Efter en väldigt snabb kopp kaffe hemma på stan, så hoppade jag på bussen till Umeå.
Skulle vilja benämna resan, som den värsta i mitt liv.
När man är van att bussen mer eller mindre går raka spåret så stannade den jag valt idag överallt.
Vi färdades i kringelkrokar på vägar som fick hela bussen att skaka och när vi äntligen fick oss ut på E4:an, så skulle allt som rörde på sig köras om.
Jag brukar inte vara åksjuk, men idag var jag det...
Nåja, jag kom fram i tid och i ett stycke.
Började med att checka in på hotellet och sen ner i snålblåsten till mottagningen.
Skulle först ta prover men då jag hade lite tid över gick jag in på dagvården och bad dom att spola igenom min venport , den ska spolas var fjärde vecka. När dom ändå höll på att sticka mig så passade dom på att ta proverna direkt.
Dötid uppstod, närmare bestämt en och en halv timme.
Satt en stund och tittade på alla människor och drack en kopp kaffe, tog inte så lång stund innan jag blev less på det och gick upp på mottagningen igen.
Fulla väntrummet med människor, gamla och yngre, med eller utan hår.
Mer eller mindre synbart sjuka.
Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.
Ögonen var blanka.
Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.
Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.
Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags
för mig att gå in till doktorn.
För mig gick det bara bra, mina vita blodkroppar ligger nu på 3.1, lite i underkant, men dom har ju aldrig riktigt betett sig "normalt"
Trodde jag skulle få träffa Dr Z idag, istället blev det en trevlig Dr Å.
Hon förklarade väldigt bra för mig hur morgondagen kommer att se ut, vad som ska hända och varför,
så nu känner jag mig inte alls lika nervös längre.
Fick även info om "terapibad" här på lasarettet som jag kan gå på under strålningsveckorna.
Tror nog att jag kommer att göra det.
Nu sitter jag på mitt rum, låter lite mat sjunka ner i magen och sen blir det nog en liten sväng ner och testa löpbandet innan det är dags att sova.
...kan inte släppa kvinnan i väntrummet...
Hoppas hon hade ett positivt möte med sin doktor...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Idag när jag var på väg hem från Akuten satt en ung tjej och storgrinade i armarna på sin kille kände igen mig och fick känslan av att hon fått missfall hoppas jag hade fel men det är svårt att glömma vissa människor men jag brukar tänka att det är säkert människor som tänker så om mig när jag svimmar på coop mm och det är nog svårt att tro att jag några timmar senare ligger här vid datorn så jag intalar mig att det kan vara lika positivt för de människor jag sett må dåligt
SvaraRaderaJa alltså, vi kan ju inte bära alla människors sorg på våra axlar. Men det blev så påtagligt då hon utstrålade en känsla som jag kände igen... Men som du säger, man får intala sig själv att det får positiva slut även för dom.
Radera