Jag ska bli strålande

Resan ner till Umeå på förmiddagen gick bra.
Fick i och för sig åka reservbussen ner men förutom att den saknade
trådlöst Internet så gick det alla tiders.

Började sen med att checka in på hotellet, lite tidigt,
men rummet var klart så jag fick nyckeln.
Tack och lov fick jag inte ett av de minsta rummen, så jag har lite yta att röra mig på
och behöver inte bli klaustrofobisk.
Har däremot inte packat upp ännu men ska väl göra det innan jag lägger mig i alla fall.
Enklare att hitta de saker jag behöver om de inte ligger någonstans i en väska.

Efter jag checkat in så gick jag ner till strålningen,
var lite tidig där också men hann nog inte sitta mer än fem minuter innan en sköterska kom
och pratade lite med mig och berättade att Dr Y ville byta några ord innan de skulle starta behandlingen.

Känslan som kom över mig då, går inte att beskriva.
Jag fattade att nått var fel.
Jag förstod att det hade något med Pet-röntgen att göra.
Jag bara visste det helt enkelt.

Och jag hade ju rätt.
Precis som jag skrev tidigare så har Mr C etablerat sig på båda sidorna av halsen.
I övrigt ser allt bra ut och de hoppas och tror att strålningen ska trycka undan honom.
Dr Y sa, att om det nu inte skulle lyckas, för naturligtvis finns aldrig några garantier,
så hade han en del andra planer i bakfickan, men vi tar en sak i taget.

Hela cancer-skiten förvirrar mig men jag antar att det bara är att försöka acceptera läget och hålla i sig.

Sen var det dags för premiärstrålningen.
Av med kläderna på överkroppen och lägga sig till rätta på den "Jenny-formade" kudden, armarna över huvudet och fast grepp om två handtag.
Märklig position.

Något mer som är märkligt är att man faktiskt kan vänja sig med att ta av sig på överkroppen
framför människor man aldrig träffat, fast vad har jag för val?

Sen så fick jag då ligga där under tiden de skickade mig upp och ner, höger vänster, riktade in den gröna laser efter mig, ritade en massa streck på mig, tog några bilder och sen så var det dags.

-Vinka med händerna om du inte klarar av att ligga stilla...

Sen lämna de rummet, den gigantiska och läbbiga maskinen började röra på sig och till och från lät den som ett 56Ks modem.

Sen var jag klar, fick klä mig igen och nu mina vänner är det bara 24 gånger kvar...

I övrigt har jag pillat naveln, suttit vid datorn, ätit nån form av kött med potatis
och nu tänkte jag gå och träna en stund.

Saknar för övrigt familjen men det kommer att gå strålande det här...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre