För sent för att tänka

Sitter uppe och väntar på mannen som varit på killkväll.
Visst, jag kan gå och lägga mig men jag saknar honom och vill inte sova utan en kram.

Den sena timmen får mig att fundera, som vanligt.

Tänk vad starka och fantastiska ni är, alla ni där ute som har era barn bara varannan vecka
eller kanske varannan helg.
Hur klarar ni det?
Hur hanterar man saknaden?

Jag har inte åkt till Umeå ännu och jag saknar dom redan.

Jag vet att det kommer att gå bra.
Jag vet att telefonen och Skype kommer att gå varma,
jag vet att dom är där, mil ifrån mig men ändå så nära.
Jag kommer att sakna dom...

Man ska inte tänka på kvällen,
önskar jag hade en knapp för att stänga av tankarna.
Svårigheten när jag väl börjat är att det lätt spårar ur
och då kommer ångesten.

Det kommer att gå bra det här,
veckorna kommer att rusa förbi och sen,
sen så har jag bestämt mig att det får räcka med behandlingar...

Tänk om jag ändå fick bestämma, att nu är det nog,
nu blir det inget mer.
Strålningen och sen är livet som vanligt igen...

Sex veckor framför mig,
sex veckor med tillgång till oändliga kramar och massvis med kärlek endast på helgen...

Det kommer att gå bra det här
men just nu, när mannen är borta och huset är tyst,
så känns det bara så ensamt och ledsamt,
just sådär som jag inte vill ha det...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre