Här är jag

Har sista veckan lyckats att ta mig ut på längre och längre promenader.
Går lättare och lättare för varje gång,
Och trots att det till och från spränger
i kroppen, så njuter jag av varje sekund.

För mig är rörelse viktigt,
för att må psykiskt bra, så måste jag även må bra fysiskt.

Sista månaderna kan jag nog säga att jag brustit på båda punkterna.

Kroppen har inte orkat och när man nått en viss punkt,
när man mår dåligt psykiskt,
så är det inte bara kroppen utan huvudet som också sätter stopp.

När jag är ute och går pratar jag med mig själv,
mest inne i huvudet, men ibland händer det nog att jag pratar högt.
Jag resonerar kring hur jag mår och hur jag kan må bättre.
Låter kanske knäppt men jag är övertygad om att fler borde göra det.

Ibland händer det att jag kommer till insikt om saker jag borde förändra,
saker jag borde göra annars,
hur jag skulle kunna må bättre.
Men tyvärr är jag oftast inte så god lyssnare och glömmer bort allt när det känns jobbigt igen.

I morse längtade jag efter mig själv...

Ikväll insåg jag, att jag är ju redan här.

Visserligen är både förpackningen och innehållet förändrat,
men de sista månaderna har jag formats till den jag är idag.

Förpackningen kan jag göra något åt, i alla fall de extra kilona som
brist på ork och kraftig medicinering har orsakat.

Ärren jag bär på insidan kan däremot bli svårare, men jag vill nog påstå att Mr C inte på
något sätt gjort mig till en sämre människa.
Snarare tvärtom, låt mig bara läka först, ge mig tid.

Tänkte häromdagen, hur många starka människor det finns där ute,
som dagligen slåss mot Mr C.
Som gått igenom jobbiga operationer, tunga behandlingar, tuffa motgångar,
ångest och smärta och ändå rest sig upp, gång på gång.

Insåg idag, att jag är en av dom...

Så här har ni mig, ärrad och kantstött, men fortfarande jag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre