk till,
men man vet ju aldrig.

Hoppas kan man ju alltid,
även om det inte hjälpt mig så mycket på min resa än så länge...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ja men då var det tisdag igen

Gissa vad jag har gjort idag?

Ja, precis, det är ju tisdag och tisdag innebär provtagning.
Och det är nu det gäller, är alla värden ok,
så drar jag till Umeå imorgon på morgonen.

Hoppas så innerligt att allt ska se bra ut så jag för en gångs skull
inte behöver stå och stampa flera veckor i onödan.

Känner mig positiv, magkänslan är bra,
det känns som att det blir av imorgon.

Samtidigt är jag in i helvetes jävla skitnervös,
orolig, men samtidigt nyfiken över hur jag ska uppleva Taxoteren.

Rätt så blandade känslor kort sagt, men jag överlevde Fec:en,
då ska jag väl överleva det här också.

Hoppas dom hör av sig fort till mig idag, så jag får veta om jag får åka eller inte.
Man kan ju tycka vid det här laget att jag ska vara van att vänta,
att jag ska ha lärt mig att vänta.
Men det är fortfarande lika jobbigt och hur mycket jag än försöker koppla bort
så snurrar tankarna runt i skallen på mig.

Snabbt och positivt svar vill jag ha, imorgon vill jag ta nästa steg i behandlingen!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Senaste peruken

Den är betydligt rödare i verkligheten. Lite skeptisk än så länge men  bara fått positiv feedback,
så jag hoppas att jag ska vänja mig...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

O-aj-aj-aj...

Dom ville inte stick hål på blåsan på grund av infektionsrisken. 

Däremot fick jag en "extrahud", kompresser, bandage och en stödstrumpa. 

Fick även order om att undvika stötar och kokande vatten.

Skulle låta bandaget sitta ett par dagar, men överväger 

att låta dom titta på det när/om jag åker till Umeå på onsdag.

Vilken tur att jag både bakat och tillverkat godis klart för den här julen,

känner att med min tur sista veckan bör jag undvika allt som med lite klantighet kan bli farligt...

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Otur eller klumpigt?

Sista veckan har inte varit min vecka.

Började med att jag fick en blodblåsa när jag gjorde lakritskola,
klämde mig mellan kolan och plåten när jag bröt kolan i bitar.

Sen lyckades jag att droppa knäck på fingret, blev en läbbig blåsa som naturligtvis
gick sönder och har nu blivit till ett ont sår.

Sen har jag vid något annat tillfälle lyckats bränna mig på ena knogen, misstänker att det
var vid pepparkaksbaken, för ugnen bränner jag mig alltid i...

Men igår var värst, kokade spagetti i godan ro och skulle lyfta locket på pastapannan av någon anledning.
Då jag alltid har locket lite på glänt, så hade det kommit vatten på locket,
det vattnet hällde jag över tummen.

SMÄRTA!

Kalla det otur eller klumpigt, vilket du vill, men ont som fasen gjorde det och nu har jag en
blåsa på 4x2x1 cm. ungefär.

De tidigare småsåren har jag inte brytt mig om, men igår slogs jag av tanken att jag ska göra en behandling på onsdag.
Om blåsan spricker eller att jag slår i den eller vad som helst som gör att det blir ett öppen sår, så finns det stor risk att det blir en infektion när jag väl gjort behandlingen.

Hade jag inte genomgått en cellgiftsbehandling, hade jag förmodligen punkterat den, satt ett plåster och hoppats att det skulle gå vägen.
Nu ringer jag istället hälsocentralen och känner mig nojjig och superfånig.

Men jag antar att det är det bästa att göra, får väl se vad dom säger och vad dom tycker att jag ska göra.
Jag klandrar dom inte om dom tycker det var klantigt och onödigt, för jag är beredd att hålla med.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Allt blir cancer

Jag och mannen ska gå ut och äta i kväll och gå på bio.
Supermysigt och välbehövligt.

Tanken slår mig att det var väldigt länge sen sist.
Konstaterar att det var ganska precis sex månader sedan.

Vi var på stadsfesten...

Det var dagen innan jag hittade knölen.

Hur kan det komma sig att hur jag än vrider och vänder på saker,
hur jag än försöker hitta positiva saker att ta tag i,
så blir det till slut cancer?

Tänker för mycket, söker jag kanske bristerna?
Jag vet inte, men just nu känner jag en stor sorg inför alla dessa datum som
det sista halvåret kopplas ihop med skitcancern.

2013 däremot, 2013 kommer att kunna fyllas med flertalet positiva datum.
Dagen jag får sista cellgiftsbehandlingen, dagen jag gör sista strålningen, dagen jag får en "OK"-stämpel i pannan och kan lägga cancern bakom mig,

FÖR ALLTID!

Ikväll ska jag försöka slappna av och koppla bort.
Njuta av egentid med mannen och glömma för en stund att på onsdag är det dags att bli
nedslagen i skorna igen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ny peruk

Angående gårdagens inlägg om peruker blev jag inspirerad av min vän A, köpte den här på Tradera nu på morgonen. 

Brukade färga håret rött förut, innan de gråa stråna tog över och det blev hopplöst att färga.

Däremot har jag aldrig provat rött i kombination med lugg. 

Bild kommer när den dykt upp, håller tummarna för att det blir innan jul..

Uppdatering: Tog en timme från betalning  tills det jag fick mejl om att den var skickad. Trevligt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Frågorna jag inte ställer

Tänkt och grubblat ganska mycket på sista tiden och här kommer en lista på
saker jag funderar över, men inte frågar då jag vet inte om jag vill höra svaren...

• Hur ser prognoserna ut för trippelnegativ bröstcancer?
• Hur stor är risken för återfall?
• Blir risken för återfall mindre med åren?
• Hade det sett annars ut om jag hittat knölen tidigare?
• Hur länge kan jag ha burit på skiten?
• Kunde jag gjort något för att undvika?
• Kan jag göra något för att undvika återfall?
• Finns det någon ärftlighet?
• Behöver jag oroa mig för mina barn?
• Kommer jag att dö nu?

Jag vet att jag borde ställa frågorna, ta svaren för vad det är och gå vidare.
Sluta fundera helt enkelt, men jag är nog mest rädd att svaren jag får, ska ge mig ännu mer att fundera över...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så enkel med peruk... eller?

Aldrig någonsin har jag pillat så mycket med håret som jag gör numera.
Borstar, fixar, grejar donar, tar av och tar på.
Oftast slutar det med att jag drar på mig mössan.

Peruk i all ära men helt enkelt är det inte.

Vad som är problemet?

Problemet är att det känns viktigt att det inte skriker PERUK om peruken.
Och eftersom jag själv vet att det är en peruk, hur länge jag än håller på,
så känns det som att alla kommer att tänka på att jag har en peruk.

De som känner mig, vet att jag har cancer, de vet att jag saknar hår,
de vet att om jag plötsligt dyker upp med hår, så är det en peruk.
Så för den delen spelar det väl egentligen ingen roll...?

Det är alla dom andra, dom som inte känner mig, de som inte vet att jag har cancer.
Det är dom som jag tror tänker på att det är en peruk.
Fast varför skulle dom göra det?

Känner mig tryggare i mössan än i peruken,
behöver inte fundera om håret sitter som det ska
eller om en plötsligt vindpust ska göra så att min "hemlighet" avslöjas.

Urfånigt, jag vet, men jag kan inte släppa tanken på hur jag skulle
reagera om jag offentligt helt plötsligt skulle bli hårlös.

Granskar fram, bak och sidor 100 ggr innan jag känner mig klar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ser lovande ut

Kände ett starkt behov av att ringa Onkologen idag,
så fruktansvärt nyfiken på hur provtagningen gick igår.

- Allt ser bra ut.
- Va! (märkbart förvånad) Även dom vita?
- Ja, 3,7 låg dom på.

Ja men YES!!

Det här innebär ju då att om det värdet sjunkit till nästa vecka,
så har det inget med behandlingen att göra, utan då är det mina egna jävla skitvärden...

Hoppas hur som helst att det fortsätter att se bra ut,
skulle vara skönt att få göra kommande behandlingar i den takt det är planerat.
Ser visserligen inte fram emot Taxoteren.
Även om alla jag pratat med som fått den upplevt den bättre än Fec:en,
så är jag lite orolig hur jag kommer att reagera på den.

Alltid spännande och lite nervöst inför nya steg i behandlingen,
men det kommer att gå bra, det finns inga andra alternativ...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Boob-in-box

Så var det tisdag igen,
tisdagar för mig innebär numera provtagning.

Kändes däremot tveksamt om jag skulle lyckas
ta mig upp på lasarettet i morse då jag har en höft som tar död på mig.

Låter som en gammal tant, men vinterhalvåret är ett rent helvete värkmässigt
och när det växlar mkt i temperatur, blir det då ännu värre.
Som sagt, tantvarning.

Men jag tog mig dit och som vanligt är det klart på ett ögonblick,
blir spännande att höra vad som hänt med värdena sen förra veckan.

Efter provtagningen gick jag upp på kirurgmottagningen.
De ringde igår, för att  mitt nya bröst har kommit.
Kunde hämta det i receptionen.

Bisarrt... Inte varje dag man bär hem sitt bröst i en påse.

Hade väl aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle bli så här.
Att jag skulle behöva en bröstprotes.

Skitcancer!

Men jag är glad att alternativet finns tills det nån gång i framtiden är dags för rekonstruktion...

Boob-in-box

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Har en ide' om att hjälpa

Skulle vilja kunna bidra på något sätt,
hjälpa till...
Dra mitt strå till stacken...

Funderar på att starta igång en insamling via Cancerfonden.
Funderar på att låta trycka upp mina tavlor på canvas för försäljning och sen ge en del av summan till insamlingen.

Funderar om jag skulle orka dra igång ett sånt projekt nu och om det skulle ge något.

Förbryllad, fundersam, motiverad och trött.

Funderar på hur jag ska göra...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det här med sömn...

Det här går inte.

Mardrömmar i natt igen, inte riktigt lika otäcka som igår natt men tillräckligt för att väcka upp mig.

Har jag plötsligt fått en vildare fantasi eller har det med behandlngarna att göra? Någon som känner igen sig?

Ska jag inte få sova ordentligt kan jag lika gärna vara vaken...

Misstänker själv att det har med mitt totalt uppskruvade sinnelag att göra.
Tankar, funderingar, ide'er, virrvarr, kaos hela tiden. Kantat av ett, hysteriskt nykärsliknande lyckorus som mer eller mindre hållit i sig sedan i fredags.

(Några mindre humörexplosioner har inträffat, men har gått över fort)

Nu vill jag absolut inte att den positiva grundkänslan ska försvinna, men den tillsammans med en förvirrad Duracell-hjärna gör kroppen stressad och jag misstänker att det är där mardrömmarna gör entre'.

Fast jag vet inte, som vanligt, men vad det än beror på är situationen just nu påfrestande och i längden helt ohållbar.

Spelar ingen roll hur glad och sprallig jag känner mig, när jag samtidigt är så trött att jag bara vill gråta...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Mardrömmar

Varit en skitnatt!
Hade jättesvårt att koppla ner hjärnan efter gårdagen,
sista gången jag kollade på klockan så hade hon hunnit bli tre.

Måste hitta mig en tystlåten natthobby.

Sen, förmodligen på grund av allt snurrande i skallen så kom mardrömmarna.
Aldrig haft så mkt mardrömmar som sedan jag började med cellgifterna.
Att vakna av att man skriker hjälp rakt ut och att pulsen är så hög att det låter
i huvudet som om nån bankar på dörren, kan inte vara hälsosamt.

Somnade om kring fyratiden, möttes åter av mardrömmar.
Vaknade klockan sex av larmhelvetet jag glömt stänga av.

Somnade om, och vaknade igen klockan nio, med en strålande idé
och ett lysande humör...

Märkligt hur det kan bli.

Är tröttare än tröttast, lycklig och sprallig och lite förvirrad just nu.

Idéen får jag återkomma till senare tror jag, när jag tänkt lite mer på saken.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Supercalifragilisticexpialidocious

Är en sån där fantastiskt överdrivet underbart härlig dag idag.
Vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Går omkring med ett fånigt leende och tycker att allt är toppen.

Magen kivas, Neulasta-värken är på topp, men idag, kunde jag inte bry mig mindre.

Älskar när jag får vakna på rätt sida, känner mig inspirerad och motiverad
och jag har tänkt njuta till max av härligheten.

Pysslar, dansar runt (läs: haltar omkring lite fånigt) och lyssnar på julmusik.
Tanken slog mig att jag kanske skulle städa lite,
men ÄNTLIGEN har jag lärt mig på riktigt. att bara för att det känns bra i själen,
så är jag ingen superhjälte.

Så jag känner lugnet i stället, gör det som känns trevligt och mår bra helt enkelt.

Måste för övrigt tillägga att jag igår bestämde mig för något,
en sak som jag aldrig trodde att jag tänkt genomföra.
Men på ett eller annat sätt, när jag är fri från cancern och alla skitbehandlingar,
då ska jag ta körkort...
Det är dags nu, det är så mkt som det är dags för nu....

Känslan är på topp!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det där med balansen...

Blev uppringd av en sköterska på Onkologen idag.
Hon ville väl mest bara kolla av hur jag mådde idag...

Jo vars hyffsat, bättre än igår blev svaret.
Hon tyckte med ett litet fniss, att det lät bra.

Vi pratade lite om de prover jag tog i tisdags
och hittade något som kan vara en liten bidragande orsak till måendet.

Salt/vätskebalansen var i underkant, så mer och mer och mer vätska blev jag ordinerad.
Synd bara att all vätska mer eller mindre smakar apa de första två veckorna efter cellgifterna.
Men det löser sig nog.

I övrigt så var blodvärdena inklusive de vita blodkropparna i taket,
vilket naturligtvis har att göra med Neulastan.
Men då vet vi då i alla fall att sprutan fungerar som den ska på mig...
Intressant å se bara hur mkt det hinner droppa innan nästa vecka,
då det trots allt alltid är lågt när det väl gäller....

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Magen är in och ut

Sovit bra i natt.
Känner mig därför mycket piggare än igår...

Men magen... magen gör mig tokig!

Visserligen passerar det rätt håll nu, men behöver knappt känna lukten av mat
så är det bara att springa på dass.

Skitkul läsning, jag vet, men det är sanningen...

"Neulasta-värken" har dessutom gett sig till känna ordentligt och jag vågar
inte proppa i mig värktabletter då magen förmodligen inte blir mindre upprörd av det.
Så magen spökar och kroppen spränger.

Men förutom det, så måste jag säga att det känns som att det kan bli en bra dag ändå.

Hur nu det går ihop...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vilken smärta

Ligger i soffan.
Gömmer mig under dubbla filtar
och fryser.

Trött, har knappt sovit sen igår.

Började gårdagen med en promenad på lasarettet för provtagning.
När jag kom hem kände jag mig pigg och tänkte att lite skottning har ingen dött av.

Under tiden jag skottade började jag få kramper i magen, skottade lite till.

Idiot!

När kroppen sa ifrån helt gick jag in och spenderade resten av dagen och natten,
frysandes, krampandes, kräkandes...
Kan inte minnas att jag någonsin haft så ont i magen.

Har gått bättre idag.
Fått i mig hyffsat med mat och fått behålla den.

Pratade med Umeå som tyckte det lät som biverkning från cyton.
Kunde avvakta hemma så länge jag inte börjar om och kräkas.

Så här ligger jag nu.
Zappar fram och tillbaka mellan all sköns märkliga program.
Längtar till kvällen och hoppas på en god natts sömn.


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sssscccchhhhh....

Stiger upp ur sängen, huset är tomt och helt tyst.
Legat och dragit mig eller rättare sagt gruvat mig.

Har en stramande, värkande känsla i kroppen,
spänner i skinnet, öm på huden.
Inte upplevt det här tidigare, känns obehagligt.

Lyckats få mig upp, trillat i mig lite piller,
förhoppningsvis ska en del av den stramande värken försvinna,
förhoppningsvis ska magen lugna ner sig.

Känner mig i olag ännu en dag.

Satt länge och lyssnade vid köksbordet,
kunde för en stund tro att världen stannat där ute.
Snön dämpar ljudet från bilarna och när inte ens kylskåpet
pratar med mig kändes det fruktansvärt tyst och tomt.

Känner mig slut, men samtidigt pigg.
Kroppen är tärd, hjärnan trött, men ändå finns en vilja att göra något.

Kluven, fruktansvärt kluven.

Skulle vilja ta en promenad, måste ta en promenad,
har en inbokad tid på lasarettet...
Den efterlängtade bröstutprovningen.

Kände mig inte alls upplagd för det idag...

Tyst, tomt, ensamt, stilla och väldigt lugnt.
Fryser gör jag också...
Söker mig nog tillbaka till sängen igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Välkommen advent

Mår lite halvskumt idag...
Vet inte om det har att göra med att väckarklockan ringde alldeles för tidigt i morse.

Har firat första advent med körsång i kyrkan och det ska jag säga, att den här familjen stiger
ogärna upp innan klockan 09:00 en söndag.
Men, ska flickorna vara i kyrkan för repetition 09:10, så är det bara att krypa ur sängen.

Så det kan vara det som ställer till det för mig,
känner mig i olag.
Skakig i kroppen, lite öm i halsen, tung i huvudet, orolig i magen.
Men samtidigt känner jag mig inte sjuk, mer ur balans.

Vill bara sova känns det som, är kanske också det som behövs.

Får bli en snabb tur på kulturverkstaden på Nordanå,
sen blir det soffläge för hela slanten.
Skyltsöndag skippar vi nog helt och hållet,
vet inte när vi var där senast, för mkt folk för min smak och
ungarna har aldrig visat något större intresse.

Trött, tung i kroppen, lite gnällig känner jag mig...
Tagit Neulasta-sprutan i dag dessutom,
min fiende nummer ett, men kanske också bäste vän,
vill inte veta hur blodvärdena sett ut utan den...

Imorgon kommer värken, smygandes som ett brev på posten...
Grattis till mig, trevlig fortsatt advent till er alla...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre